Tillnyktring i Tyskland: åtal mot shariapolisen

Shariapolisen i Wuppertal i aktion 2014.

På julafton i fjol skrev jag en bloggtext som blev min mest lästa någonsin med tiotusentals besök.

Jag skrev om hur en domstol i staden Wuppertal nordost om Köln i Tyskland fastslagit, att det var tillåtet för ett gäng islamister att uppträda offentligt i orangea västar med texten ”sharia police” på ryggarna: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/24/shariapoliser-nu-lagliga-i-tyskland/

Domstolen avvisade alltså åtalet mot den grupp muslimska salafister som under den tyske konvertiten Sven Laus ledning 2014 givit sig ut på Wuppertals gator i syfte att mana människor man träffade på åtlyda profeten Muhammeds bud om rätt sorts mat, dryck, klädsel och leverne i allmänhet; sång, dans och musik liksom alkohol och ”lättsinning” kvinnoklädsel var exempelvis absolut förbjudet.

Enligt vittnesmål uppträdde de åtta orangeskruadade salfisterna mycket aggressivt.https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Lau

Jag tolkade, på goda grunder menar jag, domstolens utslag som att det nu var fritt fram för shariapolisen att utnyttja den västerländska dumheten för att sprida islams våldsläror. Tidningen Metros så kallade viralgranskare höll inte med utan menade att påståendet var falskt.http://www.metro.se/nyheter/nej-den-har-tyska-staden-har-inte-tillatit-sharia-poliser/EVHpad!cIHzYnawfUA/

Wuppertal markeras av ett rött kryss på kartan.

Nu verkar det dock som om en tillnyktring skett. Så tolkar jag Högsta domstolens i Düsseldorfs beslut i maj om att undanröja Wuppertals-rättens juridiska debacle och åtala Sven Lau och hans muntra muslimer. Den så kallade shariapolisen stäms nu därför inför rätta för brott mot förbudet att bära uniform vid offentliga möten, en lag som infördes efter krigsslutet för att hindra nynazister att skruda sig i uniform. http://sv.gatestoneinstitute.org/8311/tyskland-shariapoliser-massvaldtakter

Ledaren för shariapolisen, salafistpredikanten Sven Lau, är född i Mönchengladbach i dåvarande Västtyskland 1980. Han konverterade år 2000 från katolicismen till islam och har vid flera tillfällen varit föremål för den tyska säkerhetspolisens intresse. Bland annat har han anklagats för att ha värvat folk till islamistisk jihadkrigföring, något han själv nekat till.

Sven Lau (Abu Adam) i aktion.

Sven Lau, eller Abu Adam som han också kallar sig, har kallats ”Tysklands statsfiende nummer 1”. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/tysk-konvertit-tysklands-statsfiende-nr-1

Återstår att se vad domstolen i Düsseldorf kommer fram till, varför det finns anledning att återkomma i ärendet. Shariapoliserna riskerar upp till två års fängelse om de fälls.

Antisionismen är den moderna antisemitismen

http://www.nationalreview.com/corner/384039/why-anti-zionism-modern-anti-semitism-benjamin-weinthal

Länge har termen ”antisionism” ansetts vara ”finare” än antisemitism, det vill säga judehat. Antisemitiska utbrott i Europa under senare tid, ibland nödtorftigt maskerade som en variant av antisionism, visar dock att det i realiteten inte finns någon som helst skillnad mellan antisionism och antisemitism. De är helt enkelt olika termer för samma sak.

 Benjamin Weinthal.

Benjamin Weinthal utreder på ett förtjänstfullt sätt detta faktum i en text på sajten National Review Online den 29 juli. Hela texten via länken överst. Weinthal, som är korrespondent i Europa för The Jerusalem Post samt forskare vid the Foundation for Defense of Democracies, framhåller:

Israels försvarsoperation Protective Edge mot Hamas raketeld avslöjade att det krävdes en militär konflikt för att visa att antisionism inte kan lösgöras från antisemitism.

Antisionismen, menar Weinthal, har länge varit en integrerad del av judehatet. Weinthal citerar i sammanhanget den österrikisk-judiske skribenten och Auschwitz-överlevaren Jean Amery (1912-78), pseudonym för Hans Meyer: ”Antisionism innehåller antisemitism liksom ett moln innehåller en storm.”

