Glömda svenska fotbollshjältar (15): Dribblern och eleganten Lennart Backman

Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.

Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html

Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg  den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.

Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”

Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.

Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.

Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.

Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa

Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.

Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:

Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.

Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman

I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.

Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.

Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.

Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.

Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

Svenska artister (V): Alice Babs

 Alice Babs Sjöblom i mogen ålder. I bakgrunden en byst av henne.

Det är svårt att i dag, då artister som tycks inspirerade av underjordens krafter ofta nog intar världens scener, förstå att Alice Babs en gång kunde anses framföra sånger och stå för värderingar som var höjden av dekadens och omoral. Så var det i alla fall då Alice ”Babs” Nilson, som hon då var känd som, 1940 slog igenom med dunder och brak i filmen ”Swing it, magistern!” i regi av Schamyl Bauman.

Videolänk nedan med titelmelodin:

http://www.youtube.com/watch?v=m7_94j2qYbk

Filmen och då endast 16-åriga Alice gjorde stor succé i Sverige, Danmark och Norge. I Finland var det en annan sak: här var dans vid denna tid förbjuden och radion spelade huvudsakligen psalmer och marscher under de bistra krigsåren. När den unga artisten en gång uppträdde inför finska krigsinvalider gjorde hon dock stor lycka.

Trots succén bland biobesökare och allmänhet var det åtskilliga i de äldre generationerna som rynkade på näsan åt swingmusiken – som introducerade jazzen i Sverige – och unga Alice ”Babs” Nilson. Talrika präster avfärdade all populärmusik som synd och ansåg att Alice var ”ungdomens förförare” eller rentav en ”slyna” som framförde ”negermusik”. En kyrkoherde Grände kallade Alice och swingen ”en andlig mul- och klövsjuka”. Hon uppges ha tagit illa vid sig av denna kritik och såg det som en sorts revansch, när hon många år senare uppträdde i kyrkor med Duke Ellingtons orkester.

Så här skrev exempelvis signaturen Scatterbrain i en recension av en av Alices skivor:

Denna skiva borde inte få spelas annat än i en obebodd trakt i mörkaste Afrika.

Som sagt, svårt att förstå i dag att denna äppelkindade helylletjej från Småland kunde få ett sådant renommé…

Hildur Alice Nilson föddes i Kalmar den 26 januari 1924 som dotter till biografpianisten Jean Edvin Nilson och en moder som sjöng. Familjen flyttade till Västervik och senare till Stockholm i syfte att utveckla dotterns sångkarriär. Redan 1938 syntes unga Alice i filmen ”Blixt och dunder” i regi av Anders Henrikson och med Hasse Ekman som manusförfattare. Första skivinspelningen inträffade 1939 med ”Joddlarflickan” med text och musik av fadern. Samma år såg hon den blivande samarbetspartnern Duke Ellington och dennes orkester vid ett framträdande i Stockholm.

 Så här såg ”ungdomens förförare” ut på 1940-talet…

1940 kom så det formidabla genombrottet med ”Swing it, magistern!” Filmen hade premiär på biografen Royal i Stockholm den 21 december 1940 och väckte genast stort uppseende. Alice ”Babs” Nilson, som snart skulle bli känd som enbart Alice Babs, spelar här skolflickan Inga Danell som vid ett offentligt framträdande använder artistnamnet Linda Loy. Hennes musiklärare, lektor Bergman, spelas av Adolf Jahr. Filmen fick 1941 en uppföljare som hette ”Magistrarna på sommarlov” som dock inte gjorde stort väsen av sig.

Alice Babs var nu ett etablerat fenomen inom svensk underhållningsindustri. Ett axplock ur hennes fortsatta filmkarriär ger titlar som ”En trallande jänta” (1942), ”Vårat gäng” (1942), ”Örnungar” (1944), ”Sången om Stockholm” (1947), ”I dur och skur” (1953), ”Swing it, fröken” (1956) och ”Det svänger på slottet” (1959). I den sistnämnda filmen spelar Babs mot dåvarande manlige flickfavoriten Lasse Lönndahl.

Titelsången ur ”Vårat gäng”:

http://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

”Örnungar” i regi av Ivar Johansson handlar om segelflygning och spelades in på platåberget Ålleberg i Västergötland med dess 330 meter över havet. Alice Babs spelade in alla flygscener hon medverkade i själv – hon hade nyligen tagit segelflygcertifikat. Filmen är väl eljest mest känd för slagdängan ”Gå upp och pröva dina vingar” av och med Lasse Dahlquist. Insatsen här skulle i tidernas fullbordan rendera Alice det första hedersmedlemskapet i Segelflygets veteranförening (2001).

