Skräcken för religion: att slänga ut barnet med badvattnet

Förre KD-ledaren Alf Svensson är i mitt tycke en av Sveriges mest hederliga och rättrådiga politiker, låt vara att jag ställer mig helt kallsinnig till hans positiva syn på närmast gränslös invandring och den Europeiska unionen (EU). När det kommer till frågor som rör sociala värderingar, Israel och religion är han dock mestadels klockren.

Alf Svensson sågar religionsfobin i samhället. Foto: Världen idag

”Religionsfobi livsfarligt för samhället”, heter det således rubrikvis i ett debattinlägg av Alf Svensson i Svenska Dagbladet den 28 mars 2018. Den förre KD-ledaren börjar med att påpeka, att då statsråden Ardalan Shekarabi och Anna Ekström presenterade sitt förslag om förbud mot religiösa friskolor så jämförde de religiösa friskolor generellt – muslimska, kristna, judiska – med ayatollah Khomeinis skolor i Iran.

Alf Svensson framhåller:

Om det finns friskolor i Sverige som kan jämföras med Ayatollans skolor är det förstås ren ynkedom att inte regering och ansvariga myndigheter stängt dessa eller förmått dem att ändra innehåll och inriktning. https://www.svd.se/alf-svensson-religionsfobi-livsfarligt-for-samhallet

Svensson fortsätter sedan sitt debattinlägg med att förmoda, att det sannolikt ej finns en enda förälder som tvingats placera sina barn i en kristen friskola eller att det finns någon sådan som tvingar någon elev att tillägna sig en viss konfession. Det är säkert riktigt. Vad det rör sig om när det gäller den socialdemokratiska retoriken är en ovilja att peka ut de muslimska friskolorna – för att komma åt dessa känner man sig nödgad att också anklaga alla andra typer av religiöst förankrade skolor.

I mitt perspektiv är det fråga om ren feghet. Regeringen vet att om man ensidigt pekar ut muslimska krafter så tar det hus i helsicke med anklagelser om islamofobi, rasism etcetera medan det är helt ofarligt att ge sig på de kristna och judiska intressena, vilka inte heller är särskilt matnyttiga ur röstmatematisk synvinkel. Det finns flera exempel på denna taktik.

Enligt Socialdemokraterna bör landets enda judiska skola, Hilleskolan i Stockholm, läggas ner. Foto: Wikipedia

Före detta inrikesministern Anders Ygeman har så nyligen yttrat att han vill bannlysa ”muslimska och kristna” så kallade hatpredikanter från Sveriges gränser. När en journalist ringer och frågar om han kan ge några exempel på vilka hatpredikanter det kan röra sig om blir det emellertid kalla handen. https://nyheteridag.se/ygemans-pressekreterare-vill-inte-ge-exempel-pa-hatpredikanter-som-ska-bannlysas/

På liknande sätt jämställs den för svensk kultur och tradition totalt främmande seden med muslimska böneutrop med kristen klockringning (och ljuden från glassbilar!). När det gäller omskärelse gör många debattörer vidare ingen skillnad mellan den kvinnliga varianten, som innebär ren könsstympning, och det manliga tillvägagångssättet som inte på långa vägar är lika omfattande.

Återigen är det fråga om en ovilja, kanske rentav ett tabu, att endast kritisera islams seder och bruk: skall något som har med religion att göra kritiseras måste även kristendom och i någon mån judendom tas med. För Socialdemokraternas del finns det ytterligare en viktig aspekt som måste tas hänsyn till.

Partiet är sedan många år tillbaka infiltrerat av islamister som hela tiden söker framflytta sina positioner inom partiet. Ett uttryck för detta är Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare Broderskapsrörelsen som var till för kristna socialdemokrater men numera snarast är en promuslimsk kamporganisation. http://arbetartidningen.se/2016/10/socialdemokraternas-kompromiss-med-islamisterna/

Inom socialdemokratin, liksom i samhället i stort, finns det i dag en växande tendens att se det ”sekulära” som någonting odelat gott. Vad som betecknas som religiös vidskepelse skall förjagas och sekulärt rim och reson vara allenarådande. Många debattörer kan inte ens skilja mellan ett sekulärt samhälle och en sekulär stat. I ett sekulärt samhälle har varje spår av religion utrotats, medan det i en sekulär stat endast är regering och andra ledande organ som förutsätts vara religiöst neutrala.

Jag är själv helt för den sekulära staten – statsmakterna skall givetvis inte diktera vilken tro någon skall ha – medan ett sekulärt samhälle i praktiken är en omöjlighet. Inte ens totalitära skräckexempel som Albanien under Enwer Hoxha eller Nordkorea under Kim-dynastin har, lika litet som något samhälle i världshistorien, helt lyckats utrota religionen.

Den före detta marxistiske filosofen Leszek Kolakowski kom sent till insikt om kristendomens betydelse för vår civilisation. Foto: Wojcik Agencja Gazeta

Inte heller kan religionen reduceras till, som det brukar heta, en ”privatsak”. Religiös tro och övertygelse förutsätter att det finns kyrkor, samfund och församlingar som organiserar det ifrågavarande religiösa konceptet och arbetar aktivt för att sprida detta till så många människor som möjligt.   Den religion, kyrka eller annan religiös organisation som inte gör detta kommer förr eller senare att dö ut.Vilket naturligtvis är exakt vad sekularisterna och ateisterna vill skall ske.

Alf Svensson är väl medveten om att synen på det ”religiösa” som uttryck för vidskepelse och det ”sekulära” som tolk för det objektiva och vetenskapliga är falsk. Han skriver: ”När det påtalas att ´sekulär´ska gälla får man ofta känslan av att den som använder uttrycket också tror att man därmed garanterar objektivitet och tankemässig frihet. Så enkelt är det verkligen inte!”

Svenssons tes om att det råder en utbredd religionsfobi i vårt samhälle är både välfunnen och enligt mitt sätt att se helt korrekt. Detta är ett resultat av flera decennier av religionsfientlig hjärntvätt av centralt placerade personer såsom marxisten, socialdemokraten och fanatiske ateisten Stellan Arvidson, mannen som på goda grunder kan anses ha förstört den svenska skolan genom sin föresats att mota ut allt kristet ur det svenska skolväsendet.

Jag publicerade på min blogg för några år sedan följande uppgörelse med denna religionsfientlighet: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

Genom sin religionsskräck gör sig sekularisterna/ateisterna skyldiga till det klassiska missgreppet att kasta ut barnet med badvattnet. De vägrar, eller gör sig helt enkelt inte besväret, att inse att den på kristendomen grundade svenska och europeiska kulturen utgör själva fundamentet för den så kallade värdegrund Socialdemokraterna och alla andra partier bekänner sig till.

Göbekli Tepe: samhället organiserades kring en gemensam religion. Foto: Gevork Nazaryan

De borde kanske bekanta sig med den före detta marxistiske polske filosofen Leszek Kolakowski vilken, ehuru ”sekulär”, till sist insåg betydelsen av den kristna religionen som normbärare. Alf Svensson citerar Kolakowski enligt följande: ”Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi håller.”

Vad mera är. moderna arkeologiska fynd, bland annat av ett 11 500 år gammalt tempel, på den turkiska fyndorten Göbekli Tepe har visat att det mänskliga samhället organiserades kring en religiös tro. Med andra ord: det var religionen som gav upphov till samhället, inte tvärtom. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

 

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.