Posted tagged ‘Oscar II’

Ett oväntat släktbesked

1 april, 2019

Jag har ägnat mig en del åt släktforskning genom åren, en sysselsättning jag gärna rekommenderar. Denna dag, den 1 april 2019, har jag nåtts av beskedet att jag faktiskt, hur otroligt det än kan låta, är släkt med kungafamiljen.

Med detta förhåller det sig på följande sätt:

Min farmors far.

Jag har länge vetat att min salig farmor, Elvira (född 1890), var född utom äktenskapet. I kyrkböckerna står att fadern var ”okänd”. Tills nu. I syfte att få fram faderskapet har jag för rätt dryga pengar anlitat en professionell släktforskare som i dag presenterade sina rön. Dessa är ju ganska sensationella, för att uttrycka sig milt.

Det visar sig nämligen att min farmors far var ingen mindre än den dåvarande kronprinsen Gustaf, sedermera konung Gustaf V (1858-1950) vilken satt på Sveriges tron 1907-50. Detta kan förklara varför min farfar i sitt vardagsrum – min farmor avled redan 1945, sex år innan jag föddes – på väggen hade hängt upp ett stort porträtt av den så kallade V-Gurra.https://www.kungahuset.se/kungafamiljen/attenbernadotteslakttrad/gustafv.4.790c0cce14c9d943677210.html

Det hörde fordomdags mer till regel än undantag att våra monarker hade ett antal ”barn på bygden”, även om Carl XV och Gustaf Vs far, Oscar II, har blivit mer ryktbara än Gustaf V i detta avseende.

Jag gör ingen större sak av det hela, men litet kul är det onekligen. Nu skall jag undersöka om det går att byta efternamn till Bernadotte.

Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

5 mars, 2016

 

OLAND, SWEDEN - JULY 14: Princess Estelle of Sweden; Crown Princess Victoria of Sweden and Prince Daniel of Sweden attend the 38th Birthday celebrations of Crown Princess Victoria of Sweden on July 14, 2015 in Oland, Sweden. (Photo by Luca Teuchmann/Getty Images)

Prins Oscar är son till kronprinsessan Victoria och prins Daniel samt lillebror till prinsessan Estelle.

Det har väl inte undgått någon att kronprinsessparet begåvats med en liten prins och prinsessan Estelle med en lillebror: hertigen av Skåne, Oscar Carl Olof, föddes den 3 mars 2016.

I egenskap av mångårig och synnerligen inbiten rojalist vill jag härmed frambära mina både innerliga och hjärtliga gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Fattas bara annat. Grattis också till konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, vilka nu kan glädjas åt sitt fjärde barnbarn.

Fler är på gång, då även prins Carl Philip och prinsessan Sofia väntar på att få höra trampet av små, små skor.

Jag kan gärna erkänna, att det finns ett antal rätt goda förnuftsskäl som talar för republik. I ett avseende är emellertid monarkin tveklöst helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget, vilket är väl så viktigt ur mänsklig synvinkel.

Ingen har nog framfört detta bänttre än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i sin minnesbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i alla ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

gu3b Gunnar Unger – konservativ skribent och rojalist.

Visst spelar emotionella drivkrafter en väl så stor roll både i politiken och det mänskliga livet i stort som rationella och intellektuella sådana. Det fina i kråksången är emellertid, att det även finns tungt vägande förnuftsskäl som talar till det monarkiska statsskickets fördel.

Detta garanterar att Sveriges hårt prövade folk har en statsledning som står över det oavlåtliga partipolitiska käbblet, som är det pris vi tvingas betala för demokratin. Därtill är monarkin av ett oskattbart PR-värde för vår nation i allmänhet och denna nations industri i synnerhet.

Det apanage staten betalar ut till kungahuset varje år är en försumbar utgift med tanke på allt vi får ut av de insatser som utförs av de representativa och hårt arbetande medlemmarna i samma kungahus. För närvarande beräknas kostnaderna för hov- och slottsstaterna uppgå till 127 miljoner kronor, vilket skall räcka till såväl kungahusets representationskostnader som underhållet av slott och andra egendomar. I gengäld låter kungahuset staten utnyttja dessa egendomar.