Uttrycket ”antisionism” började användas i ökad utsträckning under 1960-talet för att beteckna Israels i extremvänsterns och palestinasympatisörernas ögon oacceptabla politik. Eftersom sionism inte innebär något annat än en strävan efter ett judiskt nationalhem, och en vilja att bevara detta sedan det en gång upprättats i form av Israel, betecknar ”antisionism” dock, sedan all ovidkommande retorik skalats av, en vilja att utplåna den judiska staten.

 Antisemitismen på marsch i Europa: en israelisk flagga bränns i centrala Paris.

Enligt Benjamin Weinthal är de Israel- och judefientliga ropen och demonstrationerna på gatorna i europeiska städer såsom Paris, London, Berlin och Frankfurt uttryck för en dödlig antisemitisk massrörelse. Många europeiska elitister inom media och politik, stora skaror muslimer, vänsterfolk och nynazister står på samma sida i sitt hat och förakt för Israels judiskhet. Weinthal skriver:

Tyskland, ja Tyskland, tycks vara ett av de huvudsakliga naven för en del av den mest intensiva antisemitismen. Protesterande i Berlin har ropat slogans om att gasa judarna.

Saken kommer till belysning i en artikel i Mail Online den 22 juli, där Israels ambassadör i Tyskland, Yakov Hadas-Handelsman, jämför händelserna i Tyskland 2014 med utbrottet av judefientlighet under den så kallade Kristallnatten 1938:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2701365/Anti-Semitic-attacks-rise-Europe-German-French-Italian-foreign-ministers-condemn-growing-hostility-against-Jews-wake-Gaza-conflict.html

Den antisemitiske tyske historikern Heinrich von Treitschke (1834-96) menade på sin tid att ”Judarna är vår olycka.” Med modernt antisemitiskt språkbruk: ”Israel är vår olycka.”

 Heinrich von Treitschke (1834-96).

Weinthal påpekar att den europeiska kontinenten under de senaste decennierna tolererat en stor volym antisemitisk propaganda. Den naturliga frågan blir då varför det finns så stor tolerans och efterfrågan när det gäller hat gentemot den judiska staten Israel.

Weinthal citerar den israeliske psykoanalytikern Zvi Rex, vilken blivit känd för sitt bitande sarkastiska yttrande: ”Tyskarna kommer aldrig att förlåta judarna för Auschwitz.” I en nutida kontext skulle detta kunna översättas med: ”Europa kommer aldrig att förlåta Israel för Förintelsen.” Enligt Benjamin Weinthal söker många européer att skaka av sig sin skuld för delaktighet i Förintelsen genom att ge sig på den judiska staten och tolerera dem som vill utplåna den. Israelhatet fungerar då som ett slags reningsprocess, katharsis, syftande till att bli av med skulden.

Visserligen har europeiska statsmän som Angela Merkel i Tyskland och Francois Hollande i Frankrike – till skillnad från de svenska så kallade statsmännen i Europas utmarker – tagit avstånd från den moderna antisemitismen men har ändå inte förmått hejda den antiisraeliska/antisemitiska tsunamivågen.

 En amerikansk karikatyrtecknares bild av förre USA-presidenten Jimmy Carter, som vill stryka Hamas från  listan över terrorrörelser.

Tyskland och andra europeiska länder demonstrerade därtill den bristande förbindelsen mellan den officiella retoriken och sitt praktiska handlande genom att lägga ner sina röster, då FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) i Geneve röstade för att undersöka Israels eventuella brott mot de mänskliga rättigheterna under den pågående operationen i Gaza.

Israel, som alltså genomför en försvarsoperation i anledning av den av EU terrorstämplade organisationen Hamas raketoffensiv mot Israel,  skall alltså undersökas – inte de raketavfyrande terroristerna. Detta är enligt många bedömare uttryck för en rent antisemitisk inställning.

Benjamin Wienthal anser i sin tänkvärda text att Europas behandling av Israel, som bekänner sig till samma frihetligt demokratiska värden som de europeiska nationerna, utgör ett litmustest beträffande de senares demokratiska mognad.

