Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Romsons klavertramp: arrogans och oproffsighet ger SD nya röster

 Åsa Romson (MP) begår den svenska dödssynden att vägra skaka hand.

Det finns få svenska seder som har ett så grundmurat stöd i folkdjupet som att skaka hand. Det gör vi för att hälsa på eller uttrycka sympati för varandra eller tacka för något. Detta oavsett om vi är gamla vänner, bara bekanta eller över huvud taget inte känner varandra. Skaka hand skall vi banne mig göra, punkt.

Så är det inte i alla länder. I Orienten finns den i mitt tycke mycket tilltalande seden att hälsa på medmänniskan genom att trycka händerna mot varandra framför bröstet, buga och samtidigt hålla fötterna ihop. Det är artigt, ser trevligt ut och är dessutom hygieniskt, man behöver inte slösa på handspriten i förkylningstider. Jag brukar göra så när jag vet att den person jag står inför inte har något emot att jag hälsar så, i annat fall blir det handskakning eller kanske ingenting alls – man kan ju faktiskt bara säga ett enkelt  ”hej” utan vidare gester.

 Gustav Fridolin får bråttom när Jimmie Åkesson försöker ta honom i hand för ett par år sedan…

Att demonstrativt vägra skaka hand med någon kan emellertid aldrig tolkas som något annat än en uppenbar oartighet och till och med ses som en medveten förolämpning. Det visste naturligtvis vår vice statsminister Åsa Romson (MP) när hon formligen flög förbi SD-ledaren Jimmie Åkessons utsträckta hand i gårdagens partiledardebatt i riksdagen, även om hon gjorde ett tappert försök att släta över tilltaget. http://nyheteridag.se/partiledardebatten-har-vagrar-romson-skaka-hand-med-akesson/

I Dagens Nyheter den 10 juni citeras hon således på följande sätt: ”Jag har tagit Jimmie Åkesson i hand efter debatten som vi alla gör när vi avslutar debatter. Det var just i replikskiftet som vi inte tog i hand, och det är olika, ibland tar man i hand och ibland inte.” Kanske det. Det var bara det att hundratusentals svenskar via televisionen kunde se hur Romson mycket bestämt tog typ en extra sväng runt Åkesson och hans utsträckta hand just för att vara säker på att undvika den. Precis som medspråkröret Gustav Fridolin gjorde för ett par år sedan – intet är nytt under solen…

 Riazat (V) ”skiter i det blå skåpet” genom att ignorera Jakobssons (SD) utsträckta högernäve.

En likartad scen utspelade sig i den svenska politikens finrum för ett par veckor sedan, då Vänsterpartiets Daniel Riazat ignorerade sverigedemokraten Stefan Jakobssons utsträckta hand efter ett replikskifte i en skoldebatt. Det är fullt möjligt att såväl Åkesson som Jakobsson sträckte fram sina respektive högerkardor just med förhoppningen, att dessa skulle ignoreras av V- och MP-representanterna med deras ofta överdrivet emotionella inställning till SD vilket i sin tur skulle ge SD sympatier. http://samtiden.nu/16522/jakobsson-om-riazats-agerande-han-foll-pa-eget-grepp/

”Han föll på eget grepp”, citerades Jakobsson i den SD närstående nättidskriften Samtiden (länk ovan) och fyllde på med det aningen mustigare ”Han sket i det blå skåpet”. Och så var det naturligtvis. Ty oavsett om SDs framsträckta händer var en medveten SD-taktik eller ej så föll både Riazat och Romson och de föll tungt. De agerade på ett arrogant och oproffsigt sätt och medverkade nästan säkert till att ge Sverigedemokraterna tusentals nya röster.

Sceneriet med Romson som spänstar förbi Åkessons utsträckta högerhand begränsades ju heller inte till SVT, som sände partiledardebatten. Det har därefter upprepats på otaliga Facebook-sidor, bloggar, tweets och i tidningar och så kommer det att fortsätta. Åsa Romson verkar sakna medvetenhet om vad hennes brist på impulskontroll leder till. Frågan är hur länge hennes partikamrater kommer att ha tålamod med henne.

