Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.

Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.

Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.

Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko

Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.

Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Annonser

Otto Skorzeny: Hitlers hjälte som blev terrororganisatör och Mossad-torped

Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.

TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.

I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.

Om kopplingen mellan nationalsocialismen och islam och al-Husseinis roll har jag på min blogg tidigare skrivit bland annat följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.

Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.

Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.

Här en kortfattad levnadsbeskrivning utifrån familjen Skorzenys gravsten i Döbinger Friedhof, Wien: http://ww2gravestone.com/people/skorzeny-otto/

Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.

Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.

Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.

1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.

Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.

Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.

I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, Operation Werwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.

Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.

Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.

I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):

Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.

Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”

I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.

Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.

Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.

Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.

Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).

Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.

Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/

Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:

Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.

 

”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.

Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.

Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335

Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.

Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.

Det står ännu i dag inte fullt  klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.

Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

”Det var jag som hanterade honom”, citerades den tidigare Mossad-agenten Rafael Eitan, som spelat en huvudroll vid gripandet av Eichmann i Argentina, i Ha´aretz den 27 mars 2016.http://www.telegraph.co.uk/news/2016/03/29/hitlers-commando-lt-col-otto-skorzeny-worked-as-an-assassin-for/

I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.

”Raket-Krug” och hans trolige baneman.

Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html

Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.

Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!

Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.

Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74

 

 

 

 

 

 

 

Tusentals judar flyr undan antisemitismen i Ukraina till Israel

 Ukrainska judar anländer till Ben-Gurion-flygplatsen.

Sedan 2014 har tusentals judar från Ukraina flytt till Israel på grund av ökad antisemitism som en följd av landets konflikt med Ryssland. Sista veckan i februari anlände så många som 116 ukrainska judar till Ben-Gurion International Airport utanför Tel Aviv på en och samma dag. http://www.jpost.com/Israel-News/2000-Ukrainian-olim-arrive-in-Israel-via-Freedom-Flight-445909

Efter det att Ukrainas proryske president Viktor Janukovytj störtats i februari 2014 och efterträtts av en skakig regering med chokladmagnaten Petro Porosjenko som president har landet, som med 603 000 kvadratkilometer är det största i Europa av de länder som har sina gränser helt och hållet inom världsdelen, drabbats av en ökande antisemitism.

Detta har bland annat resulterat i att synagogor vandaliserats, judiska gravplatser skändats och ukrainska vuxna och barn utsatts för blodiga attacker. Därmed skiljer sig antisemitismen i Ukraina från den som breder ut sig i andra länder i Europa – inte minst i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet – där judehatet så gott som uteslutande är ett resultat av massimmigrationen från arabiska/muslimska länder.

 En reformsynagoga i Simferopol på Krim vandaliserad.

Utvandringen av judar från Ukraina har bland annat ombesörjts av organisationen International Fellowship of Christians and Jews (IFCJ), som grundades av rabbinen Yechiel Eckstein 1983 och har sitt säte i den amerikanska delstaten Illinois. Projektet att underlätta för ukrainska judar att emigrera till Israel kallas Freedom Flight. http://www.ifcj.org/site/PageNavigator/eng/USENG_homenew

Eckstein har citerats: ”Vi väntar inte på att ukrainarna skall söka upp oss. Vi beger oss till dem och ger dem mer stöd.” Således delar IFCJ ut 1000 US dollar per familj och 500 dollar för varje enskilt barn utöver det som det israeliska regeringsprogrammet ger dem.

Den judiska närvaron i vad som i dag är Ukraina går tillbaka till det så kallade Kievrus (Kievriket), som anses ha grundats år 880 och blomstrade under flera århundraden fram till den mongoliska invasionen 1237-40. Perioder av den judiska kulturens blomstrande avlöstes av tider av förföljelse. https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Jews_in_Ukraine

I början av 1900-talet bestod cirka en tredjedel av Ukrainas stadsbefolkning av judar. 1917-20 förekom text på jiddisch på ukrainska mynt. I samband med nationalsocialismens frammarsch i Tyskland och i andra länder på 1930-talet satte judeförföljelserna in på allvar, och pogromer och massakrer blev en bister verklighet för landets judar i bland annat huvudstaden Kiev och Odessa vid Svarta havet.

 Babij Jar utanför Kiev 1941.

Med Andra världskriget följde en mer systematisk judeutrotning som kulminerade med den fruktansvärda massakern vid ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29-30 september 1941, vilken utfördes som en hämndaktion för att den sovjetiska underrättelseorganisationen NKVD genomfört sabotageaktioner i Kiev i samband med invasionen.

