Rickard Söderberg sämsta tänkbara valet som operaciceron i SVT

”Gaytenoren” Rickard Söderberg.

I SVT-serien ”Hjälp! Jag ska gå på opera” tar den så kallade gaytenoren – hans egen term – Rickard Söderberg med sig några  mer eller mindre kända personer på opera för att dessa skall lära sig förstå operakonsten. När detta skrivs har sångartisten Peg Parnevik och fotbollskommentatorn Daniel Nannskog medverkat. https://www.svtplay.se/hjalp-jag-ska-ga-pa-opera

Som gammal operavän tycker jag SVTs föresats att popularisera operan är behjärtansvärd. Det finns ett antal fördomar som behöver slås hål på. En av dessa törs jag dock garantera att Söderbergs medverkan inte kommer att kunna demolera: att opera är en angelägenhet för homosexuella män på samma sätt som schlagerspektaklen blivit med skäggiga damer, könsbytare och hela konkarongen.

Hade SVT velat göra upp med den utbredda uppfattningen om operakonsten som genombögig är Rickard Söderberg det absolut sämsta tänkbara valet som ciceron som över huvud taget tänkas kan. Söderberg är outrerad homosexuell och HBTQ-aktivist som dessutom är kliniskt politiskt korrekt i de flesta andra avseenden.

Han har bland annat engagerat sig mot köttätande. 2013 krävde han vidare att Sveriges ambassad i Moskva skulle hissa Pride-flaggan under den tid Pride-festivalen pågick i Stockholm. Självfallet går han också i bräschen för ”tolerans” och mot rasism, eller rättare sagt vad han utifrån sin politiskt korrekta horisont menar vara ”rasism” – Söderberg är en övertygad anhängare av den våldsbenägna vänsterrörelsen Black Lives Matter (BLM).

Nu tror jag dock inte speciellt mycket på att SVT är särskilt angeläget om att tillbakavisa den spridda uppfattningen om opera som homosexuellt paradis. Snarare vill man, med den hårt sminkade och dito tatuerade gaytenoren Söderbergs benägna assistans, sprida den ytterligare.

Rickard Söderberg: kliniskt politiskt korrekt.

Rickard Söderberg föddes i Halland 1975 men är numera bosatt i Skåne och verksam i Malmöoperan.´Han började som pianist men gled in på operakonsten och uppges ha sjungit vid större och mindre operor på olika håll i världen. Söderberg har till och med tilldelats utmärkelsen ”Årets skåning”. När han för några år sedan började skriva krönikor för den numera avsomnade tidningen Metro presenterade han sig som en ”driven, snudd på enerverande fast väldigt snäll bög”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rickard_S%C3%B6derberg

Gaytenoren slog vidare fast: ”Jag använder min plattform som operasångare för att driva opinion.” Vilket är precis det jag avskyr hos somliga artister, idrottsutövare med flera: istället för att hålla sig till det de kan – och Söderberg är uppenbarligen framstående inom sitt gebit – skall de nödvändigvis demonstrera sin godhet och sitt engagemang genom att ge sig in på saker de oftast inte behärskar. Ett eklatant exempel härpå är sångerskan Malena Ernman.

Jag skrev vid tillfället en bloggtext som innehöll följande mening: ”Söderberg trycker upp sin sexuella läggning i plytet på oss, med ögonsmink, svart nagellack och handskar utan fingrar, så att vi knappt kan andas.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/06/02/rickard-soderberg-politisk-korrekthet-med-magstod/

Jag lägger mig inte i Rickard Söderbergs privata livsföring, det är självfallet hans ensak. I egenskap av operaälskare menar jag dock att jag har rätt att säga ifrån till SVT/Rickard Söderberg: sluta upp med att göra operan till en angelägenhet uteslutande för homosexuella! Genom en sådan agenda gör ni det svårt eller omöjligt för många att ta till sig operans skönhet. 

 

 

 

 

Rickard Söderberg: politisk korrekthet med magstöd

 Operasångaren Rickard Söderberg: megafon för politisk korrekthet.

Tidningen Metro presenterade den 29 maj sina nya kolumnist, den 40-årige operasångaren Rickard Söderberg. ”Han beskriver sig själv som en driven, snudd på enerverande fast väldigt snäll bög”, heter det i presentationstexten.

