Jag tittar flitigt på den amerikanska true crime-serien ID, och i ett avsnitt rätt nyligen dök namnet Victor Gunnarsson upp: en svensk immigrant som mördats i North Carolina i USA 1993. https://en.wikipedia.org/wiki/Victor_Gunnarsson
Åke Lennart Victor Gunnarsson föddes i Jämjö i Blekinge den 31 mars 1953 och dog i Deep Gap i Watauga County i North Carolina den 3 eller 4 december 1993. Det visade sig att den som bragt Gunnarsson om livet var en före detta polisman som hette Lamont C. Underwood.
Sju år tidigare blev Victor Gunnarsson rikskänd som ”33-åringen” sedan han haffats av Stockholms länspolismästare Hans Holmér som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme i Stockholm den 28 februari 1986. Huvudorsaken härtill var att Gunnarsson mordkvällen fikat på ett café på Kungsgatan inte så långt ifrån det ställe på Sveavägen där Palme sköts till döds. https://www.sydostran.se/nyheter/palmemordet-33-aringen-fran-blekinge-helt-avskriven/
Därtill var Gunnarsson känd för att, i likhet med halva Sveriges befolkning, vara djupt kritisk till Palme; bland annat hade han haft kontakter med Palme-hatande Europeiska arbetarpartiet (EAP). Därmed var Gunnarson i Holmérs ögon gjuten som Palme-mördare. Gunnarsson togs in för förhör ett par gånger innan han häktades den 17 mars. Det framgick dock efter kort tid att Gunnarsson var oskyldig till mordet varför han släpptes på fri fot.
Hans Holmér (1930-2002) var vid tiden för mordet på Palme länspolismästare i Stockholm – han hade tidigare basat över säkerhetspolisen SÄPO – men lade också beslag på tjänsten som spaningsledare i Palme-mordfallet, vilket skulle visa sig bli en sannskyldig katastrof. Först sköt han in sig på den marxistiska kurdiska terroriströrelsen PKK som skyldig till statsministermordet, men när detta inte fungerade utsåg han Victor Gunnarsson till syndabock. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Holm%C3%A9r
Efter Palme-debaclet, som också kom att omfatta turerna kring domen och frikännandet av Christer Pettersson, dömdes Holmér till dagsböter för att ha haft koppling till bokförläggaren Ebbe Carlssons olagliga utredning av PKK-spåret. Han skrev sedan ett par deckare, där Loppan blev mest uppskattad. Hans Holmér, son till den kände idrottsinstruktören Gösta ”Gösse” Holmér och inbiten socialdemokrat, måste enligt min mening betecknas som en av Sveriges mest inkompetenta polischefer någonsin.
Hans Holmér håller hov för pressen efter Palme-mordet.
Som kontrast kan nämnas att Nils Henric Aschan Liljensparre (tidigare Sivers), polismästare i Stockholm då konung Gustaf III mördades den 16 mars 1792, lyckades spåra upp mördaren Jacob Johan Anckarström på ett tidigt stadium i mordutredningen. Däremot kom de flesta övriga som var inblandade i den vittförgrenade konspirationen mot konungen lindrigt undan: den som råkade mest illa ut var general Carl Fredrik Pechlin, som dömdes att spärras in på fästning. Han dog på Varbergs fästning 1796. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Henric_Liljensparre
Efter sina traumatiska upplevelser som utpekad Palme-mördare i Sverige emigrerade Victor Gunnarsson till USA, där han livnärde sig på ströjobb och sjukbidrag från hemlandet. Han anmäldes som försvunnen den 23 december 1993, och i mitten av januari 1994 hittades hans snötäckta kropp i ett otillgängligt skogsområde i North Carolina cirka 30 mil från hans lägenhet i Salisbury i samma delstat. Gunnarssons kropp var nästan naken och det konstaterades att han skjutits två gånger i huvudet med ett .22-kalibrigt skjutvapen.
