Svensk diskushistoria: från Ruth Svedberg till Daniel Ståhl

Det var ingen ände på glädjen sedan Daniel Ståhl och Simon Pettersson vunnit dubbelt i Tokyo-OS.

Som bekant blev det dubbelt svenskt i topp i diskuskastning i Tokyo-OS: ett väntat guld till Daniel Ståhl, 28, på 68,90 och ett inte fullt lika väntat silver till Simon Pettersson, 27, på 67,39. Daniel hade tidigare vunnit i VM i Doha 2019. Det var första gången på 73 år som Sverige vann fler än en medalj i en och samma friidrottsgren (se fotnot). https://www.svt.se/sport/friidrott/daniel-stahl-os-diskus-tokyo

Diskus är eljest av tradition knappast någon svensk paradgren inom friidrotten, vilket inte hindrar att det blivit en och annan medalj vid olika mästerskap. Det största namnet innan Daniel Ståhl dök upp för några år sedan var Richard ”Ricky” Bruch (1946-2011), Sveriges troligen mest skandalomsusade idrottsutövare någonsin. Han erkände att han dopat sig systematiskt under många år, något som inte var förbjudet i slutet av 1960-talet då han började med det.

Bruch tog brons vid OS i München 1972 med ett kast på 63,40 samt silver vid EM i Aten 1969 på 61,08. Han knep även en bronspeng i kula vid inomhus-EM i Sofia 1971. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch

Om man inte räknar gång till friidrotten var Bruchs brons i München Sveriges första olympiska friidrottsmedalj på 20 år. Bruch körde med den mindre lyckosamma taktiken att bygga upp förväntningarna något enormt inför de stora mästerskapen: han skroderade om att han skulle ta guld och kasta 70 meter och liknande. Följden blev att han bröt samman när det inte gick som han tänkt sig.

Ricky Bruch kastade som längst 71,26 i en tävling 1984. Det stod sig som svenskt rekord tills Daniel Ståhl slog det vid en tävling i Bottnaryd 2019 där resultatet blev 71,86. På meritlistan står även ett europarekord på 68,06 och ett tangerat världsrekord på 68,40; det senare delades med amerikanen Jay Silvester.

Bruch blev även förste svensk över 20 meter i kula – bästa kulnoteringen var 20,38. Han ägnade sig då andan föll på åt udda kastsporter som stövelkast – där han 1976 nådde det inofficiella världsrekordet 44,51 – och kast med liten parabol (!).

Harald Andersson – europamästare och världsrekordhållare.

Det fanns bemärkta svenska diskuskastare också före den spektakuläre Ricky Bruchs tid. Vår förste manlige utövare av världsformat var Harald Andersson (1907-85), som var född i Stamford i USA av svenska föräldrar och kom till Sverige och Smedjebacken vid tre års ålder. Andersson blev förste svensk över 50 meter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Andersson_(idrottare)

Främsta mästerskapsmeriten var ett EM-guld i Turin 1934 på 50,38. Samma år slog han världsrekord med ett kast på 52,42 i Oslo, då han slog amerikanen Paul Jessups gamla rekord.. Framgångarna 1934 ledde till att Andersson belönades med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Som längst nådde Harald Andersson 53,02, ett resultat som stod sig som svenskt rekord till 1954 då det överträffades av Roland Nilsson med 54,54. Andersson framstod som ett stort OS-hopp inför spelen i Berlin 1936 men led av sviterna efter en böld i kasthanden och kunde inte prestera på normal nivå.

Andersson ägnade sig även med viss framgång åt tyngdlyftning, boxning och bandy. Han anställdes som polis i Falun 1933 efter att tidigare ha varit verksam som chaufför och verkstadsarbetare.

Samtida med Harald Andersson var Gunnar ”Kinna-Bergh” Bergh (1909-86), som efter att ha hållit på med boxning slog igenom som diskuskastare och kulstötare 1935. Bergh var i likhet med Andersson yrkesverksam som polis. Han slog ett antal svenska rekord och tog ett antal svenska mästerskap i såväl diskus som kula. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Bergh

Berghs bästa resultat var 51,72 i diskus och 15,83 i kula, båda uppnådda OS-året 1936. Vid Berlin-OS 1936 blev det ingen större succé, men 1938 blev det brons vid EM i Paris med 48,72. 

