Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

En tappad sko, makarna Petrov och svenska ryssagenter

 Stackars fru Petrova har tappat sin högra sko.

Den 19 april 1954 utspelades ett sällsamt drama på flygplatsen Mascot utanför Sydney i sydöstra delen av Australien. Den 39-åriga sovjetiska underrättelseoperatören Jevdokia Petrova har tappat skon på sin högra fot när hon leds i ett stadigt grepp av två KGB-gorillor på väg till det plan som skall föra henne till Moskva och en nästan säker avrättning. En uppmärksam australiensisk pressfotograf var på plats och knäppte en av det Kalla krigets mest klassiska bilder.

Bilden på den till synes förtvivlade Jevdokia pryder omslaget till Wilhelm Agrells bok Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien (Bokförlaget Atlantis, 302 sidor, 2014) som är utomordentligt intressant läsning för den som vill få en inblick i det Kalla krigets natur. http://www.atlantisbok.se/7881.Bok-Fru_Petrovas_sko

Jevdokia Aleksejevna Petrova (1915-2002) var gift med den åtta år äldre diplomaten och spionen Vladimir Michajlovitj Petrov och kom helt mot sin vilja att hamna i centrum i vad som blev ett av det Kalla krigets första stora avhoppardramer.

Gouzenkos avhopp 1945 Inte för att det inte hade skett spektakulära avhopp tidigare. Kalla krigets första stora avhopp skedde kort efter Andra världskrigets slut den 5 september 1945, då chiffreraren Igor Gouzenko vid den sovjetiska ambassaden i Kanadas huvudstad Ottawa begärde politisk asyl i stationeringslandet. Med sig i bagaget hade han 109 hemliga dokument som ledde till att ett antal sovjetiska spioner eller underrättelseagenter i västvärlden avslöjades, främst verksamma inom det atomspioneri som ledde till utvecklandet av ett sovjetiskt kärnvapen.

              

Igor Gouzenko med mask och utan.

Gouzenko skrev efter sitt avhopp två böcker: This Was My Choice samt The Fall of a Titan, varav den sistnämnda boken var en roman. När han uppträdde i olika TV-program och berättade om sina böcker hade han en kåpa över huvudet för att dölja sitt utseende. Han och hans familj levde efter avhoppet i ständig skräck för den sovjetiska underrättelsetjänsten, men när han avled under namnet ”George Brown” vid 63 års ålder 1982 i kanadensiska Mississauga så skedde det av naturliga orsaker i en hjärtattack.

Igor och hans hustru Svetlana fick åtta barn tillsammans. Avhoppet har kallats den gnista som triggade igång det Kalla kriget. http://www.cbc.ca/archives/topic/the-gouzenko-affair

Makarna Petrovs avhopp Vladimir Petrov (1907-91) var född som Afanasij Michajlovitj Sjorochov och blev, efter att ha blivit aktiv i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol 1923, så småningom chifferexpert inom den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU, senare NKVD, MGB och KGB. Wilhelm Agrell skriver på följande sätt utgående från den dramatiska scenen då fru Petrova tappat sin sko (sidorna 11-12):

”Jevdokia Petrova, kvinnan som just har tappat sin sko i tumultet, var från början en bifigur i en komplicerad underrättelseoperation. Huvudrollen innehades på ett självklart sätt av hennes man Vladimir, som den australiska underrättelsetjänsten med benäget bistånd från sina långt mer förfarna brittiska kolleger i MI5 under flera år hade ’odlat’ som en lämplig avhopparkandidat. I den mån Jevdokia alls fanns med i bilden var det som ett operativt problem och potentiellt orosmoment.”

Paret Petrov – Vladimir och Jevdokia.

Varken de australiensiska eller brittiska underrättelseorganen hade från början klart för sig vilken position Vladimir Petrov hade inom det sovjetiska spionaget – eller ens att han tillhörde det. Utåt framstod han som en vanlig sovjetisk diplomat med viss faiblesse för nattliv och festande, men undan för undan klarnade bilden. Ett av de viktigaste tipsen kom från SÄPO i Stockholm, som hade punktmarkerat Petrov under hans och makans tjänstgöring vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm 1942-47. Mer om detta ämne nedan.

I själva verket var Vladimir Petrov ett stort och viktigt kap för det västliga contraspionaget, då han var vad som kallas resident, det vill säga chef för det dolda underrättelsekontoret vid ambassaden i Canberra. Förutom bilden på Jevdokia Petrova, som tappar sin sko på Mascots flygplats utanför Sydney, finns det åtminstone en annan känd bild från Petrov-affären.