Den 40-årige svensken bedömdes ha tagits av daga 3-4 december 1993. Gärningsmannen visade sig vara en svartsjuk tidigare polisman vid namn Lamont C. (”LC”) Underwood, vilken tidigare haft ett förhållande med den kvinna, Kay Welden, som Gunnarsson dejtade. Underwood dömdes också skyldig för mordet på Weldens mamma, den åldriga Catherine Miller. Straffet blev livstids fängelse plus 40 år. Underwood satt inspärrad i Marion Correctional Institution i North Carolina fram till sin död vid 67 års ålder den 23 december 2018.
En grupp personer som inte tyckte att Underwood fått något effektivt försvar av den dömdes advokater försökte få till stånd resning i målet. En undersökning företogs, men någon resning beviljades icke av de rättsvårdande myndigheterna som menade att bevisningen mot Underwood var så överväldigande att det inte spelade någon roll hur försvaret hade skötts.
Man häpnar över det oblida öde som drabbade Victor Gunnarsson: först på lösa grunder utpekad för ett statsmannamord och uthängd i pressen, därefter mördad inom ramen för en bisarr kärlekstriangel. I båda fallen var han helt oskyldig. Innan han flyttade sina bopålar till USA publicerade Gunnarsson under pseudonymen ”33-åringen” boken Jag och Palmemordet. 2016 skrev Stefan Lindberg romanen Nätterna på Mon Cheri som handlar om Gunnarsson (vilken i boken har ett annat namn).
Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.
Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.
Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.
Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.
Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.
Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.
Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.
2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.
Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.
Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.
Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.
Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.
2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.
Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.
Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”
Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.
Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.
Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.
Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.
Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.
1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.
När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.
Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.
Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.
Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.
Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”
Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk
Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.
Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.
Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.
Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.
Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.
Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna
I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.
Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.
När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”
Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.
Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.
Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.
Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet
Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.
Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner
Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.
Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.
Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.
Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8
Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra
Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus
Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.
Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas
Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.
Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.
Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.
En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591
Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.
Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.
Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman
Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/
Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj
Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.
Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/
Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.
Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.
Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte
Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.
Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.
”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.
Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd –Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.
I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.
Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741
Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.
Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)
Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.
Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/
Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.
Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.
Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.
Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/
Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini
Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).
Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat
Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.
Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):
”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”
Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.
Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.
Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky
Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna. Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.
”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse
”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.
Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/
Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.
Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.
Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.
Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):
”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”
Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.
”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”
Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.
Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.
Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.
Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.
Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.
Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.
Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.
Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.”https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja
SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.
”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/
När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.
Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”
Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”
Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1
Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/
Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist
Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/
”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).
Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan
Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.
Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.
Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105
2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist
I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/
Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.
Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.
Draken blev en symbol för Sveriges militära försvar under det Kalla kriget.
Sverige hade under det Kalla kriget ett av världens största flygvapen. Bara stormakterna satsade mer på flyget. SAAB 35 Draken kom att bli en ikon för det svenska Flygvapnet och även för den militära beredskapen i Sverige i stort. Planets utformning med långdragna deltavingar gjorde det lätt att känna igen.
Det svenska Flygvapnet – tidigare Kungliga Flygvapnet – utgör i skrivande stund endast en skugga av sitt forna jag och omfattar tre flygflottiljer samt Försvarsmaktens helikopterflottilj. Flygvapnet har med stöd av Försvarets Materielverk (FMV) beställt flygplan, icke minst stridsflygplan, hos SAAB. Det senaste i raden är JAS 39 Gripen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_flygvapnet
Det militära flyget började organiseras inom armén redan under 1910-talet – 1912 skedde den första militära flygningen i Stockholm. 1913 flyttades verksamheten till Malmens flygfält utanför Linköping. Först användes spaningsflygplan, sedan även bomb- och jaktflygplan. 1926 blev Flygvapnet en självständig gren inom den svenska krigsmakten. Åren 1926-36 kom dock att präglas av brist på en tydlig strategi och flera allvarliga olyckor inträffade.