Det bör sägas att vid den tid Harald Andersson och hans samtida var aktiva bestod underlaget i kastgrenarna av samma underlag som löparbanorna, det vill säga kolstybb. De aktiva bar därför spikskor för att få bättre fäste, vilket ledde till att kastringarna snart revs upp. Något årtionde senare kom slipad cement att användas som underlag, vilket gav de aktiva helt andra förutsättningar att få ordentligt fäste i ringen.

Vår främste diskuskastare närmast innan Ricky Bruch gjorde sitt intåg med buller och bång var stockholmaren Lars Haglund, född 1940. Han innehade det svenska rekordet åren 1962 (55,12) till 1968 (59,95); sistnämnda år slogs rekordet av Ricky Bruch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Haglund

Haglund tog inga medaljer i de officiella stora mästerskapen men vann 1965 diskusen vid Universiaden (”studentolympiaden”), som detta år hölls i Budapest. Haglund nådde här 57,86. Hans personbästa skrevs till 62,86. https://en.wikipedia.org/wiki/Athletics_at_the_1965_Summer_Universiade

Ruth Svedberg tog brons i OS i Amsterdam 1928.

Listan över framgångsrika svenska diskuskastare blir inte komplett om vi inte inkluderar Ruth Svedberg (1903-2002). Svedberg räknas som en av den svenska friidrottens verkliga pionjärer. Hon var född i Gällivare men flyttade sedan till Göteborg, där hon var med och grundade Kvinnliga IK Sport. Förutom friidrott spelade hon även i klubbens handbollslag. Efter den aktiva tiden blev hon tränare och ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruth_Svedberg

Ruth Svedbergs största mästerskapsmerit var en bronsmedalj i diskus i OS i Amsterdam 1928, de första olympiska spel där kvinnor tilläts deltaga. Resultatet blev 35,92. Hon tävlade desslikes i 100 meter samt stafettlöpning. Vid den IIIe så kallade damolympiaden i Prag 1930 blev Ruth trea i trekamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnospelen_1930

Ruth Svedberg hade många strängar på sin idrottsliga lyra. Förutom i diskus tävlade hon i olika löpgrenar, spjut, längdhopp och slungboll. I en comeback vid 46 års ålder tog hon hem SM-guldet i diskus 1949. Hon vann ett mycket stort antal mästerskaptecken och har fler medaljer än någon annan svensk friidrottskvinna.

Fotnot: Som nämnts ovan var Daniel Ståhls och Simon Petterssons dubbelseger i Tokyo första gången på 73 år som svenskar tagit fler än en OS- medalj i samma friidrottsgren. Vid London-OS 1948 vann den svenska trion Thore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström till och med en trippelseger i 3000 m hinder. På 1500 m tog Henry Eriksson guld och Lennart Strand silver.

Bidens mest bisarra exekutiva order: biologiska män tillåts delta i kvinnotävlingar

Bidens exekutiva order om att tillåta transpersoner i kvinnlig skolidrott får kritik.

USAs 46e president, Joseph (Joe) Robinette Biden, Jr., inledde sin tid i Vita huset – så länge den nu kommer att vara – med att skriva under ett antal så kallade executive orders.

Det vill säga medlemmar i hans vänsterextrema medarbetarstab hade utformat dokumenten i syfte att omintetgöra företrädaren Donald J. Trumps politiska gärning; det måste anses tveksamt huruvida den senile Biden läst igenom alla handlingar innan han, iförd det lika obligatoriska som  i sammanhanget malplacerade munskyddet, signerade dem.

Orderna omfattade allt från att stoppa byggandet av Trumps odiskuterade mur mot Mexiko till att möjliggöra för illegala invandrare att bli amerikanska medborgare och tillåta muslimer från alla länder att resa in i USA. Ta del av samtliga Bidens exekutiva order här: https://www.marketwatch.com/story/all-of-president-bidens-key-executive-orders-in-one-chart-2021-01-21

Den i mitt tycke i särklass mest bisarra ordern gäller transpersoners rätt att delta i skoltävlingar för flickor/kvinnor i USA. Ordern, med rubriceringen the Executive Order on Preventing and Combatting Discrimination on the Basis of Gender Identity or Sexual Orientation, har fått stark kritik och detta av uppenbara skäl: USAs skolflickor tvingas nu tävla mot biologiska män vilka upplever sig själva som kvinnor.

