Posted tagged ‘Nyamko Sabuni’

Opinionsläget: SD avancerar, L och MP tappar mark

24 november, 2018

 

Opinionsläget i slutet av november 2018 när fem opinionsundersökningar vägts samman.

När man två och en halv månad efter valet den 9 september sammanfattar det partipolitiska opinionsläget i riket ser det ut precis som man hade kunnat förvänta sig. Det är inga dramatiska förskjutningar jämfört med valresultatet, och det är svårt att se att ett eventuellt extraval i någon mer väsentlig grad skulle kunna  rucka på det nuvarande dödläget. https://val.digital/

Precis som kunde ha förutsetts framstår Sverigedemokraterna som den stora vinnaren i anledning av nuvarande synnerligen oklara läge. Partiet noterar således 19,7 procent när fem olika opinionsinstitut vägts samman, vilket är 2,2 procentenheter bättre än i valet. SD har med andra ord tagit tillbaka några av de väljare som i valet gav den borgerliga alliansen en chans att bryta det rödgröna styret. Valresultaten kan studeras via denna länk https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Allra bäst går det för SD hos Expressen/Demoskop med 21,1 procent av väljarsympatierna. Hos Nyheter Idag/Sentio noteras partiet för 20,2 och hos Svenska Dagbladet/SIFO för 19,3 procent. SIFO-noteringen är SDs bästa någonsin hos detta institut, vilket av hävd brukar ses som det mest seriösa av samtliga opinionsinstitut. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sd-rusar-i-ny-matning-ar-nast-storsta-parti-/

SD och Jimmie Åkesson har avancerat i opinionen.

Det är naturligtvis föga sensationellt att Sverigedemokraterna av många uppfattas som ett mer seriöst och moget parti när man jämför med det rena sandlådebeteende som de flesta övriga partier ägnat sig åt. De som av siffrorna att döma rumsterat om allra värst i sandlådan är Liberalerna, som lyckats med konststycket att i riksdagen säga nej till såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kallor-bjorklund-vill-regera-med-lofven/

L-ledaren Jan Björklund förefaller nu ha landat i att han, tillsammans med Annie Lööf och Centerpartiet, vill bilda regering tillsammans med Löfven. Denna inställning bottnar i Björklunds patologiska fixering vid SD; som bekant har han lovat sina adoptivsöner att aldrig någonsin låta det Sverige-vänliga partiet få inflytande i svensk politik. Att SD växer på kuppen och därmed ökar sitt inflytande tycks Björklund inte ha tänkt på.

Annie Lööfs SD-motstånd torde vara mer ideologiskt betingat och mindre byggt på personliga blockeringar än Björklunds – Lööf är som medlem i den ultraliberala organisationen Trilaterala kommissionen en svuren tillskyndare av globalismen – men har i sak varit lika förödande för alliansens sammanhållning som Björklunds inställning. Detta har uppmärksammats av den alltid läsvärde Expressen-krönikören Johan Hakelius på följande minnesvärda sätt: https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/kan-centerns-nej-gumma-verkligen-samtidigt-vara-en-elegant-dam/?fbclid=IwAR0oNyaeAZLtspcpo54NLnyvx8Bdy8xCicFFO9DXGl-b0EyFRCiqeL1FVdc

Det kan förefalla märkligt att väljarna straffat Liberalerna betydligt hårdare än Centern. L-partiet, som nådde 5,5 procent i valet, balanserar i sammanvägningen på 4-procentsspärren och får i tre av de fem mätningarna i november resultat som ligger under de magiska 4 procenten. Sämst går det i Nyheter Idag/Sentio med 3,3 procent. Centern ökar däremot med 0,4 procentenheter fram till 9,0 procent jämfört med valresultatet.

Rolf Wirtén (FP) – en av kontrahenterna i ”den underbara natten”.

Det kan visserligen andragas att Centern i form av föregångaren Bondeförbundet har en tradition av samverkan med Socialdemokraterna – på 1950-talet bedrevs den så kallade kohandeln mellan partierna och åren 1951-57 bildade dessa en koalitionsregering i vilken BF-ledaren Gunnar Hedlund var inrikesminister – men också L har i Folkpartiets skepnad strulat runt med S.

Vi som är litet till åren komna minns ”Den underbara natten” den 23 -24 april 1981, då budgetministern Rolf Wirtèn (FP) i koalitionsregeringen Fälldin II ingick en blocköverskridande skatteuppgörelse med Kjell-Olof Feldt (S). Uppgörelsen resulterade i att Moderata samlingspartiet lett av Gösta Bohman lämnade regeringen och gav plats åt minoritetskoalitionen Fälldin III bestående av Centern och Folkpartiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Underbara_natten

Ansvaret för att den borgerliga alliansen numera i praktiken är överspelad får anses vara lika fördelat mellan L och C. Av de övriga partierna noterar både M och KD smärre nedgångar jämfört med valutgången. S, som hållit en relativt låg profil under kalabaliken kring den hittills misslyckade regeringsbildningen, har ökat med 0,8 procentenheter fram till 29,1 procent medan V ligger kvar på 8,0 procent och klimatextremistiska MP på 4,0 procent..

Den beryktade Aftonbladet-profilen Anders Lindberg gör det lätt för sig och lägger hela ansvaret på Sverigedemokraterna – inte på de partier som vägrar respektera valresultatet och de 1,1 miljoner väljare som röstade på SD: ”Det är SDs fel att vi inte har en ny regering” har Lindberg således twittrat. https://nyheteridag.se/aftonbladets-lindberg-sds-fel-att-vi-inte-har-en-ny-regering/

Den patologiske SD-hataren Jan Björklund – på väg ut?