Socialdemokraterna förre katastrofale ledare Håkan Juholt är i Expressen dagens datum starkt kritisk mot Romsons vägran att skaka hand med SD-ledaren och menar, att det är en sorts demonstrationspolitik som regeringen inte skall ägna sig åt. Vilket man naturligtvis kan hålla med om. http://www.expressen.se/nyheter/juholt-inget-regeringen-ska-agna-sig-at/ Det finns dock knappast några skäl för Håkan Juholt att här ta till de allra djupaste brösttonerna.

 Juholt (S) och Ohly (V) bojkottade TV-debatt på grund av att de placerats för nära Åkesson (SD) i TV-studio.

Juholt, på sin tid en vandrande katastrof som sosseledare med det ena klavertrampet efter det andra, ägnade sig inför en direktsänd partiledardebatt i SVT 2011 åt en än mer outrerad demonstrationspolitik då han (och dåvarande vänsterledaren Lars Ohly) vägrade ställa upp med motiveringen, att de hade placerats för nära Jimmie Åkesson i TV-studion. FPs Jan Björklund tyckte Juholt var ”barnslig” och Jimmie Åkesson blev ”förvånad” efter att först ha skrattat.http://www.expressen.se/nyheter/barnsligt-av-juholt/

Så kan det gå när inte haspen är på. Man undrar vidare litet resignerat när Juholts efterträdare skall sluta upp med att hala fram naziflaggan när han inte klarar av den normala debatten med SD. I går drog han åter fram de påstådda nazispökena och hakkorsen från SDs grundandeår 1988 ur garderoberna. Jag undrar varje gång jag hör Löfvens litania varför karln i stället inte kan glädja sig åt SDs remarkabla utveckling: från ett parti med extremnationalistiska tendenser till ett socialkonservativt mittenparti, där folk med faiblesse för extremism åker ur partiet med huvudet före. I sossepartiet får de däremot plats ända upp i partiledningen.

Åkesson nämnde också detta i riksdagsdebatten och fyllde på med att sosseriet i det förflutna backat upp otrevligheter såsom rashygien, tvångssteriliseringar och stöd till kommunistdiktaturer. Om det hade varit jag som ställts mot Löfven hade jag kanske därtill påpekat, att ungefär samtidigt som SDs förste partiledare Anders Klarström utträdde ur Nordiska rikspartiet för att ägna sig åt det betydligt mindre extrema SD var Socialdemokraterna fullt sysselsatta med att pussa Castro och Arafat på kinderna, stödja sovjetiska så kallade fredsförslag ämnade att avväpna västvärlden samt pumpa in skattepengar i kommunistiska krigskassor i Angola och andra afrikanska länder.

 Kompisarna Olof Palme och Fidél Castro under en rökpaus.

På resa i västra Turkiet (III): Izmir (Smyrna) och Pergamon

 Karta över den forntida Lydien med Smyrnas läge utmärkt vid Egeiska kusten.

Izmir/Smyrna

Izmir, även kallat Egeiska havets pärla (åtminstone av den turkiska turistindustrin), var målet då jag för knappt tre månader sedan påbörjade min en vecka långa rundresa i västra Turkiet under den turistiska lågsäsongen. Staden, med det antika namnet Smyrna,  är Turkiets ledande hamnstad och landets tredje största stad med omkring 3,5 miljoner invånare. Här finns bland annat ett oljeraffinaderi, industrier samt icke minst en NATO-bas.

Smyrna grundades under antiken av aioliska greker och erövrades 668 före Kristi födelse av joner och blev sålunda en medlem i det så kallade Joniska förbundet av grekiska stadsstater. Omkring år 600  förstördes staden och låg öde i 300 år tills den återuppbyggdes fyra kilometer sydväst om den ursprungliga platsen. Smyrna blev nu under den grekiske härskaren Lysimachos känt som en av Orientens mest praktfulla städer, som i omgångar tillhörde de lydiska, syriska och pergamenska rikena.