Jag har för den intresserade nedtecknat följande lilla orientering om vad apanage egentligen är och inte är: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/29/vad-apanage-ar-och-inte-ar/

Det har i pressen redan skrivits åtskilligt om den lille prinsens namn.

King_Oscar_II_of_Sweden_in_uniform Konungen av Sverige och Norge, Oscar II.

Tilltalsnamnet Oscar har innehafts av två svenska kungar: Oscar I (1799-1859, kung över Sverige och Norge 1844-59), son till Carl XIV Johan; Oscar II (1829-1907, kung över Sverige och Norge 1859-1905, över Sverige 1859-1907), son till Oscar I. Samma namn har burits av prins Oscar Bernadotte af Wisborg (1859-1953), son till Oscar II , bror till Gustaf V och pappa till greve Folke Bernadotte (1895-1948).https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/17/folke-bernadotte-han-dog-med-stovlarna-pa/

Carl kommer från lillprinsens morfar, vår nuvarande kung, men namnet har som bekant burits även av monarkerna Carl IX, Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII, Carl XIII, Carl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) och Carl XV. Här måste också nämnas att en bror till Gustaf V och följaktligen son till Oscar II, prins Carl (1861-1951), burit samma namn.

Namnet Olof kommer från lillprinsens farfar, Olle Westling, som för övrigt för sju år sedan donerade en av sina njurar till sonen som då var njursjuk. När jag blev underkunnig om namnet fruktade jag ett tag att namnet kom från Olof Palme, men så var alltså lyckligtvis ej fallet. Eljest hade man väl kunnat tänka sig att det kungliga nytillskottet uppkallats efter Olof Skötkonung (cirka 960-talet/980-1022, kung 995-1022), den förste sveakonung som regerade över såväl Mälardalen som Västergötland samt  även den förste som lät döpa sig och förblev kristen.

Wedding+Swedish+Crown+Princess+Victoria+Daniel+wNdFnje6BxMm Prins Daniels föräldrar: Ewa och Olle Westling, här vid kronprinsessparets bröllop.

Det utan tvivel mest bisarra som hittills skrivits i anledning av Victorias nedkomst är ett debattinlägg i tidningen Metro av serietecknaren Adrian Malmgren, Malmö, som menar att prins Oscar inte skall ”påtvingas sin könstillhörighet av vård och samhälle”.

I enlighet med den så kallade queerteorin /Fotnot/ och dess fantasivärld ser Malmgren, som uppges föreläsa om ”transinkludering och representation”, kön som en social konstruktion som helt och hållet betingas av miljön. http://www.metro.se/metro-debatt/tvinga-inte-pa-oscar-ett-kon-lat-lillprinsen-definiera-sig-sjalv-istallet/EVHpcd!GmSOZu9Gx0j/

Den stackars prinsen skall alltså inte få veta om han är pojke eller flicka, eller eventuellt tillhöra något slags tredje kön, utan själv få ”avgöra” detta när han växer upp. Detta är naturligtvis sinnessjukt trams, nödtorftigt maskerat som intellektuell teori, och inget annat. Jag för min del säger: Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

Fotnot: Queerteorin, som kommer från USA, är den mest revolutionära yttringen av homosexrörelsen. Den strävar efter att slå sönder den naturliga könsordningen och traditionella familjeideal i syfte att bereda väg för en samhällsrevolution. Den som vill läsa mer kan göra det i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), kapitlet ”Vänsterns nya kläder”, avsnittet ”Bögrevolten”.

Åter till Boden: En tur i Rödbergsfortet

6 juli, 2014

Boden 004 Bloggaren utanför det förstklassiga hotell Bodensia. Foto: Bo Carlsund

Den 25-26 juni gjorde jag och min lumparkompis Bo Carlsund – vi har hållit kontakten sedan värnplikten vid A8 1971-72 – ett återbesök i vår varmt avhållna militärstad Boden. Senast vi var här var hösten 2008, men då hann vi inte besöka den imponerande försvarsanläggningen Rödbergsfortet vilket vi gjorde nu:

http://www.sfhm.se/smha/ObjectPage____2276.aspx?epslanguage=SV

Boden var från 1831 en oansenlig kyrkby i Överluleå landskommun. 1896 blev Boden municipalsamhälle och 1919 stad. På den tiden hade platsen något tusental inbyggare, att jämföra med 18 277 år 2010. Bodens samhälle har i över hundra år präglats av Bodens fästning, som började uppföras 1901 efter beslut av riksdagen 1897. Anläggningen är landets största militära befästningsverk och alltjämt ett av de tio största i världen i sitt slag.