Den invaderande tyska armén hade beordrat judarna i huvudstaden att samlas vid järnvägsstationen den 28 september och hade hoppats på att kanske 6000 judar skulle hörsamma ordern. I stället kom över 30 000 judar, och tyskarna själva rapporterade att 33 771 judar sköts till döds. http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/forintelsen/sovjetunionen/33-771-judar-mordas-vid-babij-jar

Massakern i Babij Jar har gått till historien som en av de mest grymma och samtidigt välorganiserade av Andra världskrigets judemassakrer. Vid Babi Jar vaktade enheter ur Waffen-SS och ukrainsk polis. De lät judarna, varav en stor del äldre, kvinnor och barn, i grupper gå fram till kanten av ravinen där de sköts av en Einsatzgruppe ur SS och därpå störtade i ravinen för att sedan täckas över med ett jordlager. Dessförinnan hade de tvingats klä av sig nakna samt lämna ifrån sig kläder och andra tillhörigheter, inte minst värdesaker.

Operationen kunde flyta på smidigt tack vare att de noggranna tyskarna organiserat det hela på så sätt att de olika judiska grupperna fördes fram till ravinkanten utan att de kvarvarande hade vetskap om vad som skedde. Endast två judar lyckats undgå att dödas vid Babij Jar, varav den ena var skådespelerskan Dina Pronitjeva vilken 1946 gav vittnesmål inför rätta om vad som hänt.

 Paul Blobel: bödeln från Babij Jar.

Ansvarig för organiseringen av dödandet vid Babij Jar var SS-Standartenführer (överste) Paul Blobel, befälhavare för Sonderkommando 4a ingående i Einsatzgruppe C, som återvände med en styrka i juli 1942 med uppgift att undanröja spåren efter massakern genom att gräva upp kropparna och bränna dessa på stora likbål. Detta tog två år i anspråk. Blobel dömdes till döden 1948 och hängdes i Landsberg am Lech 1951. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Blobel

Av 1,5 miljoner judar i Ukraina före kriget mördades 900 000. I dag beräknas antalet judar i Ukraina uppgå till omkring 63 000, vilket gör Ukraina till det femte största landet i Europa och det elfte i världen avseende judisk närvaro. I hela världen fanns 20014 knappt 14 miljoner judar varav ungefär hälften i Israel. Mer information här om de 15 länder vari de flesta judarna lever: https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/jewpop.html

Dagens ukrainska judar behöver knappast riskera ett nytt Babij Jar, men deras tillvaro är nog så bekymmersam. När Janukovytj föll den 24 februari 2014 fick fascistiska och nazistiska grupper, varav de mest framträdande var Svoboda och Högra sektorn, ett ökat inflytande i Ukraina.

Båda dessa partier var representerade i den övergångsregering som leddes av Arsenij Jatsenjuk – vilken hade setts göra Hitler-hälsning tillsammans med Svobodas ledare Oleh Tiahnybok under oroligheterna på Maidan-torget i Kiev – men har sedan dess nästan utplånats som viktiga faktorer i ukrainsk politik. Jatsenjuk är dock fortfarande premiärminister. Jag skrev under tiden närmast efter statskuppen i Ukraina följande på min blogg om det korrupta och omogna Ukraina: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/02/det-problematiska-ukraina-omogen-och-klantig-opposition/

Arsenij Jatsenjuk gör Hitler-hälsning på Majdan-torget bredvid fascistledaren Tiahnybok.

De ryska inbrytningarna på Krim och andra platser i Ukraina har medfört att judarna befinner sig i ett alltmer utsatt läge. Judar som pratar ryska ses som förrädare mot den ukrainska saken och av många som fritt villebråd.

Bland de nyligen anlända judiska immigranterna från Ukraina finns systrarna Marina och Alexandra Prokopovytj, 17 respektive 15 år gamla. De var i Ukraina bosatta i förorten Rakytne, där de i sin gymnasieskola blev misshandlade i vad började som en nationalistiskt motiverad attack som slutade i öppen antisemitism. IFCJs kommunikationschef Tati Aronsky informerade Tazpit Press Service om att att flickorna kallades ”separatister” och ”zhids” (judar) före attackerna därför att de talade ryska i stället för ukrainska.

