Vikingarna och deras största slag

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
  

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
  

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Den svenska isbrytarflottan är i akut behov av förnyelse!

Den svenska isbrytarflottan är i akut behov av förnyelse.

Sjöfartsverket har inte råd att förnya isbrytarflottan. Det skriver Dagens Industri den 25 februari 2021. De nuvarande fem isbrytarna håller på att falla för åldersstrecket och behöver ersättas snarast om inte de norrländska hamnarna skall behöva stängas under en betydande del av året. https://www.di.se/nyheter/sjofartsverket-har-inte-rad-med-nya-isbrytare-forodande-for-naringslivet/

Av de fem förhandenvarande isbrytarna Ale, Atle, Ymer, Frej och Oden byggdes de fyra förstnämnda under 1970-talet under det att Oden byggdes 1988. Sjöfartsverket varnar nu för att det inte har råd med den investering i mångmiljardklassen som skulle krävas – det behövs statligt besked om särskild finansiering per omgående.

Behovet av förnyelse av isbrytarflottan på Östersjön – Ale trafikerar Vänern – har varit känt under en följd av år. På sajten Skogsindustrierna den 11 mars 2020 heter det: ”Näringsliv och sjöfart har larmat under flera år. Sverige måste köpa in nya isbrytare till Östersjön. Politikerna håller med, men någon finansiering är ännu inte säkrad.” I Bottenviken längst i norr brukar det alltid vara gott om snö och is även under eljest varma vintrar.

Karolina Boholm, transportdirektör vid Skogsindustrierna, sammanfattar det prekära läget: ”Sveriges isbrytare går på övertid, de borde ha gått i pension för flera år sedan.” Det faktum att flera av de äldre fartygen har drabbats av haverier understryker detta oroande faktum. https://www.skogsindustrierna.se/vara-asikter/aktuella_fragor/akut-behov-av-nya-isbrytare/

Det gynnar inte behovet av isbrytare att politikernas intresse för transporter på väg och järnväg är betydligt större än för sjötransporter. Ändå sker det exportberoende Sveriges handel med omvärlden till 90 procent via fartyg.

I ett nyhetsbrev från Sjöfartsverket 2017 citeras Dan Broström, projektledare för verkets projekt Isbrytare 2020, på följande sätt: ”För det fall ingenting görs åt den svenska isbrytarflottan kommer förmågan att assistera vintersjöfarten att minska successivt.” Något som kommer att leda till kraftigt negativa konsekvenser, icke minst i ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Den gångna vintern har bjudit på den största isutbredningen på tre år, vilket medfört att samtliga statsisbrytare varit igång. Som här Atle i Bottenviken.

Sjöfartsverket konstaterar i en förstudie om hur det nuvarande isbrytarbeståndet skall kunna ersättas att de fem statsisbrytarna skall vara utbytta senast år 2030. Projektering av den första isbrytaren bör påbörjas inom kort. http://www.sjofartsverket.se/sv/Sok-i-nyhetsarkiv/2017/Sa-kan-den-svenska-isbrytarflottan-fornyas/

Verket har till regeringen lämnat in förslag på finansiering inför nästa ekonomiska beslut om Nationell plan för 2022-33 respektive 2022-37. Förslaget omfattar finansiering av fyra nya isbrytare och att en näringslivspott liknande den som redan finns avseende järnvägen införs för sjöfarten. https://www.sjofartstidningen.se/foreslar-finansiering-av-nya-isbrytare/

Det finska företaget Aker Arctic Technology har redan av Sjöfartsverket tilldelats uppdraget att utforma nästa generation isbrytare, som skall klara av ett bryta bredare isrännor, vara billiga i drift och underhåll samt fokusera på en övergång till fosilfritt bränsle i höjd med 2030. https://www.mynewsdesk.com/se/sjofartsverket/pressreleases/nu-boerjar-designarbetet-med-nya-generationens-isbrytare-3047643

I avsaknad av isbrytare skulle norrlandshamnarna tvingas hålla stängt upp till 130 dagar per år, det vill säga drygt en tredjedels år.

Jag håller tummarna för att ansvariga politiker inser behovet av moderna svenska isbrytare. Samtidigt tvingas jag konstatera att intresset hos framförallt Miljöpartiet, som satsar hårt på rälsburen trafik, förmodligen är begränsat. MP är hårt uppknutet till tesen om global uppvärmning och tror kanske att denna kommer att göra behovet av isbrytare överflödigt.

Om extremistpartiet MP dock åker ur riksdagen och därmed regeringen 2022 – vilket är en fullt realistisk möjlighet om vi ser till nuvarande opinionsläge – lär det emellertid se betydligt ljusare ut för förnyelsen av den svenska isbrytarflottan!

