Svensk diskushistoria: från Ruth Svedberg till Daniel Ståhl

Det var ingen ände på glädjen sedan Daniel Ståhl och Simon Pettersson vunnit dubbelt i Tokyo-OS.

Som bekant blev det dubbelt svenskt i topp i diskuskastning i Tokyo-OS: ett väntat guld till Daniel Ståhl, 28, på 68,90 och ett inte fullt lika väntat silver till Simon Pettersson, 27, på 67,39. Daniel hade tidigare vunnit i VM i Doha 2019. Det var första gången på 73 år som Sverige vann fler än en medalj i en och samma friidrottsgren (se fotnot). https://www.svt.se/sport/friidrott/daniel-stahl-os-diskus-tokyo

Diskus är eljest av tradition knappast någon svensk paradgren inom friidrotten, vilket inte hindrar att det blivit en och annan medalj vid olika mästerskap. Det största namnet innan Daniel Ståhl dök upp för några år sedan var Richard ”Ricky” Bruch (1946-2011), Sveriges troligen mest skandalomsusade idrottsutövare någonsin. Han erkände att han dopat sig systematiskt under många år, något som inte var förbjudet i slutet av 1960-talet då han började med det.

Bruch tog brons vid OS i München 1972 med ett kast på 63,40 samt silver vid EM i Aten 1969 på 61,08. Han knep även en bronspeng i kula vid inomhus-EM i Sofia 1971. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch

Om man inte räknar gång till friidrotten var Bruchs brons i München Sveriges första olympiska friidrottsmedalj på 20 år. Bruch körde med den mindre lyckosamma taktiken att bygga upp förväntningarna något enormt inför de stora mästerskapen: han skroderade om att han skulle ta guld och kasta 70 meter och liknande. Följden blev att han bröt samman när det inte gick som han tänkt sig.

Ricky Bruch kastade som längst 71,26 i en tävling 1984. Det stod sig som svenskt rekord tills Daniel Ståhl slog det vid en tävling i Bottnaryd 2019 där resultatet blev 71,86. På meritlistan står även ett europarekord på 68,06 och ett tangerat världsrekord på 68,40; det senare delades med amerikanen Jay Silvester.

Bruch blev även förste svensk över 20 meter i kula – bästa kulnoteringen var 20,38. Han ägnade sig då andan föll på åt udda kastsporter som stövelkast – där han 1976 nådde det inofficiella världsrekordet 44,51 – och kast med liten parabol (!).

Harald Andersson – europamästare och världsrekordhållare.

Det fanns bemärkta svenska diskuskastare också före den spektakuläre Ricky Bruchs tid. Vår förste manlige utövare av världsformat var Harald Andersson (1907-85), som var född i Stamford i USA av svenska föräldrar och kom till Sverige och Smedjebacken vid tre års ålder. Andersson blev förste svensk över 50 meter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Andersson_(idrottare)

Främsta mästerskapsmeriten var ett EM-guld i Turin 1934 på 50,38. Samma år slog han världsrekord med ett kast på 52,42 i Oslo, då han slog amerikanen Paul Jessups gamla rekord.. Framgångarna 1934 ledde till att Andersson belönades med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Som längst nådde Harald Andersson 53,02, ett resultat som stod sig som svenskt rekord till 1954 då det överträffades av Roland Nilsson med 54,54. Andersson framstod som ett stort OS-hopp inför spelen i Berlin 1936 men led av sviterna efter en böld i kasthanden och kunde inte prestera på normal nivå.

Andersson ägnade sig även med viss framgång åt tyngdlyftning, boxning och bandy. Han anställdes som polis i Falun 1933 efter att tidigare ha varit verksam som chaufför och verkstadsarbetare.

Samtida med Harald Andersson var Gunnar ”Kinna-Bergh” Bergh (1909-86), som efter att ha hållit på med boxning slog igenom som diskuskastare och kulstötare 1935. Bergh var i likhet med Andersson yrkesverksam som polis. Han slog ett antal svenska rekord och tog ett antal svenska mästerskap i såväl diskus som kula. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Bergh

Berghs bästa resultat var 51,72 i diskus och 15,83 i kula, båda uppnådda OS-året 1936. Vid Berlin-OS 1936 blev det ingen större succé, men 1938 blev det brons vid EM i Paris med 48,72. 

Det bör sägas att vid den tid Harald Andersson och hans samtida var aktiva bestod underlaget i kastgrenarna av samma underlag som löparbanorna, det vill säga kolstybb. De aktiva bar därför spikskor för att få bättre fäste, vilket ledde till att kastringarna snart revs upp. Något årtionde senare kom slipad cement att användas som underlag, vilket gav de aktiva helt andra förutsättningar att få ordentligt fäste i ringen.

Vår främste diskuskastare närmast innan Ricky Bruch gjorde sitt intåg med buller och bång var stockholmaren Lars Haglund, född 1940. Han innehade det svenska rekordet åren 1962 (55,12) till 1968 (59,95); sistnämnda år slogs rekordet av Ricky Bruch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Haglund

Haglund tog inga medaljer i de officiella stora mästerskapen men vann 1965 diskusen vid Universiaden (”studentolympiaden”), som detta år hölls i Budapest. Haglund nådde här 57,86. Hans personbästa skrevs till 62,86. https://en.wikipedia.org/wiki/Athletics_at_the_1965_Summer_Universiade

Ruth Svedberg tog brons i OS i Amsterdam 1928.