En maskerad Biden undertecknar dokument i Ovala kontoret i Vita huset.

Till kritikerna hör Madison Kenyon, en kvinnlig löpare från Idaho State University, som framträdde i en intervju med Ainsley Earhardt i TV-programmet Fox & Friends tillsammans med sitt juridiska ombud Christiana Holcomb. Kenyon underströk hur oerhört frustrerande det är för flickor att mäta sina krafter med personer som egentligen är biologiska män. https://www.foxnews.com/sports/idaho-athlete-runner-biden-executive-order-gender-identity

Enligt Christiana Holcomb innebär de nya bestämmelserna att den inkommande administrationen skickar ett budskap till landets kvinnliga idrottsutövare: att ”they don´t matter to this administration.” Biden-administrationen bortser till råga på allt från den federala lag som garanterar separata idrottssektorer för män respektive kvinnor.

Den 30 mars 2020 signerade Idahos republikanske guvernör Brad Little the Fairness in Women´s Sports Act, en lag som gjorde Idaho till den första amerikanska delstat att banlysa transsexpersoner att delta i kvinnliga idrotter. Lagen kritiserades av American Civil Liberties Union som diskriminerande, och nu ser den ut att upphävas genom Bidens order. https://snowbrains.com/idaho-passes-fairness-in-womens-sports-act-for-biological-women/

Det finns ett känt historiskt exempel på de fördelar så kallade kvinnor som egentligen bör betraktas som män kan åtnjuta. Det gäller Stanislawa Walasiewicz (1911-80), även känd som Stella Walsh (Olson), vilken föddes i Polen 1911, kom till USA i mycket unga år och sköts ihjäl vid ett väpnat rån i Cleveland, Ohio 1980. https://en.wikipedia.org/wiki/Stanis%C5%82awa_Walasiewicz

Stella Walsh Olson sköts ihjäl i ett väpnat rån.

Obduktionen visade att Walsh hade både manliga och kvinnliga kännetecken. Så hade hon en (manlig) Y-kromosom och saknade livmoder. Hon skall även ha haft ett förtvinat och icke funktionsdugligt manligt könsorgan. Socialt, kulturellt och legalt fungerande hon dock som kvinna. Obducenten betecknade henne som ”intersex”. Hon ingick 1956 ett kortvarigt äktenskap med flygtjänstemannen Harry Olson.

Som Stanislawa Walasiewicz hade hon en mängd framgångar på löparbanorna med ett flertal guld- och andra sorters medaljer i olympiska spel, Europa-mästerskap samt damolympiader. Främsta meriten var seger på 100 meter med tiden 11,9 vid de olympiska spelen i Los Angeles 1932. Vid Berlin-OS 1936 tog hon silver. Walasiewicz satte sammanlagt 37 världsrekord i friidrott.

Walasiewicz/Walsh skulle bli amerikansk medborgare 1932 men rev papperen precis föe Los Angeles-OS för att istället tävla för födelselandet Polen. Först 1947 accepterade hon att bli amerikansk medborgare.

Glömda svenska fotbollshjältar (IV): Sven Jonasson gjorde flest allsvenska mål

Sven Jonasson, IF Elfsborg på väg in på plan för match mot AIK.

Ingen allsvensk fotbollsspelare har gjort fler mål än IF Elfsborgs Sven Jonasson. På 409 matcher åren 1927-46 svarade han för 252 fullträffar i den högsta serien. Ingen har heller avverkat fler allsvenska matcher i följd: 1927-42 spelade han utan avbrott 334 matcher. Sviten bröts när han vid ett tillfälle nekades permission från sin tjänst som kusk i armén under krigsårens militära beredskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Jonasson

Sven Jonasson (1909-84) föddes i Borås den 9 juli 1909. Han inledde sin fotbollskarriär i IK Ymer men värvades i unga år till storklubben IF Elfsborg under en danskväll i Folkets park. Den allsvenska debuten inföll med en match mot AIK på Råsunda den 11 september 1927. Det blev AIK-seger med 2-0 och den 18-årige Sven Jonasson gjorde ingen större succé.