133 före Kristi födelse blev Smyrna en del av den romerska provinsen Asien men drabbades i snabb följd åren 178 och 180 efter Kristi födelse av ödeläggande jordbävningar. Den återuppbyggdes under den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121-180) sista år. Denne kejsare är känd som en stoisk filosof vars bok Självbetraktelser tillhör världslitteraturen; den gjorde stort intryck på denna bloggare i unga år.

 Sankt Polykarpos av Smyrna – bränd på bål för sin kristna tros skull.

Den kristna församlingen i Smyrna tillhörde de sju församlingar i provinsen Asien, som författaren av Johannes uppenbarelse tillskrev med berättelserna om de syner han genom gudomlig ingivelse fått uppleva. År 155 ljöt här biskopen Polykarpos (69-155) martyrdöden under Antoninus Pius kejsartid. När Polykarpos av de romerska myndigheterna blev beordrad att avsäga sig sin kristna tro, skall han ha svarat: ”Jag har i 86 år tjänat Kristus, och han har aldrig svikit mig,  så varför skall jag nu svika honom?”

Han blev därför bränd på bål jämte tolv av sina lärjungar. Sankt Polykarpos vördas som helgon i Romersk-katolska kyrkan och Orientaliska ortodoxa kyrkan. Smyrna är för övrigt ett vanligt namn på svenska frikyrkor.

Under medeltiden lydde Smyrna länge under Bysans och därefter under Republiken Genua samt Republiken Venedig, för vilka den var en viktig hamn. Härnäst funngerade Smyrna som bas för Johanniterorden, vilken emellertid fördrevs av den uzbekiske krigsherren Timur Lenk (1336-1405) 1402. Lenk kombinerade enligt en fransk historiker ”turkisk-mongolisk erövringslust med islamisk fanatism”. 1425 blev Smyrna en del av det Osmanska (Ottomanska) riket.

Under Första världskriget bombarderades Izmir flera gånger av Ententen och blev enligt fredsfördraget i Sèvres, som följde på Första världskriget 1920, en grekisk stad. Den återerövrades dock av turkarna i Grekisk-turkiska kriget 1919-22 och blev åter turkisk egendom genom freden i Lausanne 1923.

          Överst det moderna Izmir med regnvått promenadstråk. Nederst min chokladmuffin med vidhängande latte. Foto: Tommy Hansson

Några antika utflyktsmål i anslutning till Izmir/Smyrna bjöds inte på denna resa, däremot en rundresa med färdbussen i den moderna staden samt en timmes uppehåll för egna strövtåg. Efter att ha promenerat ett stycke med mitt besvärliga högerknä på en bred gågata inmundigade jag en latte samt chokladmuffin på en uteservering.

På väg tillbaka till uppsamlingsplatsen informerade jag en skoputsare om att han tappat sin borste på trottoaren. Denne erbjöd mig då sin service, som jag nappade på – dels behövde mina skor putsas, dels tänkte jag att mannen som tack för hjälpen nog skulle bjuda på putsen. Icke. I stället visade det sig att han tagit överpris av mig, som han förmodligen såg som arketypen för den lättlurade turisten.

Han hade nog inte så fel; en av mina svagheter, eller styrkor om man så vill, är att jag vill tro de flesta om gott. Det är inte så himla kul att bli lurad, förstås, men hellre att bli det någon enstaka gång än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

 Den nya NATO-basen i Izmir invigs 2013.

Pergamon

 Bloggaren/resenären med Trajanus-templets lämningar i bakgrunden.

Församlingen i Pergamon var en annan av de kristna församlingar författaren av Johannes uppenbarelse skickade sina tämligen vidlyftiga beskrivningar av sina ännu vidlyftigare syner till, då under det latinska namnet Pergamus. Pergamon var under arkaisk grekisk tid en del av landskapet Mysien i nordvästra Anatolien, cirka 8 mil från Smyrna. Efter Alexander den stores död 323 före Kristi födelse blev Pergamon en självständig stad under Attalos-dynastin och växte omsider ut till ett betydande kungarike.

