Posted tagged ‘Oleh Tyahnybok’

Bildts ukrainska nazistvänner mördar minst 38 i Odessa

3 maj, 2014

http://rt.com/news/156480-odessa-fire-protesters-dead/#.U2P3H02Dh5I.twitter

Minst 38 personer rapporterats ha omkommit när Kiev-trogna ligister tände eld på en fackföreningsbyggnad i den sydukrainska staden Odessa. Allt tyder enligt uppgift på att det är den nationalsocialistiska Högra sektorn som ligger bakom dådet.

30 av dödsoffren skall ha kvävts av rökutveckligen medan åtta dog när de hoppade ut från fönster i byggnaden. Ytterligare ett 50-tal har tvingats uppsöka sjukhus för vård.

Parallellt härmed tillkännager kuppregimen i Kiev och dess ”president” Oleg Turtjynov att Kievs militärstyrkor ”dödat många proryska aktivister” i staden Slavjansk i vad som ter sig som en farlig upptrappning av konflikten:

http://www.haaretz.com/news/world/1.588627

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har envist vägrat fördöma de illdåd som begåtts av Högra sektorn och fascistiska Svoboda på Maidan-torget i Kiev och på andra platser under den pågående konflikten i Ukraina. Nu beklagar han i allmänna ordalag mordbranden i Odessa men vägrar alltjämt yttra någon som helst kritik mot två av Ukrainas ökända regeringsbärande partier.

imagesOFA9RQVC Bildt vägrar fortfarande kritisera fascistiska Svoboda i Ukraina.

Överst en länk med engelskspråkig information om mordbranden och nedan en länk till vad SVT Nyheter rapporterat om saken:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/over-30-doda-i-odessabrand

Liksom talrika andra tycks Bildt leva kvar i vanföreställningen att Kalla kriget fortfarande pågår och att Ryssland är roten till allt ont. Med den världsbilden kan allt och alla som  går emot ryska intressen – inklusive extremnationalistiska krafter med rötter i Andra världskrigets SS-förband – ursäktas och till och med hållas under armarna på ett närmast desperat sätt.

Som jag tidigare rapporterat om på min blogg har Ukraina-konflikten sin upprinnelse i EUs och Västs ensidiga stöd till Ukrainas antiryska opposition och direkta sabotageverksamhet sedan den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj beslutat sig för att teckna ett avtal med Moskva på EUs bekostnad.

Sedan Janukovytj störtats av en ligistmobb i Kiev, uppbackad av såväl EU som USA, tillsattes i Ukraina en demokratiskt tvivelaktig Kalle Anka-regim med Oleg Turtjynov som tillförordnad president, Arseniy Jasanjuk – som fotograferats gapflabbande görande hitlerhälsning tillsammans med Oleh Tyahnybok på Maidan – som premiärminister och med fängelsedömda Julia Tymosjenko, som förordat atombombning av Moskva, lurande i vassen. Den 25 maj är det meningen att presidentval skall hållas i detta svårt sargade och korrupta land.

untitled Sergej Lavrov anklagar CIA – med rätta?

Jag måste bekänna att händelserna i Ukraina fått mig att allvarligt  tvivla på den så kallade västerländska demokratins ofelbarhet. Det innebär inte att jag höjer den auktoritära men ändå minst halvdemokratiska Putin-regeringen i Kreml till skyarna, men i fallet Ukraina är det inte där skurkarna i först hand bör sökas.

Frågan är om inte det ukrainska folket skulle må bättre av att stå under ryskt förmyndarskap en tid tills dess så kallade ledare lär sig visa någon form av demokratisk mognad. Icke minst borde man lära sig att det inte tillhör de vanliga demokratiska dygderna att störta lagligen och demokratiskt valda, om än ofullkomliga, ministärer genom svek, våld och blodsutgjutelse.

Som sagt står det för mig och många andra sansade bedömare klart att det är Väst som bär den huvudsakliga skulden till urartningen i Ukraina, som jag själv besökte för drygt ett decennium sedan.

untitled Vad gjorde Obamas säkerhetschef John Brennan i Ukraina?

