Därför skrev Schulman ”Äntligen!” om branden i Notre Dame

Alex Schulman om branden i Notre Dame: ”Äntligen.”

Samtidigt som den berömda katedralen Notre Dame i Paris stod i ljusan låga lade Expressen-krönikören Alex Schulman upp en bild på den brinnande kyrkan med det enda ordet ”Äntligen!”. För det har han överösts av kritik från såväl fiender som anhängare.

Jag vet inte om kulturrelativisten Alex Schulman var full eller nykter när han skrev detta och jag bryr mig egentligen inte särskilt om hans tilltag – puerila provokatörer och fullblodsidioter finns det så gott om att det är meningslöst och i praktiken omöjligt att reagera inför alla dessas tilltag.

Dock tror jag mig om att ha vissa insikter i bakgrunden till Schulmans vettlösa kommentar inför förstörelsen av en väsentlig del av det europeiska kulturarvet. Den står att finna i Alex Schulmans släkthistoria, vilken han lagt ut till allmänt beskådande i några böcker varav den senaste, en roman men befolkad av verkliga personer, har titeln Bränn alla mina brev. https://www.svt.se/kultur/bok/alex-schulman-om-kulturfejden-som-bottnade-i-en-karleksaffar

Sven Stolpe – katolik, konservativ debattör och en av Sveriges främsta författare i modern tid.

Boken kretsar kring Alex Schulmans morfar Sven Stolpe (1905-96), som var en av Sveriges främsta författare i modern tid. Stolpe var en lysande romanförfattare och konservativ debattör såväl som historisk författare, vilken bland annat tecknade den heliga Birgittas och drottning Kristinas biografier. Han var också en brinnande katolik. I Bränn alla mina brev framställer Schulman Stolpe som ondskan personifierad.

Schulmans aversion mot Sven Stolpe bottnar i att den senare, enligt Schulman, ”kom att förpesta släkten i flera generationer framåt”. Något som bottnar i att hans mormor Karin Stolpe, född von Euler-Chelpin, i unga år hade en kort romans med författaren och senare DN-chefen Olof Lagercrantz som Stolpe hatade hjärtligt och innerligt i mer än ett halvsekel.

Sven Stolpes slutliga uppgörelse med Olof Lagercrantz kom med boken Olof Lagercrantz (Askild och Kärnekull förlag 1980), som är en veritabel avrättning av och samtidigt mycket underhållande exposé över den gamle kommunistiske medlöparen och Mao-beundraren Lagercrantz. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Lagercrantz_(bok)

Alex Schulman går så långt i sin djävulsmålning av sin morfar att han medvetet förfalskar historiken i syfte att få den att passa hans eget dubiösa narrativ. https://www.fib.se/article/alex-schulman-far-med-osanning-i-nya-boken

Man behöver inte vara Einstein för att inse att Schulmans kommentar till Notre Dame-branden är ett slags hämnd på den övertygade och mycket frispråkige katoliken Sven Stolpe och dennes tro; för Stolpe bör den katolska katedralen i Paris ha framstått som en viktig symbol. Stötande, provokativt och barnsligt – men nästan litet rörande.

Sven Stolpe mottog 1982 tidskriften Contras frihetspris.

Allt du behöver veta om Swedenborg!

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

 Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

 Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

 Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

                 

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

 Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Om de oundvikliga lagercrantzarna

 David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

 Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

 Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.