Fjärde största flygvapnet i världen. Flygvapnet har importerat plan från länder som Storbritannien, USA, Tyskland och Italien. Med storsatsningen på det svenska flygvapnet 1936-45 följde utvecklingen av en svensk flygindustri med påföljd att SAAB – Svenska Aeroplan Aktie Bolaget – grundades 1937. Det första genuint svenska flygplanet blev SAAB 17. 16 flottiljer anlades. 1945 förfogade det svenska Flygvapnet över 600 plan.
Efter det Andra världskrigets slut skedde en stark expansion av Sveriges flygvapen under dess chefer Bengt Nordenskiöld (1942-54), Axel Ljungdahl (1954-60) och blivande överbefälhavaren Torsten Rapp (1960-61). Stridsflygplan av typ Tunnan, Lansen, Draken och Viggen blev ikoniska för inte bara Flygvapnet utan för Sveriges försvarsförmåga i stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_F%C3%B6rsvarsmaktens_flygplan
Sverige ansågs under 1950-talet ha världens i storleksordningen fjärde största flygvapen – bara stormakterna var värre. Vi kunde då räkna omkring 1000 flygplan av olika typer vilka fördelades på 50 flygdivisioner. Från början av 1970-talet inträdde under Olof Palmes socialdemokratiska regering en reducering av den svenska försvarsmakten inklusive Flygvapnet.
Med upplösningen av Sovjetunionen och Kalla krigets slut i början av 1990-talet följde en mycket omfattande nedmontering av Sveriges försvarsförmåga – den eviga freden ansågs av talrika naiva bedömare ha etablerats. Så blev det som alla vet inte. Med Vladimir Putins tillträde som Rysslands president 2000 följde ett nytt, ännu pågående, kallt krig under vilket Ryssland framflyttat sina positioner och inte tvekat att ingripa militärt i länder som Georgien och Ukraina. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Bengt Olow testflög såväl Tunnan och Lansen som Draken.
Bengt Olow den första testpiloten. Mikael Forslund redogör i sin bok SAAB 35 Draken. Sveriges spjutspets under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2020, 219 sidor) på följande sätt för bakgrunden till Drakens tillkomst (sidan 7):
SAAB 35 Draken började projekteras i slutet av 1940-talet för att det svenska flygvapnet skulle kunna möta tunga fiendebombflygplan som förväntades komma från öster på över 10 000 meters höjd. Runt 1950 var den flygtekniska utvecklingen mycket snabb och SAAB var en del av detta. Den klassiska dogfighten, flygplan mot flygplan, ansågs inte längre ha så stor betydelse. Viktigare var bombflygplansbekämpning. Troligtvis skulle bombflygplanen flyga i överljudsfart, vilket krävde ännu snabbare jaktflygplan. Mach 2 (dubbla ljushastigheten) var målet. Som jaktvapen räknade man med automatkanoner, raketer och robotar.
Draken utrustades med dubbla deltavingar med påföljd att dess utseende kunde anses påminna om en flygdrake, alltså inte det eldsprutande monster om vilket vi läser i sagorna. Det nya planet skulle ersätta J 29 Tunnan (”Flygande Tunnan”), J 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter (ett brittiskt plan). Draken blev det första riktiga överljudsplanet att användas i Västeuropa och var i militärt bruk i 46 år i fyra länder – Sverige, Danmark, Finland och Österrike. Maximal flyghöjd 19 995 meter och maxhastighet 2124 km/h.
Chef för Draken-projektet blev civilingenjör Erik Bratt (1916-2010) som var verksam vid SAAB och även reservflygförare i Flygvapnet. Draken betraktades som ”hans plan”. Bratt förblev aktiv pilot även efter sin pensionering 1981. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Bratt
Den första Draken-prototypen 35-1 (röd U) flögs av testpiloten Bengt Olow (1918-68) den 25 oktober 1955 från SAABs flygfält i Linköping. Denne hade varit den första svenska flygförare att spränga ljudvallen, vilket skedde med ett Lansen-plan 1953. De första leveranserna av J 35 Draken skedde 1959. Planet hade en motor av typen Rolls-Royce Avon 200, i Sverige benämnd RM 6B. Bengt Olow var även först med att flyga Tunnan och Lansen. Olow var också en mycket skicklig segelflygare med flera rekordnoteringar på meritlistan.