Fallet med den blodtörstige journalisten och den mördade missionären

Äventyraren, missionären och martyren John Chau vid en tidigare resa.

”Invånarna som dödade missionären gjorde rätt.”

Ja, så skriver faktiskt journalisten Peter Kadhammar  på Aftonbladet och syftar på mordet på den amerikanske äventyraren och kristne missionären John Allen Chau på den isolerade ön North Sentinel Island (Norra Sentinel) den 16 november. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/6nJ7R8/invanarna-som-dodade-missionaren-gjorde-ratt

Kadhammar lägger ut texten om det berättigade i mordet på Chau på följande sätt: ”Tragiskt, men de handlade fullständigt rationellt. Om någon skulle få för sig att säga usch och fy är det bra att kasta en blick bakåt. Sentineleserna på den lilla ön i Indiska oceanen gjorde det som invånarna i Australien, Ameika, Afrika och delar av Asien borde ha  gjort så fort den vite mannen steg i land och ropade: – Jesus älskar er!”

Att den blodtörstige Kadhammar inledningsvis skriver att det var ”tragiskt” kan vi bortse ifrån. För AB-journalisten är John Allen Chau ingen riktig människa som lever, andas och känner – eller rättare sagt gjorde det – utan en staffagefigur som kreerar rollen av den onde västerlänningen. Så jag säger både ”usch” och ”fy”.

I Kadhammars och hans många meningsfränders ögon symboliserar John Allen Chau folkmord på urbefolkningar litet varstans i världen där spanjorer, portugiser, tyskar, holländare, fransmän, belgare och engelsmän ägnat sig åt erövringar och kolonisation. Med hans logik borde de asatroende svearna på ön Birka i Mälaren ha slagit ihjäl den tyske kristne missionären Ansgar när han anlände dit på 800-talet och sådde de första kristna fröna i svensk jord.

Vad Kadhammar et consortes förefaller helt omedvetna om att är att kristna kolononisatörer och missionärer inte bara kom med våld, sjukdomar och annat elände utan också bildning, mediciner och utbildning. Nästan alla afrikanska ledare från och med 1950-talet och framåt har utbildats vid kristna missionsskolor.

Den här ikonbilden av den helige Ansgar hade inte kunnat målas om Peter Kadhammar hade fått sin vilja igenom.

Och om hedningarna på Birka hade slagit ihjäl Nordens apostel Ansgar – vilka några av dem verkligen ville – så hade Peter Kadhammar och alla vi andra inte kunnat njuta av frukterna av den på kristendomen byggda kultur vi kunnat skörda frukterna av de senaste 1000 åren. Då hade vi kanske fortfarande hängt upp människor som offer till Oden och de andra asagudarna i det beryktade offerträdet i anslutning till hednatemplet i Uppsala och bedrivit blodiga släktfejder i många generationer.

Peter Kadhammar menar att för mindre vetande öbor i Indiska oceanen är dödande av främlingar som kommer med andra kulturer och religioner en fullt acceptabel sysselsättning. Han har den rasistiska/koloniala synen att dessa infödingar är så primitiva att de inte vet bättre. Vilket naturligtvis visar att öborna kanske faktiskt hade varit betjänta av att bibringas Jesu kärleksbudskap. Eller är det bättre att ta livet av folk som kommer med främmande seder och bruk? Bör vi göra likadant med hitkommande muslimer, hinduer och buddhister?

Nej, jag tror faktiskt inte Peter Kadhammar anser att vi bör göra detta och det gör inte jag heller. Kadhammar borde emellertid inse att det är i den riktningen hans resonemang för honom.

John Allen Chau var 26 år gammal och bosatt i Vancouver i den amerikanska delstaten Washington. Han har beskrivit sig själv som en missionär och äventyrare och hade gjort flera tidigare resor i den aktuella övärlden. Chau hade även besökt platser som Irak, Kurdistan och Sydafrika för att missionera. Inför en tidigare resa skrev han:

Ni kanske tycker att jag är galen. Men jag tycker att det är värt det – att få berätta om Jesus för de här människorna. Bli inte arg på Gud eller på dem om jag blir dödad.https://www.dagen.se/nyheter/mordad-missionars-dagbok-kan-vara-satans-sista-faste-1.1238638

John Allen Chau var kanske dumdristig och möjligen rentav galen – men han var inte naiv och han var inte omedveten om riskerna med att bedriva mission hos en folkgrupp som i stort varit opåverkad av omvärlden i 55 000 år (sånär som på något enstaka skeppsbrott och andra tillfälliga besök som fört främlingar i land). Framförallt drevs han av kärlek. Hans sista ord skall ha varit: ”My name is John, I love you and Jesus loves you.” Sedan genomborrades både han och hans bibel, till Peter Kadhammars ohöljda förtjusning, av giftpilar.

