En reaktion mot islamiseringen: majoritet är för förbud mot böneutrop

Enligt en den 6 juli 2018 offentliggjord opinionsundersökning av SVT/Novus var 61 procent av de tillfrågade för ett förbud mot muslimska böneutrop i Sverige. 28 procent motsatte sig förbud medan 11 svarade att de inte visste. Undersökningen har föregåtts av åratal av muslimsk indoktrinering via bland annat media, politiska partier och Svenska kyrkan.

Nu finns en väljarmajoritet mot muslimska böneutrop i Sverige.

Böneutrop, med arabisk terminologi adhan, sker enligt muslimsk tradition fem gånger om dagen i syfte att kalla de troende till de påbjudna tidebönerna. Utropen sker vanligen från en minaret i anslutning till den aktuella moskén men kan även ske från moskéns ingång. Böneutroparen är alltid en man som kallas muezzin. I dag används ofta högtalaranläggningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adhan

Den förste som utförde ett muslimskt böneutrop var den frigivne etiopiske slaven Bilal Ibn Ribah, en förtrogen till islams grundare Muhammed, som kallade till bön år 622 eller 623.

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm var 2013 först i Sverige med att få tillstånd att hålla böneutrop på fredagar. 2017 tilläts böneutrop i Karlskrona och 2018 i Växjö. Moskéer på andra platser är intresserade av att följa efter. Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ställde sig välkomnande till böneutropen i Växjö och citerades: ”Det är naturligt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle att olika traditioner möts, syns och samverkar för det goda samhället.” http://www.dagen.se/nyheter/vaxjobiskopen-fredrik-modeus-valkomnar-ansokan-om-boneutrop-1.1100441

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun var först med att få tillstånd att hålla böneutrop 2013.

Andra präster har uttryckt liknande synpunkter. Det kan i sammanhanget erinras om att ärkebiskop Antje Jackelén som sitt valspråk antagit ”Gud är större”, vilket är en direkt översättning från arabiskans Alla´hu akbar.

Omfattande muslimsk invandring. Böneutrop är ett uppenbart uttryck för den pågående islamiseringen av det svenska samhället, en följd av den omfattande invandringen från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika som under många år aktivt drivits på av Socialdemokraterna. En nyckelroll härvidlag har innehafts av den socialdemokratiska underorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Ursprunget till denna organisation står att finna i Sveriges socialdemokraters kristna förbund, som grundades 1929 men som dessförinnan hade haft en lokalavdelning i Örebro sedan 1924. Därefter ändrades namnet till Broderskapsrörelsen innan organisationen 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokrater_f%C3%B6r_tro_och_solidaritet

Ordförande sedan 2015 är Ulf Bjereld, en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har ett förflutet i det revolutionära partiet KPML(r). Bland medlemmarna märks samordningsminister Ibrahim Baylan samt riksdagsledamöterna Hillevi Larsson och Carin Jämtin.

Jämtin ville ha muslimsk helgdag. Terrorforskaren Magnus Norell uppmärksammar i ett inlägg på Ledarsidorna den 7 februari 2017 att dåvarande Broderskapsrörelsen 1999 slöt ett avtal med det Muslimska brödraskapet närstående Sveriges muslimska råd. https://ledarsidorna.se/2017/02/statsministern-och-det-muslimska-brodraskapet/

Carin Jämtin framförde förslaget att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag.

Avtalet skulle, förutom ett generellt politiskt inflytande, garantera den muslimska diasporan ett visst antal riksdagsplatser. Som en motprestation skulle Socialdemokraterna erhålla ett ökat antal väljare och medlemmar, något som av S –partiet bedömdes vara av stor vikt sedan LO 1987 avskaffat kollektivanslutningen vilken automatiskt försåg partiet med ett betydande antal medlemmar.

Det kan vidare nämnas att riksdagsledamoten och palestinaaktivisten Hillevi Larsson har sitt starkaste politiska stöd bland Malmös palestinaarabiska invandrargrupp, inom vilken terrororganisationen Hamas har ett mycket starkt stöd. http://www.dagen.se/s-ledamot-poserar-med-karta-dar-israel-inte-existerar-1.303243

Larsson poserade 2014 med ett inramat diplom hon fått av den Palestinska myndigheten som tack för sina tjänster – på den karta som fanns på diplomet hade staten Israel avlägsnats. Hillevi Larsson har deltagit i Israel-fientliga demonstrationer i hemstaden där slagord av typen ”Skjut judarna!” har skanderats.

Muslimerna och/eller islamisterna i Malmö hölls under många år under armarna av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S), vilken regelmässigt ägnade sig åt att misstänkliggöra Malmös av arabiskimporterad antisemitism hårt ansatta judiska samfällighet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/28/reepalu-fornekar-sig-inte-en-feg-stackars-antisemit/

En framträdande socialdemokrat som engagerat sig för de så kallade palestinierna och mot den judiska staten Israel är den före detta partisekreteraren Carin Jämtin, sedan 2017 generaldirektör för biståndsorganet SIDA. Hon pläderade 2014 för att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag i anslutning till Eid al-fitr, som markerar avslutningen på fastemånaden ramadan. Hon ångrade dock senare sitt förslag. http://www.dagen.se/carin-jamtin-foreslar-muslimsk-helgdag-1.130736

Hillevi Larsson (S) med palestinaarabisk utmärkelse där Israel raderats från kartan.

Hägg tvingades bort. En socialdemokrat som faktiskt tagit ställning mot islamiseringen av sitt parti och Sverige är Carina Hägg från Värnamo, som var riksdagsledamot 1995-2014. Det ledde till att hon tvingades bort från sossarnas valsedel inför valet för fyra år sedan.

Hägg var en av dem som riktade stark kritik mot att Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, den 7 april 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse efter att tidigare ha haft motsvarande position inom S-partiet i Stockholms stad. Mustafa tvingades avgå redan efter en vecka sedan han kritiserats för att ha bjudit in beryktade antisemiter och homofober till möten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Mustafa

Carina Hägg har fortsatt rikta kritik mot islamiseringen sedan hon avpolletterades av sitt parti. Hon har bland annat påpekat att det finns islamiseringsivrare över allt i samhället: ”De finns i alla partier, på universiteten, studieförbunden och i kyrkan.” Hägg har även framhållit att islamiseringen icke minst och med full kraft pågår i förorterna, där islamistiska gäng på ett aggressivt sätt söker upprätthålla sharialagar och andra muslimska seder och bruk. https://www.vn.se/article/islamisterna-vill-bygga-kalifat-i-fororterna/

Islamism i andra partier. Anpassningen enligt islam är, som Hägg framhållit, inte enbart en socialdemokratisk angelägenhet även om S tvivelsutan varit pådrivande.

Miljöpartisten och islamisten Mehmet Kaplan var stadsutvecklings- och bostadsminister i den rödgröna regeringen 2014-16 men avgick efter en skandal där det visade sig, att han varit på middag med representanter för den fascistiska turkiska grupperingen Grå vargarna. Kaplan har bland annat deltagit i det Israel-fíentliga propagandajippot Ship to Gaza.

