Det är en berättigad fråga. När en fientlig mobb på hundratals personer försöker skada och i somliga fall rentav döda ordningspersonal som utför sitt arbete måste det vid behov få skjutas verkanseld. Om detta ifrågasätts kan man fråga sig varför polisen över huvud taget är utrustad med skjutvapen.
Enligt uppgift skall minst 104 poliser ha skadats i tjänsten vid de aktuella händelserna. Polismannen Jonas Packalén berättar i Länstidningen i Södertälje den 22 april om hur han i Örebro utsattes för oavbruten stenkastning och hur polisbilar stacks i brand. Enligt egen uppgift var han ”väldigt nära” att skjuta rakt in i folkmassan för att skydda sitt liv. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/over-100-poliser-skadades-i-samband-med-upploppen.
Jag är definitivt ingen anhängare av offentlig bokbränning, men formellt skyddades den dansk-svenske aktivisten Rasmus Paludan, som iscensatte denna, av den grundlagsfästa yttrandefriheten. Ledsamt nog, men knappast oväntat, valde islamistiska extremister av båda könen och i olika åldrar att ta brännandet av Koranen som ursäkt för att starta våldsamma upplopp.
Kravallerna på olika platser under påskhelgen gör polisens resurser till en brännande fråga. Det räcker inte med att polismakten tillförs ökade ekonomiska resurser och ökad personalstyrka, även om sådant också är viktigt. Polisen bör även, som jag ser det, tilldelas möjligheter att i utsatta lägen använda sig av verktyg som vattenkanoner och gummikulor samt att vid behov upprätthålla undantagsliknande tillstånd i utsatta områden.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har även föreslagit att asociala element skall kunna få sina samhälleliga rättigheter indragna. Partisekreterare Richard Jomshof menar i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 23 april för sin del: ”Det är därför hög tid att vi lyfter och på allvar utreder frågan om att kunna upphäva medborgarskap för farliga och kriminella individer likt dessa, även om det skulle innebära att personen i fråga blir statslös.”https://www.gp.se/debatt/vi-m%C3%A5ste-b%C3%B6rja-prata-om-att-riva-upp-medborgarskap-f%C3%B6r-v%C3%A5ldsverkare-1.71034086
Buschs, Åkessons och Jomshofs förslag till åtgärder må av somliga ifrågasättas som väl drastiska. Jag kan bara hänvisa till att drastiska förhållanden kräver drastiska åtgärder!
Att åsidosätta sina plikter och skyldigheter som värnare av lag och ordning och istället solidarisera sig med den ordningsstörande och sannolikt även smittspridande och polishatande pöbeln måste enligt min enkla mening betraktas som grovt tjänstefel och rendera någon form av efterräkning för vederbörande. För mig står det klart att Lisa Simonsson valt helt fel yrke – kanske skulle hon passa som sagotant på dagis eller liknande, under förutsättning att hon inte försöker hjärntvätta barnen med sitt politiska budskap.
Jag hyser dock inte några överdrivna förhoppningar om att polisen skall agera mot Simonsson. Inte i ett läge när poliskommissarien Teodor Smedius i Göteborg för SVT utlåter sig: ”Jag vill att vi ska visa att vi står på demonstranternas sida.” Vilket givetvis är en gravt felaktig hållning: polisen skall vara opartisk och i alla lägen stå på lagens och de laglydiga medborgarnas sida! https://twitter.com/patrikgolsson/status/1268845040878653440/photo/1
Därtill kommer att Lisa Simonsson är nyutexaminerad från polisutbildningen vid Södertörns högskola i Huddinge utanför Stockholm, en för sitt genusflummande beryktad utbildningsanstalt där polisstudenterna enligt uppgift inte får lära sig opartiskhet eller att alla är lika inför lagen. Istället skall så kallade utsatta grupper behandlas med särskild hänsynsfullhet ”i ett samhälle i ständig förändring”. https://www.sh.se/samverka–mot-sodertorn/det-har-ar-sodertorns-hogskola/polisutbildningen
Föga oväntat har ett antal vänsterliberala kulturknuttar och skribenter såsom Jens Liljestrand och Göran Greider solidariserat sig med den knäböjande polisassistenten. Patrik Oksanen tweetade exempelvis följande: ”Imponerad över modet, kylan, hjärtat och klokskapen hos den här polisen i en läskig och kaotisk situation.” Tweeten retweetades sedan av inrikesminister Mikael Damberg (S). https://twnews.se/se-news/inrikesminister-mikael-damberg-tycker-det-var-klokt-att-poliskvinnan-knabojde
Peter Springare och hans bok ”Peter Springare, polis”.
Tyvärr har politiseringen och tramsigheten inom den svenska polismakten tillåtits fortskrida på tok för länge. Ex-polisen Peter Springare från Örebro, ryktbar för sin internkritiska hållning som fått höga polischefer att gå i taket, skrev så här på Facebook om Lisa Simonssons knäfall:
Idag skäms jag över att ha varit svensk polis i nästan 45 år. Pinsamt, mycket pinsamt. Den här stackarn har ju helt tappat det. Tragiskt nog är hon inte ensam. Tyvärr är detta ett resultat av den stressade och ångestdrivna poliskåren vi har idag. Att ta politisk ställning och enbart drivas av värdegrunder och politisk korrekthet är legio idag inom polisutbildningen och polisverksamheten. Istället för att agera med fasthet och ägna sig åt uppdraget och opartiskt värna vår demokrati med dödligt våld om så behövs. Dessa vilsna poliser leds av lika vilsna och stressade chefer. https://www.facebook.com/peter.springare
Peter Springare har helt rätt. Lisa Simonsson är inte ensam om att skylta med sin politiska korrekthet. Ett typexempel i detta sammanhang är Irmeli Krans, 55, brottsutredare vid Norrmalmspolisen som på yrkesnätverket Linkedin valt att sammanfatta sin person sålunda: ”Älskar att sno ihop mingel och festa. Arrangerar Tornedalsyran och leker som kriminalinspektör lite till vardags.” Hon är även grundare av ett företag som saluför silversmycken. https://www.linkedin.com/in/irmeli-krans-b102831a/?originalSubdomain=se
Irmeli Krans är aktiv socialdemokrat, radikalfeminist, öppet lesbisk och HBTQ-aktivist. Under perioden 2006-15 var hon ledamot av Socialdemokraternas styrelse i Stockholm. 2011 var hon 1 maj-talare på den socialdemokratiska manifestationen i den sydliga stockholmsförorten Högdalen. Bland hennes uppdrag märks även att hon är styrelseledamot i European Gay Police Association. Hon har deltagit flitigt i utbildning mot homofobi i polissammanhang. https://www.gd.se/artikel/utbildning-mot-homofobi
Krans uppmärksammades i mindre smickrande sammanhang då hon 2011 förhörde den ena av de två kvinnor, Sofia Wilén, som anmält Wikileaks-grundaren Julian Assange för våldtäkt. Det inledande förhöret spelades dock inte in eftersom nödvändig utrustning skall ha saknats. Istället gjorde Krans en sammanfattning av målsägarens utsago med sina egna ord. Förhören med Wilén och den andra målsägaren, Anna Ardin, har fått skarp kritik från erfarna poliser. Krans var för övrigt personlig vän och partikollega till Ardin. https://www.svd.se/forhoren-i-assangeutredningen-kritiseras
Irmeli Krans – socialdemokrat, radikalfeminist och HBTQ-aktivist.