Någon vecka senare kunde ”Jonas” dock revanschera sig genom att göra två mål i hemmasegern med 4-1 mot Helsingborgs-laget Stattena IF. Därefter rullade det på i match efter match i ytterligare 15 år utan skada, sjukdom eller annat förfall. Sammanlagt blev det alltså 334 matcher, eller 332 om man räknar bort två matcher mot Malmö FF hösten 1933 vilka ströks ur den officiella statistiken därför att MFF diskades på grund av brott mot de rigida amatörbestämmelserna.   http://www.mff.se/sv-SE/ditt-mff/om-klubben/historik

Sin sista allsvenska fotbollsmatch genomförde den då 37-årige Sven Jonasson mot Billingsfors IK den 8 september 1946. Matchen slutade 2-2 och var en av endast tre matcher där brukslaget från Dalsland tog poäng (det blev tre sammanlagt varav ingen seger). Den första matchen hade Elfsborg vunnit med 5-1. http://www.bolletinen.se/sfs/allsvenskan/billingsfors.pdf

IF Elfsborg upplaga 1942 som samlarbild i Rekord-magasinet. Sven Jonasson syns som nummer fyra i bakre raden.

Sven Jonasson blev svensk mästare med det gul-svarta Borås-laget tre gånger, nämligen säsongerna 1935-36, 1938-39 och 1939-40. På den tiden spelade man höst-vår istället för som nu vår-höst. Sven vann även den allsvenska skytteligan 1933-34 (20 mål) och 1935-36 (24 mål). Han svarade vid två tillfällen för hela fem mål – mot Stattena 1928 och Eskilstuna 1936. Han skall dock som spelare ha varit av den osjälviska sorten och lika gärna spelat fram till mål som att själv näta .https://www.svenskafans.com/fotboll/14575.aspx

I landslaget blev det 42 matcher och 20 mål åren 1932-40. Sven Jonasson var med i de svenska representationslagen i de tre stora turneringarna VM i Italien 1934, OS i Berlin 1936 och VM i Frankrike 1938. Han gjorde de båda inledande målen i den överraskande segermatchen (3-2) mot Argentina 1934. Därefter blev det stryk mot blivande bronslaget Tyskland med 2-1 och respass ur turneringen. Italien slog Tjeckoslovakien i finalen.

I OS i Berlin åkte Sverige ut direkt efter den nesliga 3-2-förlusten mot Japan. I VM-turneringen i Frankrike 1938 vann blågult inledningsvis mot Österrike på walk-over; Österrike drog sig ur VM efter den nazityska annekteringen av landet. Efter 8-0 mot Kuba ställdes Sverige mot Brasilien, som vann med 4-2 – Jonasson gjorde ett av de svenska målen och kom alltså sammanlagt upp i tre VM-mål. Sverige slutade fyra i turneringen efter Italien, Ungern och Brasilien.

Sven Jonasson blev Stor grabb 1935 och invaldes 2003 i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 5 i första urvalet.

Efter den aktiva spelarbanan blev Sven Jonasson tränare i IFK Ulricehamn och senare i IF Elfsborg. Han avled 75 år gammal i Varberg den 18 september 1984. Föreningen Gamla Elfsborgare delar varje ut ett stipendium till ”Jonas” minne.

Sven Jonasson står staty i Borås Arena. Foto: Tomas Junglander

2001 restes på Ryavallen i Borås en staty över legendaren Sven Jonasson med Bianca Maria Barmen som skulptris. Den överflyttades 2014 till den nya arenan Borås Arena. http://www.offbeat.group.shef.ac.uk/statues/STFB_Jonasson_Sven.htm

Det har sagts att Sven Jonasson förnyade forwardsspelet i svensk fotboll. Han rörde sig över stora ytor på planen på ett sätt som inte var vanligt vid denna tid. Han spelade mestadels center men alternerade även som inner. Han var en skicklig huvudspelare och nickade in många av sina mål.