Exminister Mehmet Kaplan (MP) umgicks med turkiska fascister.

Moderaterna hade 2010-14 en riksdagsman vid namn Abderizak Waberi, en tidigare rektor för en muslimsk friskola i Göteborg som i ett TV-inslag deklarerade att han ville leva i ett samhälle styrt av islam där kvinnor och barn hölls i Allahs tukt och förmaning.

Våren 2018 friade de båda centerpartistiska nämndemännen Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson i Sundbyberg en muslimsk man som misshandlat sin hustru med motiveringen, att kvinnan i stället borde ha vänt sig till mannens familj eftersom de ingått äktenskap enligt shariased. Båda nämndemännen avgick från sina uppdrag i likhet med nämndemannakollegan Robert Ahl (MP), vilken stött dem. https://nyheteridag.se/miljopartisten-som-stottar-c-islamistens-dom-lamnar-sitt-uppdrag/

”Nu får det vara nog”. Islamiseringen av Sverige torde ha underlättats av det faktum att Sverige i flera decennier bedrivit en Israel-fientlig politik som ensidigt gynnat våldsbenägna palestinaaraber. Palme-Andersson-linjen har följts slaviskt också under år med borgerliga regeringar.

Ett uttryck för den socialdemokratiska faiblessen för Yassir Arafats gamla terrorparti al-Fatah kom vid S-kongressen 2013, då Stefan Löfven kallade partiet ”vårt kära systerparti”. Samma parti som bland annat använder biståndspengar till att avlöna fängslade terrorister i israeliska fängelser och deras familjer och uppkallar gator och offentliga platser efter terrorister. http://www.varldenidag.se/israelkommentar/stefan-lovfen-omhuldar-parti-som-hyllar-terrorism/Bbbqcf!c7bRa6xWnSNpP37QtOYYYg/

Den opinionsmässiga majoriteten för ett förbud mot böneutrop – en sed som så uppenbart strider mot svenska traditioner och svensk kultur – kan ses som ett uttryck för insikten att ”nu får det vara nog” när det gäller eftergifter åt muslimer i Sverige och deras fortgående strävanden att framflytta sina positioner i det svenska samhället.

Svensk plakatpolitik: Wallström fördömer saudisk sharia – har inga problem med Hamas terror

 

 Utrikesminister Wallström och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas (Abu Mazen).

Mycket skulle för ögonblicket kunna sägas om svensk utrikespolitik, men absolut inte att den är vare sig konsistent eller konsekvent. I själva verket läcker den som ett såll. Maken till tafflig utrikesledning har vi aldrig haft.

Det började med att regeringen Löfven gjorde allvar av sin föresats att erkänna ”Palestina” som fullvärdig stat, trots att någon självständig palestinsk statsbildning aldrig existerat i världshistorien och att dagens av palestinaarabiska organisationer kontrollerade områden inte har några oomtvistade gränser. Och trots att där inte finns någon riktig palestinsk regering, bara en papperskonstruktion.

Därtill utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen) en påse pengar innehållande 1,5 miljard  i svenska skattekronor under sitt förlidna besök i Stockholm. Israel svarade med en skur av kritik och kallade hem sin Stockholms-ambassadör för så kallade konsultationer.

Nästa större svenska utrikespolitiska ställningstagande blev att efter mycket förhandsspekulationer säga upp det hittillsvarande avtalet om försäljning av krigsmateriel till den salafitiska shariadiktaturen Saudiarabien, detta trots ymniga varningar från bland andra förre utrikesminister Carl Bildt om att detta skulle skada Sveriges anseende som pålitlig handelspartner. Beslutet kom sedan Löfven utsatts för häftiga påtryckningar från det aggressiva lilleputtpartiet MP.

När utrikesminister Margot Wallström (S) som inbjuden hedersgäst skulle hålla ett anförande inför Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo  i måndags hindrades hon av saudierna från att göra detta. Som påbröd på detta kom en resolution, där förbundet bland annat gick till rätta med Wallströms kritik mot utdömandet av 1000 piskrapp till bloggaren Raif Badawi enligt sharialagen./Fotnot/

Saudierna och deras medsignatärer i Arabförbundet gick också ut i ett passionerat försvar för sharialagstiftningen, vilken tillämpas extremt hårt i Saudiarabien. Även ”Palestina”, som varit med sedan 1976, sällade sig till Wallströms och Sveriges kritiker. Ett säreget tack för den halvannan miljard man tidigare fått av Sverige, kan tyckas. Och nu har också Saudiarabien hemkallat sitt högsta diplomatiska sändebud.

Expressens ofta insiktsfulle krönikör Eric Erfors skrev på följande sätt i ämnet den 11 mars och pekar också på de grava brott mot de mänskliga rättigheterna som förekommer inom de arabiskpalestinska områdena, framförallt i det av det islamistiska Hamas förtryckta Gaza:

http://www.expressen.se/ledare/eric-erfors/ar-det-har-tacken-for-allt-palestina/

Margot Wallströms kritik mot styret i Saudiarabien, som förvisso är en av världens hårdaste samt även rikaste diktaturer, må förefalla sympatisk. Egentligen är den dock märklig och, som sagt, inkonsekvent. Detta därför att Sverige inte exakt har någon lång och lysande tradition – faktiskt ingen tradition alls – av att kritisera arabisk-muslimska grymheter och förtryck. Däremot har fördömandena duggat tätt mot Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel.

 Omar Mustafa, socialdemokratisk islamist.

Det är ju sedan lång tid tillbaka ett lika känt som på sina håll föga trovärdigt förnekat fenomen att socialdemokratin är infiltrerad av muslimer och islamister, något som givetvis är ett stort demokratiskt problem för det för tillfället regerings- och statsbärande partiet. Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg riktade inför valet 2014 skarp kritik mot detta, vilket medförde att hon ströks från riksdagslistan.

I en intervju med Värnamo Nyheter den 28 juli 2014 citeras Hägg bland annat så:

Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet. Vi ska hålla extremister borta, det har vi alltid varit bra på tidigare.

Hela intervjun via denna länk:

http://www.varnamonyheter.se/artikel/110210/politisk-islam-viktigare-fraga-an-vinster-i-valfarden

Bland annat pekade Hägg på sunnimuslimska Islamiska förbundets inflytande över S-partiet. Islamiska förbundet, som leds av Omar Mustafa (född 1985), anser att samhället skall formas med islam och sharia som mall. Mustafa valdes den 7 april 2013 in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men pressades att avgå, sedan det framkommit att han bjudit in antisemitiska och homofobiska föredragshållare till förbundet.

Vidare är Broderskapsrörelsen, tidigare sosseriets kristna gren, i dag under ledning av Peter Wejderud och med namnet Socialdemokrater för tro & solidaritet, numera helt i händerna på Islamiska förbundet och i praktiken ett propagandaorgan för islamismen i Sverige. Bland hängivna promuslimska och samtidigt antiisraeliska S-politiker märks partisekretetaren Carin Jämtin samt riksdagskvinnorna Veronica Palm och Hillevi Larsson.

 Islamismens ansikte i den svenska regeringen: Mehmet Kaplan (MP).