År 133 före Kristi födelse avträdde konung Attalos III genom sitt testamente Pergamon och ett antal andra städer till den dåvarande romerska republiken, som då döpte området till provinsen Asien. Efter ett kortvarigt inbördeskrig delades Attalos kungarike mellan Rom, Pontus och Kappadokien. Pergamon, beläget 300 meter ovanför Kaikosslätten, blev borg, fursteboning och tempelplats.

 Vår hårt arbetande guide försöker engagera sällskapet. Foto: Tommy Hansson

Den dag jag och mitt ressällskap besökte Pergamon var mycket blåsig, varför linbanan upp till toppen av säkerhetsskäl inte var i bruk. I stället forslades vi på ett smidigt sätt upp medelst taxibilar i skytteltrafik.

Pergamon nämns i historiska annaler första gången 399 före Kristi födelse, då det hade grekiskt statsskick men under persiskt styre. Pergamon blev ett centrum för  romersk kejsardyrkan och hyste tempel helgade åt caesarerna Trajanus (53-112) och Caracalla (188-217) liksom åt gudinnan Athena polias, vinguden Dionysos samt läkekonstens gudom, Asklepios. Vidare fanns här ett gigantiskt Zeus-altare, varav en fullskalig modell återfinns i Pergamonmuseet i Berlin, ett vida berömt bibliotek, en stor teateranläggning, pelargångar i grekisk stil (stoas) och ett betydande gymnasium.

 Lämningar av teateranläggningen, brant belägen i en sluttning. Foto: Tommy Hansson

Pergamon grävdes efter vanligheten ut av tyska arkeologer. Under åren 1878-86 utfördes grävningar på preussiska statens bekostnad av framförallt Carl Humann. De första riktiga utgrävningarna hade dock utförts av fransmannen Charles Texier 1833. Pergamon kom att bli en av de främsta fyndplatserna för antik grekisk arkitektur och skulptur. 1900 utfördes nya grävningar.

Till sist måste jag väl även säga några ord om det skrivmaterial som kallas pergament och som uppfanns i Pergamon. Detta hängde samman med stadens berömda bibliotek, som var i stort behov av det traditionella materialet papyrus vilket importerades från Egypten. Sedan egyptierna ställt in papyrusleveranserna till Pergamon tvingades pergamenerna hitta andra lösningar: man kom på att det gick att använda djurhudar från exempelvis kalv eller lamm. Sålunda uppfanns pergamentet.

Min avslutande text från resan i västra Turkiet kommer att handla om Efesos, som jag skulle vilja beteckna som resans höjdpunkt.

 Pergament uppfanns i Pergamon. Foto: Tommy Hansson

Gerontokrati eller ungdomsvälde?

http://www.youtube.com/watch?v=19SbkXCWfuw

Länken ovan går till låten ”Så gick det till när farfar var ung” exekverad av ”vikingarockarna” Ultima Thule med bidrag av Eddie Meduza. Jag tycker det kan vara en lämplig inledning på en liten betraktelse om ungdom contra ålderdom i politiken.

Själv fyller jag 62 år i november och har således åldern inne för att bli farfar eller morfar. När jag talar med äldre personer händer det att jag blir kallad ”unga pojken”. Det sägs att dagens svenskar blir äldre och äldre och att hälften av de barn som föds i dag kommer att bli 100 år gamla. Det må vara hur det vill med den saken. Dyrkan av det ungdomliga är fortfarande påtaglig i vårt samhälle.

William Petzäll (1988-2012).