Fotnot: Näst flest mål i fotbollsallsvenskan har gjorts av Carl-Erik Holmberg, Örgryte IS (1906-91) med 194 nätkänningar. Holmberg, kallad ”Kalle Nick” eller ”Slana”, spelade även in åtta mål på 14 landskamper och var reserv på hemmaplan till VM 1934. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Erik_Holmberg

Glömda svenska fotbollshjältar (III): ”Svenne Berka” bäst på plan

Sven ”Svenne Berka” Bergqvist i fotbollsmålet anno 1943.

Sven Bergqvist – allmänt kallad ”Svenne Berka” – är väl knappast bortglömd på de så kallade Söderns höjder i Stockholm, där Hammarby-sympatierna står som spön i backen, men för den stora publiken är han nog det. Han är en av de få fotbollshjältar jag avkonterfejar på min blogg som  jag träffat personligen. http://www.hifhistoria.se/Historia/storys/1933svenbergquist.html

Sven Olof Lennart Bergqvist (1914-96) föddes i ett arbetarhem på Södermalm den 20 augusti 1914. Han var i unga år bollkalle på Hammarby IFs träningar och debuterade som fotbollsmålvakt i A-laget vid endast 16 års ålder. Ordinarie var han åren 1932-46 i allsvenskan eller i dåvarande näst högsta serien (division II). Landslagsdebuten kom i 2-2-matchen mot Finland på Stockholms stadion den 12 juni 1935.

Legendaren ”Svenne Berka” enligt tecknaren Börje Dorch.

Berömd är ”Svenne Berkas” insats i landskampen mot Tyskland på samma stadion ett par veckor senare, vilken Sverige lyckades vinna med 3-1. Svenne svarade här för en fantomräddning efter ett skott av den tyske anfallsspelaren Edmund Conen, där den svenske målvakten hade tyngdpunkten på ”fel” fot. Han har själv berättat hur det gick till: ”Jag bytte fot och lyckades vända i luften och slå ut bollen med ena handen.”

Historien med den spektakulära räddningen i luften har broderats ut otaliga gånger – bland annat skall Bergqvist ha skrapat baken i målets överliggare och efteråt fått plocka bort träflisor ur den kroppsdel man vanligen sitter på. Därtill har prakträddningen stundom förlagts till Idrottsparken i Köpenhamn och en landsmatch mot arvfienden Danmark.

Så här långt efteråt är det av naturliga skäl svårt att avgöra exakt var och hur det hela skedde, men att det måste ha varit en sjusärdeles räddning står fullt klart. Sven Bergqvist hade enligt ögonvittnen en publikfriande spelstil, särskilt när läktarna var välbesatta. När det var mer eller mindre folktomt var det inte lika roligt att excellera i akrobatiska konster i den högre skolan. http://www.borjedorch.se/svenne_berka.html

Efter succématchen mot Tyskland blev Sven Bergqvist bofast i landslaget och kom sammanlagt att avverka 35 landskamper 1935-43. Han uttogs i den blågula representationselvan vid de olympiska spelen i Berlin 1936, en turnering Svenne och alla andra svenska spelare säkert helst ville glömma: det blev respass i den första matchen mot Japan med förlustsiffrorna 3-2 efter svensk 2-0-ledning med två mål av Erik ”Lillis” Persson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=6487956

Sven Bergqvist i främre raden till vänster i Hammarbys ishockeylag på 1930-talet.

”Svenne Berka” blev faktiskt dubbel olympier 1936, då han även spelade back i det svenska laget i ishockey vid vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen. Det blev inledningsvis vinst mot Japan med 2-0, men sedan föll de svenske med 1-0 mot Storbritannien som sedan vann guldet efter finalseger mot Kanada. Bronset kneps av USA. Efter OS-deltagandet erbjöds Bergqvist proffskontrakt med den franska klubben Racing Club de Paris men avböjde.