Besök i Sovjetunionen. Draken blev som nämnts en ikon för svenskt flygvapen och svenskt försvar under Kalla kriget. Det innebar kontakter med såväl väst som öst. I mars 1972 landade tio svenska flygförare på en flygbas i Sovjetunionen utanför Moskva. Det var ett svar på ett vänskapsbesök som det sovjetiska flygvapnet hade gjort på flygflottiljen F 16 i Uppsala 1967. Mikael Forslund skriver i sin bok om besöket i en längre bildtext på sidan 25:
”Att få tag på flygkartor över sovjetiskt territorium var dock inte helt enkelt. I en dokumentär om Draken berättar Sven-Olof Olson, då flottiljchef på F 16 Uppsala: ´De var väldigt hemlighetsfulla med kartor, så vi fick inga flygkartor trots att vi var inbjudna. Så vi fick fråga Nato om vi fick kartor och det fick vi, så vi flög på Natos kartor till Sovjetunionen 1972.´ Under besöket kom de svenska flygförarna att genomföra en flyguppvisning. Flygföraren Göran ´Boris´ Bjuremalm minns: ´Det var disigt, molnbasen 1500-1600 meter och vi flög uppvisningen. Var uppe i molnen och vände, tog ut allt. Det fungerade som vanligt. Den sovjetiska gruppen var ganska menlös. De manövrar de gjorde blev beordrade av någon general från marken vilket inte klaffade så bra. På avslutningen satt en massa generaler intill banan på lite högre bänkar och sedan omkring 5000 åskådare. Vi avslutade med en så kallad split och jag siktade lågt på de under och innan vi kommit fram hade alla generaler slängt sig platt på marken.`”
Så kunde det gå till i umgänget mellan inte över hövan respektfulla svenska och sovjetiska militärer mitt under det Kalla kriget…
Flygande Tunnan i aktion.
Haverier och superstall. Utvecklandet av Draken-planet krävde sina offer i människoliv och materiella skador. Under totalt 766 720 flygtimmar i Sverige inträffade 119 haverier. Det innebär 15,5 haverier per 100 000 flygtimmar. Sammantaget drabbades SAAB 35 av 136 totalhaverier i svensk tjänst.
”Bland de första problemen med SAAB 35, som ledde till totalhaverier”, skriver Mikael Forslund (sidan 112), ”var rodermomentbegränsningar. Orsaken var en kombination av vingkonfigurationen, styrsystemets konstruktion och hög fart, Avgörande för hur flygföraren kunde klara sig ur en svår situation var Mach-tal och aktuell flyghöjd. En utökad utbildning i förening med modifieringar på flygplanet med bland annat införande av annan styrautomat och ett bättre anpassat räddningssystem reducerade totalhaverierna och antal omkomna flygförare till följd av rodermomentbegränsningar.”
En annan haveriorsak när det gäller SAAB 35-planet var något som kallades superstall. Fenomenet yttrade sig i att nosen pendlade upp och ned på ett okontrollerat sätt. Det första fallet av superstall inträffade i mars 1960 och det första med dödlig utgång den 7 juni samma år. Majoren Stig Haag hamnade vid halvrollsövning i ett okontrollerat flygläge över Stjärntorp i Östergötland. Haag lyckades inte häva tillståndet och utskjutningen misslyckades då huven aldrig fälldes upp. Det konstaterades vid haveriutredningen att den omkomne piloten drabbats av superstall. https://per-sjofors-fxyj.squarespace.com/superstall
1961-63 genomfördes en mängd försök med provplan och efter hand alla Draken-versioner med olika lastalternativ. Det kunde inte hindra att under perioden 1960-74 förekom 20 totalhaverier omfattande nio omkomna och 11 räddade piloter. Rena flygförarfel kunde också vara en bidragande orsak till totalhaverier genom till exempel kollisioner med marken eller mellan flygplan. Kommer därtill rena materialfel.