Det anmärkningsvärda och vidriga är att också flera av lärarna på skolan anslöt sig till de våldsamma attackerna, vilka gjorde att flickorna fick svåra skador vilka måste sys samt hjärnskakningar. Samma sak hände flickornas pappa, Dmytro Prokopovytj, när denne var i skolåldern. Han var tvungen att byta skola tre gånger på grund av sin etniska tillhörighet. Han råkade ut för hjärnskakningar inte färre än 14 gånger och menar att antisemitismen blivit värre i Ukraina under den postkommunistiska tiden.

Dmytro Prokopovytj informerar om att han nyligen upptäckte, att hans familj på fädernet egentligen hette Evenbach. Hans pappa tilläts emellertid inte komma in på universitetet med detta judiska namn under sovjettiden, så familjen ändrade namn till mammans flicknamn som var Prokopovytj.

 Svoboda-sympatisörer visar var deras politiska preferenser finns.

IFCJ letar i olika länder aktivt efter judar som till följd av den stegrade antisemitismen skulle kunna tänkas emigrera till Israel. De ser också till att nykomlingarna, både före och efter ankomsten till Israel, får relevant vägledning inklusive karriärråd. Förutom i Ukraina har IFCJ arbetat i länder av typ Frankrike, Venezuela, Uruguay, Turkiet samt flera arabländer. Organisationen säger sig ha hjälpt 2365 ukrainska judar att finna vägen till Israel sedan december 2014.

Judarna i det forna Sovjetunionen levde under svåra förhållanden och förbjöds exempelvis att studera hebreiska. ”70 år av kommunistiskt förtryck”, heter det i en artikel i Jerusalem Post den 15 juli 2015, ”lämnade verkligen otaliga judar åtskilda från sitt judiska arv och traditioner, under det att äktenskap över de etniska gränserna också satte sina avtryck.”   

Den särpräglade situationen för judarna i kommunistblocket gjorde att Israel 1970 ändrade sin hemvändandelag till att omfatta inte endast judiskt påbrå på mödernet utan också sådana som räknade sin judiska härstamning till far eller farfar. Till dags dato har omkring 1,2 miljoner judar anlänt till Israel från det forna sovjetimperiet. http://www.jpost.com/Diaspora/Ukrainian-Jews-escape-war-and-return-to-their-roots-409262

 

Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

 

 Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

 Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd

 

 

EUs draksådd: kupparméns terror i östra Ukraina

 Presidentvalde ukrainske oligarken Petro Porosjenko vill ”straffa” proryska separatister.

http://rt.com/news/eastern-ukraine-army-operation-680/#.U4j9f8cdYUM.twitter

Segraren i Ukrainas presidentval, chokladoligarken Petro Porosjenko, har lovat att ”straffa separatisterna” i de östra och övervägande proryska delarna av Ukraina sedan en ukrainsk Mi 8-helikopter skjutits ner med en sofistikerad luftvärnsrobot nära Slavjansk. 14 besättningsmän rapporteras döda. ”Dessa kriminella handlingar, utförda av fiender till det ukrainska folket, kommer inte att passera ostraffat”, deklarerade Porosjenko.

”Vad man sår, får man skörda” lyder ett beprövat talesätt som nog får sägas ha betydande relevans när det gäller den laddade situationen i Ukraina. Det var den 22 februari som den lagligt valde presidenten Viktor Janukovytj avsattes efter flera månader långa pöbelupplopp i centrala Kiev på grund av att han ville närma sig Ryssland. Han ersattes av den tillförordnade ”preseidenten” Oleg Turtjynov med den rutinerade maktspelaren Arsenij Jatsenjuk som ”premiärminister”. Högst delaktiga i kuppen mot Janukovytj var Europeiska unionen (EU) och USA.

I Jatsenjuks kuppregim fick fascistiska Svoboda fyra ministeroposter samt posten som chefsåklagare. Svoboda, som i senaste parlamentsvalet fick 10 procent av rösterna, har bland annat samverkat med det svenska nazistpartiet Svenskarnas parti (SvP), som även hade företrädare på plats under upploppen i Kiev. Även den ännu mer extrema nazistmilisen Högra sektorn blev representerade i Kiev-regimen.

När Jatsenjuk nyligen besökte Tyskland möttes han av demonstranter som buade samt skrek ”fascist” och ”mördare” åt honom. Han anlände till Aachen i syfte att övervara en ceremoni, i vilken den belgiske politikern Herman Van Rompuy, ordörande i Europeiska rådet, skulle få mottaga The International Charlemagne Prize of Aachen uppkallat efter Karl den store. Van Rompuy är en av de ivrigaste tillskyndarna av en gemensam europeisk statsbildning och anser att ”nationalstatens tid är förbi”.