I annalerna finns även en uppgift om att Sven Bergqvist uttogs i Sveriges lag till VM i Frankrike 1938, men ordinarie i det svenska målet var han inte – den uppgiften anförtroddes Henock Abrahamsson från Göteborgs-laget Gårda BK, vilken stod mellan stolparna i Sveriges samtliga tre matcher: Kuba 8-0, Ungern 1-5 och Brasilien 2-4. Världsmästare blev Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1938

Som redan framgått ovan var Sven Bergqvist inte bara aktiv inom fotbollen. Han gjorde fem mål på  41 officiella ishockeylandskamper och blev svensk mästare i Hammarby IF 1933, 1937, 1942, 1943 och 1945. Främsta meriten är ett EM-brons 1936 (OS räknades som både EM och VM). Bergqvist utsågs i omröstningar 1946 och 1956 till Sveriges bäste högerback genom tiderna och har invalts i såväl den internationella som den svenska ishockeyns Hall of Fame.

I bandymålet.

Att ”Svenne Berka” var all round-kunnig så att det förslår framgår även av att han var allsvensk och landslagsman i bandy samt också gjorde allsvenska framträdanden i handboll (SoIK Hellas) och bowling (BK City). Han var påtänkt som målvakt i utehandboll i Berlin 1936 men tackade nej till denna uppgift. I bordtennis spelade han i division II.

Efter den aktiva karriären blev Sven tränare i Hammarbys fotbollslag 1944-46 och förbundstränare i ishockey i samband med vinter-OS i Sankt Moritz 1948. Efter en bilolycka på Lilla Essingen i Stockholm 1955 blev han tyvärr rullstolsbunden. Han erbjöds medverka i bågskytte i det svenska handikapplaget i OS i Rom 1960 men avböjde, eftersom de uttagna tvingades betala OS-deltagandet själva.

Svenne Berka-spelet.

Att få träffa ”Svenne Berka” då han besökte tidningen Idrottsbladet i Södertälje i början på 1980-talet kändes givetvis stort för en sportjournalist med idrottshistoriskt intresse. Ytterligare kuriosa: jag hade i yngre dar ett fotbollsspel som hette Svenne Berka-spelet, vilket  lanserades i början av 1960-talet, i min ägo.

Avslutningsvis måste nämnas att Sven blev förevigad i filmmelodin till filmen ”Vårat gäng” (1942), där Alice Babs sjunger om ”Svenne Bergqvist bäst på plan”. https://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

Bör idrottstävlingar bojkottas?

 Björnen Misja var en förgrundsgestalt under Brezjnev-spelen i Moskva 1980.

Jodå, jag har varit aktiv när det gäller att kräva bojkott av stora idrottsevenemang. 1980, när jag arbetade som sportjournalist på den anrika tidningen Idrottsbladet, deltog jag i den opinionsbildning som förordade bojkott av de olympiska spelen i Moskva. Deltog i opinionsmöten och fick in två debattartiklar i Svenska Dagbladet i ämnet och skrev även min första och samtidigt sista artikel i Folket i Bild Kulturfront..

Jag ansåg att världens största idrottsevenemang inte borde hållas i ett totalitärt diktaturland som Sovjetunionen och menade, att även Berlin-OS i Nazityskland, invigt av Adolf Hitler, borde ha bojkottats. Även om USA-negern Jesse Owens fyra friidrottsguld fick de unkna nazityska rasteorierna att komma på skam.  Nu blev dessa nazispel ett slags uppvärmning inför Andra världskrigets utbrott genom Tysklands invasion i Polen 1939. Leonid Brezjnevs Sovjetunionen, som invaderat Afghanistan året före, fick en good-will det inte borde ha fått.

Så argumenterade jag då och finner ingen anledning att beklaga mitt ställningstagande nu. Lika litet som jag skäms för att jag inte tyckte det var någon god idé att avhålla OS i kommunistkinesiska Peking 2008.

Det brukar i sådana sammanhang talas om, att det faktum att en diktatur tvingas öppna sina gränser för all världens länder innebär stora chanser för demokratisk och frihetlig påverkan. Erfarenheten från Berlin, Moskva och Peking visar dock att dylika förhoppningar alltid kommer på skam.

 OS-elden på väg in i Berlin 1936.