Vidare citeras Söderberg så: ”Jag använder min plattform som operasångare för att driva opinion.” Det kan inte råda några som helst tvivel om att detta är en korrekt beskrivning. Mer än så. Rickard Söderberg företräder en politisk korrekthet med magstöd som jag personligen finner vämjelig. Han driver därvidlag samma linje som Malena Ernman, som blivit en viral visa med sina ogenomtänkta och ibland rent korkade påhopp på SD och ”rasismen”.

Söderberg delar Ernmans engagemang mot ”rasismen” och har framträtt inom ramen för sammanslutningen Musiker mot rasism. I en kampanj i detta sammanhang ställde han upp med citatet: ”Oavsett vilket parti du röstar på, lova mig att det inte blir Sverigedemokraterna eller andra rasistiska partier. Lova…!”

Det stora engagemanget för Rickard Söderbergs del gäller dock tydligtvis HBTQ-frågor. Han kallar sig på sin officiella webbplats till och med för Gaytenor: http://www.rickardsoderberg.nu/. Han anser att han har ”en skyldighet att utnyttja sin offentlighet”. Sorry, Söderberg. Det blir bara för mycket. För ostentativt. För kvävande.

Söderberg trycker upp sin sexuella läggning i plytet på oss, med ögonsmink, svart nagellack och handskar utan fingrar, så att vi knappt kan andas. Man behöver varken vara homofob eller pingstvän för att tycka att detta varken är särskilt trevligt eller särskilt smakfullt.

”I allt jag gör så är mitt budskap att den värld som vi lever i behöver mer kärlek och mer tolerans”, förklarar Söderberg vidare. Där kom det magiska ordet: tolerans. Det vill säga den tolkning av ordet som kräver acceptans för det egna men inte har skymten av samma vara för andra. Samma typ av tolerans och förment godhet som företräds av otaliga toleransmånglare och godhetsfascister i vår förvirrade tid.

Sålunda skriver Rickard Söderberg i sin jungfrukrönika i Metro, under rubriceringen ”Mitt motto är total uppriktighet”, följande:

Att idka krönikörism är för mig synonymt med total uppriktighet, för i samma ögonblick som jag börjar vända min superhjältecape efter vinden kommer jag tappa styrfart och falla handlöst mot likgiltighet. Den utbredda homoskräcken där religiösa fanatiker och högerextremister går hand i hand kommer få sig en känga. Räddhågsna politiker som gladeligen exporterar vapen till icke ickediktaturer och företag som skrupellöst fistar globalt miljötänk likaså.

Förlåt en yngling, men är det inte där Söderberg redan har landat? Det vill säga i likgiltigheten, i det här fallet etikettvänsterns robotaktiga prat om ”homoskräck”, ”religiösa fanatiker” och ”högerextremister”. Det är så hopplöst mainstream och renons på originalitet, att inte ens det vådligaste ordbajseri av det slag Söderberg ägnar sig åt i debutkrönikan eller värsta sminkchocken torde kunna dölja detta. Att kejsar Söderberg måhända faktiskt är naken.

Som jag ser det finns det två typer av tolerans. Den ursprungliga versionen kräver att vi skall tåla, alltså stå ut med, åsikter vi djupt ogillar, kanske hatar. Det är den sorts tolerans som fick Evelyn Beatrice Hall att i en biografi om den franske filosofen Francois-Marie Arouet (Voltaire) sammanfatta filosfens budskap på följande sätt: ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.” (Jag ogillar vad du säger, men jag kommer att intill döden försvara din rätt att säga det):https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Detta är dock inte den sorts tolerans som Rickard Söderberg och våra vanligaste toleransmånglare förfäktar. Den modernt degenererade formen av tolerans kräver i stället total acceptans och underkastelse under en viss åsikt. Exempelvis att all invandring är bra och ju större desto bättre. Tycker man inte så är man rabiat rasist, ja kanske rentav något så hemskt som sverigedemokrat. För sådant finns inte skymten av tolerans. Eller att allt som har med homosexualitet och/eller HBTQ att skaffa är gott, allt annat är uttryck för svårartad homofobi och kanske religiös fanatism.

 Voltaire var, till skillnad från dagens toleransmånglare, beredd att gå i döden för åsikter han inte gillade.

Denna moderna form av ”tolerans” ställer Voltaire på huvudet, som om upplysningsfilosofen skulle ha sagt: ”Jag ogillar vad du säger, och jag kommer inte att tveka att döda dig för att förhindra dig från att säga det.”