 Protester mötte Jatsenjuk i tyska Aachen.

Efter kuppen i Kiev har proryska aktivister i östra Ukraina blivit alltmer verksamma. Krim har utropats som ryskt och även i andra delar av landets östra delar har proryska och Kiev-fientliga känslor svallat högt. Också Donetsk-regionen gör anspråk på att tillhöra Ryssland. Följden har blivit att den ukrainska kuppregimens armé nu gör sitt bästa för att slå ner den proryska separatismen med ibland förfärande resultat.

Länken överst ger en uppdatering av de senaste händelserna i östra Ukraina.

Den 3 maj satte ukrainska extremister, sannolikt från Högra sektorn, eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa i södra Ukraina där Kiev-kritiker hade förskansat sig. Minst 38 människor innebrändes. När den reguljära ukrainska armén en vecka senare skulle storma staden Mariupols lokala inrikesministeriums byggnad med tillhjälp av tanks besköt soldaterna civila som samlats vid byggnaden. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men enligt en sjukhusläkare kan det röra sig om så många som ett hundratal.

Mer här om denna händelse:

http://rt.com/news/157884-shooting-mariupol-eastern-ukraine/

 En ukrainsk stridshelikopter sköts ner av proryska separatister.

Att den ryska regeringen i Moskva har uppmanat Kiev att sluta upp med att beskjuta och massakrera sitt eget folk har som väntat inte fått någon effekt, utan den ukrainska kuppregimens offensiv i östra Ukraina rullar vidare. Självfallet får man då också räkna med att det görs motstånd.

Här ett videoklipp om de ukrainska styrkornas terrorbombningar mot civilbefolkningen:

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har nyligen riktat kritik mot den ukrainska regimens militärstyrkor och säkerhetstjänst för dess trakasserier och fängslanden av representanter för internationell press. Graham Phillips, en brittisk medborgare och frilansjournalist som arbetar åt den ryska nyhetstjänsten Russia Today, tillhör dem som öster om Mariupol fängslats av det ukrainska nationalgardet efter påståenden om att han var rysk spion (han släpptes dock efter 36 timmar sedan inga formella anklagelser riktats mot honom).

 Den brittiske frilansjournalisten Graham Phillips greps av ukrainska nationalgardet som misstänkt ”spion”.

Den ukrainska krigföringen drabbar dock ej endast motståndarsidan och dess civilbefolkning. Den kan även gå ut över de egna. Den 27 maj besköt således en ukrainsk stridshelikopter en egen checkpoint i Donetsk-regionen, något som tyder på synnerligen bristfälliga internkommunikationer.

Det måste understrykas att situationen i Ukraina ingalunda stämmer överens med den bild som USA, EU och vår utrikesminister Carl Bildt brukar portionera ut. Det är inte fråga om att det ”goda” Ukraina står mot det ”onda” Ryssland eller tvärtom. Ingetdera landet lever tillnärmelsevis upp till så kallad västerländsk standard vad gäller demokrati utan hänger sig båda åt korruption (här är antagligen Ukraina värre än Ryssland) och fixade val. Ukrainas ekonomi är därtill i ett mycket värre skick än Rysslands.

EUs gigantiska misstag var att genom påtryckningar söka tvinga Ukraina att välja EU framför Ryssland och sålunda framkalla en ofrånkomlig rysk reaktion, där man i stället borde ha valt en försiktigare linje där hänsyn skulle ha tagits till såväl ryska som den ukrainska ryska/rysktalande befolkningens intressen.

 En ukrainsk helikopter beskjuter egna ställningar.

Den draksådd som nu skördas är en direkt följd av EUs och även USAs fyrkantighet och uppenbarligen mycket bristfälliga historiska insikter vad gäller förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Det bästa som skrivits i detta ämne är troligen en analys av den tidigare brittiske ambassadören i Moskva, Rodric Braithwaite i tidningen The Independent den 1 mars 2014:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

 

Bildts ukrainska nazistvänner mördar minst 38 i Odessa

http://rt.com/news/156480-odessa-fire-protesters-dead/#.U2P3H02Dh5I.twitter

Minst 38 personer rapporterats ha omkommit när Kiev-trogna ligister tände eld på en fackföreningsbyggnad i den sydukrainska staden Odessa. Allt tyder enligt uppgift på att det är den nationalsocialistiska Högra sektorn som ligger bakom dådet.