1954 är ett märkesår i Alice Babs karriär då hennes platta  ”Käre John” (med amerikansk förlaga som 1951 sjungits in av Hank Williams) resulterade i Sveriges första guldskiva. På piano Charlie Norman och gitarr Jörgen Ingmann. 1958 var Alice Sveriges första representant i Eurovision Song Contest i Holland med låten ”Lilla stjärna”, vilken belade en hedersam fjärdeplats. Segrade gjorde Frankrikes André Claveau med ”Dors, mon amour”.

”Käre John”:

http://www.youtube.com/watch?v=nPDbQ3RRTEQ

”Lilla stjärna” (video):

http://www.youtube.com/watch?v=GJ32dJz8O7I

1958 gick Babs karriär in i ett nytt skede då hon tillsammans med danskarna Svend Asmussen (född 1916) och Ulrik Neumann (1918-94) bildade trion Swe-Danes. Det var en högt kvalificerad ensemble: Alice Babs rykte som helgjuten sångerska var grundmurat, Neumann var en rutinerad revyartist, musiker och kompositör och Asmussen ansågs vara världens främste jazzviolinist.

Videolänken nedan från ett framträdande på Berns i Stockholm:

http://www.youtube.com/watch?v=csRUYiZvB70

Trion, som den minnesgode och lite äldre läsaren tvivelsutan erinrar sig från talrika framträdanden i svensk television, nådde världsrykte då den 1959-60 turnérade i USA och bland annat medverkade i Ed Sullivans show i New York samt konserterade på Coconut Grove i Los Angeles. Olympia i Paris var en annan världsscen på vilken svensk-danskarna uppträdde. Gruppen splittrades redan 1963 då den stod på toppen av sin karriär.

 Oförglömliga Swe-Danes.

Det var 1963 som Alice Babs inledde sitt fruktbärande samarbete med den världsberömde amerikanske orkesterledaren och jazzpianisten Duke (eller Edward Kennedy som han egentligen hette) Ellington (1899-1974). Den svenska sångerskan kom att bli oumbärlig för Ellington tack vare sitt röstomfång, vilket skall ha omfattat tre och en halv oktav. Ellington skrev de andra och tredje av sina ”Sacred Concerts” för Babs röst. Han sa själv att om han inte kunde använda svenskan så var han tvungen att anlita tre sångerskor för de aktuella sångpartierna.

 Edward Kennedy Ellington – ”Duke”.

Särskilt lyckad blev konserten i New Yorks största katedral, St. John the Divine, den 19 januari 1968 inför 8000 åhörare. New York Times musikkritiker skrev följande:

Miss Babs, sopran från Sverige, som framträtt med Ellingtons band vid flera tillfällen i Europa, intog i går kväll sin plats bland Ellingtons främsta – musiker och sångare som givit Ellington-ensemblen en särställning. Hennes röst visade sig vara ett magnifikt Ellington-instrument, rent fullödigt och med både värme och styrka i båda ändar av ett brett register.

1972 gav Alice Babs ut skivan ”Alice in Israel” och tilldelades samma år Masadamedaljen av den judiska hjälporganisationen Keren Kajemet. Hon fick medaljen och ett diplom ur dåvarande israeliske ambassadören Max Varons hand tillsammans med några andra förtjänta svenskar. Samma år utnämndes hon till hovsångerska – en hederstitel som dittills endast gått till operaverksamma sångare/sångerskor.

 Alice Babs tilldelades Masadamedaljen av Keren Kajemet.

På Alice Babs övriga meritlista kan nämnas att hon 1969 belönades med Karl Gerhards hederspris och att hon 1974 invaldes i Kungliga musikaliska akademien. Hon samarbetade genom åren med musikprofiler som exempelvis Charlie Norman, Povel Ramel och Bengt Hallberg. Hon har fortsatt sjunga offentligt högt upp i åren, ofta tillsammans med dottern Titti Sjöblom, men drabbades i våras tyvärr av en stroke.

Alice Babs familjeliv har såvitt jag känner till inte varit särdeles dramatiskt. Hon gifte sig 1943 med dåvarande fänriken, sedermera direktören Nils Ivar Sjöblom med vilken hon fick barnen Lilleba Lagerbäck (född 1945), Lars-Ivar (Lasse) Sjöblom (född 1948) samt Titti Sjöblom (född 1949).

Alice och Titti gör reklam för klassiska Toy tuggummi.

Den mest kända sång mor och dotter spelat in tillsammans torde slutligen vara ”Droppen Dripp och Droppen Drapp”:

http://www.youtube.com/watch?v=_5R3P6lR2lo