Några av de infödda stenåldersmänniskorna på Norra Sentinel laddar upp med pilbågar och spjut för att hälsa besökare ”välkomna”.

Det är enligt indisk lag strängeligen förbjudet för utomstående att besöka North Sentinel Island. Chau bröt mot den lagen och det gjorde de fiskare Chau hade betalat för att föra honom till ön; de senare riskerar nu långa fängelsestraff. Ön är sedan 1947 en del av det indiska unionsterritoriet Andamanerna och Nikobarerna och antas ha mellan 50 och 400 invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Norra_Sentinel

John Allen Chau är död och hans kropp troligen nedgrävd på stranden på North Sentinel Island. Hans försök att missionera på ön var såväl olagligt som dumdristigt gränsande till ren idioti, låt vara motiverat av kärlek och idealism, men han förtjänar inte den storm av hjärtlös och okunnig kritik som kommit honom till del av mediala halvfigurer och vänsterpropagandister  som Peter Kadhammar.

Av somliga kristna och av sitt universitet Oral Roberts i Tulsa, Oklahoma betraktas Chau, och med all rätt, som en martyr som till PK-elitens applådåskor mördades av människor som lever kvar på stenåldersnivå. Indiska myndigheter har hittills av säkerhetsskäl avstått från att försöka avlägsna kroppen från stranden på North Sentinel. https://www.covenantjourney.org/details/john-allen-chau

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Litet om Dalsland: ett Sverige i miniatyr?

Isabella med Åmålsån och parkanläggningen Plantaget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Det västsvenska landskapet Dalsland med närmare 50 000 invånare kallas ibland för ”ett Sverige i miniatyr” enligt en utsaga av prins Eugen (1865-1947). Dalsland tillhör till största delen Västra Götalands län, men en mindre del  i norr ligger i Värmlands län. Jag besökte tillsammans med min dotter Isabella i slutet av augusti landskapet och redovisar här i text och bild några spridda intryck och fakta.

Några mer kända dalslänningar är historikern Anders Fryxell (1795-1881), filosofen Vitalis Norström (1856-1916), filosofen Pontus Wikner (1837-88), katolske prästen och författaren Anders Piltz (född 1943) samt Expo-redaktören Daniel Poohl (född 1981), den sistnämnde enligt min uppfattning mer ökänd än känd i positiv bemärkelse.

Orsaken till att det blev just Dalsland var att detta landskap länge varit något av en ”vit fläck” för min del. Eventuellt har jag tidigare passerat landskapet på väg till eller från Strömstad i Bohuslän, men jag är långt ifrån säker. Nåväl, nu stannade vi några dagar i en stugby i regi av the Visitor i direkt anslutning till Dalslands kanal och Håverud-akvedukten, Dalslands största sevärdhet med cirka en halv miljon besökare varje sommar. http://www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud/

Åmål – inte alls så ”fucking”. Foto: Tommy Hansson

På vägen dit stannade vi i vår hyrbil till en stund i Åmål, landskapets största (och enda) stad med dryga 9000 invånare. Åmål har fått ett mindre smickrande renommé i och med Lukas Modyssons film ”Fucking Åmål” från 1998. Inte heller det gamla beprövade uttrycket ”Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål” är väl särskilt tilltalande för denna charmanta stad som ligger vackert belägen vid Vänern och har en kulturellt värdefull småhusbebyggelse. Modyssons film spelades dessutom in i Trollhättan!https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85m%C3%A5l

Åmål fick pris som ”Årets stadskärna” 2002 och tilldelades andrapriset i pristävlingen Livcoms Award 2005 som ”världens näst bästa småstad”. Jag tycker faktiskt att både Modysson och Hin håle kan slänga sig i väggen!

Nils Ericson som staty på Centralplan i Stockholm, vid tillfället iförd röda hörselskydd.

Akvedukten i den lilla orten Håverud (141 invånare) anses vara något av ett mekaniskt underverk. Den konstruerades av friherre Nils Ericson (1802-70), äldre bror till den kanske mer berömde John Ericsson (1803-89); den senare är mest berömd för att ha varit en av propellerns uppfinnare samt konstruktör av krigsfartyget Monitor, vilket spelade en nyckelroll för de segrande Nordstaterna i det Amerikanska inbördeskriget 1861-65.

