Glömda svenska fotbollshjältar (25): ”Kalle Köping” – komplett fältherre som blev uttagen till fyra OS

Karl ”Köping” Gustafsson: 32 landskamper, 22 mål.

Det 25e avsnittet i min bloggserie ”Glömda svenska fotbollshjältar” (se fotnot) blir också det sista. Jag har i den här serien porträtterat spelare som intresserat mig snarare än de bästa och mest välkända. Första avsnittet i serien handlade om anfallaren Erik Börjesson, som var verksam i början av 1900-talet. Med föreliggande porträtt återvänder jag i tiden till Börjessons samtida Karl ”Köping” Gustafsson (1888-1960). https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Gustafsson_(fotbollsspelare)

”Kalle Köping” är främst bekant för att ha gjort det allra första svenska landslagsmålet. Det skedde en landskamp mot Norge i Balders hage i Göteborg den 27 juli 1908. Norge hade tagit ledningen med ett snabbt mål av den unge Minotti Böhn innan det blev Karl Gustafsson förunnat att kvittera till 1-1 i den 14e minuten. https://no.wikipedia.org/wiki/Minotti_B%C3%B8hn

Sedan rann det iväg, och den blågula segern fastställdes slutligen till 11-3. Erik Börjesson svarade för hela fem fullträffar och Erik Bergström för fyra under det att Gustafsson spelade in två mål. Det historiska svenska laget hade följande sammansättning från målvakt till vänsterytter: 1. Ove Erickson (målvakt). 2. Theodor ”Thodde” Malm. 3. Nils Andersson. 4. Sven Olsson. 5. Hans Lindman. 6. Thor Ericsson. 7. Gustaf ”Foten” Bergström. 8. Erik Bergström. 9. Erik Börjesson. 10. Karl ”Köping” Gustafsson. 11. Karl Ansén. Domare var Charles Smith från England.

Segern över Norge blev den enda svenska vinstmatchen under OS-året 1908. Efter Norge-matchen blev det förluster mot i tur och ordning England hemma (1-6), Storbritannien i OS i London (1-12), Nederländerna i OS i London, match om tredje pris (0-2), Nederländerna borta (3-5) samt Belgien borta (1-2). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1908%E2%80%931919

Det första svenska fotbollslandslaget anno 1908.

”Kalle Köping” avverkade 32 matcher och gjorde 22 mål  landslagströjan 1908-24 och uttogs till fyra olympiska spel: London 1908, Stockholm 1912, Antwerpen 1920 och Paris 1924 (i Paris, där Sverige tog brons, var han reserv och spelade inte). Han ansågs vara landslagets borne fältherre. När han invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som # 3 i den första selektionen motiverades invalet så: ”‘Köping’ var vår förste komplette spelare. Svenska landslagets förste målskytt. Landslagskarriären sträckte sig ända till 1924.” Gustafsson blev även en svensk fotbolls första ”stora grabbar”.

Första klubben fram till  1909 var IFK Köping, i vars A-lag Kalle debuterade redan som 15-åring. I en del matcher öste han in kopiösa mängder mål, exempelvis tolv fullträffar mot Arboga 1906. Han lånades därefter ut till Västmanland-Nerikes BK under ett år. 1910-13 hette klubbadressen Köpings IS. 1913 reste Kalle till England i syfte att förkovra sina färdigheter i den ädla leken med läderkulan och fick ett amatörkontrakt med Leicester City FC, som han spelade tolv matcher för.

Året därpå var ”Köping” tillbaka i Köpings IS innan han avrundade karriären med två SM-guld för Djurgårdens IF i Stockholm 1916-24. Gustafsson bildade ett fruktat mittfält tillsammans med landslagskamraterna Ragnar Wicksell och Bertil Nordenskjöld. Efter den aktiva spelarbanan hade ”Köping” en mängd tränaruppdrag för olika föreningar och inte bara i fotboll – hans idrottsintresse var synnerligen omfattande, och efter spelarbanan öppnade han en framgångsrik sportaffär som snart blev rikskänd.

