Höken var en serietidning som utkom 1957. Därefter uppgick serien Höken i Serienytt, som sades vara till för ”alla tuffa grabbar”. Den höll ut till 1963. Höken kallades ledaren för en grupp stridsflygare under det Kalla kriget som innehöll personer från flera nationer, däribland USA och Storbritannien. Sverige var representerat genom en storväxt, blond kille som hette Olle.
Här kan ni se hur medlemskortet – som faktiskt kallades ”legitimation” – tog sig ut. Bilden på mig bör ha tagits sommaren 1957, då jag var blott fem år gammal. Läsa kunde jag dock redan. Jag har en indiansk fjäderprydnad på huvudet och en pilbåge i ene, som min händige pappa hade gjort åt mig.
Vi bodde i en röd stuga med vita knutar på landet under mina första sju-åtta år, sedan flyttade mina föräldrar och jag in i ett något större, grönt hus tvärsöver gärdet.
Det var i tidningen Höken jag fick mina första insikter i den globala kampen för demokrati och frihet mot den ondskefulla kommunismen. Det är jag än i dag tacksam för.
En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson
Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.
Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.
Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.
Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.
Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.
Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.
Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.
Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:
Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson
Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.
I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev väl en och annan mellanöl under dessa resor.
Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson
I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.
Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.
På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.
Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.
Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.
Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson
I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.
Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.
Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson
Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:
Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!
Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson
I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).
Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!
Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson
Om det hade funnits ett Cheech and Chong (se fotnot nedan)-pris för flummiga debattinlägg utöver det vanliga hade ungmoderaten Rasmus Törnblom varit ett givet val för prisjuryn. Törnblom – se länk ovan – menar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 januari, under rubriken ”Vilka är dagens berättelser?”, att Astrid Lindgrens verk bör ersättas eller åtminstone kompletteras av ett sammelsurium av politiskt korrekta flumidéer som får den mest utflipprade miljöpartist att verka förhållandevis vettig.
Rasmus Törnblom ger inledningsvis i sitt inlägg Astrid Lindgrens berättelser ”om bland andra Emil, Ronja och Rasmus” för syns skull några uppskattande nickar emedan de ”format synen på det svenska kulturarvet”. Efter denna nödtvungna bekännelse till ikonen Astrid går emellertid denne Rasmus inte bara på luffen utan fastmer på villovägar och skriver:
När Sverigedemokraterna drömmer om vad som varit och i bevarandet av det förgångna förklär främlingsfientlighet och unkna värderingar är det dags att fundera över vilka berättelser Astrid Lindgren skulle ha berättat om vår tid…Jag vet vad jag tror att Astrid Lindgren hade berättat om.
Sedan kommer de, Rasmus Törnbloms fantasier och fantasterier likt ett pärlband visioner framsprungna ur en natts gräsrökande med likasinnade ungmoderater och förmodligen en eller annan center- och miljöpartist.
Rasmus tänker sig att ”en kille i Lönneberga” ingalunda skulle ha lystrat till namnet Emil i en Lindgren-berättelse av i dag utan snarare ha hetat Samir. Han ser vidare framför sig att Ronja rövardotter inte skulle ha sökt sin förbjudna kärlek hos Birk utan snarare hos Ylva: ”Och jag hoppas att Ronjas och Ylvas kärlek kommer att vara lika självklar som Ronjas och Birks kärlek var för oss.”
Pippi är i Törnbloms vision inte en urstark rebell utan en Lady Gaga-figur som får applåder från en politiskt korrekt omgivning. Spännande?
Pippi Långstrump blir i Rasmus Törnbloms pårökta vision någon som inte ansattes av Prussiluskan utan en Pippi ”som i stället hyllades, beundrades och fascinerade (sic) sin omgivning för sin frispråkighet, sin normkritik sitt egna sätt”. Typ som en ”Lady Gaga” med Törnbloms sätt att se. Alltså en föga uppseendeväckande gestalt som långt ifrån är någon rebell utan gör det som omgivningen förväntar sig. Hur spännande är det?