Även sossarnas koalitionsparti, Miljöpartiet, är inpyrt av islamistiskt inflytande. Nalin Pekgul, som själv är praktiserande muslimsk trosbekännare, lyfter i en intervju med Dagens Samhälle 38:2014 fram det inflytande som utövas av bostadsminister Mehmet Kaplan. Denne, som blev riksdagsman 2006, har tidigare varit ordförande i Sveriges unga muslimer samt presstalesman för Islamiska förbundet.

Pekgul, som var S-representant i riksdagen 1994-2002 och även ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, anser att det är ”förvånande och förfärande” att islamisten Mehmet Kaplan kunde utnämnas till statsråd i S-MP-regeringen. Kaplan blev beryktad för ett uttalande han gjorde under den senaste politikerveckan på Gotland, där han liknade svenska jihadister i Syrien – sammanlagt 400 enligt Carina Hägg – vid svenska frivilliga under Finska vinterkriget.

Intervjun med Pekgul här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/jag-utmanar-starka-krafter-11659

Så hur kan det vara möjligt att de svenska regeringspartierna, båda med en markerat islamvänlig profil, har en så pass avog inställning till det islamiska kungadömet Saudiarabien som för exakt den politik och tillämpar exakt den religion som säkerligen inte bara radikala muslimer utan även muslimer i allmänhet i hög grad uppskattar?

 ”Svenska” jihadister redo att mörda litet kvinnor och barn.

Man skulle också kunna ställa frågan hur S och MP kan avvisa brutal shariapraktik i Saudiarabien och samtidigt låta hundratals jihadister baserade i Sverige åka skytteltrafik mellan vårt land och Syrien för att delta i den av DAESH påbjudna slakten av civila icke-muslimer. Och hur kan svenska regeringar oavsett partifärg driva en ansvarslös immigrationspolitik som gör det ofrånkomligt att de blodtörstiga sharia-jihadisterna bara blir fler och fler?

Jag tror för min del att den svenska S-MP-regeringen bedriver en vad man kan kalla ”inrikes utrikespolitik”. Man markerar mot Saudiarabien genom en föga statsmannamässig plakatpolitik för att framstå som humana och mänskliga för hemmaopinionen och tvekar därför inte att sätta den svenska exportindustrin på pottan. Parallellt därmed håller man sig till den politiska korrektheten här hemma genom att fortsätta med gränslös massinvandring oavsett följderna.

En annan möjlighet är naturligtvis att den skakiga rödgröna regeringsjuntan helt enkelt är dum i huvudet och inte förstår konsekvenserna av sina handlingar.

Oavsett vilket har vår så kallade regering på bara några månader gjort sig ovän med såväl Israel som den samlade arabvärlden och därtill retat upp både Ryssland och Turkiet. Ryssarna lär inte bli gladare av att Löfven under sitt besök i Ukraina nyligen lovade den hopplöst inkompetenta och genomkorrupta Kiev-regimen under ledning av en före detta chokladmagnat vid namn Porosjenko ett stödlån på omkring 100 miljoner dollar (cirka 860 miljoner kronor).

Utrikesministern låter sig dock inte nedslås utan säger sig inte ångra någonting. Saudipolitiken var givetvis ”helt rätt” och ett uppslutande bakom ”människovärdet”:

http://www.expressen.se/nyheter/wallstrom-forsvarar-saudipolitiken/

 Palestinsk rättvisa i Gaza: inget som Wallström och Löfven har några problem med.

Människovärdet var dock inte något som bekymrade vare sig utrikes- eller statsministern då de skänkte bort en och en halv miljard kronor av svenska folkets pengar till de palestinaarabiska terroristerna i Hamas och Fatah. Speciellt Hamas tillämpar metoder som inte står Saudiarabiens efter, icke minst gentemot den egna befolkningen.

Fotnot: Arabförbundet bildades den 22 mars 1945 och kan alltså snart fira 70-årsjubileum. Förbundet, att likna vid ett regionalt FN, består i dag av 22 stater och tre observatörsländer inklusive Venezuela. Israel tillåts inte vara med trots att landets befolkning består av araber till 20 procent och har arabiska som ett av de officiella språken.

Om en mullvad i regeringen och den svenska Auschwitz-politiken mot Israel

 Mehmet Kaplan deltog i Ship to Gaza 2010.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413

Mehmet Kaplan är bostads- och stadsutvecklingsminister i den rödgröna minoritetsregeringen. I verkligheten är han dock så mycket mer än så. I en intervju den 12 oktober i den turkiska tidningen Star Gazete svarar han för uttalanden som kan få läsaren att tro, att det är han och inte Margot Wallström som är Sveriges utrikesminister.

Detta har upprört Tomas Gür, krönikör i Svenska Dagbladet, som i en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle den 17 oktober starkt ifrågasätter Kaplans anspråk på att diktera svensk utrikespolitik. Se Gürs hela inlägg via länken överst.

Det har tidigare uppmärksammats, att Kaplan i den turkiska intervjun påstått att den så kallade islamofobin i Europa är en viktig anledning till att ungdomar reser till Mellanöstern för att strida med styrkor tillhörande Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL). Vilket naturligtvis är en ytterst tvivelaktig analys som Kaplan mycket riktigt också fått välförtjänt kritik för.

Gür, som i likhet med Kaplan är av turkiskt ursprung och därtill auktoriserad tolk i turkiska språket, påvisar emellertid till yttermera visso att Mehmet Kaplan i intervjun gör en omfattande utläggning om Sveriges utrikespolitik, enkannerligen den del som berör Israel och det så kallade Palestina. ”Det Kaplan där säger är emellertid brydsamt för Sverige som stat…”, menar Tomas Gür. ”Utan det handlar om vem som i regeringen Löfven formar Sveriges utrikespolitik…”

Det är således, vare sig för Gür eller denna bloggare, inte alldeles självklart att det är Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister som skall lägga upp vårt lands utlandspolitik.

Mehmet Kaplan har i den turkiska intervjun följande att säga om hur Sverige ser på Israel och ”Palestina”:

De ockuperade territorierna kommer, om Gud vill, att befrias, och östra Jerusalem kommer att bli Palestinas huvudstad. Vi kommer att hjälpa till med detta som regering.   

 En vy från östra (gamla) Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Kaplan lägger sedan tvärsäkert ut texten om hur erkännandeprocessen av ”Palestina” – som alltså historiskt sett aldrig varit någon självständig statsbildning och i dag utgörs av två separata geografiska entiteter, varav  ena styrs av en terroristorganisation som vill utplåna Israel och dess judiska befolkning – kommer att gå till. Gür fastslår: ”Det här är märkliga uttalanden såväl till innehåll som till form, forum och avsändare.”   

För det första går Mehmet Kaplan händelserna i förväg: regeringen Löfven har ännu så länge endast tillkännagivit sin avsikt att i en framtid erkänna ”Palestina” som stat. Något beslut därom har inte fattats.