Boden 006 I Bodens centrala delar finns fortfarande ett antal äldre byggnader som klarat sig undan senare tiders rivningsraseri. Foto: Tommy Hansson

En av de mest kända kommendanterna för Bodens fästning var Lars Tingsten (1857-1937), general och krigsminister under Norgekrisen 1905, då Sverige till konung Oscar IIs förtret tvingades släppa kontrollen över Norge. Lars Tingsten var farbror till den kände professorn och publicisten Herbert Tingsten (1896-1973). Medan dennes farbror Lars stod främst i det militära försvaret mot ryssarna, svarade brorsonen Herbert för motsvarande insats med en skarpladdad penna som vapen under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.

150px-Lars_Tingsten,_Hågkomster  tingsten

Lars Tingsten och Herbert Tingsten.

Bodens fästning utgörs av fem stora fort: förutom Rödbergsfortet lystrar dessa till namnen Södra Åbergsfortet, Mjösjöfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet. Sedan de fyra andra forten bommat igen är i dag endast Rödbergsfortet igång. Det hålls öppet för allmänheten genom Statens Fastighetsverks försorg och är en av Bodens mest populära turistattraktioner. Guidade turer hålls varje dag under öppethållandesäsongen.

Bodens fästning är dock mer omfattande än så. Förutom de fem stora forten omfattas hela anläggningen av tre mindre fort, ett 40-tal infanteriskansar, även kallade ”korvar”, ett antal flankeringsbatterier för att komplettera fortens ansenliga eldkraft samt en mängd mindre anläggningar av typ kulsprutenästen, skyttevärn och skyddsrum. Inalles icke mindre än 12 000 anläggningar!

Boden 014 Bosse med mäktig utsikt från Rödberget bakom ryggen. Den ljusa strimman i fjärran är ett skjutfält, på vilket artilleriprojektilerna landade på den tiden det begav sig. Foto: Tommy Hansson

För att förstå bakgrunden till anläggandet av Bodens fästning måste man ha förhistorien klar för sig. Det var 1809 som Sverige förlorade kriget mot Ryssland och därmed gick förlustig sin så kallade östra rikshalva – Finland – som varit en del av Sverige i drygt ett halvt årtusende. Gränsen mot Ryssland flyttades till Torne älv.

Under hela återstoden av 1800-talet plussades den ryska hotbilden på: oron växte för att Ryssland även skulle expandera in på svenskt område, samtidigt som ryssarna planerade att bygga en järnväg till Torneå. I detta prekära läge saknade Sverige ett militärt försvar för norra/övre Norrland. Att just Boden valdes som plats för det omfattande befästningsverk som skulle hålla ryssen borta tedde sig naturligt. Boden hade blivit en viktig järnvägsknut i och med att stambanan drogs hit 1894 och kopplades ihop med malmbanan från malmfälten i Gällivare och Kiruna.

Boden 018    Boden 019

Överst Rödbergsfortets grindar med artillerisymboler.
Nederst guiden och lokalhistorikern Stig Gustafsson. Foto: Tommy Hansson

Mellan Första världskriget (1914-18) och Andra världskriget (1939-45) växte det mäktiga befästningsverket ut ytterligare, och efter krigsslutet lät den dåvarande krigsmakten (jag har aldrig riktigt förlikat mig med den mesiga beteckningen försvarsmakten) bygga fler befästningar i syfte att fördröja ett fientligt anfall i norr. Att det största och praktiskt sett enda hotet under det Kalla kriget kom från Sovjetunionen var en självklarhet, vilken en flyktig blick på kartan räcker för att konstatera.

Det främsta försvarsverket i sammanhanget var Kalixlinjen, som var sju mil lång och sträckte sig mellan Töre i söder och Gällivare i norr. Kalixlinjen var som bredast sex mil och hade Siknästfortet som östligaste utpost. Längs denna försvarslinje fanns ett stort antal mindre befästningar och artilleripjäser vilka var inrymda i berg- eller betongrum. Och mellan Kalixlinjen och Boden fanns Luleälvslinjen, vilket inbegrep Viktoriafortet i Vuollerim.