När detta skrivs har riksdagens talman Andreas Norlén (M) förutskickat att det skall hållas en omröstning i riksdagen i början av december om Stefan Löfven som regeringsbildare. Det blir den andra liknande omröstningen – senast var det Ulf Kristersson (M) som föll på grund av att C och L inte ville ge SD inflytande. Om fyra sådana omröstningar misslyckas med att vaska fram ett regeringsalternativ kommer extraval automatiskt att utlysas.

Jag uttryckte på denna plats skepsis gentemot ett nyval när ett sådant nämndes som en tänkbar möjlighet för nästan exakt fýra år sedan, och min inställning är i princip densamma nu. Ty vad är det som talar för att ett nyval/extravalskulle resultera i ett påtagligt annat resultat när inga större förändringar, med undantag för SDs tillväxt, har skett i opinionen sedan valet? Inte mycket som jag ser det, även om de teoretiska utsikterna att bli av med Liberalerna och Miljöpartiet i och för sig kan verka lockande.

Ett extraval skulle, precis som för fyra år sedan, med all sannolikhet bli dyrt, jobbigt och onödigt och dessutom spä på det redan ansenliga politikerföraktet. Då är det bra mycket bättre att allianspartierna tar sitt förnuft till fånga och faktiskt bildar en regering med SDs hjälp. Ett steg i den riktningen vore att Liberalerna entledigar bromsklossen Jan Björklund från dennes uppdrag som partiledare och ersätter honom med exempelvis den förnuftiga Nyamko Sabuni. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/22/ett-nyval-ar-dyrt-jobbigt-och-onodigt/

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

8 november, 2018

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

När en godhetsonanerande posör har ordet

3 december, 2017

Linnéa Claeson – ”opinionsbildare”.

Linnéa Claeson heter en 25-årig kvinna jag aldrig hört talas om förut. Hon skrev den 2 december 2017 en krönika i den beryktade tidningen Aftonbladet, ni vet publikationen som stödde Hitler och nationalsocialismen på 1930- och 1940-talen men därefter blev socialistisk med röd kulör och prokommunistisk och numera har en obotfärdig leninist som kulturredaktör.

I krönikan framför Claesson åsikter och synpunkter som man mycket väl skulle kunna tro är en parodi på några av kvoteringsvänsterns mer hårresande ställningstaganden. ”Jag vill ha representation på riktigt”, deklarerar unga Linnéa rubrikvis och förklarar därefter i textens inledning vad hon menar med en sådan representation. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/ddOl2O/jag-vill-ha-representation–pa-riktigt

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister”, menar Linnéa Claeson inledningsvis. Inte så illa, jag skulle själv mycket väl kunna tänka mig exempelvis Nyamko Sabuni som svensk regeringschef. Sedan fortsätter Claeson emellertid på följande sätt:

Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister. Jag vill att fler bögar ska komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.

Så där håller det på, men jag stoppar där. Jag tror redan ni fattat att Linnéa Claeson är en godhetsonanerande posör som skriver nästan vad som helst för att bli uppmärksammad. Jag kan fullt ärligt säga att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att se de flesta av Claesons förslag förverkligade, men under en avgörande förutsättning: att de är kompetenta personer som är lämpliga för respektive uppgift, inte för att de har en viss hudfärg, sexuell läggning eller bär ett visst klädesplagg.


Nyamko Sabuni skulle sannolikt bli en utmärkt statsminister i kraft av sin kompetens.

Var sedan fotbollsbögarna passar in, det får ni, kära läsare, själva bedöma.

Linnéa Claeson är en svensk landslagsspelare i handboll som är född i Norrköping 1992. Hon är numera proffs i Ringköbing i Danmark efter att tidigare ha representerat Skuru i tre SM-finaler. Hon skriver krönikor (eller kolumner som en del föredrar att kalla den här typen av texter) i Aftonbladet sedan några månader tillbaka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Linn%C3%A9a_Claeson

Claeson avslutar sin krönika med att hänvisa till den svenska Regeringsformen (det vill säga grundlagen), i vilken det fastslås att ”all makt utgår från folket”. Den stora frågan i sammanhanget är ju varför det då är så viktigt för Linnéa Claeson och hennes meningsfränder att klämma in så många minoriteter som möjligt i regerings- och riksdagsorgan, uppenbarligen icke utgående från kompetens och lämplighet utan från identitet.

Borde inte en makt som utgår från folket också avspegla folkets verkliga sammansättning? Visserligen består svenska folket uppskattningsvis av 50 procent kvinnor – även om andelen stadigt sjunker på grund av det ökande tillflödet av män från Mellanöstern – men däremot torde andelen romer, lesbiska, kvinnor från Balkan och sådana som bär slöja fortfarande vara blygsamma minoriteter i vår land.

I slutet av sin artikel skriver Claeson: ”Jag vill veta varför mycket av det här låter märkligt, verkar osannolikt, är omöjligt.” Det är det jag har försökt svara på i den här bloggtexten.

Linnéa Claesons krönika är, trots stenhård konkurrens, en av de mer infantila jag läst på länge och borde naturligtvis ha stoppats av den ansvarige redaktören på Aftonbladet innan den gick i tryck. Nu får den Claeson att framstå som en mindre vetande idiot och det är väl vare sig tidningen eller skribenten betjänt av?

 

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

30 september, 2011

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…