Om vi botaniserar vidare bland de törnblomska marijuanaångorna finner vi att pojken Rasmus, han som gick på luffen med Allan Edwall i en känd film, i en nutida Lindgren-berättelse skulle heta Sinan och vara ”ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Komplett då med Muhammed-skägg och 30-årskris, kan man tänka.
Sinan på luffen?
Det traditionella Bullerbyn med dess blågula idyll är naturligtvis en styggelse med Rasmus Törnbloms ögon sett. Fy för ”klassiska kärnfamiljer” och hurra för Olles mamma, som ordnar fram ett syskon genom insemination. Vi på Saltkråkan kommer enligt vår pårökta Rasmus att kunna återfinnas ”var som helst i Medelhavets övärld”, detta tack vare ”fri rörlighet och ekonomisk tillväxt”.
Bröderna Lejonhjärta, slutligen, fortsätter att kämpa för det goda men är självklart flyktingar från krigets Syrien.
Rasmus Törnbloms vision påstås av honom själv gälla ”ett öppet, modernt och respektfullt” Sverige, fjärran från ”romantiserade gärdsgårdar, främlingsfientlighet och könsroller från 1800-talet”. Vad nu våra unika och fina gärdesgårdar gjort för ont.
Ja, Amen och Hallelujah.
Rasmus Törnblom är inte vilken ungmoderat som helst. Han är förste vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) med ett förflutet som riksordförande i Moderat skolungdom (MSU). I dag är han verksam som politisk sekreterare (M) i Järfälla kommun. Han fyller förrresten 24 år i morgon, grattis.
Jag skulle ha hajat till om detta inlägg formulerats av en miljöpartist, låt vara att man kan vänta sig nära nog vilka tokigheter som helst från det hållet. Nu kommer de emellertid från ett moderat partiledarämne. Frågan som måste ställas är, om Rasmus Törnblom är en ensam galenpanna eller någorlunda representativ för sitt ungdomsförbund.
Astrid Lindgren och finansminister Gunnar Sträng enligt EWKs synsätt.
Tyvärr tror jag mest på det senare. Det tillhör ovanligheterna att en ledande moderat/ungmoderat agerar utan uttalat eller åtminstone tyst godkännande från den närmaste politiska omgivningen. Det är förstås endast symptomatiskt att galenskaper av detta slag dyker upp i anslutning till ett parti, som Fredrik Reinfeldt och hans närmaste medarbetare redan destruerat till oigenkännlighet.
Jag vågar förutspå att, om den här utvecklingen fortgår, Moderaternas opinions- och valsiffror kommer att vara nere på KDs och Cs nivå inom en förutsebar framtid.
Slutligen är det en i sammanhanget avgörande faktor som Rasmus på villovägar missat. Astrid Lindgren följde inte alltid rådande normer. Hennes skildring av den bångstyriga Pippi avvek drastiskt från vad som ansågs vara lämpligt uppförande från en flicka i Pippis ålder (hennes pappa var till på köpet ”negerkung”, Törnblom menar till äventyrs att han i dag skulle ha varit syrisk rebelledare…). Hon utmanade vidare den socialdemokratiska högskattepolitiken, signerad finansminister, Gunnar Sträng med sin saga om Pomperipossa i Monismanien.
Lindgren skulle aldrig, det vågar jag med viss bestämdhet påstå, som den originella personlighet hon var ha gjort sig till tolk för de senaste politiska inneåsikterna av det slag Törnblom torgför.
Cheech and Chong.
Fotnot: Cheech and Chong kallades ett amerikanskt komikerpar på film, vars ”humor” till största del kretsade kring det egna bruket av olika sorters marijuana. De slog igenom med filmen Up In Smoke 1978.
I min bloggserie med dikter och berättelser skrivna av min hustru Marika Bardel Hansson publicerar jag nu ett stycke med glimtar ur hennes barndom på Lidingö.