Boden 023    Boden 022

Överst interiör från ett av fortets logement med de typiska blå-vit-rutiga sängöverkasten.
Nederst en vy över sjukstugan inklusive vaxfigur med amputerat ben. Foto: Tommy Hansson

När jag fick min inryckningsorder 1971 och förständigades att tågledes bege mig till Kungliga Bodens artilleriregemente (A8) i juli 1971 hoppade jag väl inte direkt av glädje. Snarare kände jag osäkerhet inför detta nya skede i mitt liv. Ehuru försvarsvän redan då har jag aldrig varit vad man kallar ”stridis”.

På tåget norrut från Stockholms central hade jag turen att sammanstöta med Bosse Carlsund, som skulle bli inte bara en uppskattad lumparkompis utan fastmer en vän för livet. En rolig detalj från första morgonen på A8 regemente: vi nyinryckta erbjöds frukost i matsalen, och när vi skulle sockra på gröten fann vi att de stora karen alls inte innehöll den söta varan utan – salt!

När Bosse och jag ganska precis 43 år senare satte oss i en taxi vid hotell Bodensia för vidare transport till Rödbergsfortet var vi förväntansfulla. Vi hade som artillerister förvisso vistats nära fortet men aldrig besökt dess innanmäte. Vi kom att ingå i en besökandegrupp på ett tiotal personer, vilka på ett trevligt och informativt sätt visades runt av förra stambefälet och lokalhistorikern Stig Gustafsson.

Boden 029 Olika typer av artilleriammunition som användes av Rödbergsfortets pjäsuppsättning. Foto: Tommy Hansson

Vid grindarna varnades för den skräckinjagande hund som fordomdags bevakat fortet, men det fanns ingen  anledning till oro då dess närvaro nu blott bestod av inspelat hundskall. På den lilla gården innanför grindarna berättade Stig hur cirka 900 personer från närområdet slitit i ett decennium för att med tillhjäp av spett, slägga och dynamit bereda plats för denna imponerande anläggning. Den var ett samhälle i miniatyr med bland annat militär ledningscentral, logement, storkök, matsal, mässar, läkar- och tandläkarmottagning, kraftverk, brunnar och hygienutrymmen.

På fortets hjässa, dit man kommer via branta trappor, har man en hisnande utsikt över det skogrika kringområdet omfattande bland annat Bodens stad och skjutfält. Här kan man också närmare studera artilleripjäserna vilka försetts med pansarkupoler. I fortet finns också en överskådlig samling av de projektiler med vilka pjäserna laddades.

Boden 030 På Rödbergsfortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Den halvannan timme långa turen i Rödbergsfortet var en både intressant och nöjsam upplevelse, icke minst beroende på den sakkunnige guiden. Samtidigt låg det litet vemod i luften på grund av att inte bara Rödbergsfortet och Bodens fästning numera i stort är museala företeelser, vittnande om den svunna tid då Sverige ännu hade ett militärt försvar med en reell förmåga att försvara landet mot fientliga angrepp.

Rödbergsfortet drog sin sista suck den 1 januari 2000. Dessförinnan hade all ammunition skjutits ut på omgivande skjutfält, vilket ställde sig betydligt billigare än att frakta den därifrån. Fortet ägs i dag av Statens Fastighetsverk samt ingår som en del i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv. Även Försvarsmuseum Boden på gamla A8-området finns med i den administrativa bilden.

Boden 037    Boden 034

Överst bloggaren vid en artilleripjäs utanför Rödbergsfortet. Foto: Bo Carlsund
Nederst visar en vaxdocka hur det gick till att skicka upp ammunition till pjäserna på fortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Inom Bodens garnison rymdes till in på 1990-talet 13 procent av vårt lands militära försvar. Här fanns som mest sex regementen: A8 (artilleri), I19 (infanteri), Ing3 (ingenjörstrupper), S3 (signaltrupper), P5 (pansartrupper) samt Lv7 (luftvärn). Då utgjorde militärer en ansenlig del av stadsbilden i Bodens centrum. Man ser militärer i dag också, men de drunknar snarast bland den övriga befolkningen varav invandrare från exempelvis Somalia, Afghanistan och olika afrikanska stater är ett betydande inslag.