30 av dödsoffren skall ha kvävts av rökutveckligen medan åtta dog när de hoppade ut från fönster i byggnaden. Ytterligare ett 50-tal har tvingats uppsöka sjukhus för vård.

Parallellt härmed tillkännager kuppregimen i Kiev och dess ”president” Oleg Turtjynov att Kievs militärstyrkor ”dödat många proryska aktivister” i staden Slavjansk i vad som ter sig som en farlig upptrappning av konflikten:

http://www.haaretz.com/news/world/1.588627

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har envist vägrat fördöma de illdåd som begåtts av Högra sektorn och fascistiska Svoboda på Maidan-torget i Kiev och på andra platser under den pågående konflikten i Ukraina. Nu beklagar han i allmänna ordalag mordbranden i Odessa men vägrar alltjämt yttra någon som helst kritik mot två av Ukrainas ökända regeringsbärande partier.

 Bildt vägrar fortfarande kritisera fascistiska Svoboda i Ukraina.

Överst en länk med engelskspråkig information om mordbranden och nedan en länk till vad SVT Nyheter rapporterat om saken:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/over-30-doda-i-odessabrand

Liksom talrika andra tycks Bildt leva kvar i vanföreställningen att Kalla kriget fortfarande pågår och att Ryssland är roten till allt ont. Med den världsbilden kan allt och alla som  går emot ryska intressen – inklusive extremnationalistiska krafter med rötter i Andra världskrigets SS-förband – ursäktas och till och med hållas under armarna på ett närmast desperat sätt.

Som jag tidigare rapporterat om på min blogg har Ukraina-konflikten sin upprinnelse i EUs och Västs ensidiga stöd till Ukrainas antiryska opposition och direkta sabotageverksamhet sedan den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj beslutat sig för att teckna ett avtal med Moskva på EUs bekostnad.

Sedan Janukovytj störtats av en ligistmobb i Kiev, uppbackad av såväl EU som USA, tillsattes i Ukraina en demokratiskt tvivelaktig Kalle Anka-regim med Oleg Turtjynov som tillförordnad president, Arseniy Jasanjuk – som fotograferats gapflabbande görande hitlerhälsning tillsammans med Oleh Tyahnybok på Maidan – som premiärminister och med fängelsedömda Julia Tymosjenko, som förordat atombombning av Moskva, lurande i vassen. Den 25 maj är det meningen att presidentval skall hållas i detta svårt sargade och korrupta land.

 Sergej Lavrov anklagar CIA – med rätta?

Jag måste bekänna att händelserna i Ukraina fått mig att allvarligt  tvivla på den så kallade västerländska demokratins ofelbarhet. Det innebär inte att jag höjer den auktoritära men ändå minst halvdemokratiska Putin-regeringen i Kreml till skyarna, men i fallet Ukraina är det inte där skurkarna i först hand bör sökas.

Frågan är om inte det ukrainska folket skulle må bättre av att stå under ryskt förmyndarskap en tid tills dess så kallade ledare lär sig visa någon form av demokratisk mognad. Icke minst borde man lära sig att det inte tillhör de vanliga demokratiska dygderna att störta lagligen och demokratiskt valda, om än ofullkomliga, ministärer genom svek, våld och blodsutgjutelse.

Som sagt står det för mig och många andra sansade bedömare klart att det är Väst som bär den huvudsakliga skulden till urartningen i Ukraina, som jag själv besökte för drygt ett decennium sedan.

 Vad gjorde Obamas säkerhetschef John Brennan i Ukraina?

Kanske ligger det rentav något i den ryske utrikesministern Segej Lavrovs anklagelser mot den amerikanska underrättelsetjänsten CIA för att ha ett finger med i spelet i den pågående konflikten och även för att ha hjälpt till att störta Janukoytyj. CIA-chefen John Brennan besökte bevisligen Kiev för ett par veckor sedan för överläggningar med kuppregimen:

http://www.presstv.ir/detail/2014/04/14/358520/us-must-explain-cias-kiev-visit/

Detta sagt utan varje försök från min sida att vilja förringa eller ursäkta de proryska separatisternas del i det upptrappade våldet i detta arma land. Jag har ända sedan jag blev politiskt aktiv 1972 emfatiskt tagit avstånd från kommunism, fascism och nazism liksom från islamism. För en del av mina meningsfränder från den tiden, inklusive Carl Bildt, tycks avståndstagandet från nazism och fascism inte ha varit speciellt allvarligt menat.

 

 

Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

 Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

 Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

 Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

 Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

 Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.