Tomas Gür skriver följande:

Men i stället lägger bostadsministern i turkiska medier ut texten om hur det svenska erkännandet av Palestina ska gå till, vilka stater det ska passera och vilka positioner Sverige förväntar sig att andra länder ska inta i den processen. Är statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström till freds med att bostadsminister Mehmet Kaplan agerar i svensk utrikespolitik på det sättet? Att han utfäster svensk hjälp för ”befriandet” av, av Israel ockuperade territorier och berättar vilka förväntningar som Sverige har på hur länder som Turkiet, Frankrike och Israel ska agera?   

Gürs frågor är enligt min grundade mening i högsta grad berättigade för att säga det minsta.

Mehmet Güner Kaplan föddes 1971 Gaziantep, en av Turkiets största städer med närmare 1,5 miljoner invånare. Religiöst är han sunnimuslim. Sedan han invandrat till Sverige – vilket år detta skedde har jag märkligt nog inte hittat några uppgifter om – var han 1996-2000 sekreterare i och 2000-2002 ordförande i Sveriges unga muslimer. 2005-2006 var han pressekreterare i Sveriges muslimska råd.

I riksdagen har Mehmet Kaplan suttit för Miljöpariet sedan 2006 och varit ledamot i utrikes- och justitieutskotten. Han har även varit ledamot av Miljöpartiets styrelse. 2008 var Kaplan medgrundare av Sveriges muslimer för fred och rättvisa. 2010 medföljde han en av farkosterna ingående i den jihadistvänliga fartygsflottan ”Ship to Gaza” och greps när israelisk polis bordade skeppet.

Kaplan förnekar att han är islamist och säger sig ta avstånd från IS terror i Irak och Syrien men har, vilket framgått ovan, ändå uttryckt betydande  förståelse för att ungdomar från vår del av världen ansluter sig till detta lika barbariska som korantrogna mördarband. Beryktat är hans uttalande på Gotland i somras om att detta inte är märkvärdigare än att svenskar stred på Finlands sida mot Sovjetunionen.

Och så nu de senaste turkiska piruetterna om hur Sveriges erkännandepolitik gentemot ”Palestina” kommer att utformas. Man måste vara både blind och döv och helst dum därtill om man inte inser, att Mehmet Kaplan är ett problem, och det inte bara för den rödgröna regeringen utan för Sverige och dess internationella renommé i stort.

 Pierre Schori: svensk sovjetmullvad.

Med mitt sätt att se är Mehmet Kaplan en mullvad av ungefär samma slag som de prokommunistiska sovjetlakejer som befolkade socialdemokratin och regeringsapparaten på 1970- och 1980-talen av typ Pierre Schori, Sverker Åström, Sten Andersson och Anders Thunborg vilka – med Olof Palmes goda minne och benägna bistånd – drev en utrikespolitik som var väsensskild från den som Sverige i egenskap av en västlig demokrati borde ha fört.

Se min analys av sosseriets ”sovjetgäng” via denna länk:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Denna äldre typ av mullvadar har i dessa yttersta av dagar ersatts av nya i form av islamister och jihadistvänner såsom Mehmet Kaplan, Omar Mustafa, Carin Jämtin och Veronica Palm, som driver de aningslösa dummerjönsarna Stefan Löfven och Margot Wallström framför sig.

I Miljöpartiet hittar vi förhärdade Israel-fiender såsom Åsa Romson och Gustav Fridolin. Den senare greps 2003 av israelisk militär i samband med en protestaktion mot  Israels byggande av den barriär, som är ämnad att skydda Israel mot terrorism. Mer här:

http://www.dn.se/nyheter/politik/gustav-fridolin-gripen-av-israelisk-militar/

Romson å sin sida krävde i en debattartikel i Aftonbladet i somras att Israel, mitt under pågående konflikt med Hamas, skulle sluta försvara sig och att Sverige skulle hemkalla sin militärattaché från Tel Aviv:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article19297648.ab

Man kan på goda grunder fråga sig, hur länge Israel kommer att acceptera sosseriets och miljönissarnas Auschwitz-politik mot den judiska staten innan man klipper av de diplomatiska banden med Sverige. Det den här avporträtterade Kaplan ägnar sig åt gränsar enligt min uppfattning till det landsförrädiska.

Om den islamistiska infiltrationen inom främst socialdemokratin där även Kaplan nämns, se detta blogginlägg från förra året:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/04/10/islamismen-vinner-terrang-i-svensk-politik/

 

Religionspanik efter Svantessons utnämning

Elisabeth Svantesson (M). Ny arbetsmarknadsminister.

Full panik utbröt på Twitter och i andra sammanhang sedan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) utnämnt 45-åriga partikamraten Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister i den senaste regeringsombildningen.

Svantesson efterträder därmed Hillevi Engström, som blir biståndsminister efter Gunilla Carlsson, sedan Engström klantat till det i samband med avpolletteringen av Arbetsförmedlingens  något märkliga generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist. Reinfeldt hoppas uppenbarligen på att hon skall klanta sig mindre som biståndsminister.

Orsaken till paniken var det faktum att Elisabeth Svantesson varit engagerad i den kontroversiella kristna församlingen Livets Ord samt även i den abortnegativa föreningen Ja till livet.

Svantesson talar på ett möte hos Samfundet Sverige-Israel.

Det kan tilläggas att Svantesson även varit riksordförande i Samfundet Sverige-Israel efter att ha efterträtt moderatveteranen Gunnar Hökmark på den posten. Svantesson efterträddes som ordförande i Samfundet i år av kristdemokratiska riksdagskvinnan Annelie Enochson. Regeringenskabinettet hyser därmed åtminstone tre uttalade Israel-vänner; förutom Elisabeth Svantesson även EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och handelsminister Ewa Björling (M). Vilket nog kan behövas som motvikt till Israel-skeptiske utrikesministern Carl Bildt (M).

Jag tycker det hedrar ateisten Reinfeldt att han hade kuraget att utse en frireligiös abortmotståndare och Israel-vän till statsråd. Religion är ju något som många svenskar, kanske särskilt politiskt verksamma sådana inklusive Reinfeldt, inte riktigt begriper sig på. De har för sig att alla religiösa personer är onormala typer och per automatik hallelujaropande bibelviftare som lever kvar på 1800-talet. I USA är det snarare tvärtom – här anses det vara udda att inte vara troende. icke minst inom politiken.

EU-minister Birgitta Ohlsson: Israel-vän i regeringen.

Om man förstås inte är en namnkristen heterofob pajas som skriver blasfemiska böcker om Jesus och heter Jonas Gardell. Eller om man är islamistisk riksdagsman för M som är för månggifte och tycker att kvinnan skall hållas kort och heter Abdirizak Waberi. Eller är socialdemokratisk islamist/antisemit och heter Omar Mustafa. Då kan den religiösa övertygelsen möjligen överses med till nöds. Förklara logiken i detta, den som kan – jag kan det inte.

Abortkritik är sannolikt ännu fulare än att vara kristet troende, även om de flesta abortkritiker är kristna. Den som hävdar att det lilla oskyddade mänskliga livet i moderskötet är värt att bevaras och skyddas betraktas av den politiska klokskapen som svårartade kvinnomotståndare. Observera om man inte kommer från Mellanöstern och därmed är kulturellt oantastbar. Då är det obegränsad tolerans som anbefalles.

