Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship

Giuliani: ”Irans regim kommer att störtas”

Rudy Giuliani är övertygad om att Irans prästregim kommer att störtas.

”Iran´s regime will be overthrown” (Irans regim kommer att störtas).

Så uttryckte sig president Donald Trumps personlige advokat, Rudolph ”Rudy” Giuliani, i ett tal inför the Organization of Iranian-American Communities den 22 september. https://www.haaretz.com/middle-east-news/iran/giuliani-says-iran-regime-will-be-overthrown-could-be-years-but-it-s-going-to-happen-1.6493930

Enligt Rudy Giuliani, som var en mycket framgångsrik borgmästare i staden New York 1994-2001, är det troligt att USAs sanktioner mot Iran kommer att leda till ekonomiska svårigheter i landet som kan leda till en ”framgångsrik revolution”. Han framhöll vidare:

I don´t know when we´re going to overthrow them, it could be in a few days, months, a couple of years. But it´s going to happen.

Giulianis uttalanden stämmer inte överens med Trump-administrationens officiella Iran-politik. Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton uttalade i maj att Förenta staterna ej syftar till en regimförändring i Teheran utan snarare till en omfattande förändring av maktbalansen i Mellanöstern-regionen, där såväl USA som Israel på ytterst goda grunder uppfattar Iran som det stora hotet.

Det var i maj i år som regeringen Trump rev upp det omdiskuterade Iran-avtalet från 2015 mellan Iran, USA, EU, Ryssland och Kina som var avsett att få Iran att skära ner på sin produktion av kärnvapenrelaterad teknologi. Därefter har USA skärpt sanktionerna mot Irans shiamuslimska prästregim. Den 4 november sätts nya sanktioner in mot Irans oljeframställning.

En iransk separatistgrupp har tagit på sig ansvaret för terrorattacken i Ahvaz.

Jag förklarade på min blogg 2015 varför världen skulle bli farligare efter Iran-avtalet, en värdering som tydligtvis delas av Trump-administrationen: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

Klart är att mullornas förtryckarregim i Teheran är i blåsväder såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Samma dag som Rudy Giuliani höll sitt tal i New York genomfördes i staden Ahvaz i sydvästra delen av Iran en terrorattack mot en militärparad som uppges ha dödat minst 29 och skadat ett 60-tal personer varav en del barn.

Separatistgruppen Ahvaz nationella motstånd har tagit på sig ansvaret för dådet som skedde genom automateld. Ahvaz ligger i en region som domineras av en arabisk befolkning där det finns starka strömningar för att bryta sig ur Iran. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-doda-i-iran-efter-attack-under-militarparad

Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, har ryggmärgsmässigt anklagat USA för att ha orkestrerat terrordådet via allierade arabstater i området kring Persiska viken. Några bevis för att så skulle ha skett har han emellertid inte kunnat anföra.

John Kerry och Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif kommer väl överens.

Trots att USA dragit sig ur Iran-avtalet finns krafter som till varje ris vill rådda detsamma. Dit hör Obamas-administrationens utrikesminister John Kerry, som rest i skytteltrafik till Iran och andra avtalsländer i syfte att rädda överenskommelsen och underminera Trumps Iran-politik. Han har bland annat utvecklat en nära relation till den iranske utrikesministern Mohammad Jahad Zarif. Kerrys verksamhet tangerar möjligen det landsförrädiska. https://www.businessinsider.com/john-kerry-secretly-working-to-save-iran-nuclear-deal-2018-5?r=US&IR=T&IR=T

Också EU-kommuniteten, inklusive Tyskland, Frankrike och Storbritannien och ledd av EUs utrikesansvarige Federica Mogherini, strävar föga sensationellt efter att rädda avtalet. https://www.nyteknik.se/samhalle/enighet-om-att-forsoka-radda-karnenergiavtal-med-iran-6914693

 

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.

Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.

Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.

Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko

Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.

Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Nej, Trump viker inte ner sig i klimatfrågan!

E. Scott Pruitt blir ny amerikansk miljöminister.

Den blivande presidenten Donald J. Trump håller stilen!

Efter att tidigare ha nominerat personer med solid konservativ bakgrund till ministerposter och andra nyckelpositioner inom sin kommande administration fortsätter han på den linjen. Nyligen utsåg således Trump E. Scott Pruitt, statsåklagare i delstaten Oklahoma, till chef för the Environmental Protection Agency (EPA), det vill säga USAs motsvarighet till miljöminister. https://www.washingtonpost.com/news/energy-environment/wp/2016/12/07/trump-names-scott-pruitt-oklahoma-attorney-general-suing-epa-on-climate-change-to-head-the-epa/?utm_term=.a4316f17b3cc

Som motivation till den nya utnämningen framhåller Donald Trump i ett pressmeddelande (min översättning från engelska):

The Environmental Protection Agency har alltför länge gjort av med skattebetalarnas pengar på en skenande energifientlig agenda som vid varje tillfälle har förstört miljontals jobb, som också undergrävt våra otroliga bönder och många andra affärsföretag samt industrier.

Scott Pruitts uppgift som miljöminister blir att vända det gigantiska slöseri inom miljöområdet som Obama-administrationen ägnat sig åt till en mer kostnadseffektiv och rationell verksamhet. I pressmeddelandet som citerats ur ovan skriver Trump att den blivande miljöministern i första hand skall ”hålla vår luft och våra vatten rena och säkra”.

Gore: ”Wow! Kan du föreställa dig hur kallt det skulle vara just nu utan global uppvärmning?!”

Jag måste erkänna att jag blev närmast bestört över nyheten om att Donald Trump och hans dotter Ivanka hade haft ett samtal med förre vicepresidenten och certifierade miljöcharlatanen Al Gore i Trump Tower i New York. http://www.nytimes.com/2016/12/05/us/politics/donald-trump-transition.html?_r=0

Särskilt som Gore – vilken år 2000 förutspådde att polarisarna skulle ha smält 2014 – uttryckte stor tillfredsställelse efter mötet. Kunde Trump rentav tänkas utnämna Gore till miljöminister och därmed vika ner sig i miljö- och klimatfrågorna? Efter utnämningen av Pruitt tycks alla vi som är skeptiska till klimatalarmismen kunna andas ut.

Om Al Gore och hans klimatevangelium, som till råga på allt renderat honom Nobels fredspris 2007, har jag tidigare vid flera tillfällen skrivit på min blogg. Exempelvis detta: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/17/klimatdiktatur-och-gore-effekt/

Att den presidentvalde Donald Trump är trött på tjatet om (människoframkallade) klimatförändringar framgår av ovanstående tweet.

Den ledande amerikanska dagstidningen The Washington Post har följande att säga om Trumps val av EPA-chef: ”…ett drag som signalerar en attack på president Obamas klimatförändrings- och miljömässiga arv”.

Den 48-årige Scott Pruitt anses vara väl bevandrad i konstitutionell lagstiftning och har ägnat åtskillig tid och ansträngningar åt att, ofta tillsammans med andra republikanska statsåklagare, stämma EPA för dess fanatiska jakt efter företag som släpper ut så kallade växthusgaser. Mer om Pruitt här: https://en.wikipedia.org/wiki/Scott_Pruitt

Så här långt har amerikanska miljöaktivister reagerat med bestörtning på utnämningen av Trump. Tillmälen såsom ”klimatförnekare” /fotnot/ och ”miljömarodör” har stått som spön i backen. Företrädare för industrin är däremot positiva och detta av naturliga skäl – om Trump gör upp räkningen med klimatextremisterna kan USAs industrier och därmed landets ekonomi, liksom jobbsökare, se framtiden an med viss tillförsikt.

Al Gore har förutspått att polarisarna skulle vara borta 2014 – det blev inte riktigt så.

Fotnot: Invektivet ”klimatförnekare” är naturligtvis helt absurt, då ingen rimligen kan förneka förekomsten av ett klimat. Vad som är underförstått är att ”klimatförnekarna” tillbakavisar teorin – för mer än en dataanimerad teori är det inte – om mänsklig påverkan på det jordiska klimatet. Klimatet har skiftat kraftigt genom hela planetens existens och detta innan det fanns vare sig människor eller mänskligt genererade utsläpp av koldioxid och andra ”växthusgaser”. Mer här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/04/klimatmotet-i-paris-lyssna-pa-trump-inte-pa-obama/

 

Flagga för ”en riktig familj” lanseras av Putins parti

 Flaggan som hyllar den traditionella familjen.

http://moscow.er.ru/news/2015/7/9/den-lyubvi-semi-i-vernosti-moskvichi-otmetili-semejnoj-progulkoj/

Länken ovan går till en rysk artikel som berättar om en kampanj till förmån för den traditionella familjen som nyligen inletts av Vladimir Putins Enade Ryssland, landets överlägset största parti som startades 2001 och som numera har premiärminister Dmitrij Medvedev som ordförande. Enade Ryssland har en solid majoritet i statsduman.

Enade Rysslands vice ledare i Moskva, Sergej Lisovenko, informerar tidningen Izvestia om att en ny flagga med parollen ”En riktig familj” invigdes i samband med kampanjstarten i Sokolnikiparken i Moskva den 8 juli. Flaggan, som har fransk förlaga, avbildar i vitt mot himmelsblå bakgrund en familj bestående av man, kvinna och tre barn. Här under finns den ryska texten  ”En riktig familj”.

Den 8 juli firas i Ryssland sedan 2008 den så kallade Dagen för familj, kärlek och trohet. Greppet att inviga en heterosexualitetens flagga infaller bara någon vecka efter den amerikanska högsta domstolens omdiskuterade beslut att, i strid med den amerikanska konstitutionen, förklara så kallade samkönade äktenskap lagliga i alla delstater. Obama-administrationen hyllade beslutet genom att lysa upp Vita huset i regnbågsflaggans färger.

 Hundratals personer hade samlats i Sokolnikiparken för att manifestera sin tro på den traditionella familjen.

Sergej Lisovenko citeras på följande sätt i Izvestia:

Detta är vårt svar på samkönade äktenskap, på denna drift med familjekonceptet. Vi måste varna för gayfeber här hemma och stödja traditionella värden i vårt land.

Homosexualitet är, till skillnad från exempelvis i arabvärlden, inte förbjudet i Ryssland. 2013 antogs dock en lag som förbjuder spridandet av propaganda för ”icketraditionell sexualitet” bland barn och ungdom. Enligt en undersökning som gjordes i maj i år av det oberoende mätinstitutet Levada Center anser 37 procent av ryssarna att homosexualitet är en sjukdom som bör botas

President Putin har vid upprepade tillfällen försvarat den kristna kulturen och dess värden och fördömt den politiska korrektheten inklusive dess homosexkult. Här en kort video från ett sådant tillfälle:

För att uppmärksamma Dagen för familj, kärlek och trohet förbjöd fyra ryska regioner – Tula, Amur, Kaluga och Kurban – skilsmässor under just denna dag, den 8 juli.

Rysslands strävanden efter dominans: därför är jag ingen Putin-kramare

 Vladimir Putin hänvisar ofta till sin ortodoxa ryska tro och kristna värden.

Länken ovan går till ett framförande av den ryske trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij (1938-80) i dennes mest bejublade sång, ”Vargjakten”. Jag tänkte den kunde få bilda inledningen till följande betraktelse över Putins Ryssland och min egen inställning därvidlag.

Jag har under senare tid av somliga blivit kallad något jag inte precis är van vid: Putin-kramare. Detta därför att jag i några bloggtexter pekat på att det var västvärldens ensidiga uppbackning av den föga kompetenta och delvis extremistiska regimen i Kiev, snarare än någon form av rysk aggression, som framprovocerade krisen i Ukraina.

Jag står fast vid den analysen. Ukraina är egentligen en hopplös geografisk och demografisk konstruktion som inom sig innehåller oförenliga inslag. Västra och centrala delarna är västorienterade medan de östra är definitivt mer ryska än ukrainska. Jag har själv besökt dessa områden och tycker nog jag vet vad jag talar om. Väst borde ha agerat mer försiktigt och inte ställt sig bakom den av nazister och fascister stödda kuppen mot den proryska men lagligt valda regeringen Janukovytj. Ukraina borde kunna ha konstruktiva förbindelser med såväl Ryssland som EU och USA.

Detta är inte någon särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den delas av sådana bemärktheter som Tjeckiens förre president Václáv Klaus oh USAs förre utrikesminister Henry Kissinger. Läs mer här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/27/vaclav-klaus-sagar-vasts-hallning-i-ukraina-fragan/

 Václáv Klaus problematiserar västs ensidiga hållning i Ukraina-frågan.

Jag vill gärna fylla på med att det finns saker jag måste erkänna att jag uppskattar hos Vladimir Putin, som spelat en ledande roll som dels president, dels premiärminister i det postkommunistiska Ryssland – själv är han som bekant en tidigare KGB-officer – sedan 2000. Han är i viktiga avseenden en konservativ som bekänner sig till traditionella värden avseende familj och moral och är starkt kritisk till HBTQ-lobbyns grepp över vår del av världen.

Exempelvis har Putin – enligt mitt förmenande korrekt – anklagat västvärlden i allmänhet och USAs nuvarande president i synnerhet för att ha förvandlat sina samhällen till ”ett ogudaktigt avloppp” i moraliskt hänseende:

http://divinefreedomradio.wordpress.com/2014/02/21/putin-warns-obama-youve-turned-usa-west-into-godless-sewer-declares-his-christian-faith/

Någon Putin-kramare är jag emellertid ingalunda. Jag skall förklara varför.

Till att börja med stöder jag alls inte allt vad Ryssland gjort/gör i Ukraina. Självfallet har reguljära ryska förband inte där att göra. Vad som sker nu i Ukraina och på andra platser är oblyga försök av Putin-regimen att testa omvärldens och icke minst USAs och NATOs reaktioner. Ryssland hänger sig åt en amoralisk, geopolitisk aktivism som tar föga hänsyn till petitesser som nationsgränser och nationella anspråk.

Såsom skedde beträffande ubåtskränkningar i svenska farvatten på 1980- och 1990-talen. Trots avsevärda ansträngningar lyckades den svenska ubåtsjakten inte få upp eller sänka någon sovjetisk ubåt. Det enda handfasta bevis vi har på sovjetiska ubåtskränkningar går dock inte av för hackor – den strandade U137 i Karlskrona skärgård hösten 1981. Där rörde det sig bevisligen vare sig om minkars aktiviteter eller gamla timmerstockar eller för den delen NATO-farkoster.

Jag håller det vidare för självklart att det var ryssarna som var framme i Stockholms skärgård helt nyligen, sannolikt med en eller flera miniubåtar som efter vad jag förstår Ryssland är tämligen ensamt om. Det kan antingen ha rört sig om en rysk specialövning eller ett försök att få en bild av den svenska ubåtsjaktskapaciteten, kanske båda.

 NATO-högkvarteret i Bryssel.

En tredje orsak kan mycket väl ha varit att få vårt svenska så kallade försvar, vilket svårt vingklippts av en rad påföljande svenska regeringar, att framstå i löjeväckande dager. Att det inträffade samtidigt uppenbarligen, åtminstone tillfälligt, ökat de svenska sympatierna för NATO tar man förmodligen ganska lätt på i Moskva – Sverige har redan intima NATO-förbindelser, och ett fullskaligt medlemskap skulle i sak förmodligen inte förändra särskilt mycket. Dessutom tycks vi aldrig komma till skott att ens utreda ett svenskt NATO-medlemskap – den svenska NATO-fobin är säkert välkänd i Kreml.

Lägg därtill upprepade och till synes nonchalanta ryska kränkningar av svenskt luftrum, där det av naturliga skäl varit lättare att nationalitetsbestämma kränkningarna än när det gäller undervattensaktiviteterna. Inte ens de mest oförblommerade rysslandsvännerna, av vilka det finns oroväckande många på ”nätet”, vill väl göra gällande att det är NATO som här genomfört något slags false flag-verksamhet.

Sverige är nu endast ett av flera länder kring Östersjön som Putin-regimen intresserar sig för. Finland, Estland, Lettland och Litauen står säkerligen högre på Moskvas lista där man skulle vilja ha ett mer handgripligt inflytande.

Vårt land har dock en uppenbar intressegemenskap med nämnda länder när det gäller att freda sitt territorium. Just därför är det ingenting annat än tragiskt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar haft vett nog att upprätthålla ett nationellt, militärt försvar värt namnet. Ty är det något Ryssland och Putin föraktar så är det svaghet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/04/15/ryssland-foraktar-svaghet/

Det torde vara få militära eller andra bedömare som tror på en fullskalig rysk invasion av Sverige. Då är det avsevärt troligare att Ryssland i fall av internationell kris, tillfälligt eller mer permanent, sätter sig i besittning av det praktiskt taget oförsvarade Gotland. Det skadar kanske dock inte att spekulera i vad en rysk invasion skulle innebära.

Det är precis vad nyhetssajten Nyheter idag har gjort här:

http://nyheteridag.se/detta-vantar-om-ryssland-invaderar-sverige/

 Ryska flaggan över Rosenbad – bra eller dåligt? Foto: Nyheter idag

De framtidsutsikter som målas upp i denna högst spekulativa och skruvade framtidsvy är, som synes, inte alltför skrämmande, mycket beroende på den nuvarande och närmast föregående regeringens tillkortakommanden. Nyheter idags rundmålning lär framkalla entusiastiska tillrop litet varstans  på nätet, dock inte från denna bloggare. Mer om detta i slutet av denna text.

Jag tillhör nämligen de obotliga optimister som, kanhända mot vad som finns anledning förmoda om man endast ser till förhandenvarande verklighet, tror att det är möjligt att vända den till synes deprimerande utvecklingen av vårt samhälle till något bättre. Kanske måste det bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre; att det finns realistiska möjligheter till det senare tror jag fullt och fast på. Detta gäller såväl Sverige som Europa i stort samt den bedrövliga Obama-administrationen i USA, som i vilket fall som helst försvinner vid valet om två år.

Att det inte ligger någon som helst rim och reson i att sätta vårt hopp till Putins Ryssland är jag fullständigt övertygad om. Vi må för tillfället ha en rödgrön flumregering av Kalle Anka-snitt (förlåt mig för den liknelsen, Kalle Anka!), att ersätta den med en halvtotalitär gangsterregim vore inte särskilt välbetänkt för att säga det minsta.

Ett stort antal bedömare har hävdat och fortsätter att hävda att Putins Ryssland är en hänsynslös maffiastat. Om detta skrev jag för några år sedan detta blogginlägg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/21/putins-ryska-maffiastat/

Dissidenten och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov framhåller bland annat följande:

Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenmakt…De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av den sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.

 Alexander Litvinenko: offer för maffiaregimen i Kreml.

Bland offren för denna regim finns, för att bara nämna två bland många exempel, den orädda journalisten Anna Politkovskaya och dissidenten Alexander Litvinenko. Den förra sköts till döds i närheten av sin bostad till följd av sin kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien, den senare förgiftades med ämnet polonium 210 under sin exil i London. Oliktänkande i Putins Ryssland står under ständig press och utsätts ofta för dödshot, vilka ibland alltså verkställs.

Det kan råda liten tvekan om att Ryssland i dag utmanar det av Obama-regeringen svårt vingklippta USA och det sannolikt överskattade Kina om ställningen som världens ledande stormakt. Det gäller inte minst på energiområdet, där Rysslands atomenergiorgan Rosatom för något år sedan tecknade avtal med Sydafrika om att bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer inom 15 års tid. Tidigare har liknande avtal slutits med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien.

Läs mer om Rysslands ansträngningar att bli världsdominant på energiområdet här:

http://www.caseyresearch.com/cdd/how-putin-conquered-south-africa

Dagens Rysslands- och Putin-kramare brukar ofta tala om USAs påstådda imperium och hundratals militärbaser men glömmer, eller är kanske inte medvetna om, Rysslands internationella bastioner.

Den liberala-konservativa tidskriften Contra har i sitt senaste nummer (4/2014) en intressant exposé över expansionen av ryskorienterade låtsasländer såsom Tjetjenien, Abchasien, Sydossetien, Transnistrien och Nagorno-Karabach, där det senare ”landet” kontrolleras av Rysslands allierade Armenien. I det av ryssarna inkorporerade Krim har Moskva bildat ”folkrepublikerna” Luhansk respektive Donetsk. Vilka är helt beroende av tunga ryska vapen som förmått det militärt svaga Ukraina att ingå vapenvila med Ryssland.

 ”Folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk: ryska nickedockor.

Jag tar gärna del av oförvägna framtidsfantasier av typ den som Nyheter idag har åstadkommit. Det är möjligt att något av det denna sajt föreslår skulle kunna inträffa vid en rysk invasion av Sverige – såsom billigare bensin och sprit, hårdare tag mot kriminella (dock inte mot dem som sitter i regeringen), mer ishockey och ett starkare försvar – också kommer att ske.

Vad som inte tas upp av Nyheter idag är otrevligare inslag som mord på och godtyckliga fängslanden av oppositionella, demokratins och yttrandefrihetens avskaffande och en regim av maffiasnitt. Kanske inget som Chang Frick på Nyheter idag tycker är mycket att bry sig om, men jag vill härmed anmäla en avvikande uppfattning. Även om det inte blir lika slagfärdigt och flabbroligt då.

Jag anser slutligen att Vladimir Putin och Ryssland i bästa fall skulle kunna göra en konstruktiv och godartad insats för världen. Exempelvis skulle man genom gemensamma ansträngningar tillsammans med USA och även Kina, som förre brittiske premiärministern Tony Blair föreslagit, kunna bekämpa den islamistiska terrorn på ett effektivt sätt. Detta kräver dock att de respektive parterna närmar sig  i stället för att demonisera varandra. Ryssland måste givetvis också på allvar börja respektera andra länders gränser och territorier såväl som sin egen befolkning.

Tills detta sker tycker jag Vysotskijs protestsånger får gälla också den postkommunistiska regimen i Moskva.

 

Pakistan: dödsdömd för en mugg vatten

 Aasiya ”Asia Bibi” Noreen inväntar döden genom hängning för ”hädelse” enligt sharialagen.

Asia Bibi, Savan Masih, Shaffqat Emmanuel och Shugufta Emmanuel. Det är namnen på fyra av 16 personer vilka enligt American Center for Law and Justice (ACLJ) inväntar dödsstraff för brottet ”hädelse” enligt muslimska sharialagar i Pakistan.

Ytterligare 20 personer avtjänar livstids fängelse för samma typ av brott och cirka 120 har mördats av pakistanska lynchmobbar för sin tros skull. Detta tycks dock inte bekymra den amerikanska Obama-administrationen nämnvärt. USA har skänkt Pakistan åtta miljarder US dollar i skattepengar under den tid Asia Bibi, en kristen hustru och mor, suttit i fängelse.

Aasiya ”Asia Bibi” Noreen föddes i Pakistan 1971. I november 2010 dömdes hon till döden genom hängning av en pakistansk domstol. Detta skedde sedan hon i juni 2009 råkat i delo med en grupp muslimska kvinnor under fruktskördearbete. Hon drack då vatten ur en mugg och gav sedan muggen vidare till en annan kvinna.

 Salmaan Taseer: mördad för att ha arbetat för Asia Bibis frigivning.

Eftersom muggen tillhörde en muslimsk kvinna ansågs Noreen i egenskap av kristen ha ”orenat” muggen. Därtill anklagades hon för att ha förolämpat profeten Muhammed, något hon nekade till, vilket ledde till att hon arresterades och fängslades. Det är mycket svårt för en icke-muslim att hävda sin sak inför en sharia-domstol, då en icke-muslims utsaga endast anses vara värd hälften av en muslims vittnesmål.

Fallet Asia Bibi väckte stor uppmärksamhet och flera namninsamlingar för att utverka hennes frigivande startades. En sådan namninsamling inbringade runt 400 000 underskrifter. Påven Benedictus XVI har vädjat till Pakistans regering om att släppa anklagelserna mot henne. I Pakistan har två personer som engagerat sig för Asia Bibis sak mördats: ministern för minoriteter Shahbaz Bhatti samt regeringspolitikern Salmaan Taaser.

2013 utgavs boken Blasphemy: A Memoir: Sentenced to Death Over a Cup of Water, ett samarbetsprojekt mellan anafalbeten Asia Bibi och den franska journalisten Anne-Isabelle Tollet:

http://www.amazon.com/Blasphemy-Memoir-Sentenced-Death-Water/dp/1613748892

 Anne-Isabelle Tollet skrev boken om Asia Bibi i samarbete med denna.

Asia Bibis familj sägs ha gått under jorden då de fruktar för sitt liv. Bibis man har även uttryckt farhågor att hon skulle kunna bli lynchad om hon släpps ur fängelset. Pakistan är världens för närvarande sjätte folkrikaste land med 181 228 000 invånare (2012). Av dessa är mellan 95 0ch 97 procent muslimer.

Pakistan är ett land i sönderfall, och enbart under 2012 dödades 6211 människor i terroranknutet våld. Laglösheten regerar, och det faktum att denna nått ända in i regering och rättsväsende bådar naturligtvis inte gott för landets framtid. Om Asia Bibi hängs kommer hon att bli den första kvinna någonsin att avrättas för hädelse i Pakistan.

 

USA: Fängelse hotar pastorspar som vägrar viga homosexuella par

http://www.catholicnewsagency.com/news/christian-ministers-told-to-perform-gay-weddings-or-face-jail-time-74865/

USA – frihetens stamort på jorden?

Ja, det är vad vi USA-vänner gärna vill tro, trots att den nuvarande Obama-administrationen gjort och gör oss besvikna så gott som dagligen. Vissa tecken tyder dock på att det går snabbt utför med den amerikanska friheten, inte minst på religionens och den kristna moralens område.

 Donald och Evelyn Knapp kan inte mot sitt samvete tänka sig viga samkönade par – riskerar fängelse.

Ett aktuellt exempel härpå är hämtat från staden Coeur d´Alene, huvudort i grevskapet Kootenai i den glest befolkade delstaten Idaho i nordvästra USA. Här riskerar det äkta pastorsparet Evelyn och Donald Knapp straff i form av fängelse eller böter om de framhärdar i sin vägran att, i strid mot sin övertygelse, viga så kallade samkönade par.

Makarna Knapps juridiska ombud, Jeremy Tedesco från den juridiska gruppen the Alliance Defending Freedom, citeras sålunda enligt Catholic News Agency den 20 oktober:

Många har förnekat att pastorer någonsin skulle tvingas utföra ceremonier som är helt emot deras tro, men det är vad som sker här – och det sker snabbt. Regeringen skall inte tvinga utnämnda pastorer att handla i motsättning till sin tro under hot om fängelse eller böter.

Hela artikeln via länken överst.

Tedesco är starkt kritisk gentemot det förändrade legala klimatet i Idaho, vilket nu hotar makarna Knapps kristna livsverk. De är pastorer i församlingen International Church of the Foursquare Gospel. De har varit gifta i 47 år och driver det 95 år gamla bröllopskapellet Hitching Post Lakeside Chapel sedan 1989.

Stadstjänstemän i Coeur d´Alene med dess cirka 46 000 invånare har informerat Knapps om, att deras vägran att utföra samkönade ceremonier i sitt kapell strider mot stadens nya så kallade anti-diskriminerings-lagar.

För varje dag de vägrar utföra ceremonin i fråga riskerar de 180 dagar i fängelse och upp till 1000 US dollar i böter. Skulle de vägra i en vecka motsvarar detta mer än tre års fängelse och 7000 dollar. För ett års vägran riskerar de dömas till fängelse i 180 år och 365 000 dollar i böter.

 Vy över Lake Coeur d´Alene, invid vilken makarna Knapps bröllopskapell är beläget.

Staden Coeur d´Alenes anti-diskriminerings-lag är ett resultat av att en federal domstol underkänt delstaten Idahos konstitutionella tillägg, som definierar äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. The Alliance Defending Freedom har å paret Knappas vägnar lämnat in en stämningsansökan med syftet att tillfälligt upphäva stadens drakoniska anti-diskriminatoriska dekret.

Evelyn och Donald Knapp är anställda av Hitching Post Weddings, som grundar sig på en vilja att främja det bibliska äktenskapet. De tar en liten summa i betalt som ersättning för en vigselceremoni.

Stämningsansökan mot Coeur d´Alene gör gällande att den nya lagen strider mot Idahos Religious Freedom Restoration Act. Donald Knapp har tidigare deklarerat att han ”inte kan viga människor på ett sätt som jag är övertygad om skulle strida mot vad Bibeln lär ut. Jag hatar inte dessa människor…men jag kan inte mot mitt samvete förena ett sådant par.”

Om den nya lagen skulle tvinga dem viga homosexuella par säger sig paret Knapp överväga sälja sitt bröllopskapell.

Så långt har det alltså gått i det förment ”kristna” USA, där den vittförgrenade homosexlobbyn har en oerhört stor makt över media och samhällsliv. Det krävs nog ingen större fantasi för att föreställa sig en liknande utveckling i Sverige i en snar framtid – att vigselförrättare som nekar viga samkönade par riskerar fängelse eller kännbara böter: farväl till religionsfriheten  som vi känner den.

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

 Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

 General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

 Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

 Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.

 

 

 

 

 

 

 

”En norm för Israel, en norm för alla andra”

 Ban Ki-moon (till höger) träffade palestinaarabernas ”president” Mahmoud Abbas i slutet av förra året.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ban-ki-moon-vager-latt_3763814.svd

Parallellt med att FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) för femtielfte gången fördömt Israel har samma organisations sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon, född 1944, kallat Israels handlingar i den pågående Gaza-konflikten för ”avskyvärda”. Frågan är hur många som bryr sig över hövan.

Per Jönsson vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm anser att Ban Ki-moons fördömande ”väger lätt” (länken överst). Jönsson citeras vidare i Svenska Dagbladet den 21 juli:

Det intressanta är att USA och Ryssland står på samma sida. Det kan på sitt sätt tala för en återockupation och att PLO åter tar över Gaza.

Enligt Per Jönsson är det troligt att de israeliska försvarsstyrkorna kommer att fortsätta mala på i långsam takt i syfte att förlora så få soldater som möjligt. Jönsson jämför dagens situation med konflikten 2008/2009, då 1400 palestinaaraber dödades på två veckor. Motsvarande siffra i nuläget är omkring 500, jämfört med ett 30-tal döda israeliska soldater.

 Rysslands president Vladimir Putin (till vänster) och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu möttes i Israels huvudstad Jerusalem 2012.

När det gäller Ryssland så är Vladimir Putin den förste ryske presidenten som kan sägas ha goda relationer med Israel. Putin har flera gånger framhållit att Israel har rätt att försvara sig om landet blir angripet.

Om det finns grundad anledning att vifta bort den notoriskt Israel-hatande Ban Ki-moon, så finns det ännu mindre skäl att ta FNs råd för mänskliga rättigheter på allvar. Rådet, som bildades 2006, har som medlemmar sådana otadliga förkämpar för mänskliga rättigheter såsom Kina, Kuba, Libyen och Saudiarabien. Det enda land rådet någonsin fördömt är Israel; bara under 2008 skedde 15 sådana fördömanden.

Här mer information via Wikipedia om FNs råd för mänskliga rättigheter, som nog mest av allt måste betraktas som ett dåligt skämt:

http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Anne Bayefsky kallar i en artikel i Jerusalem Post den 22 juli Ban Ki-moons budskap till ett utsatt Israel för ”skamligt” och pekar på FNs inkonsekventa hållning i den israelisk-palestinska konflikten:

En norm för Israel och en annan för alla andra är något som uppenbarligen tilltalar både FN och Obama-administrationen. Ett skamligt upplägg när Israel är som mest utsatt.

Bayefskys text här:

http://www.jpost.com/Opinion/Columnists/Ban-Ki-moons-shameful-message-in-Israels-hour-of-need-368415

 Israels försvarsstyrkor har etablerat ett fältsjukhus för att vårda sårade Gaza-bor.

Israels försvarsstyrkor har av FN minst av allt fått beröm för sin vana, att både i form av flygblad och via telefon uppmana Gazas civilbefolkning att sätta sig i säkerhet inför planerade operationer i området. Eller för den delen deras upprättande av ett fältsjukhus med uppgift att vårda sårade Gaza-bor.

Hamas, som rutinartat använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar genom att exempelvis anlägga avfyringsramper för raketer i bostadsområden och inhysa militärstaber i sjukhus, har tvärtom uppmanat befolkningen att stanna kvar och ta emot attackerna.

 Viss skillnad mellan Israels och Hamas inställning…

Den cement man tar emot används inte till bombskydd utan för att konstruera infiltrationstunnlar avsedda för terrorattacker in i Israel. Varken Ban ki-moon eller någon annan hög FN-representant har sagt ett knyst om detta kriminella sätt att behandla sin egen befolkning.

Israel har i teorin, framhåller Bayefsky, rätt att försvara sig mot de raketer, granater och terrorangrepp som landet utsätts för av Hamas-terroristerna, men i praktiken har de enligt FN och Ban Ki-moon inte denna rätt. Bayefsky lyfter vidare fram den israeliska civilbefolkningens olidliga situation.

 Israeliskt bombskydd mot inkommande Hamas-raketer i form av ett cementrör.

De har bara sekunder på sig att hinna ta sin tillflykt till skyddsrum och annan form av bombskydd när varningssirenerna sätter igång. Det har hänt att äldre personer har dött av hjärtslag på grund av det trauma de tvingats uppleva, när varningssirenerna börjat ljuda