1916 inträffade en milstolpe i den svenska landslagsfotbollen. Det tidigare som ”omöjligt” ansedda Danmark betvingades med 4-0 (2-0) på Stockholms stadion den 8 oktober. Målskyttar i den historiska segermatchen var Carl Karlstrand, Karl Gustafsson, Ivar Svensson och Rune Bergström. Segern var desto mer välkommen då Sverige tidigare under säsongen sensationellt förlorat mot USA hemma med 3-2. I matchen mot Danmark förekom för första gången organiserat ”hejande” på läktarna.

Karl Gustafsson före en träningslandskamp mot Ryssland på bortaplan 1913: svensk seger med 4-1.

Enligt Karl ”Köping” Gustafssons noggrant förda statistik avverkade han totalt 635 matcher varav 296 segrar, 232 förluster och 107 oavgjorda. Han gjorde sammanlagt 483 mål.

Enligt en anekdot, vars sanningshalt jag inte går i god för, blev medlemmarna i det svenska OS-laget i Antwerpen 1920 så glada efter seger med 9-0 i öppningsmatchen mot Grekland att de festade hela natten trots att en match mot Nederländerna väntade dagen därpå.

Den svenske managern, ”fotbollsgeneralen” Anton Johanson (1877-1953), lovade de svenska spelarna att han skulle prata med domaren om att behandla det blågula laget på ett så välvilligt sätt som möjligt. Det blev nu inte riktigt som Johansson hade tänkt sig, vilket skall ha berott på att nederländarna för dagen spelade i gula och inte som vanligt i orangea tröjor. Johanson var liksom Karl Gustafsson född i Köping. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Johanson

Matchen mot Nederländerna förlorades med 5-4, och även i den därpå följande matchen mot Spanien blev det förlust, denna gång med 2-0.

Fotnot: Bloggserien ”Glömda svenska fotbollshjältar” omfattar följande spelare: 1. Erik Börjesson. 2. Per ”Pära” Kaufeldt. 3. Sven ”Svenne Berka” Bergqvist. 4. Sven Jonasson. 5. Malte Mårtensson. 6. Sune ”Mona-Lisa” Andersson. 7. Erik Nilsson. 8. Arne Selmosson. 9. Gösta ”Knivsta” Sandberg. 10. Yngve Brodd. 11. Bengt ”Zamora” Nyholm. 12. Gunnar ”Säffle” Andersson. 13. Hasse Jeppson. 14. Lennart Wing. 15. Lennart Backman. 16. Harry Bild. 17. Ove Grahn. 18. Roger Magnusson. 19. Hasse ”HP” Persson. 20. Prawitz Öberg. 21. Sven-Gunnar Larsson. 22. Inge Danielsson. 23. Kurt Axelsson. 24. Tom Turesson. 25. Karl ”Köping” Gustafsson.

 

 

 

 

 

 

Ray Ewry: störst av alla olympiska friidrottare

Ray Ewry (1873-1937) har tagit flest individuella OS-guld av alla friidrottare.

Jamaicas populäre sprinterfantom Usain Bolt, världsrekordhållare på 100  och 200 meter löpning och niofaldig OS-guldmedaljör 2008-16 om man räknar korta stafetterna, menade efter sina tre guld i Rio de Janeiro att han nu visat att han var världens störste inom friidrotten genom alla tider. Hur mycket jag än uppskattar Bolt måste jag invända: han överträffas av en amerikan som var verksam i början av förra seklet.

Raymond ”Ray” Clarence Ewry (1873-1937), med irländska släktrötter, överträffar således såväl  Usain Bolt som Finlands Paavo Nurmi och USAs Carl Lewis om vi ser till antalet vunna individuella OS-guld. Ewry vann nämligen icke färre än tio OS-guld i de numera i stort sett utdöda grenarna stående höjd, längd och tresteg.