Den visar hur Vladimir Petrov den 3 april 1954 stiger in i en bil tillhörig den australiensiska säkerhetstjänsten, bärande på en portfölj innehållande hemliga underrättelsedokument han tagit med sig från ett kassaskåp på den sovjetiska ambassaden. Sin hustru hade han uppenbarligen tänkt lämna i sticket. Hon hade blivit utom sig av oro när hon underrättades om att maken försvunnit: hade han begått självmord eller kanske kidnappats av väst? Agrell skriver (sidan 13):   

På ambassaden fick hon inga besked, bara ordern att under bevakning hämta det allra nödvändigaste i bostaden, och hon hölls sedan instängd i byggnaden i väntan på vad Moskva skulle bestämma. Beslutet kom i form av de två KGB-männen som med skarpladdade vapen skulle ’eskortera’ henne till hemlandet och om detta misslyckades säkerställa att hon inte föll levande i fiendens händer. Ett avhopp var redan ett för mycket.

Stockholm spioncentrum Jevdokia Petrova var född Kartseva 1915 i en familj som kommit till Moskva från en liten by 15 mil utanför den sovjetiska huvudstaden efter ett misslyckat försök att etablera en dräglig tillvaro i Sibirien. Jevdokias pappa fick ett arbete som chaufför för den sovjetiska underrättelsetjänsten, som vid denna tidpunkt benämndes OGPU, något som ledde till att dottern antogs som pionjär i OGPUs ungdomsorganisation. Nästa steg var att, precis som den blivande maken Vladimir Petrov gjort tidigare, gå med i partiets ungdomsförbund Komsomol.

 Agent ”Getingen” alias Sverker Åström.

1936 flyttade Jevdokia Kartseva ihop med den elva år äldre arbetskamraten – de jobbade båda inom OGPUs chifferavdelning – Roman Krivosj, dock utan att registrera äktenskapet, vilket var ett vanligt tillvägagångssätt. 1937 föddes parets dotter Irina. Roman greps kort därefter i Stalins omfattande utrensningar. Han frigavs dock i samband med krigsutbrottet 1941 men mötte den tidigare livskamraten först 1947, då till följd av tortyr och annan omild behandling närmast som ett vrak. Jevdokia var då redan gift med Vladimir Petrov.

Jevdokias och Romans dotter Irina hade dött hastigt i en sjukdom i april 1940 och två månader därefter gifte sig Jevdokia och Vladimir; den senare hade nu bytt efternamn från Sjorochov till Proletarskij. Han var väl ansedd inom underrättelseorganisationen och hade fått flera utmärkelser, bland andra Röda fanans orden. Något som vidare talade för honom var hans proletära bakgrund, nu ytterligare förstärkt genom det nya efternamnet.

När makarna Proletarskij/Petrov anlände till Sverige 1942 var Stockholm ett viktigt spioncenter. Agrell beskriver situationen i den svenska huvudstaden så här (sidan 72):   

”Sist men inte minst var Stockholm en plats där alla krigets parter kunde agera med eller mot varandra, värva agenter, sprida desinformation eller ingå tysta samförstånd. Detta handlade inte bara om underrättelsetjänst i traditionell mening utan om hela spektrumet av hemlig krigföring och hemlig diplomati, i några fall med svenska myndigheters goda minne men ofta bakom ryggen på dem eller i strid med deras intressen.”

 Pierre Schori med Palme hos Castro.

”Getingen” = Sverker Åström Den kände svenske SÄPO-kommissarien Otto Danielsson (1902-85), chef för SÄPOs ”ryssrotel” och ansvarig för contraspionaget, bereddes möjlighet att på plats i Australien höra det avhoppade paret om dess verksamhet under tiden i Stockholm runt tio år tidigare. Bland annat förekom regelbundna kontakter med en samarbetsman som gick under kodnamnet ”Getingen”, som hade försänkningar i de högsta regeringskretsarna. Enligt Petrov hette mannen Åström i efternamn, varför det inte gärna kunde röra sig om någon annan än diplomaten Sverker Åström (1915-2012). http://jihadimalmo.blogspot.se/2012/08/kgb-agenten-getingen-avslojad-alldeles.html

Sverker Åströms första utländska stationering var i Sovjetunionen 1940-43, där han tjänstgjorde i både Moskva och efter krigsutbrottet 1941 i Kujbysjev (Samara), dit viktiga politiska och diplomatiska funktioner hade utlokaliserats. Under den sovjetiska diplomattiden kom Åström i kontakt med den 20 år senare som spion avslöjade försvarsdiplomaten Stig Wennerström. Därefter placerades Åström på UD i Stockholm, där han alltså odlades som agent av Vladimir Petrov.

Åström skulle sedan avancera inom diplomatin. 1964-70 var han Sveriges FN-ambassadör i New York, 1972-77 kabinettssekreterare vid UD i Stockholm och 1978-82 ambassadör i Paris. Han träffade under UD-tiden i Stockholm i mitten på 1940-talet regelbundet Petrov och informerade denne om den politiska och diplomatiska utvecklingen i Sverige. Om han bör kallas sovjetspion eller inte kan väl vara en smaksak. Åström var en promiskuös homosexuell, vilket kan ha varit den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information.