NÄR JAG VAR LITEN
Ibland kommer det över mig – barndomen. Alla de stora och små tomterna runt vårt hus. Olle och Nisse i huset bredvid, det vette ut mot köksfönstret vårt. Olle och Nisse var min storasysters och mina kompisar. Nedanför Roskullen Saltsjövägen som var kort och ledde ner till Brevik, båtarna och havet.
Och där låg björklunden där min vän Rosanne och jag dansade mellan björkarna. Där på Saltsjövägen låg det gula rara huset, som såg ut som en låda precis som ett Södertälje-hus. Tusse var min bästis och vi var mycket livliga. Vi brukade gå nerför Roskullsvägen förbi ett gammalt mystiskt hus som innehades av en pianolärarinna.
Där i hennes fönster hängde något underligt som såg ut som en avhuggen hand. Vi brukade fnissa och vara rädda på en och samma gång. Men till sist luskade vi ut att det var en diskhandske. Tänk vad vi barn var annorlunda än vi är nu. Och tänk ändå så hastigt tiden har sin gång.
Men bara familjerna håller ihop går det mycket lättare.
När jag rotade i en skrivbordslåda nyligen hittade jag en verklig raritet: ett dubbelvikt medlemskort – ”legitimationskort” står det faktiskt på omslaget – till Höken-klubben från slutet av 1950-talet.
Det exakta årtalet bör ha varit 1957, det år serietidningen Höken utkom med 47 nummer. Den innehöll även biserien Uncas. Höken baserades på den amerikanska serien Blackhawk och handlade om en flygstyrka som innehöll bland annat brittiska, kinesiska och svenska inslag. Den leddes av en amerikan som kallades Höken vilken hade ett stort hökemblem på bröstet. Den svenske representanten var, vill jag minnas, en reslig, blond och litet trög bjässe som hette Olle.
Jag minns inte mycket av seriens innehåll, men i en episod jag kommer ihåg ställs flyghjältarna inför en okänd dotter till Hitler kallad ”Hitla” som är i färd med att upprätta det Fjärde riket. Inget hon lyckas med, förstås, tack vare våra bålda hjältar. I andra avsnitt bekämpar flygarhjältarna lömska så kallade gulingar i Asiens djungler. Höken skulle inte ha haft en chans i dagens hårda PK-klimat.
Mitt medlems/legitimationskort har en orange färgton och är försett med nummer 20271. En text längst ner på omslagets innersida anger: ”Denna legitimation är personlig och gäller endast med fotografi och namnunderskrift.” På motstående sida återfinns ett svart-vitt foto av mig i sommarlätt klädsel samt försedd med fjäderbuske och en pilbåge i trä som min far hade gjort åt mig. Nedanför fotot hade jag textat mitt namn. Gulligt är bara förnamnet…
På omslagets baksida står: Serienytt – tidningen för alla tuffa grabbar. Höken fick nämligen bara vara en egen serietidning i ett år innan den uppgick i Serienytt, som höll ut till 1963. Höken hade nu, förutsatt att jag minns rätt, slätats ut från att ha varit kolorerad till att bli svartvit.
Tyvärr har jag inte längre kvar det mycket snygga medlemsmärke i plast i svart-gult som följde med medlemskapet. Jag var oförnuftig nog att ha det som kavajmärke i början på 1970-talet och så tappade jag naturligtvis bort det.
Serietidningar utgjorde en betydande del av min intellektuella tillvaro i unga år. Kalle Anka var den första favoriten, och det var genom att följa med i den när min mamma läste högt jag lärde mig läsa. Det bör ha varit någon gång 1956, vid omkring fem års ålder, eftersom jag uppenbarligen redan kunde läsa när jag började med Höken året därpå.
Höken gav mig sunda politiska insikter i unga år: kommunism och nazism var fel, demokrati var rätt och USA och dess allierade var dess självklara försvarare.
Astrid Lindgren och finansminister Gunnar Sträng enligt EWKs synsätt.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 