Lisa Simonsson och Irmeli Krans är, vilket framgår av Peter Springares kritik enligt ovan, långt ifrån ensamma inom poliskåren i sin strävan att bli tjänis med buset ute i samhället. I takt med att polisutbildningen och polisyrket urartar kan vi desslikes vänta oss en ständig påfyllning av sådana lagens väktare.
Manifestationer till förmån för ”Black lives matter” och mot polisen liknande den som hölls i Stockholm har förekommit också i exempelvis Malmö och Örebro. För mig är det en gåta att polismyndigheten ens kan tänka tanken att ge tillstånd till demonstrationer av dylikt slag i tider av pandemisk smittspridning med närmare 5000 döda i Sverige av den kinesiska smittan.
Jag skulle slutligen vilja citera överläkare Björn Olsen, som i Aftonbladet citerats på följande sätt om besluten att ge tillstånd:
SDs partiledare Jimmie Åkesson säger det självklara.
Den 2 mars behandlades SD Södertäljes motion om att på årlig basis upprätta ett migrationspolitiskt bokslut i fullmäktige. Förslaget föll i den votering som begärdes av SDs gruppledare Beata Milewczyk med röstsiffrorna 56-9, vilket följde strikta partilinjer.
I debatten kring motionen kom motståndarna med diverse argument av vilka några besvarades. Främst av tidsskäl valde vi SDare att inte i detalj bemöta alla dessa argument. Här följer några av de skäl våra motståndare luftade för att inte upprätta ett migrationspolitiskt bokslut samt i mitt tycke lämpliga svar, av vilka några framfördes vid KF-mötet ifråga.
”Man skall inte ställa grupp mot grupp”.
Detta är ett argument som används ymnigt av SDs motståndare om i praktiken all SD-politik. Faktum är dock att all politik i mångt och mycket går ut på att ”ställa grupp mot grupp” – hur skulle man annars kunna jämföra de skilda typer kostnader en viss politik för med sig? För att citera SDs ledare Jimmie Åkesson: ”Vi väljer pensionärerna och välfärden före en ansvarslös invandringspolitik.”
För övrigt går all socialistisk politik ut på att ställa grupper i form av samhällsklasser, såsom borgare och medlemmar ur arbetarklassen, fackanslutna och icke fackanslutna, jordägare och lantarbetare etcetera, mot varandra.
”Det är populistiskt och går ut på att skapa hat och splittring”.
”Argument” av denna typ är i sig så svepande, osakliga och populistiska att de knappast är värda att bemötas i en seriös debatt. De framfördes i KF-debatten framförallt av Robert Halef (KD), som därmed avvek från sin egen partiledares uttryckta mening.
Bloggaren i KFs talartol den 2 mars 2010. Foto: Rickard Graff
Ebba Busch Thor yttrade vid en pressträff den 25 februari: ”Kostnader för integration har nu gått över till kommunerna. Det är kommunerna som får stå för notan för boende, skolgång och bidrag.” KD vill att försörjningsstödet för arbetslösa skall ersättas med en statlig dagpenning. Halef borde kanske upplysa sin partiledare om att hon är populistisk och hatfull?
”Man kan inte mäta människor i ekonomiska termer”.
Ytterligare ett av dessa svepande, intetsägande och uteslutande emotionellt motiverade argument, som bland andra kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) brukar svänga sig med. Den fråga som omedelbart inställer sig är då: varför kan man göra det inom exempelvis områden som skola, äldreomsorg och sjukvård men inte inom migrationsområdet? All politik handlar till syvende og sidst om människor.
”Det är omöjligt att räkna ut vad invandringen kostar”.
Vem som helst med normal fattningsförmåga begriper att det är fullt möjligt att beräkna invandringens kostnader på såväl statlig som kommunal nivå. I mitt debattinlägg från talarstolen under KF-debatten anförde jag en SD-interpellation till kommunstyrelsens ordförande i Uppsala som exempel.
Boel Godners motsvarighet i Uppsala, Erik Pelling (S), lyckades för sin del i interpellationssvaret ange nettokostnader, när kostnader och intäkter beaktats, enligt följande och då ej endast för ett utan för fyra år: 2014: – 76 760 000; 2015: 63 718 000; 2016: – 53 846 000; 2017: 89 257 000.
Jag vill gärna tro att både Södertäljes KS-ordförande och samma kommuns ekonomiavdelning är lika kompetenta som motsvarigheterna i Uppsala, men osvuret är kanske bäst.
I Uppsala har man, till skillnad från i Södertälje, koll på invandringens kostnader.
”Vad vill ni göra med en sådan statistik”?
I de argument mot SD-motionen som framfördes från talarstolen antyddes – eller sades rent ut – att SD Södertälje vill upprätta ett register över invandrare. Ytterligare ett av dessa ovidkommande argument som uteslutande syftar till att misstänkliggöra och stigmatisera.
SD Södertälje anser helt enkelt att det är viktigt att ha tillgång till klara fakta, icke minst ekonomiska sådana, när viktiga politiska beslut som involverar många människor skall fattas. Södertälje kommuns så tydligt uttryckta vilja att mörka och dölja fakta på immigrationens område håller inte i längden!
”Vi måste ta emot människor som flyr från krig och elände”.
Att ge människor som flyr undan krig och olika typer av konflikter är naturligtvis, åtminstone i teorin, behjärtansvärt. Men pro primo kan vi inte ta emot hur många som helst utan att det blir negativa konsekvenser för hela samhället; pro secundo kan det vara svårt och ibland omöjligt att avgöra vilka som är verkliga flyktingar och vilka som är vad som brukar kallas bankomatflyktingar.
Som Jimmie Åkesson framhöll i sitt tal till Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro 2019: ”Vi räddar gärna världen, men låt oss först rädda vår del av den.” I vilket fall som helst: Sverige är fullt!
”Migration är en statlig angelägenhet”.
