Posted tagged ‘Nyköping’

Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

15 november, 2019

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Södertäljeprofiler (V): Lars Peter Couse och Kusens backe

23 januari, 2018

Smedsmästare Lars Peter Couse huserade i vad som är känt som Kullmanska huset, nu på Torekällberget. Foto: Tommy Hansson

Centralt i vår vackra stad Södertälje finns ett skogsområde som heter Kusens backe, beläget strax öster om Kanalen. Det heter så efter en smedsmästare vid namn Lars Peter Couse som sägs vara begravd i området. Den 6 augusti 1825 utspelades dramatiska händelser kring denne Couse som fått återverkningar in i vår tid.

Lars Peter Couse var född under senare hälften av 1700-talet och av namnet att döma av vallonsk släkt. Han var en i hela staden känd person, allmänt kallad ”Kusen”, vars omfattande konsumtion av starka drycker inte gynnade hans yrkesgärning.

Denna fick sig ytterligare en knäck då en ung hovslagarlärling vid namn David Joakim Ekenberg flyttade in från Nyköping och fick många av Couses gamla kunder att i stället anlita honom. Detta var desto pinsammare för smedsmästaren Couse, eftersom den unge Ekenberg inte hade burskap i staden utan var vad som benämndes ”bönhas”.

”Grubblande och melankolisk”. Icke desto mindre beslutade sig Lars Peter Couse att sälja sina arbetsredskap till Ekenberg och hyra ut sin rörelse åt denne. Han kom dock snart att ångra sig, möjligen beroende på att han ansett sig ha fått för litet betalt för sin rörelse.

David Joakim Ekenberg överlevde ”Kusens” mordförsök och lade senare grunden till dagens Scania AB.

Enligt grannarna blev ”Kusen” ”grubblande och melankolisk” och uppgavs ha övervägt att stämma Ekenberg inför stadens rådhusrätt på grund av att han kände sig vara lurad av den unge lärlingen. När så Couse underrättades om att Ekenberg snart skulle gifta sig ökade den förres ressentiment mot den unge och framgångsrike konkurrenten.

När det var dags för Ekenberg att ingå äktenskap skall Couse ha yttrat följande förtäckta hot för en borgare i staden: ”Ekenberg lär ha bråttom, han skall fara och stå brudgum. Men få se, om han hinner fram till kvällen.”

Dessa ord yttrades av Lars Peter Couse den 6 augusti 1825. Senare samma dag tog Couse fram sin bössa och avlossade ett skott mot Ekenberg från fönstret i sin bostad – den senare befann sig på gatan utanför Couses hus, känt som Kullmans hus efter kontraktsprosten Johan Petter Kullman och som nu finns i Torekällbergets friluftsmuseum. Couse sägs stundom spöka där.

I bildens fond syns skogspartiet Kusens backe, egentligen Engelbrektsbacken. I förgrunden en del av yttre Maren. Foto: Tommy Hansson

Ekenberg sköts – men dog inte. Den legendariske Jakob Pettersson, som var borgmästare i Södertälje 1896-1946, beskriver i sin bok Södertäljeprofiler under adertonhundratalet (första utgåva 1949) händelseutvecklingen efter ”Kusens” skott mot Ekenberg:

Ekenberg träffades av skottet i ryggen och halsen och föll med ett skrik framstupa på gatan. Couse, som fick den uppfattningen att Ekenberg blivit dödligt skadad, grep omedelbart därefter en pistol och sköt sig härmed i munnen, med påföljd att han genast avled. Ekenbergs skador visade sig däremot icke vara dödliga.

Begravdes i ”Kusens backe”. Det blev nu rådhusrättens uppgift att besluta om hur man skulle förfara med Lars Peter Couses döda kropp. Efter att ha hört vittnesmål från 13 personer – Couses dotter, pigan Carolina Couse, var så uppskakad att hon inte förmådde inställa sig i rätten – kom rätten fram till att Couse med berått mod hade sökt beröva David Joakim Ekenberg livet och att inga förmildrande omständigheter förelåg.

Gustaf Erikssons åkvagn från 1897. Foto: Scania museum

Genom sitt självmord hade han ”velat undvika det straff, som med hans brott var förenat”. Rådhusrätten beslutade därför att Couses kropp i enlighet med vederbörlig lagparagraf skulle ”av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas”.