Detta gäller icke minst i politiken. När Sverigedemokraternas (SD) riksdagslista skulle snickras ihop till valet 2010 fanns det några av kandidaterna som bara var litet över 20 år gamla och som dessutom åtnjöt förmånen av att ha ett tämligen fördelaktigt yttre. Jag anser att detta var olyckligt, eftersom en person som ännu inte fyllt 25 i blott sällsynta fall besitter den livserfarenhet och mognad som krävs för att ta säte och stämma i Sveriges riksdag. Ett fräscht/ungdomligt utseende kan enligt min enkla mening i sig aldrig få tillåtas vara en politisk merit.

Ett tragiskt exempel härvidlag var William Petzäll (1988-2012), som endast var 22 år fyllda när han 2010 invaldes i riksdagen. Nog för att William var försigkommen och begåvad, därtill en utmärkt talare, men riksdagsinträdet blev helt enkelt för mycket för honom, särskilt med tanke på de missbruksproblem som borde ha varit ganska uppenbara för hans politiska omgivning redan före katastrofen. Om William hade fått stå på tillväxt i alla fall fyra år till tror jag han hade varit i livet i dag och i bästa fall kvitt sina drogrelaterade problem.

Anton Abele (född 1992).

Nu är ju inte SD enda syndaren när det gäller att skylta med överdrivet ungdomliga ansikten. Värst härvidlag är Moderaterna: när Anton Abele, född 1992, invaldes i riksdagen vid förra valet blev han den yngsta riksdagsledamoten genom tiderna. Senare utsågs han till yttermera visso till statsrådsersättare för kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. Det är förstås möjligt att unge Anton är osedvanligt mogen för sin ålder.

Ett historiskt exempel på en ovanligt brådmogen politiker var William Pitt den yngre (1759-1806), som blev engelsk premiärminister första gången 1783 vid endast 24 års ålder. Han hade det dock väl förspänt på fädernet, då även hans far med samma namn (William Pitt den äldre) var premiärminister på sin tid.

William Pitt den yngre (1759-1806).

Om SD skall dessutom sägas att man på valbar plats riksdagslistan hade namn som Tony Wiklander (född 1939), Sten Andersson (1943-2010)), Stellan Bojerud (1944) och Jonas Åkerlund (1949). Riksdagens äldsta ledamot är för övrigt folkpartisten Barbro Westerholm som är född 1933 och således fyllde 80 år den 16 juni.

Att hög ålder inte behöver utgöra något hinder för politiker i hög position demonstrerade Kinas Deng Xiaoping (1904-97) som satt vid rikets roder vid fyllda 90. I Orienten medför framskriden ålder hög status och respekt enligt de gamla konfucianska principerna. Ibland kan man här verkligen tala om gerontokrati (åldringsvälde).

Det råder med andra ord en betydande spännvidd vad gäller åldern i Sveriges riksdag. Rent tekniskt skulle Anton Abele kunna vara barnbarnsbarn till Barbro Westerholm. Och det är givetvis bra att olika generationer finns representerade i den högsta lagstiftande församlingen. Förhoppningsvis kan de äldre ”ringrävarna” lotsa fram de yngre förmågorna på ett väl avvägt sätt.

Detta kräver dock att de yngre är beredda att lyssna till råd av äldre och hoppeligen visare personer, vilket möjligen ej alltid är fallet.

Tony Wiklander, född 1939, nestor i SDs riksdagsgrupp.

Så vad blir svaret på frågan – är  gerontokrati ellet ungdomsvälde lyckligast för ett givet samhälle? Det ganska självklara svaret är: ingetdera. Enligt min föga originella uppfattning är det de mest kompetenta och kapabla politikerna som bör styra. Vare sig de är 20 eller 90.

Förutsättningen är givetvis att vederbörande har de erfarenheter och kunskaper samt alla själsliga och kroppsliga färdigheter som krävs för att de på ett framgångsrikt sätt skall kunna ta sig an det jobb de valts att utföra. Det är ju långt ifrån alldeles säkert att vare sig 20- eller 90-åringen besitter samtliga dessa egenskaper. Personligen ser jag dock hellre litet äldre och därmed erfarnare personer på ansvarfulla poster än spolingar och flicksnärtor som valts  främst på grund av ungdom och utseende.