38 års tjänstgöring i Sverige. Det gjordes ett flertal försök att sälja Draken 35 till andra länder: Västtyskland, Australien, Norge, Danmark, Finland, Schweiz (1958), Österrike (1967), Belgien (1967), Argentina (1968), Chile (1971), Venezuela (1971), Tunisien (1976) och Singapore (1978). Inga kontrakt skrevs dock med merparten av dessa länder.
Slutligen kom emellertid SAAB 35 Draken att exporteras till Danmark (nytillverkade plus begagnade för reservdelar), Finland (nya, begagnade samt begagnade för reservdelar), Österrike (ombyggda begagnade och begagnade för reservdelar) och USA ( (J 35 D, 35350, begagnade). Omkring 50 Draken-plan i olika versioner återfinns i dag på muséer i Sverige och några andra länder. Tre SAAB 35 Draken flyger fortfarande – två i Sverige och en i USA.
Ett Draken-plan strax före takeoff i Reno, Nevada i september 2003.
Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) på F 7 i Såtenäs flyger med Sk 35C (35810, F 16-810) och J 35J (3556, F 10-56) som är den sista J 35F2 som ombyggdes till J 35J. I USA, där Draken inte använts militärt, ser man alltjämt en J 35D (3535) i luften ibland. Planet ägs av Dragon Aviation Inc. i Wilmington, Delaware. Till USA exporterades sammanlagt 16 Draken-plan i olika versioner.
Det var den 8 december 1998 som Draken togs ur aktiv tjänst efter 38 års tjänstgöring inom Flygvapnet i Sverige. Planet är därmed en väsentlig del av Flygvapnets historia under Kalla kriget. I civil regi flyger planet dock vidare och kommer sannolikt att göra det under avsevärd tid framöver.
Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.
Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).
Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…
Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist
Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.
IB-chefen Birger Elmér.
Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/
Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.
Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r
Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou
Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.
Innan Guillou blev rikskändis var han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.
Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.
Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/
Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg
Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse
Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/
Jag har något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.
En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling
Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.
Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens bekanta soptipp.
Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”. På bilden statsminister Stefan Löfven tillsammans med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.
En av den nytillträdda svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat. Samtidigt utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud ett bestånd i miljardklassen. Denna Palestina-politik gjorde, av naturliga skäl, Sverige omöjligt som samarbetsland i den judiska staten Israels ögon.
I dagarna har januariregeringen aviserat vad som kallas en ”ny strategi” för Sveriges fortsatta samverkan med ”Palestina” (som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning) för perioden 2020-24. Det heter således i ett pressmeddelande från regeringskansliet:
Av biståndet, omfattande 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden, kanaliseras 1,46 miljarder via det svenska biståndsorganet SIDA. Resterande 40 miljoner kronor kommer från Folke Bernadotteakademin.
Enligt Peter Eriksson (MP), med titeln minister för internationellt utvecklingssamarbete, skall Sveriges bistånd bidraga till att ”Palestina” må existera ”sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”. Vidare enligt Eriksson: ”Ett grundläggande hindret /sic!/ för utvecklingen i Palestina är Israels ockupation” av den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.
Eriksson torgför den vanliga desinformationen om att Israel ”ockuperar” områdena väster om Jordan. Dessa annekterades av dåvarande Transjordanien i samband med det första Arabisk-israeliska kriget 1949. Vad som sedan hände var att Israel av uppenbara säkerhetsskäl tillägnade sig samma områden som ett resultat av det för arabstaterna katastrofala Sexdagarskriget 1967. Områdena ifråga kan anses vara omdiskuterade, men någon ”ockupation” rör det sig inte om. Att Israel nu formellt vill ansluta de judiska delarna av områdena är något som inte borde få någon att höja på ögonbrynen.
