Posted tagged ‘Obersalzberg’

Om folkmord (II): 100 år sedan turkarnas slakt på kristna inleddes

17 april, 2015

Utställning stadshuset april 2015 001 Utställningen ”Folkmorden 1915” i Södertälje stadshus blottlägger det Osmanska rikets massmord på kristna under Andra världskriget. Foto: Tommy Hansson

Den 22 augusti 1939, bara en dryg vecka innan Tyskland invaderade Polen och därmed triggade igång Andra världskriget, utlät sig Adolf Hitler på följande sätt i sitt så kallade Örnnäste i Obersalzberg: ”Trots allt, vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

Vad Führern syftade på var det dåvarande Osmanska rikets folkmord på kristna under Första världskriget. Han menade, att om omvärlden i stort glömt de fasansfulla händelserna ett kvartssekel tidigare, så skulle nog Tredje riket kunna gå i land med att avliva oönskade grupper utan större rabalder.

Hur många som dödades har varit föremål för diskussion, men i information som meddelas via nedanstående länk nämns ”uppemot 2 miljoner” (varav armenier så många som 1,5 miljoner):

http://www.folkmordet1915.se/fragorochsvar_bakgrund.html

Osmanernas/turkarnas folkmord, bland assyrier, syrianer och kaldéer benämnt SEYFO, tjänade alltså som förebild för Hitlers utrotningspolitik. Folkmordet uppmärksammas nu i en liten men väl genomtänkt utställning i Södertälje stadshus, en satsning som sker i samarbete mellan de drabbade folkgruppernas riksförbund och med stöd av Södertälje kommun.

Utställning stadshuset april 2015 002 En överblick över utställningens inre del. Foto: Tommy Hansson

I en text på en av utställningsmodulerna förklaras bakgrunden på följande sätt:

Inom det Osmanska riket avvek armenierna, assyrierna, syrianerna, kaldéerna och grekerna från den turkiska normen genom att tala andra språk än turkiska, tillhöra andra religioner än de styrande, ha andra yrken och kulturer. Det ansågs inte att det fanns plats för dem i den nya turkiska stat som de nya turkiska makthavarna planerade.

De kristna minoriteterna i det övervägande muslimska Osmanska (Ottomanska) riket – Turkiet utropade sin självständighet från detta rike 1921 och fick den erkänd 1923 – var sedan tidigare utsatt för stark press. De beskrevs i den statliga propaganda som riktades till den turkiska och kurdiska befolkningen som samhällsfarliga. Massakrerna startade redan i januari 1915, två månader efter det att det Osmanska riket förklarat krig mot Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

I januari 1915 ockuperade den osmanska/turkiska armén nordvästra delen av Iran, varvid tiotusentals armenier och assyrier/syrianer massakrerades i det tumult som uppstod. Redan i maj 1914 hade delar av den grekiska befolkningen längs Medelhavskusten i västra Turkiet fördrivits. Den 26 oktober samma år beordrade den turkiske inrikesministern militären att tvångsförflytta assyrierna från gränsen mot Iran. Folkmordet satte sedan igång på allvar i april 1915 och fortsatte under 1916.

Den ledande kraften i det osmanska/turkiska riket vid denna tid var den så kallade ungturkiska rörelsen. ”Ungturkarna” var en reformrörelse som växte fram i det förstelnade Osmanska riket, allmänt kallat ”Europas sjuke man”, i slutet av 1800-talet. Genom en revolution som inträffade 1908 kunde man gripa regeringsmakten och påbörja den modernisering som ansågs vara av nöden. Ungturkarnas store hjälte, och det självständiga Turkiets förste ledare, blev i tidernas fullbordan Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938).

Utställning stadshuset april 2015 004 Några av fotona från folkmordet 1915-16. Foto: Tommy Hansson

Utställningen i Södertälje stadshus omfattar fotografier, diplomatiska skrivelser, texter och filmer vilka visas på två TV-skärmar. Här visas i sanning hemska levande bilder på några stympade, halshuggna, torterade och våldtagna offer – män, kvinnor, ungdomar och barn. Det framgår också av bilderna att de utsatts för framkallad svält. När man ser dessa offer kan man knappast undgå att dra paralleller till de grymheter som DAESH (IS) i dag utsätter icke minst kristna för i Irak och Syrien. Intet är nytt under solen.

Med tanke på att folkmordet pågick huvudsakligen under endast ett års tid, måste man fråga sig om inte dessa massakrer står fullt i paritet med de hemskheter Tyskland under nazisterna ägnade sig åt under betydligt längre tid. Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dagens tyska respektive turkiska länder ser på de historiska händelserna. Medan det i Tyskland enligt lag är förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum, är det i Turkiet förbjudet att hävda att det som skedde 1915-16 var folkmord.

