Opinionsknallen inför nyvalet (?): 17,7 procent för SD!

http://www.metro.se/nyheter/efter-regeringskaoset-sd-nara-18-procent/EVHnle!x15Xk3IDeIu4c/

Under Björn Söders inledningsanförande under den gångna helgens kommun- och landstingsdagar för Sverigedemokraterna kom riksdagsman Josef Fransson från Skövde upp på scenen och viskade något i Björns öra.

Det han viskade var, att SD fått 17,7 procent i YouGov/Metros senaste opinionsmätning. Det innebar det högsta resultatet någonsin i någon mätning för Sverigedemokraterna och naturligtvis vilt jubel i Stora kongresshallen i Aros kongresscenter i Västerås.

Söder hade för övrigt tidigare i sitt tal pekat på möjligheten, att vårt parti rentav kan bli landets största redan vid det förväntade extra valet den 22 mars.

(Se diagram och länk överst).

I denna undersökning hade 1010 personer i åldrarna 18-74 år tillfrågats om sina partisympatier 4-5 december. SDs resultat innebär en uppgång på 4,8 procentenheter jämfört med senaste riksdagsvalet. Stina Morian, ”politisk expert”, citeras i Metro på följande sätt: ”Det är ju tydligt att SD gynnas av ett nyval”, något som Morian tror beror på att partiet varit ”oerhört exponerat” i samband med att det i riksdagen röstade för alliansbudgeten och därmed fällde S-MP-regeringens budgetalternativ.

 Stora kongresshallen i Aros kongresscenter var fullpackad med SDare i helgen. Foto: Tommy Hansson

I övrigt kan noteras att S minskar med 1,5 procentenheter medan MP ökar marginellt jämfört med valet. Moderaterna går ner obetydligt medan problematiska KD nätt och jämt kravlar sig över fyraprocentsstrecket. En av de största förlorarna i YouGov-mätningen är V, som tappar ungefär en femtedel av sina väljare. Feministiskt initiativ tappar för sin del 1,6 procentenheter av väljarstödet ned till 2,5 procent.

Om YouGov-mätningen varit valresultat skulle de rödgröna ha vunnit än en gång, vilket för denna bloggare ter sig närmast sensationellt med tanke på S-MP-regeringens misskötsel under de korta månader man haft makten.

Om tre veckor väntas statsminister Stefan Löfven officiellt tillkännagiva nyval planerat att hållas den 22 mars. Löfven hade förstås även lovat avgå om regeringsbudgeten inte skulle fällas, men valde att hanka sig kvar i Rosenbad ännu en tid. Kanske var nyvalshotet ett skrämskott för att få till stånd ett borgerligt stöd för S-MP-regimen?

Vem vet. Ingrid Carlqvist, chefredaktör för nättidningen Dispatch International, säger sig i den här ledaren tvivla på att det verkligen blir extra val:

http://www.d-intl.com/2014/12/08/ledare-blir-det-verkligen-extraval/

 Gör-det-själv-historikern och charlatanen Henrik Arnstad och hans bok om ”fascismen”.

Jag säger inte emot. Situationen är i nuläget så pass volatil att i princip vad som helst kan hända. Också att demokratin i praktiken avskaffas i syfte att förhindra ”nyfascistiska” (Löfvens och finansminister Magdalena Anderssons omdöme om SD) partier att nå alltför stora framgångar.

För övrigt borde Stefan Löfven skämmas över att ange charlatanen Henrik Arnstad som auktoritet för sitt fascistuttalande om SD. Om han nu har någon skam kvar i kroppen, vilket inte är så säkert.

Sentio november 2014: SD har en kraftfull vind i seglen (eller ”Tärningen är kastad”)

 

 

Sentio Research november 2014.

Samma dag som statsminister Stefan Löfven (S) förkunnade sin föresats att utlysa nyval, presenterade det norska mätinstitutet Sentio Research AB sin novembermätning. 1045 personer hade intervjuats på webben mellan den 25 och 30 november med delvis intressant resultat som följd.

Mätningen ger det rödgröna blocket 42,3 procent jämfört med 38,6 för det borgerliga. Sverigedemokraterna noteras för 16,4 procent. För Kristdemokraterna finns all anledning till oro, då detta i mitt tycke ganska onödiga parti – dess hjärtefrågor tillvaratas lika bra eller bättre av andra partier – noteras för all time low med blott 2,3 procent, en minskning med halva röstetalet jämfört med valet den 14 september.

Vad som åtminstone denna bloggare tycker är anmärkningsvärt är att de rödgröna partierna S, MP och V lyckas hålla ställningarna så pass väl trots en katastrofal insats i regeringen för de två förstnämnda och leder klart före allianspartierna.

SD går fram till 16,4 procent om man jämför med valresultatet, men däremot tillbaka med 0,3 procentenheter jämfört med Sentios oktobermätning som medförde all time high för vårt parti. Det skulle betyda 60 riksdagmandat.

Helt klart är under alla omständigheter att SD har en kraftfull vind i seglen just nu, vilket också framgår av tidernas bästa resultat i Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning som gav 12,4 procent. Samtidigt skall noteras att Sverigedemokraterna nu har 14 917 medlemmar och även en till synes sprudlande verksamhet i ungdomsförbundet SDU.

Att översätta nämnda mätresultat till ett nästan säkert nyval den 22 mars – Löfven har tänkt sig utlysa ett sådant den 29 december om han inte lyckats nå en i så fall mirakulös överenskommelse med något annat parti dessförinnan – är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt.

 Mattias Karlsson: ”SD skall bli större än M.”

Spontant har jag dock mycket svårt att förstå den tillförsikt som ådagalagts av Löfven och MPs Åsa Romson i olika media. De talar om sin gemensamma budget som sin stora styrka, samtidigt som samma budget är den grundläggande orsaken till föreliggande regeringskris. Ännu svårare har jag att förstå sosseredaktören Görans Greiders bubblande entusiasm inför Löfvens påstådda handlingskraft och de rödgröna utsikterna i ett nyval.

Betydligt lättare är det då att begripa den sverigedemokratiska optimismen, eftersom partiet nu har fått tillfälle att åskådliggöra sin tyngd i svensk partipolitik genom att tvinga fram ett regeringsnederlag och nyval efter bara dryga två månaders regerande. Och det finns väl ingenting som tyder på att SD skulle prestera sämre i ett nyval än man gjorde i septembervalet, då det blev mer än en fördubbling av röstetal och mandat jämfört med 2010.

Frågan är om inte SD, nu på ett utmärkt sätt lett av Jimmie Åkessons vikarie Mattias Karlsson, står inför ett genombrott: nu finns chansen att övertyga alltfler väljare om, att det inte är ”rasistiskt” att vilja begränsa invandringen för att vi skall ha råd att bevara den traditionella svenska välfärden. Det är helt korrekt som Karlsson framhållit, att invandringspolitiken är nyckeln till alla andra politikområden. Befriande även att höra honom tala om att SD siktar på att bli större än Moderaterna.

Personligen hade jag gärna sluppit ett jobbigt, svindyrt och kanske onödigt extra val, som den officiella termen lyder. Jag hade föredragit större tålmodighet med valet 2018 som det långsiktiga målet. Dock är det svårt också för en äldre gråhårsman som denna bloggare att inte ryckas med i den smittande entusiasm många partikamrater uppenbarligen känner inför prospektet om nyval.

Tvivelsutan ter sig ett sådant logiskt i det uppkomna läget. Viss försiktighet kan dock vara på sin plats. Mycket hänger på om vi sverigedemokrater kommer att gå i land med uppgiften att mobilisera våra väljarskaror, som tidigare gjort sig kända för att stundom föredra sofflock framför vallokal. Lägg därtill en allmän valtrötthet efter genomförda kyrkoval (2013), EP-val (2014) samt riksdagsval (2014).

Caesar vågade – och vann.

En intressant och spännande tid väntar. Eller som Gajus Julius Caesar uttryckte det när han passerade floden Rubicon och tågade söderut mot Rom med sina styrkor för att ta makten där den 10 januari år 49 före Kristi födelse: Alea iacta est (”Tärningen är kastad”). Som alla vet, eller borde veta, kunde Caesar sedan också som ett resultat av sitt vågspel utbrista: Veni, vidi, vici (”Jag kom, jag såg, jag segrade”).

Ett nyval är dyrt, jobbigt och onödigt

 Tage Erlander (i mitten) i partiledardebaten inför nyvalet 1958.

Nej, jag tycker inte SD skall fälla regeringen i riksdagen den 3 december och kratta manegen för ny- eller ”extra val”, som det heter i regeringsformen. Jag har uttryckt detta på såväl Facebook som Twitter och skall förklara även här hur jag kommit fram till detta.

Spontant inser även jag att det kan ligga nära till hands att visa sig som ett handlingskraftigt oppositionsparti – i realiteten är Sverigedemokraterna det enda av detta slag i riksdagen – och fälla regeringen. Ett sådant steg förespråkas av exempelvis gamle Ny demokrati-ledaren Ian Wachtmeister, född 1932, i ett debattinlägg i Dagens Industri dagens datum:

http://www.di.se/artiklar/2014/11/22/debatt-sd-borde-falla-regeringen/

 Mehmet Kaplan delar podium med terroranhängaren och antisemiten Yvonne Ridley, som syns till vänster på bilden.

Sanningen är ju bevars den, att den sittande så kallade regeringen måste vara den mest bisarra vårt land någonsin plågats av. Erkännandet av ”Palestina”, ett land som aldrig funnits och som styrs av en koalition bestående av två svårt terroranfrätta rörelser (Hamas och Fatah) vilka egentligen bara har en programpunkt – Israels utplånande – är varken mer eller mindre än en svår skamfläck för vårt arma land.

Vi har en regering som till exempel innehåller en bostadsminister, miljöpartisten Mehmet Kaplan,  som är islamist och Hamas-anhängare. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det är Kaplan som dikterar Löfven-ministärens Mellanöstern-politik:

http://www.d-intl.com/2014/11/16/kronika-en-islamist-dikterar-var-utrikespolitik/

Vidare har vårt land och vårt folk begåvats med en miljöminister och vice statsminister, Åsa Romson (MP), som ertappats med svåra miljöbrott; en utbildningsminister, Gustav Fridolin (MP), som gripits och skickats hem av israelisk polis för brott mot antiterroristlagarna; en kulturminister, Alice Bah Kuhnke (MP), som tidigare klämt på tuttarna i pinsamma utvik, läst sagor för pressen och visat sig allmänt inkompetent.

 Ministern innan hon blev minister…

Sedan har vi en så kallad framtidsminister, Kristina Persson (S), som menar sig ha blivit ihjälslagen på 1300-talet i ett tidigare liv. Så där håller det på. Ja, och så har vi förstås en statsminister som kallat terrorbesudlade Fatah i ”Palestina” ”vårt kära systerparti” och som inte kan hålla reda på namnen på sina nordiska statsministerkolleger.

Så vad skulle det vara för fel med att fälla en sådan regering?

Ett tungt vägande skäl att inte göra det är, att det bara gått obetydligt mer än två månader sedan det ordinarie val som den 14 september förde minoritetsregeringen S+MP till regeringsmakten med V som stödparti. Ett nyval – som i och för sig inte är givet även om regeringen fälls – skulle med all sannolikhet uppfattas som jobbigt av många väljare, något som kan leda till lågt valdeltagande. Därtill skulle det bli väldigt dyrt, något som icke obefogat kan ses som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Bland SD-anhängare på nätet talas det mycket om att ett extra val skulle gynna Sverigedemokraterna; en del som yttrat sig menar att SD skulle kunna få typ 20 procent i ett sådant val. Genomgående för stämningsläget hos sådana kommentatorer är, att ”nu djävlar skall vi fälla regeringen och visa, att vi inte tolererar att bli förtalade och orättvist behandlade av sjuklöverpartierna”.

Jag förstår den typen av reaktioner, men däremot tycker jag inte de skall tillåtas diktera SDs slutliga ställningstagande i frågan om att eventuellt fälla regeringen med nyval/extra val ”i korten”. Vad som behövs är i stället en iskall analys av vad som i längden är det bästa för partiet och, vilket givetvis är betydligt viktigare, för landet.

 

 Ett nytt riksdagsval skulle bli dyrt och jobbigt och uppfattas som onödigt av många väljare.

Här menar jag att det bästa är att ha is i magen och avvakta. SD skall givetvis på intet sätt förhålla sig passivt utan på ett kraftfullt sätt ta debatten med regeringen och den borgerliga oppositionen i riksdagen och i medierna med alla till buds stående, demokratiska medel.

Nyval är det emellertid ingen brådska med, som jag ser det. Under den tid som återstår till nästa val hinner S+MP-juntan göra bort sig många fler gånger – låt oss därför ge den det rep som gör det möjligt för klantskallarna i Rosenbad att hänga sig på eftertryckligast möjliga sätt (ursäkta den makabra liknesen, men ni förstår vad jag menar)!

Ytterligare en aspekt som enligt min ringa mening talar emot ett nyval är, att det finns en möjlighet att den sittande regeringen faktiskt kommer att stärka sina aktier i fall av sådant. Den hittills ganska – och fullt rättvisa – omilda behandlingen i media och kritiken från SDs sida kan göra att S+MP kan dra nytta av ”SD-syndromet”: att väljarna faktiskt tycker synd om partier som drabbas av vad som kan uppfattas som orättvis behandling.

Så ser alltså denna bloggare på frågan om att fälla regeringen Löfven med nyval som möjligt resultat. Jag vill understryka att jag endast framför min egen åsikt på min privata blogg – jag talar inte för någon annan eller några andra. Jag är också medveten om att en ”svekdebatt” mycket troligt kommer att bli följden, om SD skulle hålla inne med kavalleriet den här gången. Kanske kommer också opinionssiffrorna att sjunka något temporärt.

I en så här viktig fråga är det dock av största vikt med ett lugnt resonerande och ett långsiktigt perspektiv. Då får man stålsätta sig mot kortsiktiga och säkerligen övergående olägenheter. Det kan vi sverigedemokrater kosta på oss, eftersom framtiden talar för oss. Ytterligare tre år med en ohållbar massinvandring och flumpolitik på alla samhällets områden kommer att, kanske för överskådlig framtid, eftertryckligt sänka prospekten för en ny vänsterseger i 2018 års val.

Om partiledning och riksdagsgrupp, som jag tyvärr inte har det minsta inflytande över, följer mitt råd och häller en hel ishink i magen kan SD 2018 mycket väl bli landets största parti. Då skulle det givetvis bli omöjligt att ignorera oss i riksdag, kommuner och landsting.

Ian Wachtmeister betecknar i ovannämnda inlägg i Dagens Industri SD som ett ”icke-socialistiskt, försvarsvänligt och patriotiskt parti med gamla folkhemsvärderingar” som utsätts för en obegriplig mobbing. Det ligger mycket i det.

 Jimmie Åkesson och Ian Wachtmeister för fyra år sedan.

Jag är övertygad om att alltfler svenskar kommer att inse att detta är en ganska oemotståndlig mix i en turbulent tid, när religiös och politisk extremism finner sin väg ända in i landets regering och alltfler samhällen översvämmas av illegala invandrare varav många rena bedragare. Just därför skall vi inte förivra oss.

Detta sagt med all respekt för greve Wachtmeister, som aldrig utmärkt sig för något högre mått av tålamod inom politiken, och för de SD-medlemmar och -sympatisörer som nu tycker det är dags att ”visa musklerna”. Dock är det nog ibland bättre att använda hjärna än muskler.

Fotnot: Senast nyval förekom i Sverige var andrakammarvalet 1958 (tidigare hade nyval hållits 1887 och 1914):

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1958