Sveriges migrationspolitik bestäms förvisso på statlig nivå, Det innebär givetvis inte, att det skulle vara en nackdel för kommuner och regioner att ha koll på de egna siffrorna. Tvärtom skulle detta underlätta för Södertälje och andra kommuner i händelse av exempelvis förhandlingar med staten om invandringsvolymer och eventuella statsbidrag i anledning av dessa.
SD avhåller sina landsdagar i stark opinionsmässig medvind. Bild: TT
När Sverigedemokraterna avhåller sina landsdagar, denna gång i Örebro, kan det Sverige-vänliga partiet göra det med en stark medvind – närmast orkanstyrka – i ryggen. SD har varit största partiet i ett par opinionsmätningar och dessutom pekar förtroendesiffrorna för mångårige partiledaren Jimmie Åkesson hela tiden uppåt.
I Aftonbladet/Demoskops senaste väljarbarometer blev SD landets största parti med 24,0 procent av väljarsympatierna på sin sida, och i Nyheter idag/Sentios nyligen offentliggjorda novembermätning toppar partiet med rekordnoteringen 28,5 procent samtidigt som Socialdemokraterna noteras för bottennappet 22,5 procent.
Det är, minst sagt, en väsentlig skillnad jämfört med hur det var när denna bloggare efter moget övervägande engagerade sig i Sverigedemokraterna i början av 2008. På den tiden korkade vi, i alla fall bildligt, upp champagnen om SD i någon enstaka mätning lyckades kravla sig över riksdagens fyraprocentsspärr. Som vi med 5,7 procent tog oss över i valet 2010.
Jimmie Åkesson har varit partiledare sedan 2005, då han efterträdde Mikael Jansson som i sin tur hade innehaft samma position i tio år. Åkesson ger i en intervju med TTs Owe Nilsson följande förklaring till de sverigedemokratiska framgångarna: ”Vi växer därför att vi beskriver verkligheten på ett sätt som väldigt många väljare känner igen sig i.”https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jimmie-akesson-vi-vaxer-for-att-vi-har-ratt
Detta är, som jag bedömer det, en helt sannfärdig beskrivning av sakernas tillstånd i Sverige i nådens år 2019 då sprängningar och skjutningar når nya rekordnivåer och larmrapporterna om tillståndet i sjukvården, skolorna och rättsväsendet står som spön i backen. SDs beskrivning av denna beklagliga verklighet finner gehör hos alltfler väljare eftersom den är sann – inte ett uttryck för tvivelaktig propaganda eller populistiskt snömos, hur mycket meningsmotståndarna än vill ha det till att så är fallet.
Framgångarna för SD avspeglar sig också i synen på Jimmie Åkesson, vars förtroendesiffror konstant är på väg uppåt. Nyligen var det 43 procent av de tillfrågade i en näringslivsbarometer i tidningen Dagens Industri som uppgav att de hade stort eller mycket stort förtroende för Åkesson. Detta skall jämföras med endast 13 procent då samma undersökning gjordes 2016.
SD-ledaren når dock inte upp till det förtroende som de tillfrågade företagarna uppgav att de hyser för Moderat-ledaren Ulf Kristersson, vilken så många som 70 procent uppger att de har stort eller mycket stort förtroende för. M är är ävenledes det parti som en bred majoritet av företagarna i första hand sympatiserar med.
Undersökningen visare vidare att Center-ledaren Annie Lööf störtdykt när det gäller näringslivets förtroende: från 67 procent 2017 till 30 procent 2019. I botten av förtroendeligan hittar vi, föga sensationellt, Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin. MP och V är de partier som näringslivet sågar mest, vilket är fullt logiskt – inget av dessa vänsterpartier har mycket till övers för den fria företagsamheten.
Nyheter idag/Sentio november 2019: SD störst med 28,5 procent.
Att Sverigedemokraterna får 28,5 procent och blir största parti hos Nyheter idag/Sentio är inte speciellt överraskande, eftersom partiet brukar få höga siffror där. Norska Sentio var det mätinstitut som var bäst på att förutsäga SDs valresultat 2014 men högg ordentligt i sten 2018, då man tydligt överskattade SD-sympatierna i väljarkåren.
Desto mer anmärkningsvärt är att SD med 24,0 procent blev störst även hos mer etablerade Aftonbladet/Demoskop. Och i den senast publicerade opinionspejlingen blir SD näst största parti hos SVT/Novus med 21,5 procent, en ökning med 1 procentenhet jämfört med föregående mätning. Socialdemokraterna blir störst här med 26,0 procent.
Om det skulle hållas riksdagsval i dag ter sig chanserna för ett regeringsskifte klart goda i beaktande av den nedåtgående S-trenden och måttliga eller dåliga siffror för regeringens stödpartier Centerpartiet respektive Liberalerna. Sistnämnda parti rasar i Sentio-undersökningen ner till 2,5 procent och hamnar även hos Novus under de magiska 4 procenten.
Moderaterna under Ulf Kristerssons ledning har i den senaste tidens mätningar prenumererat på tredjeplatsen i svensk partipolitik med, i de flesta fall, noteringar på mellan 16 och 19 procent. Ett betydande antal tidigare M-sympatisörer har strömmat över till SD, något som påverkat Kristersson och hans parti att sakpolitiskt närma sig SD.
För maktstinna Socialdemokraterna ter sig situationen alltmer prekär. När partiet i riksdagsvalet 2018 inhöstade 28,3 procent var detta sosseriets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes. Nu är S nere på som sämst 21-22 procent i en del mätningar, och det finns en överhängande risk att raset fortsätter och att partiet halkar ner under 20-strecket till valet i september 2022. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zGwLjK/intern-kritik-mot-lofven-och-s-ledningen-har-tappat-greppet
Aftonbladet rapporterar att även tidigare med partiledningen lojala socialdemokrater nu börjar ifrågasätta Stefan Löfvens svaga ledning. Således utbröt en kritikstorm efter Löfvens katastrofala framträdande i SVTs Agenda den 17 november, där statsministern gav intryck av att inte ha en susning om vad som händer i samhället och vad de många och svåra problemen beror på.
Det är ingen överdrift att hävda att Socialdemokraterna aldrig varit så illa ute som nu. Samtidigt har det aldrig sett så ljust ut för Sverigedemokraterna. Låt oss emellertid minnas att det är valresultatet, ingenting annat, som räknas på riktigt!
Jag instämmer livligt i Jan Ericsons hovsamma propå. I Pride-paraderna förekommer regelmässigt beteenden som tveklöst skulle kunna rubriceras såsom ”förargelseväckande beteende” enligt Brottsbalkens skrivning. Polis och åklagare avstår emellertid lika regelmässigt från att ingripa mot Pride – tågen brukar dessutom innehålla gaypoliser i uniform som tjoar och har sig.