Rickard Söderberg är sångutbildad i Köpenhamn och har sjungit i större och mindre operahus i Europa, USA och Afrika. Han är uppenbarligen en rikt begåvad sångare och artist. Desto mer tragiskt är det då att han medvetet utnyttjar sin opera- och kändisplattform till att bli en megafon för den politiska korrektheten i allmänhet och sin egen, något yviga sexualitet i synnerhet; därmed bidrar Söderberg också till att befästa fördomen, att opera enbart är en angelägenhet för bögar. Vilket en gammal operanjutare som jag tycker är minst sagt trist.

Dessutom hyser jag den enkla meningen, att artister och idrottsutövare bör hålla sig till det de behärskar. Det vill säga sitt artisteri och sin idrott. Det är väldigt sällan det blir lyckat när de går utanför detta. Fallet Rickard Söderberg är ett ovanligt tydligt exempel härpå.

Scener jag skulle vilja se…

Vi har sett det otaliga gånger i olika filmer och serier: ett par kriminalare anländer till en misstänkts hus. En av dem frågar efter toaletten (som alltid ligger på övervåningen). Vi vet redan att kriminalaren inte har för avsikt att uträtta sina behov eller ens tvätta händerna, ty vi har sett hur det kommer att gå till minst femitielva gånger förr.

I stället kommer han eller hon att leta igenom toaletten efter misstänkt material – droger, vapen, bevis av något slag. Eller också genomsöka övervåningen på jakt efter en kidnappad person, stöldgods, ett lik eller annat misstänkt. För säkerhets skull spolar kriminalaren i toaletten innan han/hon återvänder till sin partner och den misstänkte på nedervåningen.

Varje gång den där scenen spelas upp kommer jag på mig själv med att hoppas att detektiven verkligen bara skall gå på toaletten och inget annat.

Det finns många liknande fall där man kan leka med tanken att den här gången blir det annorlunda…

SCEN I

En svårt skadad person ligger på marken efter att ha blivit skjuten, knivhuggen, påkörd eller offer för annan form av våld. Bredvid en vän eller detektivpartner. Dialogen kan låta:

Offret: – Jag kommer att dö, va?

Vännen/partnern: – Skitprat. Härda ut bara så kommer du att bli återställd på nolltid. Härda ut bara, håll dig vaken. Allting kommer att bli bra…

Stunden är nu inne för offrets sorgliga hädanfärd. Det är ju så det alltid brukar gå. Vad jag skulle vilja se i det läget är i stället att vederbörande mirakulöst nog tillfrisknar, reser sig och säger:

– Du hade rätt, kompis, jag känner mig mycket bättre nu. Du kan avbeställa ambulansen. Nu tar vi oss ett järn på det här!

Hill Street Blues. Dags för deckarklyschor – eller?

SCEN II

Chefen på polisstationen, kanske i serien Hill Street Blues, är missnöjd med en av detektivernas sätt att sköta ett fall. Följande dialog  utspinner sig:

Polischefen: – Du Mike, jag tror du har blivit för personligt involverad i det här fallet. Nu är det du som tar ut ett par veckors semester och låter John ta hand om det här! Stick iväg söderut och sola, bada…

Mike: – Men chefen, så kan du inte göra…jag är mycket nära en lösning, du måste låta mig fortsätta. John är en jävla sopa och det vet du.

Chefen: – Det var inte ett förslag, Mike, det är en direkt order. Och du ska banne mig lyda den, annars förlorar du brickan och pensionen på direkten!

Enligt gängse mall kommer nu Mike att muttra något, storma ut ur chefens rum och fortsätta med fallet i lönndom. Tills han sätter dit den skyldige, blir förlåten för sin uppstudsighet och hälsad som en hjälte av sina arbetskamrater.

Jag skulle vilja se ett något annat scenario. Efter polischefens uppmaning att ta semester svarar han i stället:

– Ja jävlar, chefen, jag tror du har rätt. Det här fallet går mig verkligen på nerverna. Va fan, jag drar till Bermudas, super mig full och raggar brudar i stället. Tack för att du fick mig att ta mitt förnuft till fånga!

Varpå Mike verkligen gör som han sagt och lever livets glada dagar medan kollegan John sliter med fallet.

SCEN III

Återigen en kriminalare som misskött sig. Den här gången blir lösningen dock att sätta honom på skrivbordstjänst för obestämd tid framöver.