Man kan lämpligen jämföra Åströms rysskontakter med de kontakter en annan diplomat med kända kommunistsympatier senare hade med KGB, Pierre Schori (född 1938). Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra (#2 1999), att Schori under en tid hade varit Sovjets viktigaste informationskälla angående svenska förhållanden. http://www.contra.nu/English992.html

Schori hade en diplomatisk karriär som på många sätt liknade Åströms – bland annat var han också kabinettssekreterare – men torde ha drivits av en politisk övertygelse som Åström sannolikt saknade.

”Senator” = Georg Branting En annan viktig källa för det ryska spionaget i Sverige var en man som också hade intima kontakter inom den svenska regeringen och som försetts med kodnamnet ”Senator”. Otto Danielsson hade inga svårigheter att identifiera denne som Georg Branting (1887-1965), advokat, mångårig ledamot i riksdagens första kammare för Socialdemokraterna samt advokat med internationella uppdrag. Han var också son till den tidigare statsministern och socialdemokratiske pionjären Hjalmar Branting (1860-1925).

 Agent ”Senator” alias Georg Branting.

Det är Branting den äldre vi i första hand har att tacka för att den svenska socialdemokratin blev reformistiskt i stället för revolutionärt anlagd efter den ryska bolsjevikkuppen 1917. Sonen Georg var dock, ehuru socialdemokrat, enligt Agrell ”gåtfullt Stalinbeundrande” och hade själva revolutionsåret 1917 tillsammans med den beryktade ”röde bankiren” Olof Aschberg bildat Svensk-ryska banken i syfte att stötta bolsjevikerna ekonomiskt.

Brantings sympatier hade hela tiden varit väl kända, och när Danielsson träffade makarna Petrov i mitten på 1950-talet betraktades han som en ”föredetting”. Hans identitet som sovjetagent hölls därför hemlig.

En kvinna som hade haft nära sovjetiska kontakter med Jevdokia Petrova under tiden i Stockholm var den Augustine ”Gusti” Stridsberg (1892-1978), som anlänt till Sverige med efternamnet Jirku från Tjeckoslovakien då Nazityskland intagit landet 1938. Hon gifte sig med en svensk kommunist och etablerade sig snabbt i Stockholm som ansedd societetsdam och journalist/författarinna och blev därmed en viktig informatör åt NKVD. Hennes memoarbok Mina fem liv utkom 1962 och gav betydande eko. Stridsberg hade av ryssarna givits kodnamnet ”Klara”.

Lämnade viktig information Efter incidenten med den tappade skon fördes Jevdokia Petrova hårdhänt in i det väntande planet av de båda KGB-männen, alltmedan en stor människohop som samlats på flygplatsen utanför Sydney i sydöstra Australien protesterade fåfängt och till och med försökte frita ryskan. Planet var dock inte direktdestinerat till Moskva utan skulle först mellanlanda i staden Darwin, belägen vid den australiensiska nordkusten. Här lyckades inhemsk polis övermanna och avväpna de båda säkerhetsmännen och föra den förskrämda Petrova, vilken med viss tvekan gick med på att hoppa av i Australien, i säkerhet.

En stor folkmassa hade samlats på Mascot flygplats utanför Sydney för att protestera mot fru Petrovas bortförande.

Hon och maken, som i stationeringslandet fört ett rätt utsvävande liv med kvinnor och sprit och slarvat med sitt arbete, kom därefter att stå till de australiensiska och brittiska underrättelsetjänsternas förfogande under flera års tid. Vladimir Petrov kunde bland annat lämna viktig information om de kända brittiska Cambridge-avhopparna Guy Burgess och Donald Maclean, och det är känt att den ännu icke avslöjade Kim Philby fruktade vad Petrovs information kunde ställa till med.

”Australien var en perifer arena i det kalla krig som huvudsakligen var andras angelägenheter och som utkämpades längs frontlinjer i andra delar av världen.”, framhåller Agrell (sidan 15). ”Men med makarna Petrovs avhopp kom det kalla kriget i ett slag till den fjärran och politiskt fridfulla kontinenten. Allt det som redan skakat Västeuropa och i än högre grad USA bröt nu fram i Australien: jakten efter den sovjetiska underrättelsetjänstens agenter och medlöpare och därmed kopplingen mellan den yttre och den inre fienden i form av det australiska kommunistpartiet och dess öppna eller dolda sympatisörer.”

Makarna Petrov tillbringade återstoden av sina liv ”ohjäpligt fjättrade vid varandra”, som Agrell uttrycker det. De stod under ständig bevakning, dels för att skydda dem själva, dels för att de inte genom oförsiktiga uttalanden skulle skada de australiensiska säkerhetsorganisationerna. En sak var klar från första början, och det var att de aldrig skulle tillåtas återvända till Sovjetunionen/Ryssland.

Wilhelm Agrell är Sveriges enda professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har med Fru Petrovas sko (som för övrigt förblev försvunnen) skrivit en läsvärd bok om ett stycke fascinerande spionhistoria i det Kalla krigets hägn.