Medan Tyskland utvecklats till en fullskalig demokrati, kan dagens Turkiet väl närmast beskrivas som en halvdiktatur med betydande auktoritära inslag. Turkiet under den islamistiske presidenten Recep Erdogan vägrar lika envetet som skamligt att erkänna folkmordet för 100 år sedan. Sverige tillhör de länder som sedan 2010, då en omröstning i frågan hölls i risdagen, erkänner grymheterna som folkmord.

CCEOTw9WAAENxT1 Turkiets president Recep Erdogan på besök hos sin iranske kollega, Hassan Rouhani.

Annonser

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

8 mars, 2015

 

untitled Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

images

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS.  Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

profile_picture_by_sschellenberg-d4crs9pWalter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

images9O5YPWE6 Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti  1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

imagesVCNJMUWV Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

imagesEAC3XEPF Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått  självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

images Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd

http://www.jihadwatch.org/2014/08/turkish-poet-islam-is-worse-than-nazism

http://www.levandehistoria.se/folkmordskonventionen-en-historisk-introduktion/forintelsen-anas-runt-hornet

http://www.d-intl.com/2013/10/17/den-okande-stormuftins-ideologi-var-islam-inte-nazism/

http://www.expressen.se/debatt/hamas-ar-arvtagare-till-hitlers-arabiska-vanner/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19849905.ab

http://www.salem-news.com/articles/may162010/turkish-slaughters-ss.php

”Örnnästet” och andra intryck från Tyskland och Österrike

20 september, 2014

Österrike Tyskland 2014 050 ”Örnnästet” (Berghof/Kehlsteinhaus) med en del av den spektakulära utsikten över Obersalzberg. Foto: Tommy Hansson

För drygt en månad sedan gjorde jag en rundresa i Tyskland och Österrike tillsammans med min son Sebastian. Det skedde i regi av bussreseföretaget Scandorama med säte i Malmö. Man får nog säga att ett besök vid det så kallade Örnnästet vid Berchtesgaden i Obersalzberg var resans piece de resistance.

”Örnnästet”, som egentligen heter Berghof, är beläget på berget Kehlstein i de bayerska Alperna.  Adolf Hitler (1889-1945) besökte området för första gången 1923. Den blivande diktatorn blev så förtjust i platsen och omgivningarna, att han beslöt sig för att bosätta sig här. Den som fick ansvaret för organisering av byggnation och tomtanskaffning var Hitlers kanslichef och sekreterare Martin Bormann (1900-45).

Martin Bormann dömdes till döden för krigsförbrytelser i sin frånvaro vid Nürnbergrättegången 1946, då man fortfarande trodde sig ha anledning förmoda att han alltjämt var i livet. Han dödförklarades emellertid av den västtyska regeringen 1954 och en andra gång 1972 mot bakgrund av ett skelettfynd i Berlin i krigets slutskede. Skelettets DNA jämfördes 1998 med DNA från en släkting till Bormann varvid kunde konstaterats, att det verkligen rörde sig om kvarlevorna efter Martin Bormann.

Österrike Tyskland 2014 045 Den här pippin var inte rädd av sig…Foto: Tommy Hansson

Bormann gick fram som en ångvält vid organiserandet av Berghof-bygget: bönder och andra bofasta i området tvingades frånträda sin mark via tvångsförsäljning och tvångsinlösen. Skogsförvaltningen förständigades överlämna 670 hektar av Kehlstein-området till förmån för staten och nazistpartiet NSDAP. Och bråttom var det: bygget skulle stå klart så att det kunde överlämnas som en present till Hitler på dennes 50-årsdag den 20 april 1939.

År 1937 inleddes det utomordentligt krävande bygget av den slingrade väg som leder upp till Berghof och huvudbyggnaden, som kallas Kehlstein-huset (Kehlsteinhaus). Detta företag leddes av ingenjören doktor Fritz Todt (1891-1942), som var generalinspektör för det tyska vägverket och ledare för bygget av den tyska motorvägen Autobahn. Han ledde även den tyska upprustningsindustrin, en uppgift som efter hans död övertogs av Albert Speer (1905-81).

Todt omkom i en flygolycka 1942  i närheten av ett annat av Hitlers favoritställen, den så kallade Vargskansen nära Rastenburg i Ostpreussen (som jag besökte för tio år sedan).

untitled  Martin Bormann (1900-45).    untitled Fritz Todt (1891-1942).

Vägen uppför det branta berget är 6,5 kilometer lång och fyra meter bred och inbegriper fem tunnlar. En stor vändplats höggs ut ur klippan på 1700 meters höjd, och härifrån in i klippan byggdes en 127 meter lång och tre meter hög tunnel vilken avslutas med en rund hall. Från denna stiger besökaren in i en luxuös hiss som tar en 124 meter upp så att man stiger ur direkt in i Kehlsteinhaus. Inne i byggnaden finns i dag en restaurang och man kan även bland annat beskåda Hitlers flickvän (och till slut hustru) Eva Brauns rum.

Österrike Tyskland 2014 047 Bloggaren vid Örnnästet med de bayerska alperna som fond. Foto: Sebastian Hansson

Huset är ett tämligen imponerande bygge  i granit vilket, nästan som genom ett mirakel, undgick att träffas vid de allierades bombangrepp mot området den 25 april 1945. Det beslagtogs av de amerikanska ockupationstrupperna 1952 och överantvardades sedan till Fristaten Bayern. Det bayerska regeringspartiet planerade ursprungligen att spränga Örnnästet för att förhindra, att stället förvandlades till något slags vallfartsmål för övervintrade nationalsocialister.

Efter närmare övervägande överlämnades i stället det unika historiska monumentet av den bayerska statsregeringen till Berchtesgaden-sektionen av den Tyska alpföreningen. Örnnästet visade sig bli en betydande och lönsam turistattraktion utan politiska komplikationer, och delstatsregeringen beslöt sig för att grunda en stiftelse för ställets fortsatta förvaltning och skötsel. På den vägen är det.

När jag och sonen tog en av de specialbyggda bussar som för upp till Örnnästet var vädret något mulet, men ändå med tillräckligt bra sikt för att det skulle gå att avnjuta den hänförande utsikten. En reflektion jag gjorde vid besöket var, hur det kan vara möjligt att planera de illdåd som nationalsocialismen har på sitt samvete i så gudomligt natursköna omgivningar. Det är och förblir en gåta för mig.

Österrike Tyskland 2014 056 Hur man kan planera för anfallskrig och andra illdåd i denna omgivning förblir en gåta för mig. Foto: Tommy Hansson

Örnnästet var visserligen höjdpunkten under vår minnesvärda resa, men det finns också annat jag gärna vill redovisa:

Jena: Första övernattningen på resan från Malmö räknat gjordes i staden Jena i det forna Östtyskland, belägen i delstaten Thüringen. Staden, som bebos av omkring 100 000 människor, är sedan mitten av 1800-talet säte för den berömda optikindustrin Carl Zeiss. Här finns också Friedrich Schiller-Universität.

Österrike Tyskland 2014 013 Sebastian med en Rauchbier i Bamberg. Foto: Tommy Hansson

Bamberg: Denna gamla bayerska stad om cirka 70 000 invånare har bland annat kallats biskops-, universitets- samt ölstad. Vi fick tillfälle att på ett anrikt näringsställe med anor sedan medeltiden avnjuta det kraftfulla öl som kallas Aecht Schlenkerla Rauchbier (rököl). Personligen tyckte jag smaken påminde om bacon.

Fieberbrunn: Det slottsliknande ställe där vi tillbringade de flesta nätter hette Schlosshotel Rosenegg nära den lilla staden Fieberbrunn i de tyrolska Alperna i Österrike. Det var härifrån vi gjorde utflykter till Örnnästet samt även Österrikes högsta berg, Grossglockner 4798 meter över havet med sina murmeldjur, samt de legendariskt välbekanta vintersportorterna Kitzbühel och Zell am See. Besök vid ett närbeläget ysteri hanns också med.

Österrike Tyskland 2014 027 Här syns Sebastian vid vårt österrikiska slottshotell. Foto: Tommy Hansson

När vi klev av bussen i den ytterst vackert belägna lilla staden Zell am See med knappt 10 000 invånare blev vi nog alla smått chockade över att se alla muslimer, varav kvinnorna bar svart, heltäckande – jag tvekar inte att kalla den spöklik – klädsel av typen niqab.

Såvitt jag förstår rörde det sig i de allra flesta fall om turister, men som ögonblicksbild över hur det kan komma att se ut över hela Europa i en framtid var det en rätt skrämmande upplevelse. Jag var tvungen att lugna mig med en öl på en uteservering nära sjön Zeller See innan det blev dags att göra uppsittning på bussen.

Österrike Tyskland 2014 040 Blev tvungen att lugna mig med en öl i Zell am See. Foto: Sebastian Hansson