De som nu hoppar på Elisabeth Svatesson borde besinna att religionsfriheten är inskriven i grundlagen och gäller, överraskande nog, även för regeringsmedlemmar. Dessutom torde Svantessons möjligheter att sprida Jesu evangelium i arbetsmarknadsdepartementet vara skäligen begränsade.

Annelie Enochsson: Israel-vän utanför regeringen.

Om den irrationella rädslan för religion har jag tidigare skrivit följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

Godhetskamarillan garanterar SD-framgång

Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i våra vardagssamtal. Den är högljudd i den offentliga debatten. men tystnad är inget svar. I dag börjar vårt upprop för det Sverige vi vill leva i.

Just så lyder inledningen till texten i ett upprop som skrivits under av ett antal kändisar och som publiceras i Expressen i dag. Bland dessa märks personer från sosseledaren Stefan Löfven och ärkebiskop Anders Wejryd till den ökände antisemiten Omar Mustafa och den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou liksom fotbollens förbundskapten Erik Hamrén. Att det inte är alldeles kristallklart hur en vind kan tränga sig in i samtal och är högljudd i en debatt förklaras inte, men det kan vi kanske lämna därhän för ögonblicket.

Omar Mustafa (S) ville skicka svenska JAS-plan mot Israel.

Kort sagt: ett gäng kändisar vill visa hur fina och goda människor de är. Därför väljer de nu, dagen före kyrkovalet, att slå ett slag mot Sverigedemokraterna, låt vara att partiet ej nämns vid namn. ”Sverige har under seklers lopp berikats med människor som kommit till vårt land av många olika skäl”, framhåller uppropstexten. Vi hopplöst barbariska svenskar, menar man, ”har inspirerats av ny kultur – konst, litteratur, musik och mat.”

Vad som inte framhålls i texten är att tyskar som kom hit under medeltiden, valloner som kom något senare, skotska militärer som anlände under stormaktstiden med flera avgränsade grupper gjorde det för att med den svenska statsmaktens goda minne utföra konstruktiva insatser inom särskilda sektorer av samhället: handel, järn- och bergsbruk, krigsväsen.

Däremot var det aldrig, som nu är fallet,  fråga om en ostrukturerad massinvandring av analfabeter, bidragsturister, kriminella och flyktingar i en osalig blandning. De som kom hit i förgången tid  gjorde det de skulle och hade inte en tanke på att leva på bidrag eller etablera maffialiknande brottssyndikat, som en del av dagens invandrare föredrar att göra. Långt ifrån alla, naturligtvis: de immigranter som gör rätt för sig och tar seden dit de kommer är värda allt beröm.

Den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou.

Och  visst är det gott med kebab och trevligt med turkisk folkdans. Italiensk pizza och amerikanska hamburgare likaså, för att nu inte tala om irländsk och skotsk whiskey eller egyptisk magdans. Däremot är och  får detta aldrig bli något gångbart argument för den hämningslösa invandring som de fina och goda undertecknarna av uppropet uppenbarligen känner sig fullt tillfreds med.

Självfallet förständigas vidare läsarna av de finas och godas substanslösa och gråtmilda svammel ”Ta avstånd från rasism och främlingsfientlighet och diskriminering”. Vilket det givetvis finns all anledning att instämma i. Att vara emot hejdlös invandring som på sikt riskerar bryta ner och splittra vårt land  i ”vi” och ”dom” – så har delvis tvivelsutan redan skett – har dock inget med vare sig rasism eller främlingsfientlighet att göra, men desto mer med omtanke om vårt folk och vår nation.

Louis De Geer: framträdande valloninvandrare.

Det måste betecknas som på gränsen till sinnessvagt att lyfta fram forna dagars konstruktiva men samtidigt mycket begränsade invandring och indirekt hävda, att det är precis så dagens invandring också ser ut. Den gör ju inte det. Om de fina och de goda – men ack så naiva – kändisarna vill leva i ett samhälle där infödda svenskar diskrimineras på bekostnad av illegala immigranter, där importerade kulturinfluenser såsom hedersvåld och massvåldtäkter blir allt vanligare, där medlemmar i invandrarligor skjuter ihjäl varann på löpande band och där Malmös judar tvingas fly på grund av muslimska invandrares antisemitism, så må det vara deras  ensak.

De ser ändå  inte skymten av detta i de ombonade högreståndsområden de oftast framsläpar sina dagar i. De kan visserligen ta del  av dessa problem i etablerade media, vilka emellertid nästan aldrig nämner etniciteten i brottsammanhang om det inte är etniska svenskar inblandade. Sanningen och öppenheten står alternativa media av typ Avpixlat, Contra och Dispatch International för, men dessa har ju redan avfärdats som ”rasistiska” och ”främlingsfientliga” av de fina och de goda och deras ängsligt politiskt korrekta  medlöpare.

Ta gärna del av Avpixlats video ”Dom kallar oss PK” här:

http://www.youtube.com/watch?v=kEMOJQ_MfTo

Kändisdravlet är en garant för stora SD-framgångar i kommande val.

Egentligen borde väl vi som blivit klara över den bistra verkligheten vara tacksamma över godhetskamarillans sentimentala dravel, eftersom det så lätt genomskådas av gemene man i väljarkåren. Därför borde vi kanske rentav hoppas på att det här uppropet fortsätter att attrahera etablerade kändisar och därmed jämställda, eftersom detta är en nästan säker garant för stora framgångar för Sverigedemokraterna – nu närmast i kyrkovalet i morgon och sannolikt i ännu högre grad i nästa års val till Europaparlament, riksdag, landsting och kommuner.

Så fortsätt gärna med ert sentimentala och hopplöst naiv-utopiska och historielösa dravel om hur all invandring berikar i alla lägen och att det absolut inte finns några som helst problem i sammanhanget. Vanligt folk är mycket långt ifrån så korkade som ni tror!

Erik Hamrén visar dåligt omdöme – dags att börja heja på Norge och Danmark?.

För övrigt överväger jag starkt att börja heja på Danmark eller Norge i fotboll  sedan förbundskapten Erik Hamrén haft det dåliga omdömet att ansluta sig till kändisjippot.

Inga krigsrubriker när V tappar 2,0 procent

United Minds/Aftonbladet april 2013: SD 10,1 procent och tredje största parti.

I opinionsinstitutet Ipsos senaste  mätning backar Sverigedemokraterna med 1,3 procentenheter till 6,7 procent. SD är därmed fjärde största parti knappt före Folkpartiet på 6,6. Naturligtvis blir det krigsrubriker på löpsedlarna.

När samma SD ungefär samtidigt noteras för 10,1 procent i United Minds/Aftonbladets väljarbarometer för april 2013, som omfattar tiden 18 mars till 21 april, och åter seglar upp som tredje största parti, är det så gott som tyst. Med undantag för att partiet faktiskt går tillbaka med ”hela” 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning…komik på hög nivå. Läs mer här:

http://www.politico.se/artikel/6250/sd-tredje-st%C3%B6rst-i-united-minds-f%C3%B6r-april/

De vill ju så förtvivlat väl att SD skall sjunka som en sten i opinionen, de kära etablissemangsjournalisterna. De slår nästan knut på sig själva för att få till det. Detsamma kan väl sägas gälla förgrämda SD-avhoppande twittrare av typ Dragan Klaric och Tommy Funebo.