Abbas palatsprojekt i Surda beräknades gå lös på 13 miljoner US dollar.
Det är svårt att se vad som skulle vara ”nytt” i den nu tillkännagivna svenska ”strategin” avseende den palestinaarabiska omdådena. Det är samma gamla Israel-fientliga och terroristvänliga utrikespolitik som Sverige ägnat sig åt sedan Olof Palme efterträdde den Israel-vänlige Tage Erlander som statsminister 1969.
Peter Erikssons tal om ”demokratisk” och ”fredlig” utveckling är inte ens värt papperet det är skrivet på: eftersom det inte finns några som helst möjligheter till kontroll av hur pengarna används, är det enda som kommer att ske att de båda palestinaarabiska entiteterna Fatah och Hamas kommer att ges ännu bättre förutsättningar att fortsätta bedriva terror mot den judiska staten och avlöna terrorister i israeliska fängelser. Oliktänkande kommer att fortsätta fängslas och torteras, kvinnor att förtryckas och barn utsättas för antisemitisk indoktrinering. Demokrati och mänskliga rättigheter vet Abbas inte ens vad det är. https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-kan-avlona-terrorister/
Kommer därtill att Sverige är en av de största internationella bidragsgivarna till UNRWA, FNs hjälporgan för palestinskt flyktingsbistånd och ger massvis med bistånd via Europeiska unionen (EU).
Den Palestinska myndigheten har onekligen ett säreget sätt att prioritera sina ekonomiska resurser. Löner till dömda terrorister (och deras familjer) har redan nämnts. Ett projekt som väckte viss uppståndelse för några år sedan var myndighetens bygge av ett nytt palats i Sudra nära Ramallah på en area omfattande totalt 27 000 kvadratmeter.
Dagen före chefsåklagare Krister Peterssons numera herostratiskt ryktbara presskonferens om Palmegruppens slutsatser angående Palme-mordfallet lade den socialdemokratiske partigängaren Daniel Suhonen ut ovanstående på Twitter. I dag – för Suhonen i dubbel bemärkelse dagen efter – ångrar han sannolikt att han inte höll händerna i styr. Dessutom torde Suhonen ha anledning att säga upp bekantskapen med ett par personer han säger sig ha litat på…
Suhonen var i sanningens namn dock inte ensam om att tro sig veta vad åklagare Petersson skulle lägga fram. Den icke helt obekante pensionerade kriminologiprofessorn Leif G. W. Persson kände sig också helt säker på att det var mordvapnet som skulle företes. I Expressen citeras han på följande sätt: ”Vad finns det för bevisning i ärendet att plocka fram eller hitta, det kokar i stor sett ner till ett mordvapen.”https://omni.se/gw-saker-pa-att-polisen-har-vapnet-som-dodade-palme/a/g7bEq0
Jag skall villigt erkänna att jag också hade väntat mig betydligt mer av det förebådade ”stora avslöjandet”. Nu fick vi istället avnjuta något vad jag skulle vilja kalla en i och för sig rätt underhållande men dock sagostund, exekverad av Palmegruppens förundersökningsledare Krister Petersson, vilken presskonferensen igenom förde ett resonemang kring olika vittnesmål och uppgifter i anslutning till den så kallade Skandiamannen Stig Engström.