Kanske ligger det rentav något i den ryske utrikesministern Segej Lavrovs anklagelser mot den amerikanska underrättelsetjänsten CIA för att ha ett finger med i spelet i den pågående konflikten och även för att ha hjälpt till att störta Janukoytyj. CIA-chefen John Brennan besökte bevisligen Kiev för ett par veckor sedan för överläggningar med kuppregimen:

http://www.presstv.ir/detail/2014/04/14/358520/us-must-explain-cias-kiev-visit/

Detta sagt utan varje försök från min sida att vilja förringa eller ursäkta de proryska separatisternas del i det upptrappade våldet i detta arma land. Jag har ända sedan jag blev politiskt aktiv 1972 emfatiskt tagit avstånd från kommunism, fascism och nazism liksom från islamism. För en del av mina meningsfränder från den tiden, inklusive Carl Bildt, tycks avståndstagandet från nazism och fascism inte ha varit speciellt allvarligt menat.

 

 

Annonser

EU-debaclet i Ukraina: Bildts fascistvänner avsätter radiochef

19 mars, 2014

http://nyheteridag.se/bildt-kritiseras-av-riksdagsledamot-for-pastaende-det-ar-hogst-oansvarigt/

Länken ovan går till en video som visar hur ett gäng ligister från fascistiska Svoboda, anförda av en snobbig man i lång hästsvans, tvingar chefen för Ukrainas radio att avgå efter att först ha misshandlat honom (kan dock upplysa känsliga läsare om att det inte förekommer någon blodsutgjutelse).

ap91999496228USA-senatorn och förre republikanske presidentkandidaten John McCain (i mitten) reste till Kiev i december 2013 för att ge sitt stöd till Svoboda och dess ledare Oleh Tyahnybok. Till vänster den demokratiske senatorn Chris Murphy.

Det är alltså de här människorna som vår olycksalige utrikesminister Carl Bildt vägrar kritisera. Vad som utspelar sig på den drygt fem minuter långa filmen är ändå rena barnleken i jämförelse  med de våldsmetoder som Svoboda och Högra sektorn använde sig av på Maidantorget i Kiev för att störta Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj sedan man brutit ett ingånget avtal.

Där anlitade man bland annat krypskyttar som sköt ihjäl ett hundratal personer på båda sidor för att skapa en revolutionär situation:

http://nyadagbladet.se/utrikes/krypskyttarna-i-kiev-lejdes-av-oppositionen/

EU-politruken Carl Bildt och hans meningsfränder i Bryssels elfenbenstorn  kommer säkerligen att få ännu mer att stå till svars för framgent, då fascisternas och nazisternas – med kopplingar bakåt i tiden till SS och deras ukrainska hantlangares judemördande kommandon – verkliga natur kommer att framgå.

Det framstår allt tydligare att det är EUs vettlösa politik i Ukraina som bär det mesta av ansvaret för den uppkomna krisen. Henry Kissinger, presentation överflödig, är den senaste av respekterade statsmän som inskärpt detta:

http://article.wn.com/view/2014/03/17/Kissinger_EU_orsak_till_krisen_i_Ukraina/

I Washington Post har Kissinger bland annat skrivit:

När man i Väst demoniserar Putin så handlar det inte om politik. Det är snarare ett alibi för att man inte har någon sådan.

images Utrikesminister Henry Kissinger och president Richard Nixon i början på 1970-talet.

Varken EU eller USA, menar Kissinger, begriper sig på Ryssland. Ett uttryck för det amerikanska bristande omdömet var senatorerna John McCains och Chris Murphys moraliska stöd till Svoboda i Kiev i december förra året. Det  var ett gigantiskt misstag att tvinga Ukraina välja mellan EU och Ryssland. Samtidigt är ryssarna okänsliga inför många ukrainares på historiska erfarenheter grundade aversion mot Ryssland och tidigare Sovjetunionen.