Pride har sitt ursprung i den radikala amerikanska gayorganisationen Personal Rights in Defense and Education (förkortat PRIDE) vilken bildades i Los Angeles 1966. Redan 1971 hölls en demonstration för homosexuellas rättigheter i Örebro med omkring 15 deltagare. Genomslag fick Pride-rörelsen först när den nådde Stockholm, och 1998 upphöjdes den till Europride.
ÖB Micael Bydén fjollar till det i Stockholm Pride 2018.
Stockholm Pride är den största manifestationen i sitt slag i Norden och säger sig tillvarata HBTQ-gruppens intressen. Evenemanget ses av det politiskt korrekta etablissemanget som ett celebrerande av kärlek och tolerans. Samtidigt utestänger man partier och personer som inte anses passa in i Prides så kallade värdegrund.
Således bannlystes det borgerliga partiet Medborgerlig samling från årets Stockholm Pride trots att partiet är det enda i Sverige som i Ilan Sadé har en homosexuell partiledare. Inte heller Sverigedemokraterna, som inför årets val har flera homosexuella kandidater på kandidatlistan till riksdagen, är välkomna.
När det Pride närstående Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) skulle hålla partiledardebatt i Kulturhuset i anslutning rill Stockholm Pride deltog således sjuklöverpartierna och det diminutiva Feministiskt initiativ men alltså inte det utmobbade SD. Arrangörerna lät i stället ersätta SDs Jimmie Åkesson med en liten plastelefant. https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/
Kritik mot Pride-spektaklet har förekommit länge. Dick Erixon, som själv är homosexuell, framhöll på sin blogg den 28 juli 2009:”Pride utnyttjar minoriteter i syfte att predika normlöshet.” Vidare: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Erixon, i dag chefredaktör för SD-publikationen Samtiden, fäster här uppmärksamheten dels på Prides politiskt radikala agenda, dels på den översexualisering som präglar Pride. http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/
Bilder av svenskt ledarskap: sjuklövern plus F! på RFSLs partiledardebatt; medlemmar ur en svensk handelsdelegation från ”världens första feministiska regering” på besök i Iran; samt fackföreningsfolk ifört ”fittmössor”.
Ungefär samtidigt som Dick Erixon fällde ovanstående omdömen skrev jag en bloggtext där jag söker utreda och ge en bakgrund till Prides otvetydiga vänsterpolitisering. Vad som främst kommit uppmärksammas i bloggtexten är dock meningen ”den aidsdoftande Shamefestivalen” vilken ¨med åren fått närmast bevingad status. Den som vill kan läsa vad jag skrev för nio år sedan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/28/shamefestivalen-rullar-igang/
Senast återgavs min onekligen litet tillspetsade karaktäristik i Expressen i samband med en artikel den 4 augusti 2018, där den maniskt SD-hatande journalisten David Baas är ute efter att misskreditera mitt parti genom att citera vad partihöjdare som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och David Lång torgfört i ämnet Pride. https://www.expressen.se/nyheter/sd-riksdagsmannen-gor-pride-kriminellt/
Annie Lööf (C) fotograferad med halvnaken man på Pride.
Det är inte en dag för tidigt att vi slutar upp med att idealisera och idyllisera Pride som en godhetens manifestation för ”kärlek och tolerans” och i stället tar den för vad den är: ett vänsterradikalt, sekteristiskt jippo med översexualisering som affärsidé som frontalkrockar med hävdvunna värden som traditionell familjebildning och sexualmoral. Hur man som företrädare för partier med konservativa inslag som M och KD kan delta i sådana sammanhang övergår mitt förstånd.
Det är min uppfattning att Pride gjort betydligt mer skada för homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter än alla så kallade homofober tillsammans.
Docent Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson
Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.
Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.
Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117
Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.
Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).
Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.
Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”
Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.
1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.
Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.
Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.
Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”
Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.
I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):
1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.
En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.
Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.
1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.
Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.
Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta. ”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”
Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753
1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.
Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.
Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.
Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!
”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.
Enligt en den 6 juli 2018 offentliggjord opinionsundersökning av SVT/Novus var 61 procent av de tillfrågade för ett förbud mot muslimska böneutrop i Sverige. 28 procent motsatte sig förbud medan 11 svarade att de inte visste. Undersökningen har föregåtts av åratal av muslimsk indoktrinering via bland annat media, politiska partier och Svenska kyrkan.
Nu finns en väljarmajoritet mot muslimska böneutrop i Sverige.
Böneutrop, med arabisk terminologi adhan, sker enligt muslimsk tradition fem gånger om dagen i syfte att kalla de troende till de påbjudna tidebönerna. Utropen sker vanligen från en minaret i anslutning till den aktuella moskén men kan även ske från moskéns ingång. Böneutroparen är alltid en man som kallas muezzin. I dag används ofta högtalaranläggningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adhan
Den förste som utförde ett muslimskt böneutrop var den frigivne etiopiske slaven Bilal Ibn Ribah, en förtrogen till islams grundare Muhammed, som kallade till bön år 622 eller 623.
Moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm var 2013 först i Sverige med att få tillstånd att hålla böneutrop på fredagar. 2017 tilläts böneutrop i Karlskrona och 2018 i Växjö. Moskéer på andra platser är intresserade av att följa efter. Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ställde sig välkomnande till böneutropen i Växjö och citerades: ”Det är naturligt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle att olika traditioner möts, syns och samverkar för det goda samhället.”http://www.dagen.se/nyheter/vaxjobiskopen-fredrik-modeus-valkomnar-ansokan-om-boneutrop-1.1100441
Moskén i Fittja i Botkyrka kommun var först med att få tillstånd att hålla böneutrop 2013.
Andra präster har uttryckt liknande synpunkter. Det kan i sammanhanget erinras om att ärkebiskop Antje Jackelén som sitt valspråk antagit ”Gud är större”, vilket är en direkt översättning från arabiskans Alla´hu akbar.
Omfattande muslimsk invandring. Böneutrop är ett uppenbart uttryck för den pågående islamiseringen av det svenska samhället, en följd av den omfattande invandringen från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika som under många år aktivt drivits på av Socialdemokraterna. En nyckelroll härvidlag har innehafts av den socialdemokratiska underorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Ursprunget till denna organisation står att finna i Sveriges socialdemokraters kristna förbund, som grundades 1929 men som dessförinnan hade haft en lokalavdelning i Örebro sedan 1924. Därefter ändrades namnet till Broderskapsrörelsen innan organisationen 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokrater_f%C3%B6r_tro_och_solidaritet
Ordförande sedan 2015 är Ulf Bjereld, en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har ett förflutet i det revolutionära partiet KPML(r). Bland medlemmarna märks samordningsminister Ibrahim Baylan samt riksdagsledamöterna Hillevi Larsson och Carin Jämtin.