Diktaturlandet i fråga tar tvärtom förtroendet att arrangera ett OS – eller annat stort mästerskap – som ett godkännande av den egna politiken och snarast förstärker i stället för att mjuka upp förtrycket. Så visst – bojkottaktioner kan vara på sin plats! Jag har aldrig försökt hävda att idrott och politik inte hänger ihop.

I det nu aktuella fallet Sotji råder dock andra förutsättningar. Vladimir Putins Ryssland kan inte, med alla sina fel och brister, jämföras med de omänskliga diktaturerna i Nazityskland, Sovjetunionen eller kommunismens Kina. Ryssland av i dag må vara en auktoritär och därtill korrupt halvdiktatur. När jag emellertid sagt att landet är en halvdiktatur måste jag i samma andetag tillägga att det också är en halvdemokrati, där traditionella familjevärden grundade på ett kristet synsätt har ett starkt folkligt stöd.

Det är därför ryssen i gemen ställer sig oförstående till krav på OS-bojkott till följd av den relativt nya lagstiftning, som sätter stopp för propagerande för en homosexuell livsstil bland barn och ungdom. Man inser inte varför Bryssel-byråkratin och ett Europa i moraliskt upplösningstillstånd skulle ha rätt att diktera rysk lagstiftning i syfte att skydda barn och ungdom från HBTQ-hjärntvätt, något jag helhjärtat instämmer i.

Men det har också framförts andra, och i mitt tycke mer relevanta, argument för att det nu pågående Sotji-OS skulle ha bojkottats eller rentav stoppats. I Expressen den 7 februari menar exempelvis gamle, egensinnige skidfantomen Thomas Wassberg att så borde ha skett på grund av Rysslands rovdrift på naturen i regionen samt usel behandling av arbetare och folk.

Artikeln här:

http://www.expressen.se/sport/os/wassbergs-utspel-borde-bojkotta-os/

 Mänsklig fredsduva under OS-invigningen.

Jag är ingen större vän av de ofta elefantiasiska OS-invigningarna, men i går ägnade jag faktiskt Sotji-invigningen viss uppmärksamhet och blev positivt överraskad. Familjevärden hyllades i ett dansnummer inbegripande bröllopsklädda par, medan fredsidealet fick sitt i form av ett utomordentligt vackert inslag med mänskliga duvor till musik av Pjotr Tjajkovskij.

Vill här också passa på att tacka Viasats veterankommentator Göran Zachrisson för träffande kommentarer, vilka glädjande nog tycks ha förtörnat PK-maffian ganska ordentligt.

I fallet Ryssland tror jag faktiskt att eventuella förhoppningar om mer demokrati och öppenhet i de olympiska spelens kölvatten i bästa fall kan besannas: Ryssland är ingen totalitär diktatur och oppositionen har vissa, låt vara kringskurna, möjligheter att verka. Dessa tendenser kan komma att förstärkas även om jag självfallet inte törs garantera att så kommer att ske.

När det gäller det rent idrottsliga lär värdnationen Ryssland fira ansenliga triumfer, liksom i vanlig ordning vårt västra broderland Norge. Ingen skall dock räkna ut Sverige, som i dag inledde lovande med silver för Charlotte Kalla på 15 kilometer skiathlon efter hopplösa norskan Marit Björgen.

År 2022 får den som är med då, om allt går planenligt, avnjuta fotbolls-VM i Qatar. FIFA:s beslut att tilldela detta lilla emirat med dryga två miljoner invånare världens näst största idrottsevenemang efter OS kan förvisso kritiseras. Det extremt heta klimatet lär bli påfrestande för alla inblandade.

Vidare är Qatar en absolut monarki, där den styrande emiren ännu så länge egenhändigt utser både parlament och regering. Gästarbetare sägs behandlas uselt. Medialt och politiskt finns dock plustecken i form av den internationella nyhetsbyrån Al-Jazeera samt ett lagverk som räknas som betydligt mer liberalt än angränsande Saudiarabien.

Så vad säger ni? Bör fotbolls-VM i Qatar bojkottas, eller bör FIFA erkänna sitt misslyckande att hitta en bra VM-kandidat och utse en ny arrangör? Frågan är öppen.