Även om staden fortfarande härbärgerar militära aktiviteter kan man nog säga, att Boden har metamorfoserats från militärstad till invandrarstad. Föraren i den taxi varmed Bosse och jag åkte tillbaka till hotellet berättade, att han fick huvudbry när han upplystes om att han skulle ta en körning till ”Migrationsverket” – verket har nämligen flera anläggningar på platsen.

Boden 040 Bodens kommunhus. Foto: Tommy Hansson

Efter en hyfsat god asiatisk lunchbuffé i Bodens centrum, ett stenkast från det rätt nyligen restaurerade Bodensia, var det dags för Bosse och mig att ta länsbussen till Luleå för vidare befordran till Luleås flygplats Kallax. Vi tackade vår militärstad för den här gången och siktar på att vara tillbaka om några år i nostalgins tecken, förutsatt att liv och hälsa består!

nobelpristagaren-eyvind-johnso Bodens store son, nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-76).

Slutligen skall erinras om att det var i Boden som nobelpristagaren (1974) i litteratur Eyvind Johnson (1900-76) föddes. Andra på skilda sätt bemärkta bodensare är överbefälhavaren Stig Synnergren (1915-2004), ständige akademisekreteraren Peter Englund (1957-), OS-guldmedaljörerna Sven Utterström (1901-79) och Lars Frölander (1974-) samt spionen Fritiof Enbom (1918-74).

 

 

Får jag säga att jag känner mig lycklig? (II)

4 september, 2013

Tänkte återigen att jag skulle avge en lägesrapport om mitt lyckotillstånd. Kanske kan det inspirera några, reta en del, vad vet jag.

I natt sov jag med en mätutrustning inför dagens besök på Sophiahemmet för att kolla upp min sömnapné. Ett tillstånd många drabbas av litet upp i åren och som yttrar sig i att man får andningsuppehåll i sömnen, något som i värsta fall kan leda till evigt insomnande. När jag sedan som vanligt läste Länstidningen vid frukostbordet konstaterade jag med tillfredsställelse, att min debattartikel inför kyrkovalet den 15 september var införd.

360px-Sophiahemmet_Stockholm_front_20060509Ärevördiga Sophiahemmet, uppkallat efter Oscar IIs gemål.

Här är den om någon vill läsa:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2197746-en-rost-for-tro-och-tradition

Dagen började med andra ord bra. Jag tog en ganska tidig buss till Östertälje station för att vara ute i god tid med tanke på eventuella trafikstörningar i samband med Obamas besök i Stockholm. Det flöt emellertid på bra, och jag anlände i god tid till Sophiahemmet – för övrigt beläget strax intill Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) som herr presidenten enligt uppgift skulle besöka – för att lämna in mätutrustningen. Hann till och med en fika i caféet innan det var dags att träffa sjuksköterskan.

Under över alla under, det visade sig att mätvärdena var väldigt bra, faktiskt de bästa jag haft! Bara tio andningsuppehåll under natten mot tidigare som mest närmare 300. Blodet var också väl syremättat enligt mätresultatet. Till saken hör att jag sover med en så kallad C-PAPP, en apparat som reglerar trycket på luften jag andas in via en ansiktsmask i latex. Efter smärre justering av denna apparat förestod hemfärd.

Barack ObamaObamabesöket ställde dessbättre inte till några problem för bloggaren…

Väl på pendeln från Stockholms centralstation kunde jag inte låta bli att, i glädjen över mitt till synes allt bättre hälsotillstånd, slänga i väg ett SMS till en vän (kan bara hoppas det är ömsesidigt), som eventuellt inte är särskilt intresserad av hur jag mår. Hon får gärna rätta mig om jag har fel där (kan bara säga att jag bryr mig om hennes hälsa). Men vad gör man inte när man råkar känna sig uppåt!

Inte ens den näppeligen bekymmersfria hemfärden kunde rubba mitt goda humör, van pendlare sedan mer än 40 år som jag desslikes är. Det började med att tåget stannade i Älvsjö i cirka 20 minuter på grund av något som den kvinnliga högtalarrösten, med omisskännlig småländsk dialekt, kallade ”stillbild hos trafikledningen”. Just när passagerarna anmodades söka sig alternativa resvägar kunde tåget dock åka vidare. Bara för att åter stanna för ”signalfel” mellan Huddinge och Flemingsberg, en procedur som upprepades mellan Flempan och Tullinge.