Jämtin ville ha muslimsk helgdag. Terrorforskaren Magnus Norell uppmärksammar i ett inlägg på Ledarsidorna den 7 februari 2017 att dåvarande Broderskapsrörelsen 1999 slöt ett avtal med det Muslimska brödraskapet närstående Sveriges muslimska råd. https://ledarsidorna.se/2017/02/statsministern-och-det-muslimska-brodraskapet/
Carin Jämtin framförde förslaget att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag.
Avtalet skulle, förutom ett generellt politiskt inflytande, garantera den muslimska diasporan ett visst antal riksdagsplatser. Som en motprestation skulle Socialdemokraterna erhålla ett ökat antal väljare och medlemmar, något som av S –partiet bedömdes vara av stor vikt sedan LO 1987 avskaffat kollektivanslutningen vilken automatiskt försåg partiet med ett betydande antal medlemmar.
Larsson poserade 2014 med ett inramat diplom hon fått av den Palestinska myndigheten som tack för sina tjänster – på den karta som fanns på diplomet hade staten Israel avlägsnats. Hillevi Larsson har deltagit i Israel-fientliga demonstrationer i hemstaden där slagord av typen ”Skjut judarna!” har skanderats.
En framträdande socialdemokrat som engagerat sig för de så kallade palestinierna och mot den judiska staten Israel är den före detta partisekreteraren Carin Jämtin, sedan 2017 generaldirektör för biståndsorganet SIDA. Hon pläderade 2014 för att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag i anslutning till Eid al-fitr, som markerar avslutningen på fastemånaden ramadan. Hon ångrade dock senare sitt förslag. http://www.dagen.se/carin-jamtin-foreslar-muslimsk-helgdag-1.130736
Hillevi Larsson (S) med palestinaarabisk utmärkelse där Israel raderats från kartan.
Hägg tvingades bort. En socialdemokrat som faktiskt tagit ställning mot islamiseringen av sitt parti och Sverige är Carina Hägg från Värnamo, som var riksdagsledamot 1995-2014. Det ledde till att hon tvingades bort från sossarnas valsedel inför valet för fyra år sedan.
Hägg var en av dem som riktade stark kritik mot att Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, den 7 april 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse efter att tidigare ha haft motsvarande position inom S-partiet i Stockholms stad. Mustafa tvingades avgå redan efter en vecka sedan han kritiserats för att ha bjudit in beryktade antisemiter och homofober till möten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Mustafa
Carina Hägg har fortsatt rikta kritik mot islamiseringen sedan hon avpolletterades av sitt parti. Hon har bland annat påpekat att det finns islamiseringsivrare över allt i samhället: ”De finns i alla partier, på universiteten, studieförbunden och i kyrkan.” Hägg har även framhållit att islamiseringen icke minst och med full kraft pågår i förorterna, där islamistiska gäng på ett aggressivt sätt söker upprätthålla sharialagar och andra muslimska seder och bruk. https://www.vn.se/article/islamisterna-vill-bygga-kalifat-i-fororterna/
Islamism i andra partier. Anpassningen enligt islam är, som Hägg framhållit, inte enbart en socialdemokratisk angelägenhet även om S tvivelsutan varit pådrivande.
Miljöpartisten och islamisten Mehmet Kaplan var stadsutvecklings- och bostadsminister i den rödgröna regeringen 2014-16 men avgick efter en skandal där det visade sig, att han varit på middag med representanter för den fascistiska turkiska grupperingen Grå vargarna. Kaplan har bland annat deltagit i det Israel-fíentliga propagandajippot Ship to Gaza.
Exminister Mehmet Kaplan (MP) umgicks med turkiska fascister.
Moderaterna hade 2010-14 en riksdagsman vid namn Abderizak Waberi, en tidigare rektor för en muslimsk friskola i Göteborg som i ett TV-inslag deklarerade att han ville leva i ett samhälle styrt av islam där kvinnor och barn hölls i Allahs tukt och förmaning.
Våren 2018 friade de båda centerpartistiska nämndemännen Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson i Sundbyberg en muslimsk man som misshandlat sin hustru med motiveringen, att kvinnan i stället borde ha vänt sig till mannens familj eftersom de ingått äktenskap enligt shariased. Båda nämndemännen avgick från sina uppdrag i likhet med nämndemannakollegan Robert Ahl (MP), vilken stött dem. https://nyheteridag.se/miljopartisten-som-stottar-c-islamistens-dom-lamnar-sitt-uppdrag/
”Nu får det vara nog”. Islamiseringen av Sverige torde ha underlättats av det faktum att Sverige i flera decennier bedrivit en Israel-fientlig politik som ensidigt gynnat våldsbenägna palestinaaraber. Palme-Andersson-linjen har följts slaviskt också under år med borgerliga regeringar.
Ett uttryck för den socialdemokratiska faiblessen för Yassir Arafats gamla terrorparti al-Fatah kom vid S-kongressen 2013, då Stefan Löfven kallade partiet ”vårt kära systerparti”. Samma parti som bland annat använder biståndspengar till att avlöna fängslade terrorister i israeliska fängelser och deras familjer och uppkallar gator och offentliga platser efter terrorister. http://www.varldenidag.se/israelkommentar/stefan-lovfen-omhuldar-parti-som-hyllar-terrorism/Bbbqcf!c7bRa6xWnSNpP37QtOYYYg/
Den opinionsmässiga majoriteten för ett förbud mot böneutrop – en sed som så uppenbart strider mot svenska traditioner och svensk kultur – kan ses som ett uttryck för insikten att ”nu får det vara nog” när det gäller eftergifter åt muslimer i Sverige och deras fortgående strävanden att framflytta sina positioner i det svenska samhället.
Näthatsgranskaren sägs bestå av jurister, IT-tekniker och poliser vilka utifrån en avsky för hat och hot på nätet anmäler folk på sociala medier enligt löpande band-principen. Projektledaren Tomas Åberg, en 43-åring med polisiär yrkesbakgrund, påstås själv ha anmält runt 750 ”nättroll” för brott såsom hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal och uppvigling. https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/zLk7l4/tomas-43-har-anmalt-750-nattroll
Verksamheten tycks ha varit framgångsrik: 14 procent av de förseelser som anmälts av Åberg har gått till åtal och cirka 80 personer har dömts skyldiga till brott. Bland dessa finns äldre kvinnor som exempelvis raljerat över islam och muslimer.
Näthatsgranskaren hävdar att gruppen arbetar på ideell basis, men 2017 erhöll den 600 000 kronor i statligt bidrag. Den påstår sig även vara ”opolitisk”, men de nätaktiviteter som anmäls tycks uteslutande vara riktat mot sådant som vänstern finner oacceptabelt. Intresset för att spåra upp och lagföra hatarna på vänsterkanten lyser med sin frånvaro.