Chefen: – Bill, det här duger inte. Du trakasserar misstänkta och kommer för sent till jobbet. Du har fan i mig börjat supa också. Det blir skrivbordstjänst tills du är redo för jobbet!

Enligt mallen svarar nu Bill något i stil med:

– Helvete, chefen, aldrig att jag sätter mig vid nåt jävla skrivbord. Gatan är min livsluft, jag dör om jag får sitta och ruttna här inne!

Så Bill stormar ut, fortsätter sitt slit på gatan och allt ordnar sig i slutändan. I stället kunde man tänka sig följande alternativa handling:

Bill: – Det menar du inte…my God, precis vad jag drömt om under hela min karriär! Jag passar inte på gatan, jag är som klippt och skuren för pappersarbete, den borne byråkraten helt enkelt. Nu måste jag ringa min fru och berätta den goda nyheten. Och chefen – jag bjuder på ett glas sedan.

Niles och Fraser: operaälskare. Men, kors i taket, inte bögar.

SCEN IV

Den här handlingen brukar förekomma ymnigt i amerikanska så kallade sit-coms. En man uttrycker sin stora kärlek till operakonsten:

Operaälskaren: – Jag har biljetter till Aida ikväll, vilken formidabel njutning det skall bli!

Kompisen: – Inte visste jag du var bög…men jag antar att dina skräddarsydda kostymer och den där herrparfymen du brukar dränka dig i borde ha sagt mig något. (Plats för burkade skratt).

I den populära amerikanska föreställningsvärlden kan en man nämligen inte vara operaälskare – eller älskare av antikviteter eller modekläder – utan att vara homosexuell. Allt annat är helt enkelt otänkbart (utom då möjligen för bröderna Niles och Fraser Crane, även om dessa av dem som inte känner dem förmodas vara bögar hela tiden).

Vad jag skulle vilja höra är att kompisen i stället säger:

– Låter jätekul. Inte för att jag begriper något om opera, men det är säkert lika njutbart som ishockey för den sanne entusiasten. Ha det så trevligt då – du har möjligen inte en biljett över?

SCEN V

Dramatik i parkeringsgarage eller övergiven fabriksbyggnad. En skurk håller detektivens kvinnliga partner framför sig som en sköld och hotar henne med en kniv modell stor och lång.

Skurken: – Lägg ner vapnet, annars dör hon!

Partnern: – Skjut, Jimmy, för helvete, skjut den jäveln, tänk inte på mig!

Vår hjälte står där med pistolen några sekunder, men så bestämmer han sig – han lägger ner vapnet för att inte riskera sin kompis liv. Skurken tillåts löpa. Så går det alltid till i deckarserierna och filmerna. Vad jag i stället skulle vilja se är följande:

Detektiven: – OK, säger du det så…(BLAM! BLAM! BLAM!).

Det blir en fullträff rakt i partnerns panna. Hon sjunker ihop. Stendöd. Skurken går samma väg.

Detektiven: – Tja, visst svinn får man räkna med. Nu kanske jag kan få en partner jag verkligen gillar – tänka sig, tanten höll på Mets och inte på Yankees…

Flygaresset med sin blivande brud.

SCEN VI

Film om stridsflyg typ Top Gun. Handlingen fokuseras på en ung, glad kille som snart skall gifta sig med sin sympatiska, amerikanska helylletjej. Han skall bara upp på ett sista uppdrag. I det läget vet alla i biosalongen eller hemma i TV-sofforna att han kommer att bli nerskjuten och dö. Dags att plocka fram stora näsdukarna.

Han är själv medveten om riskerna och säger till sin bästa kompis: – Du, om det värsta skulle hända…ta hand om Rosie åt mig, lova mig det!

Kompisen: – Det kommer inte att hända, grabben, du är snart tillbaka med ditt ledsamma arsle, var så säker!

– Men i alla fall – lova, kompis, lova att du tar hand om henne!

– OK då, jag lovar.

Enligt gängse dramaturgi blir flygaresset nedskjutet instängt i det brinnande vraket och bränd till en samling oigenkännliga kolrester. Kompisen och hela flottiljen är förkrossade. Men inte i min version. Enligt denna kommer den glade stridsflygaren tillbaka från det farliga uppdraget fullständigt oskadd. Hakorna slår i golvet i såväl biosalong som vardagsrum: ett cineastiskt under har just bevittnats.