En teori som omhuldas bland extremnationella SD-kritiker är vidare att den marginella tillbakagången beror på uteslutningen av Patrik Ehn med flera inte riktigt rumsrena tidigare SD-medlemmar, som brukar applåderas av denna typ av personer och sajter. De blir martyrer för SDs så kallade men icke-existerande PK-fiering.

En betydligt mer närliggande förklaring är att tillbakagången har att göra med att SD inte synts i rampljuset speciellt mycket under de senaste månaderna, då Socialdemokraterna hamnat i fokus genom den fortfarande pågående så kallade Omar Mustafa-affären. Noteras bör i det sammanhanget att S-debaclet inte verkar ha skadat det största oppositionspartiet i mätningarna. I United Minds går man således upp 0,2 procentenheter till 31,8. procent.

Jimmie Åkesson under sitt bejublade vårtal med nya partiloggan i bakgrunden. Foto: Photo2be

Efter Jimmie Åkessons av anhängarna bejublade vårtal den 27 april och uppmärksammade debatter mot integrationsminister Erik Ullenhag och jämställdshetsminister Maria Arnholm – den senare för övrigt en gång i tiden chef för rabiate SD-hataren Bengt Westerbergs stab – finns dock möjligheten att det börjar gå uppåt i SD-opinionen igen. Någon större dramatik har det för övrigt aldrig varit fråga om – i den nyligen offentliggjorda genomgången av de senaste åtta opinionsmätningarna är SD som vanligt tredje största parti.

Inte bara Sverigedemokraterna backar. I United Minds för april går exempelvis Vänsterpartiet bakåt med icke mindre än 2,0 procentenheter till 5,8 procent, vilket var ungefär vad detta gamla kommunistparti brukade parkera på före Gudrun Schymans partiledartillträde. Några krigsrubriker avseende V:s kräftgång har i alla fall jag inte sett till.

Kanske beror detta helt enkelt på att V inte är något särskilt spännande parti. Det är ett klassiskt, extremsocialistiskt betongparti vars bäst före-datum gick ut någonstans i höjd med Moltov-Ribbentroppakten 1939.

Fler scener jag skulle vilja se…

Det är inte bara inom filmens och televisionens värld det skulle vara uppfriskande om det klyschiga mönstret bröts. Sak samma beträffande politiken. Här några exempel på scener jag definitivt skulle vilja se:

Ullenhag ger Åkesson helt rätt.

SCEN I

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i debatt med Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson: – Den förda svenska invandringspolitiken har lett till utbredd ghettoisering, ökad kriminalitet, minskade resurser till skola och äldrevård, ökad arbetslöshet och obefogade anklagelser om rasism. När skall sjuklöverpartierna äntligen inse att den politiken varit katastrofal?

Ullenhag: – Jimmie Åkesson har helt rätt. Jag och alliansregeringen har nu insett detta – Sverigedemokraterna har haft rätt hela tiden. Jag kan redan nu avslöja att SD inom kort kommer att få en inbjudan att ingå i regeringen och ta över ansvaret för invandringspolitiken. Trots allt visar undersökning efter undersökning att en majoritet av Sveriges folk tycker att SD har den bästa immigrationspolitiken.

Åkesson tappar nästan hakan: – Är detta ditt allvar, Erik? Det låter litet för bra för att kunna vara sant.

Ullenhag: – Skriv upp det, kompis. Jag kommer att skicka in min medlemsansökan till SD i morgon dag!

Netanyahu inbjuds av Löfven.

SCEN II

Soccialdemokraternas partiledare Stefan Löfven håller presskonferens.

Fråga från en av de församlade journalisterna: – Hur kan ett parti som säger sig företräda demokratiska värderingar välja in en islamist och antisemit som Omar Mustafa i partystyrelsen?

Löfven: – Den frågan har jag själv ställt mig många gånger under senare tid. Jag kan nu berätta att Veronica Palm och Carin Jämtin, båda Hamas-anhängare och Israel-hatare, i dag ombetts lämna Socialdemokraterna med omedelbar verkan. Vi kan inte ha kvar sådana personer som företrädare för vårt parti.

Ny fråga: – Innebär detta att ni också kommer att ändra er Israel-politik?

Löfven:- Självklart. Vi har alltför länge varit bundna av det destruktiva arvet från Palme och Schori och helt orättmätigt sett Israel som hemvist för ondskan på jorden. Nu blir det ändring – när jag blir statsminister kommer vi att bjuda in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Sverige och samtidigt be Israel och det judiska folket om ursäkt för vår beklämmande politik de senaste 45 åren.

Ännu en fråga: – Hur kommer ni i fortsättningen att se på Palestina?

Löfven: – Jag utgår ifrån att du menar ”det så kallade” Palestina. Någon sådan statsbildning finns ju inte i nuläget. Den dag Hamas och Fatah börjar respektera den judiska staten, upphöra med terrordåden och erkänna Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser kommer saken i ett annat läge. Innan så sker kommer jag och mitt parti att verka för att dessa organisationer inte får ett rött öre av de svenska skattebetalarnas pengar!

Reinfeldt avgår tillsammans med Anders Borg.

SCEN III

Statsminister och partiledare (M) Fredrik Reinfeldt på rundresa bland landets M-distrikt.

Kritisk fråga: – Var har det gamla konservativa arvet efter Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman tagit vägen? Du och dina meningsfränder som Per Schlingmann och Anders Borg har förstört vårt gamla fina parti och ni har förstört vårt militära försvar – numera skäms jag över att behöva kalla mig moderat!

Reinfeldt: – Du har helt rätt. Vi offrade partiarvet på röstmaximeringens altare så till den grad att vi förlorade vår själ. De skyldiga till denna illgärning måste ta konsekvenserna och avgå – därför har Anders Borg och jag i dag lämnat in våra avskedsansökningar som gäller med omedelbar verkan. Ny partiledare blir veteranen Anders Björck. Borg och jag ber oförbehållsamt om ursäkt för vår fadäs.

Rungande applåder utbryter bland de församlade partimedlemmarna.

Ny energikälla för MP.

SCEN IV

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin har utlyst en presskonferens om partiets framtid.

Romson: – Vi har haft fel i nästan allting. All satsning på vindkraft, solkraft och andra så kallade alternativa energikällor har inte lett till någonting. Dessa energikällor kommer aldrig att ge oss mer än några få procent av landets energibehov. I stället skall vi hädanefter helhjärtat backa upp kärnkraften – vår effektivaste och miljövänligaste energikälla.

Häpen tystnad bland journalisterna, som själva till mycket stor del röstar på MP.

Till slut en försynt fråga: – Men…detta innebär ju att ni överger allt vad ni tidigare stått för!

Fridolin: – Exakt. Och det är det som är meningen. Vi är inte sämre än att vi erkänner att vi haft radikalt fel. Och det här klimatevangeliet vi predikat, att jorden blivit varmare på grund av mänskliga aktiviteter…fel det också. Modern forskning har visat att jorden inte upphettats någonting på 15 år. De klimat- och tenperatursvängningar som skett sedan hedenhös har ju alla haft naturliga orsaker. Hädanefter kommer vår politik att bli helt och hållet realistisk.