Jag tänker exempelvis på dem som mordhotat och gjort hembesök hos kvinnliga högerjournalister som vågat gå emot den politiskt korrekta strömmen: https://www.svt.se/kultur/medier/hatet-mot-hoger
Det är självfallet inte okay att uttrycka hat och hot på nätet oavsett politisk åskådning. Näthatsgranskaren skulle dock vinna i trovärdighet om gruppen ägnade sig att spåra upp vänsterhatarna med samma frenesi som den strävar efter att sätta dit mor- och farmödrar som tröttnat på den kvävande politiska korrekthet och mångkulturalism som breder ut sig som en våt filt över yttrandefriheten i landet.
”Kapten Klänning” kämpade för kvinnors rättigheter inom polisen men hade inte precis rent mjöl i påsen.
Trovärdigheten skulle också stärkas om Näthatsgranskaren såg till att sopa rent framför sin egen dörr. Katerina Janouch har på sin blogg visat att en tongivande person inom gruppen 2013, då vederbörande var 38 år, fick djurförbud efter att ha vanvårdat hjortdjur och jakar på en gård i Pålsboda utanför Örebro. http://katerinamagasin.se/lex-kapten-klanning-hur-mycket-granskning-tal-nathatsgranskaren/
Den alltid läsvärda Janouch påminner om den så kallade Kapten Klänning, polisbefälet Göran Lindberg i Uppsala som kämpade för kvinnors rättigheter men som dömdes till fängelse för sexualbrott efter att i många år ha våldtagit och förnedrat kvinnor: ”På samma sätt är det med dem som agerar moraldomare och pekpinnar åt andra människor. De bör ha rent mjöl i påsen – annars faller ju förtroendet för dem.”
Janouch citerar även omdömen från en tidigare kollega till den numera 43-årige mannen. ”Han saknar helt spärrar”, citeras kollegan som också beskriver 43-åringen som en ”fullfjädrad mytoman”. Här kan man läsa om den vanskötsel av djur som gjorde att mannen polisanmäldes och fick djurförbud (han har sedermera bytt efternamn): http://www.sydnarkenytt.se/hallsberg/artikel/dumpade-jakar-polisanmaels#.WpvY7OSWzIU
För mig framstår Näthatsgranskaren som ett ”digitalt medborgargarde” (Katerina Janouchs ord) som för tankarna till Nazitysklands Gestapo eller åtminstone det kommunistiska Östtysklands Stasi vars enda uppgift var att spåra upp och sätta dit oliktänkande vilka betraktades som statens fiender.
Leninpriset nästa för Näthatsgranskaren?
Hade Näthatsgranskaren funnits i Östtyskland hade gruppen säkerligen belönats med Ulbrichtsmedaljen, eller vad den högsta östtyska utmärkelsen nu kallades. Här i Sverige lär man få nöja sig med Jan Myrdalssällskapets Leninpriset.
Fotnot: Leninpriset var ursprungligen en hög utmärkelse i Sovjetunionen som från 1925 delades ut till förtjänta personer. Den svenske författaren Artur Lundkvist erhöll Leninpriset 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Artur_Lundkvist
Rättning i leden – Stefan Löfven talar om för alliansledarna vad som gäller.
Partipolitiken i Sverige kretsar i skrivande stund till betydande del kring Moderaternas så kallade arbetsstämma i Örebro 12-15 oktober och särskilt då partiets skärpta migrationspolitik. Detta innebär bland annat att M fortsättningsvis kommer att arbeta för striktare asylregler inom EU och hårdare tag mot immigranter som fått avslag på sina asylansökningar. http://omni.se/massivt-m-stod-for-skarpt-migrationspolitik/a/Gzyox
M-partiet synes alltså ha gjort upp med Fredrik Reinfeldts beryktade ”öppna era hjärtan (och plånböcker)”-politik, tvivelsutan med huvudsyftet att få tillbaka de väljare som tidigare i frustration strömmat över till Sverigedemokraterna. Av bara farten har M plockat upp ett annat gammalt SD-förslag – att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.
Många moderater hälsar nu sannolikt den färske partiledaren Ulf Kristersson, 53, som något av en frälsare som skall ta partiet tillbaka till forna opinionshöjder. Det har förvisso börjat hyggligt – i Svenska Dagbladet/SIFOs oktobermätning ökade M med 1,4 procentenheter upp till 18,6 procent. Visserligen nästan 5 procentenheter sämre än senaste valresultatet 23,3 procent, men ändå. https://www.svd.se/sd-rasar-i-svd-sifo–ner-till-nivaer-fore-flyktingkrisen
M framåt med 1,4 och SD bakåt med 2,8 procent enligt Svenska Dagbladet/SIFO oktober 2017.
Moderatstrategerna gläds säkert minst lika mycket över SDs tillbakagång med 2,8 procentenheter ner till 15,0 procent i samma mätning. I sammanhanget kan det vara lärorikt att notera att samme Ulf Kristersson som nu stramar åt partiets hållning i invandringsfrågan i egenskap av socialförsäkringsminister ingick i den alliansregering som gick i bräschen för en i stort ohämmad immigrationspolitik.
Den som tror att Ulf Kristersson är mer konservativ eller högerinriktad än de närmaste företrädarna Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt misstar sig. Kristersson är en typiskt ”ljusblå” karriärist utan tillstymmelse till konservativ övertygelse i sin ideologiska utrustning och som nu, uppenbarligen i rent röstmaximerande syfte, kopierar den sverigedemokratiska politiken.
Frågan är om denna moderata balansakt kommer att lyckas i längden: att kopiera SD-politiken på flera punkter samtidigt som SD utnämns till politisk motståndare. Och hur skall den stramare migrationspolitiken – som dock kompletteras med önskemål om en flyktingkvot om 25 000 per år – koordineras med exempelvis Centerns blödande hjärtan-hållning?
Såväl Jimmie Åkessons SD som Ebba Busch Thors KD går bakåt i senaste Sentio-mätningen. SD förblir dock näst största parti med 22,8 procent medan KD rasar ner till katastrofala 2,3 procent.
Det är enligt min uppfattning tvivelaktigt om allianspartierna kommer att kunna erbjuda något som ens liknar ett trovärdigt regeringsalternativ fram till valet i september 2018. C och Annie Lööf tycks inte vara särskilt angelägna om att störta den rödgröna regeringen, samtidigt som både KD och L hänger på den proverbiala gärdesgården i åtskilliga mätningar. Mot detta skall vägas att det sistnämnda förhållandet gäller även MP och V inom ramen för det nuvarande regeringsunderlaget.