Då krävs förstås att vi räknar in Ewrys två guldmedaljer vid jubileumsspelen i Aten 1906, vilka arrangerades av Internationella olympiska kommittén (IOK) med syftet att celebrera tioårsminnet av de moderna olympiska spelens födelse i Aten 1896. https://lumserve.wordpress.com/2013/10/13/ray-ewry-greatest-jumper-in-olympic-history/

Ewry i aktion i stående höjd i London-OS 1908. Det blev vinst med 1,57.

En sak är fullständigt klar oavsett allting annat: det är att Ray Ewry är den ende i den moderna olympiska historien som gått obesegrad igenom tio olympiska tävlingsgrenar. Bara guld. Inte ett endaste silver eller brons. Han var helt enkelt oövervinnerlig. Så du får ursäkta mig, Usain Bolt. Jag tycker det räcker gott för att påstå att Ewry är den störste friidrottsolympiern någonsin!

Berättelsen om Ray Ewry är onekligen anmärkningsvärd. Född i Lafayette i den amerikanska delstaten Indiana den 14 oktober 1873 drabbades han av förlamningssjukdomen polio vid sju års ålder. Han tvingades sitta i rullstol och förutspåddes en livslång förlamning i båda benen. Med häpnadsväckande energi och målmedvetenhet började han dock träna upp benmuskulaturen och kom att specialisera sig på hopp utan ansats

Medlemmar ur New York City Irish-American Athletic Club vid OS i London 1908. Ray Ewry tvåa från vänster i främre raden.

1890-97 bedrev Ewry ingenjörsstudier vid Purdue University, grundat 1869 efter en landdonation av affärsmannen John Purdue, i West Lafayette. https://en.wikipedia.org/wiki/Purdue_University Han utexaminerades som mekanisk ingenjör och ägnade tiden utanför studierna åt idrott, förutom friidrott (där han var kapten för skollaget) även amerikansk fotboll.

1897 flyttade han till New Jersey och kom i idrottssammanhang att representera New York City Irish-American Athletic Club. Yrkesmässigt arbetade han som hydraulisk ingenjör.

Stående hopp, eller hopp utan ansats, förekom vid de antika olympiska spelen i Grekland och var även en del av de moderna spelen till och med Stockholms-OS 1912. Stående tresteg förekom dock endast till och med OS i Saint Louis 1904. I Sverige var höjdhopp och längdhopp utan ansats etablerade tävlingsgrenar ända fram till mitten av 1960-talet. Det var huvudsakligen av utrymmesskäl som svenska friidrottare under vintersäsongen ägnade sig åt dessa grenar.

Grann stilstudie av Rune Almén i Göta-tröjan. Rune räknas fortfarande som officiell världsrekordhållare i stående höjdhopp med 1,90.

Den sista SM-tävlingen hölls 1965, där Göran Fredriksson, Kronobergs IK vann båda grenarna på resultaten 1,66 respektive 3,43, det sistnämnda svenskt rekord. Det främsta officiella svenska resultatet i stående höjd har eljest uppnåtts av Rune Almén, Trollhättans SK och IF Göta, som faktiskt skall vara världsrekordhållare med fantastiska 1,90. Almén var vår siste dykstilshoppare av rang med en svensk rekordnotering på 2,23 från 1974 som bästa resultat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rune_Alm%C3%A9n

Som en kuriositet kan nämnas att jag gjorde en telefonintervju med Rune Almén under min tid som journalist på Idrottsbladet. Jag frågade då vad han trodde om framtiden för den så kallade floppstilen, uppfunnen av amerikanen Dick Fosbury som vann höjdtävlingen i OS i Mexico City 1968, som då höll på att ta över. Rune menade att dykstilen nog skulle klara sig bra, eftersom han ansåg att alla hoppare inte passade för ”floppen”…

De stående hoppgrenarna lär fortfarande vara tävlingsgrenar i Norge. Här följer litet svenska resultat och historik: http://www.goteborgfriidrott.se/Nyheter/InbjudantillinofficielltDMistaendehopp

Ray Ewry – ”den mänskliga grodan” – hoppar stående längd i London-OS 1908. Seger på 3,33.

