En jul i rosenrött

Min lilla fina julkrubba. Foto: Tommy Hansson

Dags att summera julen 2016. För mig blev det en jul i rosenrött.

Det är inte så romantiskt som det låter – snarare tvärtom. Jag drabbades nämligen av den inte så lustiga åkomman rosfeber. http://rosfeber.se/symptom-pa-rosfeber/

Det började onsdagen den 21 december. Jag hade just som gåva tagit emot en fåtölj av en snäll svägerska, då jag plötsligt började få svåra frossbrytningar och samtidigt kunde notera att mitt högra ben fått röda utslag och börjat svullna. Febern steg snabbt till 39,3 grader Celsius. Utslagen i sängläge resten av dagen med underliga drömmar och noll aptit.

På fredagen var jag så pass pigg att jag lyckades praktisera mig ner till stan och inhandla julmat och klappar till de närmaste. Den planerade jullunchen hos den andra svägerskan fick dock ställas in, men det kändes ändå bra att ha hunnit med klapparna som jag skickade med min son. Jag är inte direkt någon hängiven julfirare, men de grundläggande traditionerna försöker jag hålla på.

För att gå vidare i berättelsen om min rosenröda jul så fick jag omsider besök av den svägerska, till yrket läkare, som anordnade jullunchen. Hon ställde, efter att smått förskräckt ha inspekterat mitt röda och svullna ben, diagnosen rosfeber samt försåg mig med penicillin. Hon rekommenderade mig även att uppsöka akuten vid Södertälje sjukhus.

Det av rosfeber angripna benet. Foto: Tommy Hansson

På akuten tog det cirka tre timmar innan jag fick träffa en ung, kvinnlig och kompetent läkare som noga studerade benet och med en spritpenna markerade röda områden. Hon menade att det var ett okomplicerat fall av rosfeber som inte borde leda till vare sig blodförgiftning, blodpropp eller amputation. Hon skrev även ut ytterligare penicillin samt dubblade min svägerskas dosering på grund av min vikt.

Så nu skall allt mänskligt att döma vara under kontroll. Ja, benet är alltjämt svullet och rött, men det gör inte ont och jag kan gå obehindrat, låt vara att jag nätt och jämnt kan få på mig en sko på den svullna foten. Jag vore inte den jag är om jag inte kunde se något försonande romantiskt även i denna åkomma.

Här således den vackra irländska folkvisan ”Red Is the Rose” med Nanci Griffith och The Chieftains: https://www.youtube.com/watch?v=yvS8KkzKTjQ

Vi skriver nu den 28 december, således den tid mellan jul och nyår då man kan känna sig lätt desorienterad vad beträffar tid och verklighet. En ganska behaglig tid för återhämtning och eftertanke hos en nybliven pensionär. Vis av liv och erfarenhet förväntar jag mig ingenting särskilt under det kommande året men hoppas på och ber för gudomligt beskydd och god hälsa för nära och kära.

Jag tycker uppriktigt synd om alla ateister och andra som inte kan uppleva den unika känslan av att Gud verkligen bryr sig om en. Gud som är nåd, barmhärtighet och kärlek och som vill mitt absolut bästa-alltid!

Förälskelsen

Att landa efter en djup förälskelse
är litet som att komma hem till vardagen
efter en ovanligt lyckad semester

Efter att ha firat jul och nyår märker du
att januarimörkret omsluter dig
och att det är evigheter till våren

Dina fötter är inte längre vingförsedda
utan traskar på i den smutsiga snömodden
med trasiga strumpor och läckande skor

Du upptäcker att din älskade vän
kunde vara vem som helst av
de nollställda kvinnorna i Coop Forum

Särskilt hon som står närmast före dig
i kön till kassan och tar evigheter på sig
för att få fram sitt djävla plastkort

Jag vet inte ens om jag tycker det är tragiskt
snarare känns det skönt att allting
har återgått till det normala

För det har det väl?

Glada mellandagar med Dervish!

http://www.youtube.com/watch?v=7mdpci6qDe0

Dan efter annandagen. Man borde kanske känna sig litet däst och avslagen, men jag har fått ett sånt där anfall av glädje och gott humör då det mesta tycks falla på plats. Det lär gå över men jag passar på att skriva så länge det varar!

