Posted tagged ‘Oleg Penkovskij’

Penkovskij – en av Kalla krigets viktigaste spioner

16 juli, 2021
Penkovský špión. Životopis
Oleg Penkovskij inför rätta i Moskva.

Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
  
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
  
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
  
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
  
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
   
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, en dead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
  
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
  
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
  
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
  
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
  
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
  
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
  
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
  
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes  baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
  
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
  
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
  
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.

Är det nationalism när vi jublar åt svenska guld?

15 februari, 2014

untitled Svenskt stafettguld. Då känner vi en hjärtats nationalism.

Jag vet att jag inte var ensam om att gråta en skvätt i samband med de svenska skidtjejernas stafettguld på 4 x 5 kilometer i OS i Sotji i dag. Som svensk blir man glad och ibland, som i dag, till och med rörd över svenska idrottsbragder. I alla fall om man bryr sig det minsta om idrott, vilket alla inte gör.

Det brukar heta att idrotten är det enda område där det är tillåtet med nationalism. Där kan vi skråla nationalsången av hjärtans lust och vifta med hur stora blågula flaggor som helst utan att riskera kallas nazister eller rasister. Men är detta egentligen uttryck för nationalism? Ja – och nej.

Naturligtvis kan man tolka dagens guldvrål åt Charlotte Kallas och hennes lagkamraters OS-guld i dag – det första svenska i dessa spel – som ett stycke nationalism. Så enkelt är det dock inte, det vill jag bestämt hävda. Det faktum att vi gläds åt svenska framgångar behöver inte betyda att vi är nationalister i egentlig mening.

Enligt den ideologiska nationalismen är fosterlandet värdemässigt överordnat allting annat. Allt som gagnar det land man råkat födas i är rätt – även om det är fel. Ett uttryck som kan sägas illustrera den inställningen är ”right or wrong, our country”, ord som först lär ha uttalats av den amerikanske sjöofficeren och krigshjälten Stephen Decatur (1779-1820) och senare travesterats av Carl Schurz, som var utrikesminister i USA under president Rutherford B. Hayes 1877-81 med ”My country, right or wrong…”.

untitled Stephen Decatur: ”Right or wrong, our country.”

Detta är vad jag anser vara en primitiv form av nationalism. Den egna nationen kan och får inte vara överordnat allting annat. Den inställningen har lett till två världskrig och mycket annat elände genom historien. Det är därför jag anser att personer som är medborgare i omänskliga diktaturer begår berömvärda och patriotiska handlingar genom att spionera eller på annat sätt arbeta för annan makt. Som polacken Ryszard Kuklinski eller sovjetmedborgaren Oleg Penkovskij, vilka överlämnade militära hemligheter till USA och NATO under Kalla kriget.

Jag skrev för några år sedan följande bloggtext om bra och dåliga spioner:

https://tommyhansson.wordpress.com/category/ryszard-kuklinski/

Eller som den tyske officeren Claus von Stauffenberg, som sökte ta Hitler av daga; det var Stauffenberg och hans sammansvurna och inte Hitlers anhang som var de verkliga tyska patrioterna. När den egna regimen består av skurkar är det närmast en patriotisk plikt att motarbeta den.

untitled Peter Forsbergs klassiska straffmål i OS-finalen i Lillehammer mot Kanada 1994.

När vi jublar åt svenska idrottsguld är det således inte fråga om en ideologisk utan snarare en hjärtats nationalism, uttrycket för en omedelbar glädje och stolthet över att representanter för Sverige lyckas hävda sig i tävlan mot andra nationers företrädare. Vi känner instinktivt, med ryggmärgen om man så vill, att vi bör glädjas när våra landsmän presterar något bra. Det är en sorts latent stolthet över att tillhöra kollektivet Sverige som blommar upp på detta sätt.

Därför flyger vi upp ur TV-soffan och skriker när Kalla eller någon annan segar sig förbi medtävlarna i mål eller när Tre Kronor får pucken i motståndarkassen. Jag misstänker att även de mest utflipprade så kallade antirasister och/eller antinationalister – i alla fall de som har ett positivt förhållande till idrotten – känner den glädjen.

Själv har jag aldrig varit nationalist i snäv mening utan snarare en hjärtats nationalist. En av anledningarna till att jag gick med i Sverigedemokraterna (SD) för sex år sedan var att jag kände ett behov att, efter många års engagemang i olika internationella frågor, manifestera denna form av nationalism. Som jag ser det står SD för en lagom och anständig form av nationalism som jag inte har några problem med. Jag förblir dock betydligt mera konservativ än nationalist.

999433_805237082836396_162677617_n Duktiga volleybolltjejer i Glasgow: Isabella nederst till vänster.

Glädjen över det svenska stafettguldet och i någon mån Tre Kronors hockeyseger mot Lettland bär mig igenom den här dagen, men jag kan inte neka till att jag känner en lika stor glädje över min dotters idrottsprestationer, låt vara i avsevärt mindre skala – Isabella studerar i Skottland och spelar i ett volleybollag på skolan som tydligen inte går av för hackor och som till och med spöar manliga lag. I Sverige uppnådde hon näst intill elitnivå.