Politiskt tondöva Birgitta Ohlsson skrämmer mig

 Med politisk tondövhet som skrämmer.

Dåvarande ordföranden i Liberala ungdomsförbundet (LUF), Birgitta Ohlsson, skrev den 6 juni 2001 – alltså på Sveriges nationaldag – en debattartikel i Expressen med rubriken ”Avskaffa Sverige!” Jag har inte lyckats hitta originalartikeln någonstädes, men texten återfinns här:

http://1766tf.wordpress.com/dokument/avskaffa-sverige/

Artikeln är ett angrepp på monarkin och nationalismen och samtidigt en plädering för världsfederalism. Det är möjligt att debattredaktionen på Expressen spetsat till rubriken en aning, ty i själva artikeln kräver inte Ohlsson att Sverige skall avskaffas. Delar av vår nationella självständighet skulle vi dock tvingas ge upp om hennes förslag realiserades. En rätt anmärkningsvärd artikel är det ändå av en person som i tidernas fullbordan skulle bli svensk EU-, demokrati- och valminister.

Jag har ingenting emot att erkänna att jag uppskattar några av folkpartisten Birgitta Ohlssons åsikter. Till exempel att hon vill att Sverige skall gå med i NATO och att vi bör bygga ut kärnkraften. Även att hon är övertygad antikommunist respektive Israel-vän. Där blir det dock ett abrupt slut på applåderna från Hansson.

Birgitta Ohlsson Klamberg, som hon ibland kallas då hon är gift med FP-kollegan och folkrättsdoktorn Mark Klamberg, viks i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle (1/2014) ut över tre helsidor. Rubriken till intervjuartikeln lyder: ”Kostymrasisterna breder ut sig”. Ohlsson är oroad över framväxten av vad hon kallar ”rasister” i Europa. I artikeln står:

Hon ser ett mönster. Samma tendenser finns i hela Europa. I Grekland sitter nynazister i parlamentet, i Ungern har högerextrema Jobbik stadigt vuxit, i Norge har Fremskrittspartiet fått plats i regeringen.

Om Birgitta Ohlsson ser ett ”mönster” här tyder det på att hon är politiskt tondöv. Det  är ju groteskt att jämföra nazistiska Gyllene Gryning och fascistiska Jobbik med det nyliberalt betonade Fremskrittspartiet, som är för en restriktivare invandringspolitik i Norge enbart av ekonomiska skäl. Dessutom en fräckhet mot vårt västliga broderland som trotsar det mesta. Av någon märklig anledning nämner hon dock inte SD i intervjun.

Ohlsson säger sig vidare vara skrämd över det ömsesidiga påpucklandet av nazister och kommunister i Kärrtorp strax före jul, vilket hon liksom de flesta övriga medlemmar i politikeretablissemanget fick till en fruktansvärd naziattack mot demokratin. Det gjorde att det blev en omfattande uppslutning bakom en kommunistledd manifestation den 22 december som ackompanjerades av uppmaningar från scenen om att ”slipa kniven” och ”slakta” Jimmie Åkesson.

 Polisinsats mot extremisterna i Kärrtorp.

Om det finns något i detta sammanhang som är ägnat inge oro, så är det i mitt tycke att påstådda demokrater som talman Per Westerberg, oppositionsledare Stefan Löfven samt ett antal statsråd och riksdagsledamöter inte hade något emot att gå i bästa sämja bredvid våldsbejakande och hatande vänsterextremister från AFA, Revolutionära Fronten och arrangerande Rättvisepartiet Socialisterna som står bakom officiella Kärrtorps-arrangören Linje 17.

”Vi har i dag lika många folkvalda rasister i nationella parlament i Europa som kring andra världskriget”, påstår Ohlsson vidare. ”Och bakom de obehagliga kostymrasisterna finns en svans av aktiva våldsbejakande extremister. Vi har, menar Ohlsson, fått en ”värderingskris” i Europa där ”Mänskliga rättigheter ifrågasätts, rätsstaten utmanas och folk ställs mot folk”.

Ohlsson visar hur aningslös hon är – eller spelar – när hon inte med ett ord antyder att det kanske kan vara något fel på den EU-politik, som givit upphov till ökad nationalism och utbredd kritik mot hela det överstatliga EU-projektet med dess ”fria rörlighet”. En politik och ett projekt som gör att vissa länder och städer – jag har själv det tvivelaktiga nöjet att bo i en sådan stad – översvämmas av flyktingar från andra kulturer, traditioner och religioner. Samhällets institutioner frestas på till bristningsgränsen: det blir helt enkelt för många på en gång.

 Det blir för många på en gång…Foto: Photo2be

Detta är bakgrunden till att det i England, som Ohlsson i intervjun nämner som ett skräckexempel, pågår ”en fasansfull och jättepopulistisk debatt där alla hetsar mot dessa människor, det är hemskt!” Inser då inte vår EU-minister att många hederliga och laglydiga britter upplever det som hemskt, när deras älskade land är på väg att tas över av östeuropeiska zigenare som kommit dit för att leva på bidrag och vildsinta islamister varav en del hugger huvudet av brittiska militärer? Vissa delar av de större städerna har blivit ”no go”-områden för vita britter där polisen står maktlös.

En hjärtefråga för Birgitta Ohlsson är HBTQ-frågor. Det finns väl knappt någon gayparad i Europa hon inte deltagit i, och det överraskar föga när hon tillstår: ”Jag ser Prideparader som ett lackmustest för frihet.” Ve Italien och Östeuropa som, menar Ohlsson, är ”skamfläckar”. Varför? Jo, där och på andra ställen som i exempelvis Ryssland hänger traditionellt kristna värderingar kvar längre än i det supersekulariserade väst, vilket gör att många fler där än här tar Bibelns utsagor om homosexuellt leverne på allvar. Avvikarna, anser Ohlsson, skall kunna straffas, exempelvis genom indraget EU-stöd.

Birgitta Ohlsson har dock alldeles rätt i att judehatet i Malmö utgör ett stort problem för Sverige. ”Beklagligt nog råder starka antisemitiska stämningar i Malmö”, citeras Ohlsson som påpekar att kommunen ”sticker ut i hatbrottsstatistiken” och att förre kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S) påverkat debatten ”på ett mycket negativt sätt”.

En sak råkar dock Birgitta Ohlsson ”glömma”: att det är invandrade muslimer, som av tradition röster på Reepalus parti, som svarar för nästan alla de hatbrott som fått talrika malmöjudar att lämna staden. Att påpeka detta skulle sannolikt, enligt Birgitta Ohlssons folkpartistiska måttstock, vara sak samma som att hänge sig åt ”islamofobi” vilket som bekant är ett hemskt brott mot den heliga Toleransen.

Läs gärna följande bloggtext jag skrivit om den ”svenska” antisemitismen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/sanningen-om-den-svenska-antisemitismen/

 Statsrådet Ohlsson under en så kallad kippavandring i Malmö till stöd för stadens förföljda judar.

Intervjuaren Magnus Wrede påtalar för Ohlsson att hennes parti ligger aningen pyrt till i opinionsmätningarna för ögonblicket, något som inte verkar oroa Ohlsson särdeles mycket:

Vår mjuka socialliberala profil måste bli ännu tydligare. Miljö, jämställdhet, feminism, Europafrågor…och skolan är vår viktigaste fråga, vi är ett klassiskt skolparti och Jan Björklund har jobbat upp varumärket…

Politiskt tondöv, som sagt. Kanske är det vad som skrämmer mig allra mest med Birgitta Ohlssons politiska utsyn. Hon saknar förmåga att skilja hårdföra nazister från demokratiska nyliberaler. Hon inser inte att folk i England och i andra länder har mycket goda skäl att gå emot det EU-dyrkande etablissemanget, utan kallar alla ”rasister” rakt av. Hon ser inga problem med att gå armkrok med vänsterextrema ligister i Kärrtorp. Hon tror att det går hur lätt som helst att påtvinga länder med djupt kristen tradition de senaste HBTQ-flosklerna. Och hon anser uppenbarligen att den katastrofala, FP-ledda skolpolitiken talar för det egna partiet.

Birgitta Ohlsson pekas i Dagens Samhälle ut som näste ledare för Folkpartiet. Det är mycket möjligt att tidningen har rätt. Det enda jag i så fall kan säga är: Gud bevare Folkpartiet.