Som situationen ter sig för ögonblicket är det Putin som sitter med alla trumf på hand. Han har visat att han menar allvar med sina deklarerade intentioner att undsätta ryssar när så bedöms nödvändigt, samtidigt som EU och USA ögonskenligen inte har något annat att komma med än ett batteri tämligen tandlösa sanktioner.

Jag skulle vilja avrunda med att säga att det som nu utspelar sig i Ukraina med omnejd är en tragedi för den västerländska demokratin, som redan av allt att döma förlorat sitt moraliska övertag gentemot Kreml genom att reservationslöst stödja fascister och nazister och deras ligistiska metoder.

Det är vidare fullt möjligt att det vi nu upplever är begynnelsen av ett paradigmskifte, där Ryssland undan för undan är på väg att överta det planlöst agerande USAs inte längre ohotade roll som världens supermakt. Så här skrev jag i detta ämne för en tid sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/19/ryssland-satsar-pa-varldsdominans-kan-ta-over-efter-usa/

Jag kan inte säga att jag längtar efter att få rätt, men jag tror mig om att ha en viss förmåga att tolka tecknen i skyn.

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

13 mars, 2014

untitled Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

BinQyfjCIAA9XvmJasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

untitledSofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

images Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

BioZvSACQAA1PjY Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.

Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

5 mars, 2014

Simerofol-Reform-Syngoague-Ner-Tamid-on-March-28_-Photo-Courtesy-of-Ner-Tamid Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

untitled Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

images Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

images1NWMQ2AD Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

imagesZ9K9HPZA 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

Golda_Meir Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.

Det problematiska Ukraina: omogen och klantig opposition

2 mars, 2014

original Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.

Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.

Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.

Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:

http://arbetaren.se/artiklar/nazister-tar-plats-i-ukrainas-regering/

När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.

Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.

I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.

Mer information i Jerusalem Post här:

http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/Jewish-community-center-synagogue-firebombed-in-Ukraine-342446

untitled Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.

Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.

Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).

Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.

Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.

untitled Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.

Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?

Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.

Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.

Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.

images3I8J1QAP Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.

Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.

Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.

Ukraina: Bildt och EU mörkar oppositionens nazistiska inslag

24 februari, 2014

imagesLIM0DFA3 Carl Bildt och EU ställer sig bakom den ukrainska oppositionen och låtsas inte om att den drivs på av extremnationalister och rena nazister.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har genom hela gaturabaldret i Kiev stött demonstranterna med entusiastiska tillrop på Twitter och givit president Viktor Janukovytj hela skulden för de hundratals dödsoffer och ännu fler skadade personer de våldsamma demonstrationerna lett till. Det enda som verkar betyda något för Bildt och hans meningsfränder är att EU får så mycket makt som möjligt i Ukraina. Det faktum att det är det extremnationalistiska partiet Svoboda som drivit på gatukriget är inget som denna gruppering över huvud taget tycks ha brytt sig om.

Svobodas och dess antisemitiske ledare Oleh Tyahnyboks roller i den ukrainska resningen är mycket sparsamt belysta av etablerade svenska medier. Några har dock tagit upp den. Dit hör Alliansfritt Sverige, som skriver:

Högst delaktiga är det nationalistiska partiet Svoboda, som har intagit byggnaden för Kievs lagstiftande församling och uppger att de tillsvidare kommer att stanna där, rapporterar TT-Interfax. Det nazistiska partiet Svoboda har nära kopplingar till det svenska nazistiska partiet Svenskarnas parti, i våras deltog till exempel Svoboda på Vision Europa som Svenskarnas parti arrangerade.

Länk till Alliansfritt Sverige här:

http://alliansfrittsverige.nu/aktuellt/2013/12/bildt-hyllar-demonstrationerna-i-ukraina-trots-att-de-drivs-pa-av-ett-nazistiskt-parti

Kopplingen Svoboda-Svenskarnas parti (SvP) bekräftas på det sistnämnda partiets hemsida, där SvP ger sitt stöd till Svoboda och hoppas att det ukrainska systerpartiet, liksom nazistgrupperingen Högersektorn, får stort inflytande över händelseutvecklingen i landet. En annan nazistliknande svensk gruppering som stöder Svoboda är Nordisk ungdom (tidigare Nationalsocialistisk arbetarungdom), som enligt nyhetssajten Nyheter Idag haft tre representanter på plats i Kiev och planerar åka dit igen.

protest-4 En talande bild från gatukrigets Kiev.