De församlade journalisrerna skruvar oroligt på sig. Vilket parti skall de nu rösta på?

Mer realistisk politik för Sjöstedt.

SCEN V

Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt intervjuas i en av TV-kanalerna.

Fråga: – Under lång tid stödde ditt parti den totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det gullades med diktatorer som Stalin, Brezjnev, Honecker, Castro, dos Santos med flera. Partiet har visserligen förändrats sedan dess. Men med det arvet, Jonas Sjöstedt: är det inte dags att upplösa partiet och bilda ett nytt?

Sjöstedt: – Visst är det så. Kommunismen av i dag är bara en museal företeelse som vi inte vill ha någonting med att göra. Så vi kommer, som du föreslår, att upplösa partiet eftersom det sedan länge spelat ut sin roll. Jo, vi är inte längre lika extrema som vi en gång var. Ändå kvarstår att det gamla kommunistpartiet av i dag är en angelägenhet för avundsjuka, klasshat och kultursnobberi. Vi står för en ekonomisk överbudspolitik utan verklighetsförankring. Våra kritiker har helt rätt och vi har helt fel.

Fråga: – Det var som fan…blir det ett nytt parti och vad kommer det i så fall att heta?

Sjöstedt: – Det blir det. Arbetsnanmnet är Demokratiska partiet realisterna.

Schyman tar sitt förnuft till fånga.

SCEN VI

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ och kommunalpolitker i Simrishamn, har kommit på andra tankar. I en debatt om feminismen på Puclicistklubben gör hon följande utspel.

Schyman: – Det här duger inte längre, vi kan inte hålla på och fortsätta hata halva människosläktet. Alltså männen.

Fråga från moderatorn Stina Dabrowski:

– Det låter nästan som om Feministiskt initiativ skulle sluta vara ett feministiskt parti…

Schyman: – Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Feminismen är en återvändsgränd som bara leder till onödig konflikt och missämja mellan könen. Bort med allt vad kvoteringar heter. Låt var och en använda sin egen skapande förmåga och framåtanda oavsett kön. Det är enda sättet att få ett fungerande samhälle. Vidare måste vi alla bidra till att stärka kärnfamiljen som den bärande pelaren i samhället, inte minst för de födda och ofödda barnens skull.

Dabrowski. – Det låter nästan som om du blivit frälst, Gudrun!

Schyman: – Kalla det vad du vill, Stina. Jag tog mig en rejäl fylla i går och ringde upp Alf Svensson. Jag  insåg då ett och annat som undgått mig tidigare. Nu är jag nykter igen men står fast vid insikterna jag vann.

Hur realistiskt är det då att vi får se dessa scener i verkligheten? Ungefär lika stora som att det ligger snödrivor kvar i juli, skulle jag tippa.

SKMA går i taket efter israelisk video

http://antisemitism.org.il/article/78664/muslim-socialist-leader-wants-swedish-defense-forces-%E2%80%9Cbomb-israel-and-exterminate-jews

Länken ovan går till en video offentliggjord av den israeliska organisationen the Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA). I videon och i en vidhängande text nagelfars den från den socialdemokratiska partistyrelsen nyligen avgångne islamisten Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, och Socialdemokraternas sätt att hantera denne och i ett vidare perspektiv frågor som rör islamismen och den judiska staten Israel.

Omar Mustafa ville se JAS-plan mot Israel.

Personligen tycker jag det är välgörande med det strålkastarljus CFCAs video riktar mot såväl Omar Mustafa som socialdemokratin, vilken ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar har en mörk tradition av stöd för palestinskarabisk terrorism (läs: PLO/Fatah) och avståndstagande från den demokratiska staten Israel, en ö av demokrati och civilisation i en barbarisk omgivning.

Videon har fått den svenska organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att gå i taket. Bland annat heter det på organisationens hemsida:

Videon på CFCAs hemsida för tankarna till liknande klipp på antimuslimska forum som Avpixlat, den SD-vänliga sajt som videon lyfter fram som ett av de ”fria” medier som påstås ha avslöjat Omar Mustafa.

CFCA gör enligt min uppfattning alldeles rätt som lyfter fram det orädda Avpixlat, som är ett välbehövligt salt i den svenska samhällsdebatten och tar tag i saker som andra inte vågar röra. Detta behagar dock inte ultraliberalerna i SKMA som nu mullrar om ”genomgripande motåtgärder”:

SKMA kommer också att tillskriva CFCA och samtliga dess samarbetspartners för att protestera mot denna form av ”antirasism” och kräva omedelbara och genomgripande motåtgärder.

Darra månde alltså CFCA och den israeliska regeringen, som nämnda organisation uppges stå nära, för SKMAs vrede…

Vad är det då som är så farligt med videon i fråga? Till att börja med får man väl konstatera att rubriceringen att Omar Mustafa vill ”utrota judar” är en långtgående tolkning av Mustafas göranden och låtanden så här långt. Vad som hänt är att han bevisligen twittrat om att Sverige borde sända JAS-plan mot Israel och på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi, vilken i sin tur hävdat att nazisternas judeutrotning var ett ”gudomligt straff”. Islamiska förbundets hemsida har även svämmat över av antisemitiska stereotyper, vilka man nu av opportunistiska skäl börjat rensa bort.

Olof Palme hälsar varmt på terrorledaren Yassir Arafat från PLO.

Jag tror man kan känna sig ganska säker på att Mustafa inte avsett att de svenska planen skulle genomföra något slags flyguppvisning över Israel eller ens utföra icke-stridande uppdrag såsom skedde i Libyen. När han valde att uttrycka sin sympati för al-Qaradawi var han vidare säkerligen väl medveten om att denne prisat judeutrotningen.

Visst, man kan hävda att CFCAs rubricering var väl långtgående. Däremot kan jag inte se att den helt saknar fog.

En annan sak SKMA stött sig på är att videon utpekar den socialdemokratiska aktivisten och kurdiskan Nalin Pegkul som ”utbildad självmordsbombare”. Detta är dock alldeles sant: när Pegkul växte upp i Batman i Turkiet genomgick hon de facto en sådan utbildning och har i en intervju med Aftonbladet sagt att hon som ung var beredd att spränga sig själv och andra i luften i terrordåd riktade mot den turkiska centralmakten.

Pegkul har tagit avstånd från sin tid som presumtiv terrorist, något som givetvis länder henne till heder, men så vitt jag vet kvarstår hon fortfarande som medlem i den terrorstämplade kurdiska socialiströrelsen PKK. Att hävda att hon är ”utbildad självmordsbombare” är under alla omständigheter helt korrekt – det är ju faktiskt sant.

Intervjun i Aftonbladet här:

http://img372.imageshack.us/img372/8564/nalinaftonbladetfz4.jpg

Nalin Pegkul har berättat öppet att hon fostrades till självmordsbombare.

