Posted tagged ‘OS i London 1948’

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

15 februari, 2019

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Mina prylar (8): Släktfoto med världsmästare

2 juli, 2015

Bengt och Inga 003 Bengt Berndtsson till vänster bredvid min mamma Inga. Lillkillen till höger är min kusin Arne Åström.

Jag har faktiskt en världsmästare i min släkt på min mammas sida.

Han hette Bengt Berndtsson (1920-44) och vann VM i tvåmanskajak (K2) 10 000 meter tillsammans med Gunnar Johansson, båda från Kanotklubben Glid i Upplands Väsby, i Vaxholm 1938. Det var kanotsportens första officiella VM-tävling och Bengt var bara 18 år gammal.

Ni ser honom till vänster på bilden ovan, en del av ett släktfoto från början av 1940-talet, eventuellt är det taget Bengts dödsår 1944. Bredvid honom sitter hans något äldre kusin, min mamma Inga (1916-96), som var 25-30 år vid fototillfället. Ett antal år senare föddes jag. Det var beredskapstider varför Bengt bär uniform, och tittar man litet närmare på originalfotot ser man att nedertill på vapenrockens högra ärm finns Flygvapnets emblem.

Bengt Berndtssons och Gunnar Johanssons bragd omnämns i korthet här på en sajt som tillhör KK Glid: http://www.glid.net/page/Klubbens-historia.aspx

Jag har botaniserat en del på nätet efter bilder från VM i Vaxholm och hittat förhållandevis många av god kvalitet. De är tagna av fotografen Gunnar Lundh och är i Nordiska museets ägo. Bilden närmast nedan visar två killar vid prisutdelningen, och jag har anledning tro att han till höger är min mammas kusin Bengt och att den andre följaktligen är hans kajakpartner Gunnar Johansson.

84569 Två svenska världsmästare i Vaxholm 1938 tar emot sina välförtjänta priser.

Två par svenska tvåmanskanotister tog hem VM-guld i Vaxholm 1938: Bengt och Gunnar i K2 10 000 meter och så Erik Helsvik och Karl Hellstrand i F2 samma distans (F är en förkortning för faltbåt, ett slags hopfällbar kajak). När jag jämför bilden på den högra kanotisten på bilden med den några år äldre mannen i uniform på mitt släktfoto tycker jag mig emellertid skönja klara likheter, varför jag alltså tror att det är K2-paret som avbildas.

För kalenderbitarna följer här en länk till tidskriften Paddling, där man kan ta del av alla Sveriges placeringar i OS och VM i kanot till och med 2011:http://paddling.nu/mer-paddling/vmos-resultat-1936/

Bengt Berndtssons liv slutade tyvärr hastigt i en sparkstöttingsolycka (!) året 1944. Även hans yngre bror Anders omkom tragiskt, endast 15 år gammal, i en drunkningsolycka med kanot. Jag träffade deras föräldrar, Oskar och Lisa Berndtsson (Lisa var syster till min morfar) vid ett par tillfällen. Oskar var född i Blekinge, till yrket snickare och hade i yrket råkat såga av sig båda tummarna!

022s8YsxtW1x Vaxholms-VM 1938 var rena folkfesten. I bildens nedre vänsterdel syns radions sportreporter Sven Jerring.

Första gången 1964 tillsammans med mina föräldrar i deras villa i Upplands Väsby, där jag som 12-åring fick tillfälle att imponeras av Bengts omfattande prissamling inklusive VM-pokalen från 1938, bronsmedaljen i K4 vid samma mästerskap, SM-tecken med mera. Dessutom massor av intressanta tidningsklipp; jag var extremt idrottsintresserad i yngre år.

Bengt lär slutligen ha haft en flickvän som bodde i Märsta någon mil från Upplands Väsby (liksom jag hade en kort tid många år senare). Man kan undra vad Bengt Berndtsson kunde ha uppnått om han fått leva. Mästerskapen var inställda under krigsåren på 1940-talet, men vid OS i London 1948 skulle han inte ha varit äldre än 28 år och av allt att döma i hög grad konkurrenskraftig.

Sveriges kanotkung genom alla tider, brandmannen Gert Fredriksson från Nyköping, inledde sin lysande karriär genom att ta guld just i London-OS. Han var ändå tre år äldre än min släkting.