Vacker utsikt från vår stuga ner mot kanalen och akvedukten i Håverud. Foto: Tommy Hansson

Nils Ericson spelade en ledande roll vid Göta kanals tillkomst och står staty utanför Centralstationen i Stockholm. Skulptör John Börjesson. http://www.tekniskamuseet.se/1/1903.html

Också Nils Ericsons son Werner Ericson (1838-1908) var med om akveduktbygget i Håverud. Han är eljest kanske mest bekant för att ha startat och ägt pappersbruket i Vargön tillsammans med sina bröder. Han medverkade även vid bygget av Panamakanalen och var verksam i Chile samt vistades många år i USA, där ju farbrodern John var bosatt. Werner Ericson var i likhet med fadern tidvis militär och ledamot i riksdagens andra kammare 1872-78.

Håverud-akvedukten är Dalslands största turistattraktion med en halv miljon besökare årligen. Foto: Tommy Hansson

Håverud-akvedukten omfattar såväl slussanordningar som järnvägs- och landsvägsbro och är ännu, 148 år efter sitt färdigställande, i fullt bruk. Tre rederier befraktar kanalen. På ena kanalstranden finns ett sevärt och välskött litet kanalmuseum som berättar historien om jordbruk och industriarbete i kanalbyggets skugga. Villkoren var ibland hårda för den tidens människor, särskilt vintertid, och döden en ofta oinbjuden gäst till unga och gamla. På andra stranden finns det omtalade Brasseriet med mycket god mat samt några butiker.

Kanalmuseets modell av kanalen och akvedukten. Foto: Tommy Hansson

En förstklassig sevärdhet är vidare de bronsålderstida hällristningar som ligger utportionerade på omkring 300 hällar i Högsbyns naturreservat i Tisselskogs socken, omkring en mil från Håverud längs den osedvanligt slingriga väg som leder dit. Här finns vid sjön Råvarpen i anslutning till Dalslands kanal cirka 2500 figurmotiv omfattande bland annat skålgropar, människor, djur, skepp, fotsulor och händer.

Ett par av Högsbyns hällristningar. Något till vänster om mitten på nedre bilden syns ”akrobaten” som slår en baklängesvolt över ett skepp. Foto: Tommy Hansson

Det mest berömda motivet är en mansfigur som gör en baklängesvolt över ett skepp.http://www.grenseavisen.com/hallristningar-vid-dalslands-kanal-hogsbyn-tisselskog/

Bronsålderns föreställningsvärld förlorar sig i ett töcken för oss som lever ungefär 3500 år efter det att dessa ristningar hackades in i dalsländska lerskifferhällar och på talrika andra platser, många av dem på Västkusten. Det torde dock stå ganska klart att motiven har med något slags religiös kult att göra. Möjligen tillkom hällristningarna i syfte att blidka dåtidens gudomligheter och/eller naturkrafter och möjligen stod de i centrum för festligheter till dessa gudars/krafters ära.

Gammal man studerar en av ristningshällarna. Foto: Isabella Hansson

Nu spekulerar jag naturligtvis, men det är inte mycket annat man kan göra. Bronsåldern var betydligt mer avlägsen för de bålda vikingarna än vad vikingatiden är för oss.

Tisselskogs träkyrka från 1724. Foto: Tommy Hansson

Granne med Högsbyns hällristningsområde är Tisselskogs kyrka, en träkyrka byggd 1724 som vi passade på att bese. Här finns bland annat en dopfunt i täljsten från medeltiden. Rätt anmärkningsvärda är de stora, trearmade ljusstakar som ställts upp bland bänkarna.

Altaruppsatsen är från 1735 och förfärdigad av Lars Hasselbom i Lidköping. https://www.svenskakyrkan.se/stenebypastorat/tisselskog-kyrka

Altaruppsats av Lars Hasselbom. Foto: Tommy Hansson

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej medan landskapsdjuret och landskapsfågeln är korp (Corvus Corax). Tyvärr såg Isabella och jag inte till en endaste korp, som är min favoritfågel; intill mitt barndomshem fanns berget Korpberget och korpar fanns där också. Korpen var så gott som utrotad i vårt land på 1960-talet, men beståndet har därefter växt till sig.http://www.nilssonssida.se/Korp/Korpfakta.htm

Oden på sin häst Sleipner med korparna Hugin och Munin samt spjutet Gungner. Prydnadsmotiv från hjälm.

Vi bör heller inte glömma att den ledande asaguden, Oden, höll sig med två korpar kallade Hugin och Munin. Icke minst därför har korpen setts som en mystisk, ibland olycksbådande (”olyckskorp”) individ i den svenska faunan med sitt en smula spöklika kraxande.

Är då Dalsland ”ett Sverige i miniatyr” som prins Eugen ville göra gällande? Tja, här finns skogar, slätter, sjöar, vattendrag, höjder – till och med ett fjäll, Kroppefjäll. Ett rikt djur- och naturliv och åtskilliga fornminnen. Så visst finns det visst fog för det aktuella epitetet.