Jag vill gärna sända en glad hälsning till mina läsare med en tillönskan om trevliga och angenäma mellandagar innan det är dags att fira nyår. Gör det med den irländska folkmusikgruppen Dervishs, bildad 1989, framförande av låten ”Red Haired Mary”. Sångerskan heter Cathy Jordan. Länken överst. Blir ni inte på gott humör av den så vet jag inte…

 Dervish med Cathy Jordan främst.

Kan slutligen inte låta bli att återge dessa tänkvärda rader skrivna av vännen Jörgen Fogelklou på Twitter i dag:

Fundera inte på
vem som började

Svara i stället
vem är stark nog att sluta?

God jul 2013, kära läsare!

 Kirsty McColl och Shane MacGowan.

http://www.youtube.com/watch?v=j9jbdgZidu8

Jag vill med detta inlägg, så här dan före dopparedan, passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul. Jag gör det med den finaste profana jullåt jag vet, ”Fairytale of New York”, och då med Shane MacGowans/Kirsty McColls och The Pogues officiella videoversion där även Matt Dillon gör ett inhopp som polisman. Länk ovan!

Bättre än så kan det rimligen inte bli!

Jag tänker inte plåga er med bekännelser eller funderingar kring mitt icke-existerande kärleksliv eller mitt havererade försök att sluta röka den här gången, utan endast torgföra några andra personliga likaväl som allmänna iakttagelser till vad nytta och glädje det nu hava kan.

Ikväll tänkte jag slå in de inte särskilt märkvärdiga julklappar jag inhandlat respektive haft liggande hemma. De kommer att utdelas till sina mottagare vid morgondagens familjemiddag i mina svärföräldrars hus, vilket står i begrepp att övertas av min yngre svägerska och hennes man. Tidigare brukade mina föräldrar, svärföräldrar, hustru, barn, svägerskor och ibland också andra släktmedlemmar vara med.

Ingen i den äldre generationen och inte heller min hustru finns nu emellertid längre bland oss, så det blir jag, mina barn Sebastian och Isabella (med pojkvän) samt svägerskor (varav en med man) som får äta smaklig julspis och öppna julklapparna. Förmodar att några vill se Kalla Ankas traditionella – och alltmer politiskt korrekta – julaftonsfilm, själv tror jag dock jag avstår.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är väldigt tacksam för min lilla familj!

Jag tycker i princip mycket bra om julen med dess blandning av kristna och hedniska sedvänjor och bruk. Det är en tid när de flesta anstränger sig för att vara glada och givmilda, och när det ligger en speciell atmosfär av glädje och förväntan i luften. Jag börjar nu komma upp i den ålder då man inte vet om den här julen måhända blir den sista man upplever, men det är ingenting som grumlar den totala upplevelsen för min del.

Någon flitig kyrkobesökare, ehuru troende, är jag inte men jag försöker ändå minnas att julen i vårt land sedan kanske tusen år tillbaka firas till minne av vår frälsare Jesu Kristi födelse i Betlehem. Låt vara då att han inte föddes just vid den här tiden samt att det inte ens är säkert att födelseplatsen var just Betlehem på den nuvarande så kallade Västbanken, som jag för övrigt besökte 2005.

Messias ankomst medförde att den här världen aldrig mer blev sig lik i moraliskt hänseende. Jesus, eller Yeshua som den hebreiska namnformen är, införde ett nytt kärleksbudskap: i stället för att hata skulle vi älska våra fiender och vi skulle aldrig tillfoga våra medmänniskor något vi inte själva ville uppleva. Hur enkelt det låter och hur svårt det är att tillämpa!

 Jesu födelse.

Efter julafton följer en vecka fram till nyårsafton, men så långt skall jag inte ta er nu. Jag kommer att ägna den kommande veckan  åt en del skrivarbete och familjeplikter men också åt att i frid och ro tänka över det år som varit för att, om möjligt, dra lärdom därav så att inte de svunna misstagen upprepar sig. Det kommande året är dessutom, som alla vet, ett valår med allt vad det innebär.

Nog därav för tillfället. Nu hoppas jag ni, kära läsare, får njuta av julen. Jag återkommer snart på denna plats med både i mitt tycke viktiga och mer lättsamma alster inklusive bilder och låtlänkar.

God jul på er – gäller både kristna som hedningar!