Noga taget synes SKMAs reaktion mot CFCAs video bottna i två ting: påståendet att Omar Mustafa önskar ”utrota judar” samt utpekandet av Nalin Pegkul som ”tränad självmordsbombare”. Det förstnämnda är visserligen ett diskutabelt påstående som bygger på en långtgående tolkning av Mustafas ställningstaganden men inte nödvändigtvis helt falskt; det senare om Pegkuls terroristbakgrund är emellertid alldeles och odelat sant.

Vad som verkligen irriterar liberalerna i Svenska kommittén mot antisemtism är nog i verkligheten det faktum att den kritiserade videon berömmer Avpixlat, som ju står det avskydda partiet Sverigedemokraterna tämligen nära. Och berömmer man en sådan i etablissemangsögon förskräcklig aktör blir man varg i veum, guilt by association i sin prydno.

Nu hoppas jag slutligen att CFCA står upp mot SKMAs anklagelser och fortsätter belysa den oroande antisemitismen i Sverige lika berömvärt inträngande som tidigare. Det är väl för övrigt också en sådan belysning som utgör SKMAs själva existensberättigande? Att gulla med muslimska extremister som vill utplåna Israel är det i alla fall definitivt inte.

Jag har en i grunden positiv uppfattning om Svenska kommittén mot antisemitism, som jag tycker i det stora hela uträttar ett berömvärt arbete. Jag deltog också i en mycket givande och informativ resa till Polen 2009 i arrangemang av organisationen efter att ha bidragit till en insamling till förmån för restaureringen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn. Det påstods då – onekligen  en aning tragikomiskt – på nazianstuckna sajter att jag mottagit ”ett fint pris från mäktiga judar” i anledning av resan.

Sanningen var att jag, precis som alla andra bidragsgivare, fått ett enkelt men förvisso fint diplom för att ha medverkat till upprustningen av gravplatsen. Det hänger på hedersplats här hemma. Var ”de mäktiga judarna” kom ifrån vet jag fortfarande inte, det är väl knappast något man kan kalla SKMA i alla fall.

Ingången till den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

När SKMA går i taket och börjar kalla  israeliska videor som informerar om antisemitismen i Sverige för ”rasistiska” bör man dock enligt min uppfattning fråga sig själva vad man egentligen sysslar med.

En centerpartistisk Israel-hatare

lEn doldis bland Israel-hatare: Pär Granstedt (C).

Det har under den senaste tiden diskuterats mycket kring fallet Omar Mustafa, islamisten och antisemiten som nyligen tvingades avgå från Socialdemokraternas partistyrelse mindre en vecka efter det han invaldes.

Att vara antisemit och hata Israel har dock aldrig varit någon nackdel för den som vill göra karriär inom sosseriet – snarare tvärtom. Mustafas fall blev slutligen de kvinno- och HBTQ-fientliga skrivningarna i anslutning till Islamiska förbundets program. Mustafa tvingas således bort, men hans meningsfränder när det gäller Mellanöstern-frågan av typ Carin Jämtin och Veronica Palm sitter kvar i orubbat bo. Liksom givetvis Stefan Löfven, som bjöd in en representant för det ”kära systerpartiet” Fatah, svårt besudlat av terror genom åren, till den senaste partikongressen.

Men antisemitismen och antiisraelismen är definitivt icke begränsad till S-partiet i svensk politik. I Centerpartiet finns exempelvis en man som heter Pär Granstedt, född 1945 och 1973-94 riksdagsledamot samt bland annat ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden. Denne var efter riksdagskarriären sakkunnig i regeringskansliet  1995-99 i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Därefter har han varit sysselsatt som omvärldsanalytiker och var 2006-2209 generalsekreterare i Association of European Parliamentarians for Africa (AWEPA).

Pär Granstedt har ytterligare en syssla. Han är utrikeskrönikör  för centerpressen. Ett av favoritämnena är Israel och situationen i Mellanöstern. Granstedt har genom åren gjort sig beryktad  som en rabiat Israel-hatare och en lika rabiat ”Palestina”-vän. Såvitt jag kan erinra mig har han aldrig någonsin haft ett enda positivt ord att säga om den judiska staten Israel. Att Israel skulle ha någon rätt att existera inom säkra och erkända gränser tycks inte finnas på utrikesexperten Pär Granstedts världskarta: allting är Israels fel.

Det israeliska parlamentet Knesset i huvudstaden Jerusalem – centrum för en vibrerande demokrati.

Det senaste exemplet på Granstedts antiisraeliska tirader kom i dag (15 april 2013) där hans alster i Länstidningen i Södertälje rubricerats ”Israels ödesdigra vägval”. Texten har tidigare bland annat publicerats i Hallands Nyheter. Som vanligt avlevererar han en bredsida mot staten Israels regering samt även den amerikanska Obama-administrationen, vilken verkligen inte kan berömma sig av att vara särdeles proisraelisk även om den officiellt nödgas stå bakom USAs traditionella stöd för Mellanösterns enda demokrati.

Bland Granstedts hårresande anklagelser mot Israel märks: ”Israel har bedrivit en kolonial erövringspolitik i Palestina i ett halvsekel” samt att ”ett Israel från Medelhavet till Jordanfloden ska förverkligas”. Vidare ordar Pär Granstedt bland annat om ”demokratiseringen” i ett land som Egypten. Alltså ett land där det islamistiska Muslimska brödraskapet kommit till makten och vars nuvarande president för något år sedan i ett tal hänvisade till judar (även om han använde termen ”sionister”) som apor och grisar.

Demokratisering, Pär Granstedt?

Hela texten här:

http://hn.se/asikter/kronikor/1.2080610-israels-odesdigra-vagval

Personer som Pär Granstedt, vilka snöat in på schablonbilden av Israel som stora stygga vargen i Mellanöstern, kan för sitt liv inte förstå att detta land med sitt för sin överlevnad kämpande folk, inte har råd att lita på de mer eller mindre extremistiska palestinaarabiska grupperingar som brukar varva fagert tal om fred med terror, självmordsbombningar och raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Och där en av grupperingarna, Hamas, inte gör någon hemlighet av att man önskar utplåna Israel från kartan och slänga judarna i havet.

När får vi höra Granstedt och hans meningsfränder bekymrat tala om det faktum, att inom de arabiskkontrollerade territorierna Västbanken och Gaza barnen från tidigaste år får lära sig att hata judar och hur ärorikt det är att spänna fast ett bälte med sprämgmedel runt livet och beröva ett antal människor livet samtidigt som de själva går samma väg?

Hamas-flicka med självmordsmördarbälte.

Sannolikt aldrig. Granstedt et consortes har redan bestämt sig för att allt elände i denna plågade del av världen emanerar ur den judiska staten Israel, en ö av demokrati, civilisation, välstånd och teknologiskt kunnande förutan vilken omgivande länder inte skulle klara sig särskilt länge. Ett land som slåss för våra frihetliga och demokratiska värden. Det är ingenting annat än skrämmande att det är personer som Pär Granstedt som har format Sveriges Mellanöstern-policy genom åren.

Pär Granstedt är en yngre bror till docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt och liksom denne född i Mölnbo i Södertälje kommun.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten – skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.