Beslutet verkställdes så att stadens bödel grävde ner Couses lik i skogsområdet öster om norra delen av Kanalen. Detta skedde därför att det inte vid denna tid var tillåtligt att begrava självmördare i så kallad vigd jord. Skogsområdet blev efter dessa dramatiska händelser kallat Kusens backe.

Dryga 100 år efteråt motionerade en ledamot i stadsfullmäktige om att det vackra skogspartiet där Lars Peter Couse begravts officiellt skulle ges namnet Engelbrektsbacken i syfte att hedra frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, som ju hade velat bygga en kanal genom dåtidens Taelghia . Motionen bifölls av fullmäktige och fastställdes av magistraten.

Kullmanska huset på plats i Södertälje centrum på den tid det begav sig. Härifrån avlossade Couse skottet mot Ekenberg.

Ekenberg lade grunden till Scania. Få om ens några av dagens Södertälje-bor – mer än de inbitna lokalhistorikerna- torde emellertid känna till skogsområdets stadfästa namn. Det kallas alltid Kusens backe och ingenting annat och så lär det förbli.

David Joakim Ekenberg (1802-74) överlevde alltså ”Kusens” mordattentat och inte bara det. Han startade 1836 en egen vagnfabrik vilken i tidernas fullbordan blev till Vagnsaktiebolaget i Södertälje (Vabis), som bildades 1891. Vabis slogs 1911 samman med Scania i Malmö och blev således Scania-Vabis. Vid Vabis konstruerade Gustaf Erikson 1897 Sveriges första bil, kallad Gustaf Eriksons åkvagn.

I dag heter företaget enbart Scania AB, som numera ägs nästan uteslutande av tyska Volkswagen AG men med huvudkontoret alltjämt beläget i Södertälje. Scania har (2016) 46 243 anställda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Scania

 

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

6 november, 2017

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.


Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp


Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.


Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.


Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.


Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.


Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.


Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Mycket om Singaporemodellen när Stefan Jakobsson talade skolpolitik i Södertälje

20 oktober, 2017


SD Södertäljes Joachim Hagström överlämnar en gåva som tack till riksdagsledamoten Stefan Jakobsson för dennes intressanta föreläsning om partiets skolpolitik. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna (SD) är väl mest bekanta för partiets immigrations- och rättspolitik. Att SD har en mycket ambitiöst skolpolitiskt program är tyvärr mindre känt. SDs skolpolitiske talesman Stefan Jakobsson lade fram huvudpunkterna i programmet i en träff med SD Södertälje/Nykvarn i Södertälje stadshus den 18 oktober. Deltog gjorde även inbjudna gäster från andra kommuner såsom Nyköping och Eskilstuna.

Med en 15-årig erfarenhet som lärare talar riksdagsman Stefan Jakobsson, född 1968 hemmahörande i Strängnäs i Södermanland, utifrån en gedigen sakkunskap. ”Med den erfarenheten är jag inte förvånad över att det ser ut som det gör i Sverige”, kommenterade Stefan Jakobsson.

Exempel från Singapore och Finland. Mycket i Jakobssons föreläsning kretsade kring den så kallade Singaporemodellen, men också kring andra viktiga rön som Stefan och andra sverigedemokratiska skolpolitiker tillägnat sig under studieresor till framstående utbildningsländer som Finland, Kanada, Kina och Schweiz.


– Tioårig grundskola bör införas i Sverige, menade Stefan Jakobsson (SD). Foto: Tommy Hansson

”I vår svenska skola har vi aldrig haft lugn och ro under de senaste 30 åren”, konstaterade Stefan Jakobsson något uppgivet. ”Vi måste fokusera på vad som är bäst för eleverna och lärarna, inte på de ideologiska modellerna. Genusflum och liknande kan vi vara utan”

Av avgörande betydelse, menade Jakobsson, är att ge lärarna en bättre och lugnare arbetssituation och ett fungerande lönesystem: ”Singaporemodellen bygger på att det skall finnas karriärtrappor för olika typer av lärare. Det är särskilt viktigt, då lärare är attraktiva på arbetsmarknaden i stort. I Singapore finns det 18 olika nivåer.”

”Pliktskola” för kriminella. Stefan Jakobsson passade på att under sin föreläsning presentera ett nytt SD-förslag: att inrätta en ”pliktskola” där grovt kriminella elever – våldtäktsmän, våldsverkare, rånare med flera – kan husera. Detta i syfte att skapa lugn och ro i den vanliga skolan.

”Detta begränsade antal individer – det rör sig om 70-100 i hela Sverige – skall bort från våra skolor”, förklarade Stefan. ”De kan placeras på en stubbe i skogen eller något liknande, vad vet jag, huvudsaken är att de inte kan störa eller skrämma lärarna och eleverna i den ordinära skolan.”


Utsikt över några av Södertäljes centrala delar från taket av Stadshuset. Den gula byggnaden med det röda taket i mitten är pendeltågsstationen Södertälje centrum. Foto: Tommy Hansson

I Sverige finns vidare inte bara sedan många år tillbaka en ”flumskola”, menade Stefan Jakobsson, utan skolmyndigheterna har huvudsakligen satsat på de som inte vill hellre än de studiemotiverade och begåvade eleverna. Här finns mycket att lära från inte endast Singapore utan exempelvis även från vårt närmaste grannland i öster:
  

När Finland lade om sin skolpolitik 1985 låg landet långt ner på den skolmässiga världsrankingen. Nu har man avancerat upp till plats tre-fyra medan Sverige, som låg däruppe tidigare, halkat ner till plats 26-27.

 

Förstatliga skolan! Det anmärkningsvärda med exemplet Finland, underströk Stefan Jakobsson, är att det var den svenska skolmodellen som den tedde sig då som landet kopierade 1985. Därefter har den svenska skolan gått sönder till följd av allt experimenterade under skolministrar som Jan Björklund och Gustav Fridolin. Långsiktighet har varit ett okänt begrepp för svenska ministrar och skolstrateger.


Singaporemodellen är något vi bör anamma i de svenska skolorna, ansåg SDs skolpolitiske talesperson Stefan Jakobsson. Foto: Tommy Hansson

Ett förstatligande av den svenska skolan är ett grundkoncept i den sverigedemokratiska skolpolitiken, betonade Stefan Jakobsson: ”Kommunerna är inte byxmyndiga att ta hand om skolorna, det behövs en övergripande statlig styrning. Om SD får styra den svenska skolan kan jag också garantera att vi spar 7-10 miljarder kronor av de 70 som satsas på skolan. Vi måste sluta bränna pengar på sådant vi inte behöver!”

Det gäller också, sade Jakobsson, att rätt utnyttja lärarnas kapacitet: ”Lärarna skall inte leka IT-tekniker – vi borde ta efter Finland och Singapore som anställer särskild IT-personal i skolorna.”

SDs skolpolitiska grupp. Orsaken till att Sverige halkat efter katastrofalt mycket i den internationella skolrankingen, förklarade Jakobsson, är inte dåliga elever utan till betydande del rektorer och lärare som inte förmår leva upp till sina yrkesroller på grund av bristfällig utbildning. ”I Sverige behöver rektorerna, till skillnad mot hur det är i Finland, inte vara lärare. Hos oss blir rektorn först tillsatt, därefter utbildad. Det borde självklart vara tvärtom!”

Under föreläsningens gång fick intresserade åhörare möjlighet att anmäla sig till Sverigedemokraternas skolpolitiska grupp, ett erbjudande som bland andra denna bloggare utnyttjade.


– Kommunerna är inte byxmyndiga att ta hand om skolorna, framhöll Stefan Jakobsson inför medlemmarna i SD Södertälje/Nykvarn och tillresande åhörare från andra kommuner. Foto: Tommy Hansson

Stefan Jakobsson inledde sin genomgång klockan 18.30 och var klar 21.00 –  således 2,5 timmar utan bensträckare. Normalt en alldeles för lång tid för en föreläsning. Det fungerade dock utmärkt den här gången, tvivelsutan beroende på att Stefan är en bra talare med en tydlig förmåga att skapa intresse för och levandegöra det han talar om.

 

Avslutningsvis några övriga exempel på det skolpolitiska budskap Stefan Jakobsson framförde denna minnesvärda kväll:
   – Tioårig grundskola bör införas.
   – Utbildningsdepartementet bör ha det övergripande ansvaret.
   – Lärarnas insatser bör utvärderas på ett effektivare sätt.
   – Nytillkomna elever bör få gå i förberedelseklasser för att bättre komma in i den vanliga skolan (något som inte förekommer i Södertälje kommun).

Mina prylar (8): Släktfoto med världsmästare

2 juli, 2015

Bengt och Inga 003 Bengt Berndtsson till vänster bredvid min mamma Inga. Lillkillen till höger är min kusin Arne Åström.

Jag har faktiskt en världsmästare i min släkt på min mammas sida.

Han hette Bengt Berndtsson (1920-44) och vann VM i tvåmanskajak (K2) 10 000 meter tillsammans med Gunnar Johansson, båda från Kanotklubben Glid i Upplands Väsby, i Vaxholm 1938. Det var kanotsportens första officiella VM-tävling och Bengt var bara 18 år gammal.

Ni ser honom till vänster på bilden ovan, en del av ett släktfoto från början av 1940-talet, eventuellt är det taget Bengts dödsår 1944. Bredvid honom sitter hans något äldre kusin, min mamma Inga (1916-96), som var 25-30 år vid fototillfället. Ett antal år senare föddes jag. Det var beredskapstider varför Bengt bär uniform, och tittar man litet närmare på originalfotot ser man att nedertill på vapenrockens högra ärm finns Flygvapnets emblem.

Bengt Berndtssons och Gunnar Johanssons bragd omnämns i korthet här på en sajt som tillhör KK Glid: http://www.glid.net/page/Klubbens-historia.aspx

Jag har botaniserat en del på nätet efter bilder från VM i Vaxholm och hittat förhållandevis många av god kvalitet. De är tagna av fotografen Gunnar Lundh och är i Nordiska museets ägo. Bilden närmast nedan visar två killar vid prisutdelningen, och jag har anledning tro att han till höger är min mammas kusin Bengt och att den andre följaktligen är hans kajakpartner Gunnar Johansson.

84569 Två svenska världsmästare i Vaxholm 1938 tar emot sina välförtjänta priser.

Två par svenska tvåmanskanotister tog hem VM-guld i Vaxholm 1938: Bengt och Gunnar i K2 10 000 meter och så Erik Helsvik och Karl Hellstrand i F2 samma distans (F är en förkortning för faltbåt, ett slags hopfällbar kajak). När jag jämför bilden på den högra kanotisten på bilden med den några år äldre mannen i uniform på mitt släktfoto tycker jag mig emellertid skönja klara likheter, varför jag alltså tror att det är K2-paret som avbildas.

För kalenderbitarna följer här en länk till tidskriften Paddling, där man kan ta del av alla Sveriges placeringar i OS och VM i kanot till och med 2011:http://paddling.nu/mer-paddling/vmos-resultat-1936/

Bengt Berndtssons liv slutade tyvärr hastigt i en sparkstöttingsolycka (!) året 1944. Även hans yngre bror Anders omkom tragiskt, endast 15 år gammal, i en drunkningsolycka med kanot. Jag träffade deras föräldrar, Oskar och Lisa Berndtsson (Lisa var syster till min morfar) vid ett par tillfällen. Oskar var född i Blekinge, till yrket snickare och hade i yrket råkat såga av sig båda tummarna!

022s8YsxtW1x Vaxholms-VM 1938 var rena folkfesten. I bildens nedre vänsterdel syns radions sportreporter Sven Jerring.

Första gången 1964 tillsammans med mina föräldrar i deras villa i Upplands Väsby, där jag som 12-åring fick tillfälle att imponeras av Bengts omfattande prissamling inklusive VM-pokalen från 1938, bronsmedaljen i K4 vid samma mästerskap, SM-tecken med mera. Dessutom massor av intressanta tidningsklipp; jag var extremt idrottsintresserad i yngre år.

Bengt lär slutligen ha haft en flickvän som bodde i Märsta någon mil från Upplands Väsby (liksom jag hade en kort tid många år senare). Man kan undra vad Bengt Berndtsson kunde ha uppnått om han fått leva. Mästerskapen var inställda under krigsåren på 1940-talet, men vid OS i London 1948 skulle han inte ha varit äldre än 28 år och av allt att döma i hög grad konkurrenskraftig.

Sveriges kanotkung genom alla tider, brandmannen Gert Fredriksson från Nyköping, inledde sin lysande karriär genom att ta guld just i London-OS. Han var ändå tre år äldre än min släkting.

Snälla Uffe – förbjud ”Öppna landskap” NU!

25 juni, 2015

2395460_520_340 Slipper vi äntligen höra Lundells plagiat ”Öppna landskap”?

http://www.expressen.se/kvp/noje/lundell-hotar-stoppa-oppna-landskap/

Nej, Ulf Lundell, född i Stockholm den 20 november 1949, har aldrig tillhört mina artistfavoriter.

Har alltid tyckt att hans tondöva brölande och pinsamma försök att låta som Bob Dylan varit svåruthärdligt att lyssna på. Hans böcker har jag inte ens försökt ge mig på. Fast det finns säkert de som gillar både Lundells sång- och skrivkonst, inte mig emot (fast jag inte förstår det). Produktiv har han i alla fall varit. 24 studioalbum har det blivit sedan Vargmåne 1975 och 13 romaner från och med Jack året därpå.

Orsaken till att jag nu väjer att ödsla ett antal ord på Ulf Lundell är hans löfte från december 2014 om att förbjuda spelandet av hans ”Öppna landskap” från albumet Kär och galen 1982. För ett halvår sedan lovade ju som bekant Stefan Löfven att utlysa ett extraval den 22 mars 2015, och det var i samband därmed Lundell enligt Expressen utlät sig på följande sätt: ”Om SD får 20 procent den 22 mars tänker jag förbjuda allt spelande av Öppna landskap i radio, tv, från scener och estrader i det här landet”. Han tillade: ”Då finns det inga öppna landskap längre.” (Länken överst).

”Öppna landskap” är utan tvivel Ulf Lundells mest kända låt och brukar ibland utnämnas till inofficiell svensk nationalsång. Till och med kungen har bjudit in honom att framföra den på någon av sina tillställningar. Eftersom Uffe säkerligen skulle bli upprörd om jag som sverigedemokrat länkade till hans låt här på min blogg, väljer jag i stället det legendariska så kallade vikingarockbandet Ultima Thules version som jag finner betydligt njutbarare än den lundellska varianten här:

https://www.youtube.com/watch?v=JTmJahPD1O4

maxresdefault Platinasäljande vikingarockarna Ultima Thule.

Om Ultima Thule kan sägas att detta kontroversiella band bildades i Nyköping i Södermanland 1984 och under sina storhetsdagar i mitten på 1990-talet sålde platina med över 100 000 sålda skivor med Fäderneslandet. Man skulle nog kunna säga att Thule var en av de absoluta föregångarna för dagens sverigevänliga rörelse.

Nåväl, det blev inget nyval utan ett par veckor efter Lundells ”hot” fick vi den vedervärdiga Decemberöverenskommelsen (DÖ), där regering och ”opposition” kom överens om att sätta demokratin på undantag med det enda syftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten. Det hindrar inte att SD med råge passerat 20-procentsstrecket i två opinionsmätningar: 20,1 procent hos YouGov och 22,1 procent hos Sentio, det norska institut som varit bäst på att pricka in SDs valresultat både 2010 och 2014.

Därför vore det inte mer än rätt om Ulf Lundell gjorde slag i saken: förbjud framföranden och spelningar av ”Öppna landskap” NU. Så vi slipper höra den spelas i radion var och en varannan dag nu närmast denna sommar.

Jag har ett par minnen av Ulf Lundell. En gång dök han upp i Sergelspassagen i Stockholm inte långt från Konserthuset, där jag stod och sålde/delade ut antikommunistiskt material från Demokratisk Allians eller möjligen dess efterföljare, Frihetsförbundet. Lundell hade just slagit igenom och såg ut att vara hög som ett hus. Han gjorde stora ögon när han såg vårt antikommunistiska, proamerikanska material men jag minns inte om han sa något.

hqdefault

Han gillade i varje fall inte vad han såg, så mycket framgick. Några år senare var jag på en likaledes antikommunistisk/antisocialistisk konferens på Hotel Ramada i Huskvarna. Lundell satt i en soffa eller fåtölj i lobbyn och läste, snackade med kompisar eller vad han nu gjorde. Till synes helt opolitiskt. Han såg inte ens full ut.

Vi får väl se vad mångkulturalisten Ulf Lundell, som skärmat av sig från den berikande mångkulturen i ett helsvenskt område i Kivik på skånska Österlen, tar sig för i anledning av SDs senaste framgångar. Frågan är om han har juridiskt mandat att lägga in sitt veto mot framförandet av ”Öppna landskap” och, om så är fallet, hur det skall kunna genomföras i praktiken. Saken kompliceras av att Lundells låt är ett plagiat av Lars August Lundhs (1838-1916) gamla fina vårsång ”Hör hur västanvinden susar”.

Saken utreds på ett underhållande sätt av podradion Granskning Sverige här:

https://www.youtube.com/watch?v=oOSd2RrO-rs

Ulf Lundell har alltså ett horn i sidan till Sverigedemokraterna och har tidigare kritiserat riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) för dennes försök att utreda samers och judars svenskhet. Han har även upprörts över att partisekreteraren Richard Jomshof har sagt att han tycker Ulf Lundell är en ”extremt dålig artist” samt att han ”struntar fullständigt i” vad Lundell tycker. Mer om detta här:

http://www.expressen.se/noje/lundell-jag-skams-for-en-san-som-soder/

645@70 Richard Jomshof (SD): Lundell en ”extremt dålig artist”.

Såg slutligen i något blad nyligen att Ulf Lundell varit i bråk med sin dotter Sanna, ett av hans fyra barn. Tidigare har han bråkat med sina fruar (han är nu inne på sitt tredje äktenskap), kvinnliga recensenter samt grannar och skulptörer på Österlen. Men det är väl inte så lätt att vara ett levande nationalmonument eller att lida av ett groteskt uppförstorat ego, antar jag.

Dagens Samhälle offside om svenska kungar

22 december, 2014

 

images Carl XI – grundade Karlskrona.

Ibland slår media liksom knut på sig själva i syfte att förlöjliga Sverigedemokraterna.

Som när tidningen Dagens Samhälle # 45 på sin humorsida ”Offside” påpekar, att SD Karlskrona felaktigt i sitt lokala budgetförslag skriver att det var Carl IX (1550-1611) som grundade Karlskrona, ett uppenbart om än beklagligt korrekturfel.

När tidningen skall rätta fadäsen och påpeka, att det ju faktiskt var Carl XI (1655-97) och icke Carl IX som anlade flottstaden i Blekinge drar man till med: ”Det var det inte. Det var hans sonson. Det vet ju alla.”

untitled Carl IX – inte farfar till Carl XI.

Problemet ur Dagens Samhälles perspektiv är bara, att Carl XI ingalunda var Carl IXs sonson. Den senare hade nämligen ingen sonson, i varje fall ingen som var avlad i den så kallade äkta sängen. Han hade dock en oäkta son med en piga i Nyköping, en son som hette Carl Carlsson Gyllehielm (1574-1650) som blev en stöttepelare i den svenska militärstaten.

Carl XI var ende sonen till Carl X Gustaf (1622-60), vars föräldrar hette Johan Casimir av Pfalz-Zweibrücken och prinsessan Katarina Carlsdotter Vasa. Den senare var faktiskt dotter till Carl IX. Så om Dagens Samhälle hade velat briljera litet hade man kunnat konstatera, att det var Carl IXs  dottersonson som grundat Karlskrona.

Carl_Carlsson_Gyllenhielm Carl Carlsson Gyllehielm – ”oäkta” son till Carl IX.

Fast då hade tidningen knappast kunnat skriva att ”det vet ju alla”, och det hade väl inte varit lika roligt.

Den pfalziska ätten blev kunglig sedan Carl IXs sondotter Christina (1626-89) – som var kusin med Carl X Gustaf – hade abdikerat från den svenska tronen. Men någon ”officiell” sonson hade den synnerligen råbarkade Carl IX alltså inte.

Eller hur, Dagens Samhälle? Som denna gång bestämt ställde sig riktigt offside.

images Drottning Christina – dotter till Gustaf II Adolf och sondotter till Carl IX.

Fotnot: Jag har föredragit att benämna de svenskara konungarna som Carl och inte ”Karl”, eftersom man stavade så vid den tid de var monarker. motsvarande sätt har jag skrivit Christina och inte ”Kristina”.