Tids nog kom vi hem igen till Östertälje omkring en timme sena. Men vad gör väl det när man känner sig allmänt tillfreds och, ja faktiskt, lycklig?!

300px-Ny_pendeltag_stockholmPendeln – omöjlig leva med, omöjlig leva utan…

Efter att ha gjort diverse inköp i Coop Forum Folkparken – i brist på israeliska avocados fick jag nöja mig med peruanska – är jag nu återigen hemma i min kära lägenhet och skriver detta efter att ha inmundigat en kopp kaffe och rökt några cigissar.  I kväll skall hela familjen – det vill säga jag och mina två vuxna barn – gå ut och äta på ett asiatiskt ställe som heter Full House. Dottern beger sig för övrigt till Skottland på måndag för några års studier i Glasgow.

Tack för att ni orkat läsa, ni som gjort det. Det är ju inget tvång. Jag avslutar med en bitterljuv musiksnutt som gör åtminstone mig lycklig: ”I Wish I Had Someone To Love Me” med den underbara Newfoundland-gruppen Masterless Men:

http://www.youtube.com/watch?v=mnmqBhqdvm4

Änklingens liv kan vara ensamt, ja, men också väldigt givande när barnen finns kvar och påminner en om ett långt, innerligt och givande om än inte alltid helt problemfritt äktenskap. Har inget emot att avslöja att jag betraktar mitt äktenskap och min familj som mitt livs prestation. Det mesta annat förbleknar då. Kära makan har nu fått nya, fräscha rosor samt ett nytt blockljus att sätta bredvid vasen.

rosor4_126632086Rosor till min så kära Marika, nu en liten ängel.

Så jag tycker gott jag kan känna mig lycklig!

En dag väl värd att fira

6 juni, 2011

 

hazelius_1044006c

Artur Hazelius gick i bräschen.

Svenska flaggans dag den 6 juni har firats officiellt åtminstone sedan 1916, då firandet ägde rum i det då relativt nybyggda Stockholms stadion i närvaro av konung Gustaf V och andra medlemmar av kungahuset. 1963 flyttade detta kungliga firande över till det närbelägna Skansen.

Att högtidligheten skulle äga rum just den 6 juni var långt ifrån självskrivet. Det var kring sekelskiftet 1900, då Sverige var föremål för nationalromantiska strömningar, som frågan om en lämplig svensk nationaldag började stötas och blötas. De alternativ som diskuterades var midsommarafton, Gustaf II Adolfs eller Carl XIIs dödsdag och den 6 juni.

Till slut gick den 6 juni segrande ur striden: det var det datum Gustaf I Vasa valdes till svensk konung – året var 1523 – och även den dag då 1809 års regeringsform skrevs under.

Nordiska museets och Skansens grundare, folklivsforskaren Artur Hazelius (1833-1901), gick i bräschen för den 6 juni som firandedatum då han 1893 lät anordna en ”vårfest på Skansen”, vilken avslutades just den 6 juni. Hazelius skriver följande i 1893-94 års årsredogörelse för Nordiska museet och Skansen:

Såsom en de fosterländska minnenas högtidsdag har på Skansen införts den 6 juni, Gustafsdagen, hvilken där firats och hädanefter kommer att firas såsom svensk nationaldag.

Det fanns flera skäl till att just den 6 juni utvaldes. Midsommarafton hade många förespråkare, men till slut föll detta alternativ på att den nya flagglagen, som trädde i kraft efter upplösningen av unionen Sverige-Norge, hade undertecknats dagen före midsommarafton. Det fick inte se ut som om vi ville fira förlusten av Norge.

Den svensk-norska unionsflaggan med ”sillsallaten”.

Vid denna tid firades midsommarafton för övrigt alltid den 23 juni, det vill säga dagen före midsommardagen. Bruket att fira midsommarafton den lördag som infaller mellan den 19 och 25 juni infördes först 1953 i Sverige (och i Finland 1955).