Ray Ewrys OS-debut skedde i Paris 1900, där han trippelsegrade i stående höjd, längd och tresteg. I höjd vann han på imponerande 1,65. Efter gulden i Paris kallades Ewry ”den mänskliga grodan”. Sedan rullade det på med idel segrar i Saint Louis 1904, Aten 1906 och London 1908. Ewry siktade även på att få representera USA i Stockholms-OS 1912 men tvingades till sist kasta in handduken på grund av skada.

I Stockholm knep landsmannen Platt Adams guldet med 1,63 i höjd utan ansats medan greken Constantin ”Kostas” Tsiclitiras (1888-1913) vann längdvarianten på 3,37. Greken tog även brons i höjd med 1,55. Han är den ende icke-amerikan som vunnit ett OS- guld i de tre stående hoppgrenarna. Tsiclitiras avled i hjärhinneinflammation redan som 24-åring 1913, sedan han som frivillig deltagit på hemlandets sista i Balkankrigen som föregick Första världskriget.https://en.wikipedia.org/wiki/Konstantinos_Tsiklitiras

Ray Ewry höll på med aktiv friidrott upp i 40-årsåldern, då han kunde se tillbaka på en helt unik olympisk karriär. Han var ensam av alla OS-deltagare om att ha vunnit tio individuella guldmedaljer fram till OS i Peking 2008, då Michael Phelps erövrade sitt elfte guld. Simmaren Michael Phelps, född 1985 och ibland kallad the Baltimore Bullet, måste givetvis med sina sammanlagt 23 OS-guld över fyra olympiska spel rankas som tidernas främste olympier alla kategorier. Där ligger således till och med fenomenet Ray Ewry i lä. http://www.dn.se/sport/os/historien-om-simfenomenet-michael-phelps-ar-slut/

Amerikanske simmaren Michael Phelps är med totalt 23 (!) OS-guld fördelade över fyra olympiska spel 2004-16 utan konkurrens tidernas främste olympier.

Sedan han lagt spikskorna på hyllan arbetade Ray Ewry för New York Board of Water Supply med att konstruera dammar och reservoarer med uppgift att förse staden New York med vatten. Han hade även uppdrag för den amerikanska flottan. Han avled ett par veckor före sin 64-årsdag den 29 september 1937. Ewry var gift och far till en dotter. Hans dotterson, Tom Carson, är fortfarande i livet.

Det vittnar om Ray Ewrys suveränitet att hans bästa notering i stående längdhopp, 3,47, presterat vid OS i Saint Louis 1904, stod sig som världsrekord tills de stående hoppen upphörde vara internationella friidrottsgrenar på 1930-talet. Ewry var 1,85 meter lång och hade som matchvikt 79 kilogram.

Till sist något av intresse för kalenderbitaren:

Ray Ewrys personbästa: Höjdhopp u. a.: 1,67. Längdhopp u. a.: 3,47 (11 fot, 5 inches/världsrekord). Tresteg u. a.: 10,86.

Ray Ewrys segerresultat i OS: Paris 1900: Höjd u. a.: 1,655. Längd u. a.: 3,21. Tresteg u. a.: 10,58. Saint Louis 1904: Höjd u. a.: 1.50. Längd u. a.: 3,47. Tresteg u. a.: 10,55. Aten 1906 (jubileumsspel): Höjd u. a.: 1,56. Längd u. a.: 3,30. London 1908: Höjd u. a.: 1,57. Längd u. a.: 3,33.

Fotnot: Även denna bloggare har fuskat litet i höjd och längd utan ansats. Hoppade som bäst 1,40 respektive 2,86 som 15-åring, vilket räckte till seger i Rosenborgsgymnasiets skolmästerskap 1967. Resultatmässigt var det troligen mina främsta friidrottsgrenar.