Nu skall vi nog inte ta SIFO-siffrorna på alltför stort allvar. Metoden att göra telefonintervjuer utifrån listor med förtryckta namn har uppenbara nackdelar, typ att åtskilliga av de listade personerna inte går att få tag på och att många sannolikt drar sig för att ange ett avskytt parti som SD som det parti man skulle rösta på. SIFO lyckades betecknande nog heller inte särskilt väl med att förutspå SDs senaste valresultat om 12, 86 procent utan spådde 10,4 procent i mätningen närmast före valet 2014.
Allra bäst på att pricka Sverigedemokraternas valframgång för tre år sedan var i stället norska Sentio, som hade SD på 12,7 procent. Sentios oktobermätning 2017 i samarbete med sajten Nyheter idag ger SD avsevärt högre opinionssiffror än SIFO och flera andra mätinstitut – här är det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik alltjämt näst störst med 22,8 procent, en blott marginell reträtt jämfört med närmast föregående undersökning. https://nyheteridag.se/centerpartiet-forlorare-och-vansterpartiet-vinnare-i-oktobermatningen-fran-sentio/
Piratpartiet (PP) går fram 0,6 procentenheter till 1,1 procent hos Nyheter idag/Sentio. På bilden PP-ledaren Magnus Andersson
Hos Sentio märks över huvud taget ingen Kristersson-effekt, utan M-partiet går tvärtom tillbaka något till 16,8 procent. Förlorare hos det i Norge väletablerade instutet är Centerpartiet, som sjunker ner till 9,6 procent, sämst på länge. Vänsterpartiet lever farligt och landar på 4,0 procent under det att Kristdemokraterna noterar ett bottennapp med endast 2,3 procent. Störst är Socialdemokraterna som går framåt till 25,9 procent.
Nyheter idag/Sentio är de enda i mätningskarusellen som har separata siffror för lilleputtpartierna Feministiskt initiativ (nu 1,9 procent) och Piratpartiet (1,1 procent).
För denna bloggare framstår det som obegripligt att Socialdemokraterna fortsatt kan vara största partiet med sympatier på runt 30 procent i de flesta undersökningar. Detta i en tid då socialdemokratiska partier krisar och i vissa fall nästan utraderas över hela Europa. Ännu mer obegripligt är att S-ledaren, statsminister Stefan Löfven, i en Novus-undersökning nyligen visade sig åtnjuta störst förtroende bland samtliga partiledare. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stefan-lofven-s-har-hogst-foretroende-av-partiledarna
35,0 procent av de tillfrågade förklarade sig ha mycket eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven. Detta är visserligen en tillbakagång med 2 procentenheter jämfört med föregående sympatimätning, men då närmaste konkurrenten – Annie Lööf (C) – tappar 6 procentenheter kan Löfven fortsätta trona på förstaplatsen.
Efter ett initiativ av den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick tyska judar som kom till Sverige ett stort ”J” stämplat i sina pass.
En sak har Stefan Löfven ärvt från sin företrädare som svensk statsminister: i likhet med Fredrik Reinfeldt (M) är S-ledaren märkligt fixerad vid Sverigedemokraterna, vars allmänna ondska och fördärvlighet om vi får tro Löfven knappast känner några gränser. Löfven fortsätter med den drucknes envishet från riksdagens talarstol liksom i andra fora kalla SD för ”ett rasistiskt parti med nynazistiska rötter” och liknande. Den nye M-ledaren Ulf Kristersson har valt att beteckna denna besatthet som ”osund”: http://www.friatider.se/l-fven-besatt-av-sd-p-ett-osunt-s-tt
Tilläggas kan att det inte heller var SD som tillät tyska trupptransporter genom Sverige under Andra världskriget, stödde en rad kommunistdiktaturer under Kalla kriget eller har understött ett palestinaarabiskt terrorparti i Mellanöstern med dokumenterade kopplingar bakåt till Hitlers Tredje rike; allt detta har som bekant Socialdemokraterna i sitt syndaregister. Mer om sossarnas förlöpningar här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/
Ambassadör Håkan Juholt tillsammans med Islands president Gudni Thorlacius Jóhannesson.
Det är tydligt att den inrikespolitiska temperaturen är i stigande inför valet om knappt ett år. Ett uttryck härför är väl också att det från Reykjavik meddelas att vår Islands-ambassadör sedan januari, Löfvens företrädare som S-ledare Håkan Julholt, behagat framföra tvivel på den svenska demokratin och dess framtidsutsikter: ”Demokratin glider svenska folket ur händerna då vi går mot ett expertstyre och på sikt en teknokrati eller en diktatur”.
Ord och inga visar onekligen. Håkan Juholt lyckades bara hålla sig kvar i knappt ett år som S-ledare (mars 2011-januari 2012). Frågan är hur länge han kan hålla ut som Islands-ambassadör med den faiblesse för frispråkighet han onekligen besitter. https://samnytt.se/hakan-juholt-sverige-pa-vag-att-avveckla-demokratin/
Engelbrektsstatyn i Örebro från 1865 av Carl Gustaf Qvarnström.
Riksrådet, rikshövitsmannen och upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson är en av de mest minnesvärda gestalterna i svensk historia. Han föddes i dalabergslagen någon gång under perioden 1392-99 och mördades på en ö i Hjälmaren i maj 1436. Som vi skall se spelar Engelbrekt även en viss roll i Södertäljes historia.
Engelbrekt var son till frälse- och bergsmannen Engelbrekt Englikoson och var gift med Karin Laurensdotter. Några barn hade paret veterligt inte, i alla fall inga som nådde vuxen ålder. Någon bild av Engelbrekt finns ej bevarad, men det är känt att han var liten till växten. Således knappast den imponerande gestalt som statyerna i Örebro och Stockholm (Engelbrekt står även staty i exempelvis Arboga, Falun och Norberg) vill antyda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbrektsstatyn
Engelbrekt Engelbrektsson ledde tillsammans med Karl (VIII) Knutsson Bonde – sedermera svensk konung i tre omgångar 1448-70 – upproret mot Kalmarunionen och dess regent Erik av Pommern åren 1432-36. Upprorsmännen jagade iväg de kungliga fogdarna från deras borgar, vilka därefter brändes ner. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=16127
En illustration som visar hur Engelbrekts anhängare bränner ner en unionsvänlig fogdeborg.
Försökte bygga en kanal genom Telge. För oss som Södertälje-bor är Engelbrekt ett minnesvärt namn tack vare hans ansträngningar att våren 1435 åstadkomma en kanal genom det dåvarande Telge. http://www.tugboatlars.se/Kanalen.htm:
För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt anlägga en kanal genom Telge…ett arbete som aldrig fullföljdes. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren ledas förbi det unionstrogna Stockholm. (Wikipedias avsnitt om Telge hus)
Engelbrekts strävanden att bygga en kanal genom det dåvarande Södertälje var onekligen vällovliga, men med dåtidens resurser i beaktande får man nog säga att försöket på förhand var dömt att misslyckas. Det skulle dröja ytterligare nästan 400 år innan kanalen kunde invigas år 1819 under konung Carl XIV Johans regeringstid.