Nordisk ungdoms Patrik Forsén citeras på följande sätt av Nyheter Idag: ”Vi ville visa att vårt stöd till revolutionärerna var allvarligt menat och samtidigt knyta kontakter på plats.” Enligt Nordisk ungdoms internationella kontaktperson Fredrik Hagberg hade demonstranterna inte bara ockuperat en enskild byggnad utan en hel stadsdel. Demonstranterna hade enligt Hagberg därtill byggt ”tre stora murar” runt Självständighetstorget i Kiev, murar som försetts med vakttorn.

Länk till Nyheter Idags text om Ukraina:

http://nyheteridag.se/svenska-radikala-ultranationalister-pa-plats-i-ukraina/

Även Kommunistiska partiets tidning Proletären har frågat sig varför det är så tyst om ”fascisternas” roll i Ukraina. I en artikel den 28 januari redogör tidningens medarbetare Patrik Paulov för Svobodas inställning och konstaterar, att partiet anser att ”en moskovitisk-judisk konspiration” under ledning av president Viktor Janukovytj styrt landet.

”Under protesternas gång har Svobodas ledare Oleh Tyahnybok gång på gång”, hävdar Proletären, ”synts sida vid sida med Vitali Klitscko och Arseniy Yatsenyuk, som är ledare för de två andra stora oppositionspartierna i Ukraina.”  Tidningen erinrar även om att bland andra EU:s utrikeschef Cathrine Ashton och USA-senatorn John McCain inte tvekat att träffa den ukrainske nationalisten på plats i Kiev.

Det finns ännu extremare grupper i Ukraina som tycker att Svoboda är alldeles för mesigt. Dit hör oförblommerat nationalsocialistiska Pravy sektor, Högersektorn, som motsätter sig oppositionens närmande till EU, samt UNAUNSO, vars ledare Igor Mazur talat om gruppen som ”oppositionens knutna näve”. UNAUNSO har nära förbindelser med det tyska nazistpartiet NDP.

ukraine-protest-2 ”Fredliga demonstranter” i farten i Kiev…

Länk till Proletärens sammanfattning av läget i Ukraina:

http://www.proletaren.se/utrikes-europa/varfor-sa-tyst-om-fascisternas-roll-i-ukraina

Inte heller internationellt har extremnationalisternas och de rena nationalsocialisternas roll i det ukrainska upproret uppmärksammats särskilt mycket. Dock har Tim Stanley, en amerikansk historiker, på sin blogg i brittiska Telegraph konstaterat: ”Ukraine: the opposition aren´t all angels. Some of them are neo-Nazis.”

Stanley gör följande tänkvärda sammanfattning av det uppkomna läget och vad västvärlden bör tänka på när det gäller Ukraina:

The blodshed in Kiev is disturbing, and Moscow deserves a fair portion of blame. It was Putin´s putsch that forced the government of President Yanukovych to spurn the EU and turn East – and since then there has been authoritarianism, chaos and the slaughter of innocents. But the situation is complex and the West needs to acknowledge that the opposition isn´t 100 per cent morally pure. Most of it is composed of liberals and reasonable pro-Western nationalists. Some of it, however, is made up of alleged neo-Nazis.

Tim Stanley påminner om Svoboda-ledaren Tyahnyboks utfall mot ”den moskovitiska-judiska maffian” i ett tal 2004 samt det faktum att Tyahnybok 2005 skrev ett öppet brev till den dåvarande president Viktor Jusjenko och krävde, att denne skulle beivra ”den organiserade judenhetens kriminella aktiviteter”. Trots detta har Svoboda-ledaren försäkrat att han inte är antisemit utan enbart ”proukrainare”. Svoboda har förbindelser med franska Front National, brittiska British National Party och ungerska Jobbik.