Däremot inte tillstymmelse till bevisning i form av mordvapen, DNA eller nya vittnesmål. Endast indicier, vilka dessutom mycket väl kan tolkas på diametralt andra sätt än de hemsnickrade teorier Petersson torgförde. Den på sina håll hett emotsedda presskonferensen utmynnade i vad som måste betecknas som det mest praktfulla Västgötaklimax svenskt rättsväsende någonsin skådat. (Fotnot)
När Krister Petersson i februari kungjorde att lösningen på Palme-mordfallet skulle presenteras till sommaren hade Petersson och spaningsledaren Hans Melander säkert hoppas på en mer handfast bevisning. Försök att få fram sådan gjordes också. Bland annat lyckades utredningen få tillgång till en vapensamling som tillhört en (avliden) god vän till Stig Engström. I samlingen fanns ett vapen med rätt kaliber, men när vapnet provsköts vid Nationellt Forensiskt Center (NFC) kunde konstateras att det varken gick att bevisa eller motbevisa att detta var mordvapnet.
De båda vittnena Leif Ljungqvist och Hans Johansson är båda överens om att Stig Engström inte är identisk med Palmes baneman. Ljungqvist, känd som ”Chevamannen” och den som ringde ett larmsamtal med uppgift om att ett mord var begånget, citeras på SVT Nyheter: ”Jag tror inte att det är Stig Engström för han kom efter att mordet hade skett.”
Den ursprunglige Skandiamannen.
Leif Ljungqvist beskriver mördaren som en atletiskt byggd man på cirka 190 centimeter. Den då 52- årige Stig Engström var knubbigare, hade kortare ben och sprang inte likadant som mördaren. Ljungqvist menar: ”Presskonferensen var ett fiasko och det är skandal att man kan gå ut med något sådant här. Det finns ju ingen rättvisa för en död person.”https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vittnena-det-var-inte-stig-engstrom-som-skot-olof-palme
Stig Engström föddes i Bombay i dåvarande brittiska kronkolonin Indien den 26 februari 1934 och avled – han begick enligt uppgift självmord – i bostadsorten Täby den 26 juni 2000. Fadern, Folke Engström, var maskinspecialist hos Ivar Krüger och beordrades att flytta till Indien och bedriva verksamhet där 1926.
Engström utbildade sig till grafiker och hade olika anställningar innan han 1969 anlitades som reklamkonsulent av försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen i Stockholm. Det kan nämnas att hans mor, Rut Engström, avled 111 år gammal i Stockholm 2013 – hon var Sveriges genom tiderna dokumenterat åttonde äldsta person. https://www.expressen.se/nyheter/han-talade-om-mordet-med-exfrun-under-sista-samtalet/
Tesen om att Skandiamannen Stig Engström var inblandad i mordet på statsminister Olof Palme har framförts flera gånger tidigare. En av de första som luftade denna teori var kommunisttidningen Proletärens chefredaktör Olle Minell. En annan var ”privatspanaren” Sven Anér. Den som på senare tid rönt störst uppmärksamhet är den socialdemokratiske journalisten och läraren Thomas Pettersson, vilken 2018 gav ut den uppmärksammade boken Den osannolika mördaren vilken översatts till ett flertal språk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Pettersson_(journalist)
Kari Poutiainen avfärdar tesen om Stig Engström som Palme-mördare.
Kari Poutiainen, som tillsammans med sin bror Pertti 1995 utgav den mest ingående bok som skrivits om Palme-utredningen, Inuti labyrinten, avfärdar även han Stig Engström som Palme-mördare. I Länstidningen, Södertälje framhåller han den 11 juni att Engström hade ett alibi. Det har att göra med att Lisbet Palme i polisförhör dagen efter mordet på hennes make uppgivit att mördaren hade blå täckjacka. Ett par timmar tidigare hade Engström ringt till polisen och berättat samma sak. Poutiainen frågar sig mot denna bakgrund:
Hur kunde Engström veta det om han var mördaren? Vittnena säger ju att mördaren sprang direkt efter att han skjutit. Lisbet Palme kan inte ha pratat med mördaren, däremot med Stig Engström som kom senare. När Engström sen återkommer till brottsplatsen 23.40 hade Lisbet Palme lämnat brottsplatsen, hon var där i cirka sex minuter. Jag menar att denna uppgift ger Stig Engström alibi.