Engelbrekt, som inte saknade internationella kontakter, lovade flera viktiga handelsstäder i norra Europa fri lejd genom Telge, däribland dem som tillhörde det mäktiga handelsförbundet Hansan. Engelbrekts göranden och låtanden upprörde bland andra riddaren och fogden vid borgen Telge hus, Bengt Stensson Natt och Dag, vilken tidigare varit vänligt stämd gentemot Engelbrekt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Telge_hus
Södertälje kanal i äldre tider.
Telge hus bränns ner. Sedan Bengt Stensson låtit beslagta tyska handelsskepp brände Engelbrekts närmaste man, som hette Erik Puke, i en hämndaktion ner Telge hus som var beläget på Slottsholmen vid Linasundet utanför den nuvarande stadsdelen Brunnsäng i norra delen av Södertälje. Telge hus län omfattade Öknebo, Hölebo och delar av Svartlösa härader i vad som i dag är Södertälje respektive Nykvarns kommuner med omnejd.
1448 inledde kung Karl VIII Knutsson Bonde arbetet med att uppföra en ny borganläggning på Slottsholmen, vilken fick namnet Karlsborg. Den förlorade dock alltmer sin betydelse i slutet av 1400-talet, övergavs och tilläts förfalla. Under tidigt 1500-talet beskrevs borgen som ”omkullfallen”. Under 1700-talet kom anläggningen att betecknas som Ragnhildsborg efter stadens skyddshelgon, Sankta Ragnhild (1075-omkring 1117). https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje
Slottsholmen är i dag till följd av landhöjningen större än den var under Telge hus storhetstid. Arkeologiska undersökningar gjordes dels 1937, dels 2002 i regi av Södertörns högskola. Bland annat upphittades armborstpilar, delar av hästskor, sporrar och fragment av en ringbrynja samt fingerborgar och andra sytillbehör från slutet av 1200- och början av 1300-talet.
En rekonstruktionsbild av medeltidsfästet Telge hus.
I vattnet utanför Slottsholmen, det vill säga i det som utgjort borgens hamn, upptäckte dykare försvarsanläggningar i form av rester av en pålspärr och stenkistor samt även delar av en medeltida båt.
Riksråd, rikshövitsman och upprorsledare. Det vi vet om Engelbrekt Engelbrektsson har vi från uppgifter i den så kallade Karlskrönikan, en rimkrönika omfattande unionstiden som producerades av kung Karl Knutsson Bondes (1408-70) kansli. Här framgår bland annat att Engelbrekt var en inflytelserik person i hembygden.
Engelbrekt valdes som dalaböndernas talesman i Danmark då klagomål skulle framställas mot den ökände Jens (Jösse) Eriksson, konung Erik av Pommerns danskfödde fogde i Västerås som satte skräck i den svenska befolkningen genom sitt terrorvälde. Jösse avrättades i december 1436, ett drygt halvår efter Engelbrekts eget frånfälle. Då upproret inleddes 1432 var Engelbrekt Engelbrektsson självskriven som befälhavare över dalahären.
Vid ständermötet i Arboga i januari 1435 invaldes Engelbrekt i riksrådet men uteslöts kort tid därpå ur detsamma av kung Erik. I januari 1436 återupptog Engelbrekt sin roll som upprorsledare, nu tillsammans med Karl Knutsson Bonde. Tillsammans med denne blev Engelbrekt även rikshövitsman, den tidens motsvarighet till överbefälhavare (ÖB). https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12366
Ett modernt minnesmynt avbildande kung Karl Knutsson VIII Bonde, som styrde Sverige i tre omgångar då vårt land var ett valkungarike.
Mördaren som undgick straff. Engelbrekt skulle emellertid inte bli så långlivad på denna post, ty i maj 1436 mördades han på en holme i Hjälmaren inte långt från Göksholm. Det anses att mordet inte hade politiska motiv utan snarare med det hat Engelbrekt hade uppväckt inom ätten Natt och Dag.
Mordet begicks enligt Karlskrönikan på så vis att Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till den tidigare nämnde Bengt Stensson, gick lös på Engelbrekt med en yxa varefter Magnus svenner fullbordade den brutala avlivningen av den kraftfulle dalkarlen som vid tiden för sin död var i 40-årsåldern. Mordet väckte enormt uppseende, inte bara inom landet utan också utrikes. https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Bengtsson_(Natt_och_Dag)
Mördaren klarade sig undan med livet i behåll, och inte bara det – efter diverse äventyrligheter omfattande bland annat en period som kapare i kung Eriks sold, blev Magnus Bengtsson i tidernas fullbordan medlem av riksrådet samt lagman i Närke. Det anses att det var fadern, Bengt Stensson Natt och Dag, som hade instiftat mordet.
En av orsakerna till att Magnus Bengtsson undgick straff var sannolikt, att den högre adeln i riket inte betraktade den lågadlige Engelbrekt som tillräckligt ”fin” och givetvis inte alls i samma klass som den förnäma ätten Natt och Dag. http://blog.svd.se/historia/2012/06/01/blev-mordet-pa-engelbrekt-bestraffat/
Engelbrekt och Puke som inspirationskällor. Slutligen några ord om Engelbrekts förtrogne Erik Puke, som alltså var den som i en proteståtgärd mot fogden Bengt Stensson brände ner Telge hus. Sedan Engelbrekt bragts om livet startade Puke ett nytt uppror mot unionsstyret i sin hembygd Rekarne i Södermanland, den så kallade Pukefejden, vilket spreds till Närke och Västmanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Puke
Plåtstaty av Engelbrekt från 1980-talet i Norbergs kommun.
Genom underhandlingar med dalafogden Hans Mårtensson lyckades Erik Puke få ett uppbåd bönder från Dalarna att marschera mot huvudstaden Stockholm. Vid västmanländska Haraker kom det till en smärre sammandrabbning vid Hällaskogen. De stridande parterna kom överens om att förhandlingar skulle inledas i Västerås, men i stället greps upprorsledaren Erik Puke, fördes till Stockholm och avrättades där i februari 1437.
Engelbrekt Engelbrektsson och Erik Puke är sedan länge avsomnade, men deras resoluta uppror mot det främmande väldet och dess representanter i Sverige kan kanske tjäna som inspirationskälla för oss som med demokratiska medel önskar återge Sverige dess nationella självbestämmande!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 