Att Ukrainas judar ser allvarligt på antisemitismen i landet – denna folkgrupp har knappast något annat val – framgår av, att rabbinen Moshe Reuven Azman uppmanat judarna att fly från Kiev och, om möjligt, hela Ukraina. Azman fruktar att judarna kan komma att bli en lämplig syndabock för kaoset i Ukraina, liksom hänt så många gånger tidigare i historien. 

untitled Svoboda-ledaren Oleh Tyahnybok ser judiska konspirationer överallt.

På Svobodas program står bland annat att förstatliga jordbruksmark och dela ut denna till människor att inneha på ”ärftlig bas”, att ingen som inte är född i Ukraina kan bli ukrainsk medborgare, att ingen utlänning får adoptera ukrainska barn.

Läs mer här:

http://blogs.telegraph.co.uk/news/timstanley/100260665/ukraine-the-opposition-arent-all-angels-some-are-neo-nazis/

Nästan tio år har passerat sedan den så kallade orangea revolutionen vände upp och ner på Ukraina. Den orangea halsduken blev en symbol för denna omvälvning, som fick många sympatier från omvärlden. Det hela började med att Moskvas man Viktor Janukovytj besegrade västanhängaren Viktor Jusjenko i ett presidentval som sedan ogiltigförklarades. I omvalet segrade Jusjenko, vars ansikte var svullet och fullt av ärr efter ett förgiftningsförsök med ämnet dioxin, med 52 procent av rösterna och kunde installeras i sitt ämbete den 23 januari 2005.

Många förväntade sig nu att Ukraina skulle utvecklas till en modern demokrati och nära samarbeta med västvärlden. Riktigt så blev det inte, eftersom båda blocken – de ryskvänliga vänstergrupperna respektive de västvänliga nationalisterna – var ungefär jämnstarka, vilket lett till att den politiska balansen skiftat upprepade gånger. 2010 vann således Janukovytj presidentvalet, vilket fick den orangea revolutionens landvinningar att te sig efemära eller rentav meningslösa.

De olika oppositionella styrkornas seger i Kiev – om man nu kan kalla det som hänt för seger – bör absolut inte förväxlas med en seger för demokratin. I en demokrati tar man inte till vapen mot en lagligen vald regering därför att man är missnöjd med dess beslut. I en demokrati röstar man om saken i parlamentet och bildar opinion för sin sak med demokratiska medel. Det är mycket märkligt att Sveriges utrikesminister icke tycks inse detta.

När detta skrivs ter sig läget i den forna sovjetrepubliken högst osäkert och labilt. Från den provisoriska regeringen med parlamentets talman Oleksandr Turtjynov som tillförordnad president meddelas, att Janukovytj nu är efterlyst och misstänkt för massmord på vad som betecknas som ”fredliga demonstranter”. Alla hans egendomar skall ha beslagtagits.

Samtidigt har EU erkänt Turtjynov som statsöverhuvud under det att Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev uttalat sin misstro mot denne och menat, att det är ”ett misstag” att erkänna den provisoriska regeringen. Ryssland känner sina intressen hotade varför ett ryskt ingripande i någon form inte ter sig orealistiskt.

images Viktor Jusjenko, det orangea revolutionens segerherre och president i Ukraina 2005-2010.

I så fall förestår en storkonflikt mellan Ryssland och Europeiska Unionen där Sverige, om detta skulle ske, kommer att bli djupt involverat. Inte heller USA lär ställa sig passivt utan kommer högst sannolikt att backa upp den minst sagt mångfasetterade oppositionen. Liksom EU kommer amerikanerna förmodligen att försöka att inte låtsas om de oppositionellas extremnationalistiska och nazistiska inslag.

Om slutligen den nyligen frisläppta och av sjukdom plågade före detta premiärministern Julia Tymosjenko kommer att ha någon roll att spela i det som Ukraina nu står inför är en öppen fråga. Presidentval är utannonserat till den 25 maj, men det förefaller i nuläget osannolikt att någon kandidat som kan ena det splittrade landet kommer att utkristallisera sig.

Detta har inte hänt på tio år och att så nu skulle ske med tre månader kvar till valet är knappast sannolikt.