”Jag har omvärderat Stig Engström”, fastslår Kari Poutiainen, ”han var ingen mytoman. Tvärtom stämmer det han säger väldigt väl.”.
För att återvända till Leif G. W. Persson så sällar han sig till de otaliga bedömare som avfärdar åklagare Peterssons fabulerande i TV. ”Den här presskonferensen var en kolossal besvikelse”, sade G. W. i direktsändning i TV4 och fortsatte: ”Åklagaren har faktiskt inte kunnat producera någonting mer substantiellt i ärendet utan det är bara hans egna tolkningar utav det som inträffat.” Enligt Persson kan det också vara så att vi fått bevittna ännu ett brott begås, låt vara av ringare art: förtal av avliden. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/awmOVO/leif-gw-persson-ingen-losning-pa-palme-mordet
Krister Petersson har själv erkänt att han ”tveklöst” gjort sig skyldig till förtal av avliden. Han anser ändå inte att han begått något brottsligt med hänvisning till Palme-mordfallets ”allmänintresse” och att han anser sig ha ”skälig grund” för utpekandet av Stig Engström. https://omni.se/petersson-det-ar-tveklost-fraga-om-fortal-av-avliden/a/Joj63j
Jag instämmer inte i den tolkningen. Förvisso föreligger ett allmänintresse när det gäller Palme-mordet rent allmänt, men att behöva ta del av Kristerssons personliga hjärnspöken är inget allmänintresse. I egenskap av en av rikets högsta juridiska företrädare borde Petersson ha insett det gravt oetiska i att, för all framtid, dra en avliden persons renommé i smutsen grundat på personliga tolkningar av ett komplext utredningsmaterial. Jag har mot den bakgrunden svårt att se att Krister Petersson, född 1961, skulle ha någon framtid att tala om i juridiska sammanhang.
Det absolut bästa hade varit att offentligt sätta punkt för utredningen med den helt sanningsenliga motivationen, att det under förhandenvarande omständigheter inte går att komma längre. Tydligen kunde han dock inte motstå frestelsen att gå till historien som den som gav Olof Palmes mördare ett namn.
Nej, det blev ingen klang- och jubelföreställning för Krister Petersson (till höger) och hans underhuggare Hans Melander.
Palmeutredningen är den i särklass mest kostsamma brottsutredning som gjorts i Sverige. Redan 2006 bedömdes den ha gått lös på en halv miljard kronor. Sedan 2011 har kostnaderna dämpats och i skrivande stund kan de polisiära kostnaderna beräknas till runt 600 miljoner kronor. Då har emellertid inte Åklagarmyndighetens kostnader för åklagare eller Domstolsverkets kostnader för de båda rättegångarna mot Christer Pettersson medräknats, https://omni.se/polisutredningen-har-kostat-runt-600-miljoner-kronor/a/Adebwq
Det finns som jag ser det främst två ljusglimtar i Krister Peterssons etiskt mycket tvivelaktiga fabulerande. Dels att förundersökningen kring Palme-mordfallet avvecklas. Dels att det undermåliga och av konspirationstänkande färgade så kallade Sydafrikaspåret definitivt kan förpassas till historiens proverbiala soptipp.
Utredningen borde emellertid ha lagts ner för länge sedan, exempelvis i anslutning till Lisbet Palmes bortgång 2018 om inte förr. Hon förblev fast i sin övertygelse att det var Christer Pettersson som mördade hennes make, och hon borde sannerligen ha vetat vad hon talade om eftersom hon såg mördaren på bara någon meters avstånd. Att polis och rättsväsende inte tog någon hänsyn till detta fick både hon och alla vi andra leva med. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/19/lisbet-palme-r-i-p-dags-lagga-ner-palme-utredningen/
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 