Listan över framgångsrika svenska diskuskastare blir inte komplett om vi inte inkluderar Ruth Svedberg (1903-2002). Svedberg räknas som en av den svenska friidrottens verkliga pionjärer. Hon var född i Gällivare men flyttade sedan till Göteborg, där hon var med och grundade Kvinnliga IK Sport. Förutom friidrott spelade hon även i klubbens handbollslag. Efter den aktiva tiden blev hon tränare och ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruth_Svedberg

Ruth Svedbergs största mästerskapsmerit var en bronsmedalj i diskus i OS i Amsterdam 1928, de första olympiska spel där kvinnor tilläts deltaga. Resultatet blev 35,92. Hon tävlade desslikes i 100 meter samt stafettlöpning. Vid den IIIe så kallade damolympiaden i Prag 1930 blev Ruth trea i trekamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnospelen_1930

Ruth Svedberg hade många strängar på sin idrottsliga lyra. Förutom i diskus tävlade hon i olika löpgrenar, spjut, längdhopp och slungboll. I en comeback vid 46 års ålder tog hon hem SM-guldet i diskus 1949. Hon vann ett mycket stort antal mästerskaptecken och har fler medaljer än någon annan svensk friidrottskvinna.

Fotnot: Som nämnts ovan var Daniel Ståhls och Simon Petterssons dubbelseger i Tokyo första gången på 73 år som svenskar tagit fler än en OS- medalj i samma friidrottsgren. Vid London-OS 1948 vann den svenska trion Thore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström till och med en trippelseger i 3000 m hinder. På 1500 m tog Henry Eriksson guld och Lennart Strand silver.

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Mina prylar (8): Släktfoto med världsmästare

 Bengt Berndtsson till vänster bredvid min mamma Inga. Lillkillen till höger är min kusin Arne Åström.

Jag har faktiskt en världsmästare i min släkt på min mammas sida.

Han hette Bengt Berndtsson (1920-44) och vann VM i tvåmanskajak (K2) 10 000 meter tillsammans med Gunnar Johansson, båda från Kanotklubben Glid i Upplands Väsby, i Vaxholm 1938. Det var kanotsportens första officiella VM-tävling och Bengt var bara 18 år gammal.

Ni ser honom till vänster på bilden ovan, en del av ett släktfoto från början av 1940-talet, eventuellt är det taget Bengts dödsår 1944. Bredvid honom sitter hans något äldre kusin, min mamma Inga (1916-96), som var 25-30 år vid fototillfället. Ett antal år senare föddes jag. Det var beredskapstider varför Bengt bär uniform, och tittar man litet närmare på originalfotot ser man att nedertill på vapenrockens högra ärm finns Flygvapnets emblem.

Bengt Berndtssons och Gunnar Johanssons bragd omnämns i korthet här på en sajt som tillhör KK Glid: http://www.glid.net/page/Klubbens-historia.aspx

Jag har botaniserat en del på nätet efter bilder från VM i Vaxholm och hittat förhållandevis många av god kvalitet. De är tagna av fotografen Gunnar Lundh och är i Nordiska museets ägo. Bilden närmast nedan visar två killar vid prisutdelningen, och jag har anledning tro att han till höger är min mammas kusin Bengt och att den andre följaktligen är hans kajakpartner Gunnar Johansson.

 Två svenska världsmästare i Vaxholm 1938 tar emot sina välförtjänta priser.

Två par svenska tvåmanskanotister tog hem VM-guld i Vaxholm 1938: Bengt och Gunnar i K2 10 000 meter och så Erik Helsvik och Karl Hellstrand i F2 samma distans (F är en förkortning för faltbåt, ett slags hopfällbar kajak). När jag jämför bilden på den högra kanotisten på bilden med den några år äldre mannen i uniform på mitt släktfoto tycker jag mig emellertid skönja klara likheter, varför jag alltså tror att det är K2-paret som avbildas.

För kalenderbitarna följer här en länk till tidskriften Paddling, där man kan ta del av alla Sveriges placeringar i OS och VM i kanot till och med 2011:http://paddling.nu/mer-paddling/vmos-resultat-1936/

Bengt Berndtssons liv slutade tyvärr hastigt i en sparkstöttingsolycka (!) året 1944. Även hans yngre bror Anders omkom tragiskt, endast 15 år gammal, i en drunkningsolycka med kanot. Jag träffade deras föräldrar, Oskar och Lisa Berndtsson (Lisa var syster till min morfar) vid ett par tillfällen. Oskar var född i Blekinge, till yrket snickare och hade i yrket råkat såga av sig båda tummarna!

 Vaxholms-VM 1938 var rena folkfesten. I bildens nedre vänsterdel syns radions sportreporter Sven Jerring.

Första gången 1964 tillsammans med mina föräldrar i deras villa i Upplands Väsby, där jag som 12-åring fick tillfälle att imponeras av Bengts omfattande prissamling inklusive VM-pokalen från 1938, bronsmedaljen i K4 vid samma mästerskap, SM-tecken med mera. Dessutom massor av intressanta tidningsklipp; jag var extremt idrottsintresserad i yngre år.

Bengt lär slutligen ha haft en flickvän som bodde i Märsta någon mil från Upplands Väsby (liksom jag hade en kort tid många år senare). Man kan undra vad Bengt Berndtsson kunde ha uppnått om han fått leva. Mästerskapen var inställda under krigsåren på 1940-talet, men vid OS i London 1948 skulle han inte ha varit äldre än 28 år och av allt att döma i hög grad konkurrenskraftig.

Sveriges kanotkung genom alla tider, brandmannen Gert Fredriksson från Nyköping, inledde sin lysande karriär genom att ta guld just i London-OS. Han var ändå tre år äldre än min släkting.