Hjältekonungarnas Gustaf II Adolfs och Carl XIIs dödsdagar den 6 respektive 30 november ansågs vid närmare eftertanke mindre passande, eftersom vid denna tid på året mörker och kyla rådde. Dessutom förefaller det kanske väl deprimerande att fira nationaldagen på någons dödsdag.

Först 67 år efter den första festligheten på Stockholms stadion – 1983 – fick den 6 juni genom beslut i riksdagen status som Sveriges nationaldag. Och 2005 blev dagen äntligen helgdag – eftersom det ansågs lättsinnigt att ge svenska folket ännu en röd dag i almanackan fick annandag pingst stryka på foten. Personligen hade jag föredragit att den 1 maj – den bedrövliga klasskampens dag – äntligen hade utmönstrats som svensk helgdag.

Bruket att fira svenska flaggan har sin egen speciella historik. Länge användes riksflaggan mestadels till sjöss, och då var den dessutom vanligen tretungad. 1873 hissades, i konung Oscar IIs andra regeringsår, en svensk flagga för första gången på kungliga slottet i Stockholm. Detta mötte på sina håll skarp kritik, eftersom det ansågs att en svensk flagga inte hade på land att göra.

Det kungliga exemplet vann dock efterföljd, och snart började flaggstänger resas och  blågula flaggor hissas på exempelvis prästgårdar, skolgårdar och vid järnvägsstationer. Det medförde att flaggningen snart var allmän. Företaget Åhlén & Holm samt bestyrelsen för Svenska flaggans dag började desslikes dela ut flaggor gratis.

Svenska flaggans nuvarande utseende fastställdes 1906, då vi efter unionsupplösningen fick en ny flagglag. Unionsmärket, den så kallade sillsallaten, som inrymts i flaggans övre vänsterhörn, togs bort och fälten i flaggan fick bestämda proportioner och bestämd färgsättning; tidigare hade de gula och blå färgerna kunnat förekomma i allehanda nyanseringar. Det fastslogs även, att den tretungade flaggan skulle vara förbehållen krigsmakten och kungahuset.

Det brukar ibland hävdas att svenskarna skulle vara unika bland världens folk på så sätt att vi inte firar vår nationaldag på ett lika entuasiastiskt sätt som andra. USA, Norge, Frankrike och Irland brukar nämnas som exempel på länder där man firar sin respektive nationaldag på ett ”normalt” sätt. Detta är emellertid ett felaktigt antagande och förmodligen ett uttryck för vår dåliga nationella självkänsla.

St. Patrick´s Day firas numera över hela världen.

I själva verket är de nämnda exemplen på entusiastiskt firande – Fourth of July (USA), Syttende Mai (Norge), Jour de la Bastille (Frankrike) samt St. Patrick´s Day (Irland) – inte alls representativa för hur nationaldagar i allmänhet brukar firas. Jag tycker personligen det är utomordentligt trevligt och medryckande med fosterländsk yra och en myckenhet av flaggviftande.

Min favorit bland nationaldagar är St. Patrick´s Day den 17 mars, i vars anslutning  jag sedan några år tillbaka brukar bjuda hem några goda vänner på traditionell irländsk mat, irländska drycker och massor med irländsk musik.

Vi svenskar behöver dock inte alls skämmas för vårt mer lågmälda firande, vilket givetvis har att göra dels med vår historiska särart, dels med vårt nationella kynne. Därför bör vi fira den 6 juni 2011 med både glädje och stolthet som en dag väl värd att fira.

Intressant att notera i sammanhanget är, att den politiska vänstern och de ängsligt politiskt korrekta ibland oss fortfarande tenderar att hysa dåligt samvete  inför nationaldagsfirandet, ett uttryck för det inflytande 68-vänstern alltjämt utövar. Det är därför vi med blandade känslor kan notera, att det på sina håll firas mångkulturellt präglade nationaldagar med kurdiska, zigenska, afrikanska med flera inslag i form av musik, dans och mat.

Med all respekt för främmande kulturer, vilka förvisso kan vara nog så lärorika och intressanta: låt den 6 juni få vara vår alldeles egna svenska högtidsdag!

Låt oss allra sist avnjuta Jussi Björlings tolkning av sången ”Land, du välsignade” med text av Elisabet Björklund och musik av Ragnar Althén:

http://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs