Det var ingen ände på glädjen sedan Daniel Ståhl och Simon Pettersson vunnit dubbelt i Tokyo-OS.
Som bekant blev det dubbelt svenskt i topp i diskuskastning i Tokyo-OS: ett väntat guld till Daniel Ståhl, 28, på 68,90 och ett inte fullt lika väntat silver till Simon Pettersson, 27, på 67,39. Daniel hade tidigare vunnit i VM i Doha 2019. Det var första gången på 73 år som Sverige vann fler än en medalj i en och samma friidrottsgren (se fotnot). https://www.svt.se/sport/friidrott/daniel-stahl-os-diskus-tokyo
Diskus är eljest av tradition knappast någon svensk paradgren inom friidrotten, vilket inte hindrar att det blivit en och annan medalj vid olika mästerskap. Det största namnet innan Daniel Ståhl dök upp för några år sedan var Richard ”Ricky” Bruch (1946-2011), Sveriges troligen mest skandalomsusade idrottsutövare någonsin. Han erkände att han dopat sig systematiskt under många år, något som inte var förbjudet i slutet av 1960-talet då han började med det.
Bruch tog brons vid OS i München 1972 med ett kast på 63,40 samt silver vid EM i Aten 1969 på 61,08. Han knep även en bronspeng i kula vid inomhus-EM i Sofia 1971. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch
Om man inte räknar gång till friidrotten var Bruchs brons i München Sveriges första olympiska friidrottsmedalj på 20 år. Bruch körde med den mindre lyckosamma taktiken att bygga upp förväntningarna något enormt inför de stora mästerskapen: han skroderade om att han skulle ta guld och kasta 70 meter och liknande. Följden blev att han bröt samman när det inte gick som han tänkt sig.
Ricky Bruch kastade som längst 71,26 i en tävling 1984. Det stod sig som svenskt rekord tills Daniel Ståhl slog det vid en tävling i Bottnaryd 2019 där resultatet blev 71,86. På meritlistan står även ett europarekord på 68,06 och ett tangerat världsrekord på 68,40; det senare delades med amerikanen Jay Silvester.
Bruch blev även förste svensk över 20 meter i kula – bästa kulnoteringen var 20,38. Han ägnade sig då andan föll på åt udda kastsporter som stövelkast – där han 1976 nådde det inofficiella världsrekordet 44,51 – och kast med liten parabol (!).
Harald Andersson – europamästare och världsrekordhållare.
Det fanns bemärkta svenska diskuskastare också före den spektakuläre Ricky Bruchs tid. Vår förste manlige utövare av världsformat var Harald Andersson (1907-85), som var född i Stamford i USA av svenska föräldrar och kom till Sverige och Smedjebacken vid tre års ålder. Andersson blev förste svensk över 50 meter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Andersson_(idrottare)
Främsta mästerskapsmeriten var ett EM-guld i Turin 1934 på 50,38. Samma år slog han världsrekord med ett kast på 52,42 i Oslo, då han slog amerikanen Paul Jessups gamla rekord.. Framgångarna 1934 ledde till att Andersson belönades med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Som längst nådde Harald Andersson 53,02, ett resultat som stod sig som svenskt rekord till 1954 då det överträffades av Roland Nilsson med 54,54. Andersson framstod som ett stort OS-hopp inför spelen i Berlin 1936 men led av sviterna efter en böld i kasthanden och kunde inte prestera på normal nivå.
Andersson ägnade sig även med viss framgång åt tyngdlyftning, boxning och bandy. Han anställdes som polis i Falun 1933 efter att tidigare ha varit verksam som chaufför och verkstadsarbetare.
Samtida med Harald Andersson var Gunnar ”Kinna-Bergh” Bergh (1909-86), som efter att ha hållit på med boxning slog igenom som diskuskastare och kulstötare 1935. Bergh var i likhet med Andersson yrkesverksam som polis. Han slog ett antal svenska rekord och tog ett antal svenska mästerskap i såväl diskus som kula. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Bergh
Berghs bästa resultat var 51,72 i diskus och 15,83 i kula, båda uppnådda OS-året 1936. Vid Berlin-OS 1936 blev det ingen större succé, men 1938 blev det brons vid EM i Paris med 48,72.
Det bör sägas att vid den tid Harald Andersson och hans samtida var aktiva bestod underlaget i kastgrenarna av samma underlag som löparbanorna, det vill säga kolstybb. De aktiva bar därför spikskor för att få bättre fäste, vilket ledde till att kastringarna snart revs upp. Något årtionde senare kom slipad cement att användas som underlag, vilket gav de aktiva helt andra förutsättningar att få ordentligt fäste i ringen.
Vår främste diskuskastare närmast innan Ricky Bruch gjorde sitt intåg med buller och bång var stockholmaren Lars Haglund, född 1940. Han innehade det svenska rekordet åren 1962 (55,12) till 1968 (59,95); sistnämnda år slogs rekordet av Ricky Bruch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Haglund
Haglund tog inga medaljer i de officiella stora mästerskapen men vann 1965 diskusen vid Universiaden (”studentolympiaden”), som detta år hölls i Budapest. Haglund nådde här 57,86. Hans personbästa skrevs till 62,86. https://en.wikipedia.org/wiki/Athletics_at_the_1965_Summer_Universiade
Ruth Svedberg tog brons i OS i Amsterdam 1928.
Listan över framgångsrika svenska diskuskastare blir inte komplett om vi inte inkluderar Ruth Svedberg (1903-2002). Svedberg räknas som en av den svenska friidrottens verkliga pionjärer. Hon var född i Gällivare men flyttade sedan till Göteborg, där hon var med och grundade Kvinnliga IK Sport. Förutom friidrott spelade hon även i klubbens handbollslag. Efter den aktiva tiden blev hon tränare och ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruth_Svedberg
Ruth Svedbergs största mästerskapsmerit var en bronsmedalj i diskus i OS i Amsterdam 1928, de första olympiska spel där kvinnor tilläts deltaga. Resultatet blev 35,92. Hon tävlade desslikes i 100 meter samt stafettlöpning. Vid den IIIe så kallade damolympiaden i Prag 1930 blev Ruth trea i trekamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnospelen_1930
Ruth Svedberg hade många strängar på sin idrottsliga lyra. Förutom i diskus tävlade hon i olika löpgrenar, spjut, längdhopp och slungboll. I en comeback vid 46 års ålder tog hon hem SM-guldet i diskus 1949. Hon vann ett mycket stort antal mästerskaptecken och har fler medaljer än någon annan svensk friidrottskvinna.
Fotnot: Som nämnts ovan var Daniel Ståhls och Simon Petterssons dubbelseger i Tokyo första gången på 73 år som svenskar tagit fler än en OS- medalj i samma friidrottsgren. Vid London-OS 1948 vann den svenska trion Thore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström till och med en trippelseger i 3000 m hinder. På 1500 m tog Henry Eriksson guld och Lennart Strand silver.
Svårt att hålla sig på benen: Biden tappade balansen och föll på knä på väg uppför trappan till Air Force One.
När president Joe Biden skulle ta sig upp för trappan till presidentplanet Air Force One den 19 mars bar det sig inte bättre än att han tappade fotfästet icke mindre än tre gånger. Han snubblade till två gånger och förlorade balansen helt en gång. https://www.dailymail.co.uk/news/article-9381191/President-Joe-Biden-78-falls-st
Till sist lyckade dock den 78-årige presidenten ta sig upp för trappan och göra honnör till dem som mött upp på Joint Base Andrews i Maryland innan planet lyfte med Atlanta i Georgia som destination. Enligt Biden-lägret förorsakade trappfallet inga som helst problem för deras man.
Dagen innan Biden snubblade och föll i trappan kallade han sin vicepresident, Kamala Harris, för ”president Harris”. Det är åtminstone andra gången detta sker, och möjligheten finns att det är ungefär så det fungerar – Harris drar i tåtarna bakom kulisserna och är den som egentligen bestämmer. https://www.washingtonexaminer.com/news/biden-calls-harris-president-gaffe
Tills relativt nyligen gick han därtill omkring i en specialgjord känga, detta sedan han brutit foten under lek med hunden Major. Joe Biden är 78 år fyllda och därmed USAs äldste president genom tiderna. Donald Trump var 70 och Ronald Reagan 69 när de flyttade in i Vita huset.
Trappfallet, de återkommande felsägningarna och ett stundom förvirrat intryck gör att alltfler undrar hur det är ställt med den man som valdes till Förenta staternas 46e president i november i fjol.
Inrikespolitiken är en sak. Bidens hälsoproblem och ställvis bisarra uppträdande bidrar dessutom till att kasta ett löjets skimmer över USA som nation i omvärldens ögon. Nyligen kallade exempelvis presidenten den ryske presidenten Vladimir Putin ”killer” och förklarade att Ryssland måste ”betala ett pris” för att ha försökt påverka USA-valet 2016.
Det är mycket intressant att jämföra medias reaktioner avseende Bidens trefaldiga malörer i trappan och det tillfälle i juni 2020, då president Donald Trump gick väldigt försiktigt nerför en ramp och höll sig i räcket i samband med en ceremoni i USAs militärakademi West Point. De stora TV-kanalerna ifrågasatte då Trumps hälsa och förmåga att klara sin uppgift att leda landet. Bidens trappfall har ägnats jämförelsevis ringa uppmärksamhet i USA som Sverige. https://www.foxnews.com/media/flashback-biden-media-went-crazy-trump-ramp
Donald Trump, Jr. twittrade sarkastiskt: ”I remember the press bashing Trump for touching the rail once. Biden falls repeatedly but I´m sure he´s the picture of health.”
Inför presidentvalet i november 2020 offentliggjorde Joe Biden sin medicinska status. Han förklarades bland annat besväras av oregelbundna hjärtslag och hög kolesterolhalt men betecknades eljest så frisk som kan förväntas av en 77-åring. Nu ifrågasätts om han verkligen var så pass frisk. Enligt förre presidenten Barack Obamas läkare kan Biden inte betecknas som ”a healthy guy”.
Inte heller mentalt kan Biden friskförklaras – snarare tvärtom. Cory Bernardi, värd vid Sky News, deklarerade den 19 februari i år: ”It´s clear to me at the least that that US President Joe Biden is struggling with dementia and is clearly not up to the task he´s been sworn in to do.”https://www.skynews.com.au/details/_6233603126001
Demokraternas demenstaktik för att hålla Joe Biden ”i källaren” är förståelig men också riskabel.
Det Demokratiska partiet i USA har satt sig i en nära nog hopplös sits genom att utse den 77-årige Joe Biden till sin presidentkandidat. Det framgår med all önskvärd tydlighet när man tar del av demokraternas ”demenstaktik” sådan den beskrivs i ett inlägg av den konservative skribenten och forskaren Victor Davis Hanson. http://jihadimalmo.blogspot.com/2020/07/beklammande-amerikansk-demenspolitik.html
Joseph Robinette ”Joe” Biden, Jr. föddes i Scranton i Pennsylvania den 20 november 1942 och tjänstgjorde som senator för delstaten Delaware 1973-2009. 2009-2017 var han vicepresident till Barack Obama samt utsågs i år till Demokratiska partiets kandidat i Förenta staternas 59e presidentval, som hålls den 3 november. https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_2020
Det är knappast särskilt djärvt att påstå, att predidentvalet den 3 november inte kommer att likna något annat amerikanskt presidentval. För det första kommer valet att äga rum under en tid som fortfarande präglas av den pandemiska Kina-smittan. Det kommer att få tämligen oöverskådliga konsekvenser för såväl de båda kandidaternas valkampanjer som för själva valet. För det andra lider en av kandidaterna uppenbarligen av svårartad demens.
Det är inte bara ett löst påstående att hävda att Joe Biden är dement, om nu någon trodde det. Den uppskattningen görs exempelvis av den norske psykiatrikern Fred Heggen, som är verksam vid den psykiatriska kliniken vid Lovisenberg diakonale sykehus i Oslo i ett debattinlägg i Nettavisen den 23 april i år. https://spectrumreport.com/norwegian-psychiatrist-claims-joe-biden-is-suffering-from-dementia/
Sky News Australia presenterar i följande inslag den 12 mars 2010 en översiktlig och högeligen illustrativ analys av Bidens mentala tillstånd och konstaterar, att detta urartat alltmer sedan flera år tillbaka. Biden har vid otaliga tillfällen konstaterats vara förvirrad, osammanhangängande, desorienterad och vid flera tillfällen rent elak och illvillig samt helt enkelt konstig: https://www.youtube.com/watch?v=aA-GoeFGyIc
En dust mellan åldringarna Joe Biden och Bernie Sanders i de demokratiska primärvalen.
Den stora frågan är då hur i hela världen Biden kunde gå segrande ur primärvalen och utses till det Demokratiska partiets presidentkandidat. Det sammanfattande svaret på den frågan är att de andra kandidaterna – bland andra Bernie Sanders (som är ännu äldre än Biden), Elizabeth Warren, och Pete Buttegieg – bedömdes ha ännu sämre chanser mot Trump i november.
Enligt Victor Davis Hanson, en av USAs mest respekterade konservativa debattörer, går den demokratiska taktiken ut på att så gott det låter sig göras ”gömma Joe Biden i källaren” fram till valdagen. Den officiella förklaringen till att Biden syns så pass litet i offentligheten är att han håller sig undan på grund av att han med sin framskridna ålder tillhör en riskgrupp att smittas av covid-19-viruset. En i och för sig förståelig men också riskabel strategi, varom mer nedan.
Joe Biden är känd för att göra konstiga uttalanden ända sedan han tillträdde som senator för snart ett halvt sekel sedan, men under senare år har situationen stadigt förvärrats. Hanson jämför med Trumps sätt att uttrycka sig: ”If Donald Trump can be ungrammatical, Biden is agrammatical – he simply streams together half-thoughts without syntax and then abandons the sentence entirely.” Ibland verkar det som om, understryker Victor Davis Hanson, Biden inte har en susning om vad han håller på med eller var han befinner sig.
”In scary episodes, the pale,scaly, and frozen visage of Biden appears almost reptilian”, framhåller Hanson, ”like a lizard freezing and remaining stationary as it struggles to process signals of perceived danger.” Demensen, vilken tidigare tenderade att visa sig glimtvis, har av allt att döma blivit kronisk.
Hanson menar dock att taktiken att så mycket som möjligt isolera Biden har alls icke obetydliga brister. Demens försvåras av att den drabbade lider brist på mentala stimuli. ”But by avoiding the campaign trail, Biden is only postponing the inevitable. He is compressing the campaign into an ever-shorter late-summer and autumn cycle.”
Kommer en förvirrad och desorienterad Biden våga ta sig an en kraftfull Trump i en valdebatt?
Sanningens ögonblick för Biden och de amerikanska väljarna kommer att inträffa med de tre debatter mellan kandidaterna som kommer att äga rum inför presidentvalet. Då går det inte längre att skydda Biden från sig själv. Valet kommer att framstå som ett val mellan en kontroversiell republikansk president och en demokratisk utmanare som inte är vid sina sinnens fulla bruk. Men kommer Bidens skötare verkligen gå med på att låta deras man delta i sådana debatter eller ens en debatt?
Davis Hanson skisserar följande möjliga strategi för demokraterna, förutsatt att Biden besegrar Trump den 3 november: de låter Biden avgå av hälsoskäl och låter den av partiet utsedda, sannolikt radikala vicepresidenten steppa in istället. På så sätt skulle partiets allt starkare radikala, näst intill kommunistiska, falang blidkas.
Hanson skriver:
With a wink and a nod, the vice-presidential candidate will be assuming the presidency and given to the Left what they could not achieve through a presidential election – while old Joe Biden from Scranton stares at the TV-screen a bit longer to prove he´s not a raving socialist.
Det kan tas för givet att demokraterna kommer att framhärda i taktiken att låta Biden framträda så sällan som möjligt i offentlighetens ljus. Kanske kommer de att, med virusspridningen som svepskäl, kräva någon form av Zoom-kampanj där Biden pratar in i en kamera med en teleprompterskärm framför ögonen. En nödvändig men klart riskfylld strategi.
Att övertyga den amerikanska väljarkåren att Joseph Robinette Biden, Jr. är en fullt lämplig presidentkandidat i november men kort därpå söka göra gällande, att det ändå är bäst att han avgår på grund av svår demens förefaller minst sagt knepigt. Risken är naturligtvis betydande att, innan man kommer så långt, Biden har gjort bort sig totalt genom att på en presskonferens till exempel säga: ”Jag kommer att besegra Joe Biden i valet!” Eller om han klantar till det genom en av sina återkommande, rasistiskt färgade kommentarer såsom ”You ain´t black”.
Nej, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och USAs president Barack Ombama var inte de bästa vänner.
Oavsett allting annat så kommer den amerikanska Mellanöstern-politiken under en demokratisk administration med en intill visshet gränsande sannolikhet att återgå till den närmast Israel-fientliga politik som tillämpades under Obama och som Joe Biden i egenskap av vicepresident måste hållas delvis ansvarig för. En Biden-administration kommer säkerligen även att återgå till det Iran-avtal som Trump sett till att USA lämnat. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/ett-rejalt-bakslag-for-israel-om-joe-biden-foljer-i-obamas-spar/reptfo!zbRjcozx4APcQ2FZprSonw/
Se så´n stil han har…Hasse Persson i flygande fläng i Landskrona-tröjan.
Jag vågar påstå att Hasse Persson, ofta HP kallad, var en av de största begåvningarna svensk fotboll frambringat. Han spelade visserligen några A- och B-landskamper och blev stor publikfavorit i Landskrona BoIS med sin bländande teknik och sina många mål, men en svår skada – och kanske ett något bohemiskt leverne – hindrade honom från att nå de riktigt stora höjderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Persson_(fotbollsspelare)
På fyra A-landskamper 1952-53 gjorde Hasse sex mål – minst ett mål i varje match. Han avverkade även ett par B-landskamper. I klubbfotbollen spelade han in 257 mål på 327 matcher i Landskrona BoIS i division II samt 27 mål på 54 allsvenska matcher i Hälsingborgs IF. Efter avslutad karriär i Landskrona 1965 växlade han ner i moderklubben Klippans BIF.
Hasse Persson föddes i Skåne-samhället Klippan den 20 januari 1929 och fick sin fotbollsfostran i ortsföreningen Klippans BIF. 1949 värvades han över till Hälsingborgs IF. Landslagsdebuten kunde knappast ha utfallit bättre: Sverige slog Finland med 8-1 på Olympiastadion i Helsingfors den 21 september 1952 efter tre fullträffar av Hasse Persson, som spelade centerforward (hans normala position var vänsterinner). I nästa landskamp samma höst svarade Hasse för det avgörande målet i 2-1-segern mot Norge på Ullevål i Oslo.
Den 26 oktober samma år ställdes Sverige mot Italien i en vänskapslandskamp på Råsunda. Gli azzurri hade revansch att fordra – Sverige hade sensationellt besegrat Italien med 3-2 i VM i Brasilien 1950, där Sverige tog brons, och i en vänskapsmatch i Florens påföljande år blev det 1-1. Samma siffror blev det också på Råsunda.
HP på omslaget till tidningen Rekord.
Att Hasse Persson gjorde Sveriges mål var dock en klen tröst för den gänglige skånepågen. Efter en duell med den italienske målvakten i andra halvlek fick Persson tre man över sig vilket resulterade i en kotförskjutning i ryggen. Han fördes till sjukhus där han låg helt förlamad i två dygn. Efter att ha opererats blev han gipsad i sju månader.
Trots den allvarliga skadan var storklubben AC Milan intresserad av att enrollera HP i laget. Kontrakt tecknades trots skadan, men 14 dagar senare beslutade den italienska regeringen om importstopp för utländska spelare samtidigt som Milans läkare uttryckte tvivel på grund av svenskens ryggskada. ”Visst kändes det hårt men samtidigt resonerade jag som så att jag har ju aldrig haft pengarna i handen”, kommenterade Persson det missade Milan-kontraktet i en intervju i sporttidskriften Start 4/1964.
Hasse Perssons inledande säsonger i Hälsingborg 1949-52 blev inte särskilt lyckade, och HP fann sig föranlåten att återvända till moderklubben Klippan och en mer anspråkslös tillvaro i division III. Efter att ha gjort fem mål på VM-målvakten Kalle Svensson i en jippomatch fick han på nytt chansen i HIF och debuterade en andra gång i allsvenskan hösten 1952 följt av tre matcher i blågult.
Hasse Perssons sätt att leka boll framgår av nedanstående matchbilder ingående i en TV-intervju om Landskrona BoIS och HP som Ingvar Oldsberg gjorde med journalisten Jesper Aspegren den 6 juni 1997:
Under denna andra sejour i HIF tilldrog sig Hasse åter ett betydande intresse från utlandet. Efter skadan inbjöds han av franska Roubaix att komma och visa upp sig under 14 dagar men tackade nej till spel därför att anbudet i hans ögon var för dåligt. Även den italienska klubben Udinese Calcio visade intresse för den bolltrollande svensken.
Den 5 augusti 1953 fick han chansen i VM-kvalet mot Finland på bortaplan och spelade också in 2-0-målet. Matchen slöt 3-3. VM-kvalet blev i sin helhet fiaskobetonat för de blågula, som aldrig var i närheten av att ta sig vidare till VM i Schweiz 1954 som sensationellt vanns av Västtyskland efter finalseger mot stjärnspäckade Ungern. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1954
Därmed var Hasse Perssons landslagskarriär så gott som över så när som på en B-landskamp mot Finland i Vasa den 8 september 1961, som Sverige vann med 1-0. Han ratades på grund av två omständigheter: dels på grund av att det påstods att det inte gick att ordna en försäkring i anledning av den spökande skadan, dels till följd av Hasses oförmåga att, som det heter, rätta in sig i ledet. Han tvekade aldrig att framföra sitt hjärtas mening på bred skånska. Därtill missade han sällan ett tillfälle att ”festa till” och var inblandad i flera fylleskandaler. Dessutom lär han ha varit mycket populär bland damerna.
1955 hade HP tröttnat på toppfotbollen och gick över till det svart-vit-randiga Landskrona BoIS, där Hasse under sina tio år i klubben gjorde en dundrande succé. Trots att laget deltog i tre allsvenska kval 1958, 1959 och 1962 lyckades skåningarna aldrig ta sig upp i högsta serien under Hasses tid. I en kvalmatch mot Degerfors IF 1959 slogs det ännu gällande publikrekordet på Landskrona IP med 18 535 åskådare.
Landskrona BoIS 1964 som samlarbild i Rekord. Hasse Persson längst till höger i bakre raden.
Det har om Hasse Persson sagts att han var en legend redan under sin livstid. Det är ingen överdrift att påstå att han i sina bästa stunder höll ren världsklass. Han har bland annat kallats ”Skånes Nacka”, ”Fotbollens bonden Paavo” samt ”En storvuxen Platini”. Med sin fulländade teknik och tunga vänsterskott injagade han skräck i motståndarförsvaren. https://www.hd.se/2007-02-02/en-legend-redan-nar-han-levde
I den ovan nämnda artikeln i Start 1964 citerades HP på följande sätt om sin spelstil: ”Många tycker kanske att jag är lat därför att jag inte springer upp och ner hela tiden men jag har insett nödvändigheten av att koncentrera mig på en uppgift, nämligen att vara med och avsluta anfallen och detta är tillräckligt.”
Hasse Persson var gift och hade två barn, sönerna Ulf och Mattias. Han arbetade under alla år som elektriker på Fosfat. Han avled i Klippan den 29 juli 2001 vid 72 års ålder.
IOK-chefen Thomas Bach framhöll efter omröstningen i schweiziska Lausanne att huvudorsaken till att italienarna tilldelades spelen troligen var det överlägsna folkliga stödet i Italien – 83 procent jämfört med 55 procent bland de mer skeptiska svenskarna.
Andra möjliga förklaringar är att den svenska organisationskommittén helt orealistiskt utlovat att spelen inte skall kosta svenska skattebetalare en enda krona; att de socialt kompetenta italienarna haft bättre relationer till IOK än de mer fyrkantiga svenskarna kombinerat med förmånligare utfästelser ”under bordet”; att Italien helt enkelt uppfattats som ett mer attraktivt land än Sverige.
Italien har också tidigare visat att det kan arrangera framgångsrika olympiska spel. Det blir nu tredje gången landet ordnar vinter-OS – tidigare har detta skett i Cortina d´Ampezzo 1956 och Turin 2006. Sommar-OS hölls därtill i den italienska huvudstaden Rom 1960. Sveriges olympiska meritlista inskränker sig till OS i Stockholm 1912 samt den så kallade ryttarolympiaden i Stockholm 1956.
Man kan ändå tycka att det var en svensk framgång att lyckas ta sig ända till den slutliga duellen mellan de två kvarvarande kandidaterna. Tidigare hade kandidaterna Calgary (Kanada), Graz (Österrike), Sion (Schweiz) samt Erzurum (Turkiet) kastat in handduken. Nära skjuter dock ingen hare – nästan prick är inte riktigt prick…
Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven (S), på plats i Lausanne tillsammans med bland andra kronprinsessparet Victoria och Daniel, biståndsminister Peter Eriksson (MP) och diverse annat folk från idrottsvärlden och näringslivet, lovade att ”ta tillbaka vinterspelen till rötterna”. Inte bara det: Löfven lovade också att Sverige skulle arrangera ett vinter-OS utan skenande kostnader. https://www.expressen.se/tv/sport/os/stefan-lofven-ta-vinterspelen-tillbaka-till-rotterna/
Jag undrar om det inte var just denna försäkran från statsministern som slutgiltigt sänkte Sveriges kandidatur. IOK-delegaterna ville knappast höra att Sverige inte tänker göra en ordentlig ekonomisk satsning på världens största idrottsevenemang utan tvärtom iaktta sparsamhet. IOK-folket såg sannolikt framför sig begränsade möjligheter för dem själva att få vältra sig i lyx och överdåd på sedvanligt sätt 2026 – då fick det bli Italien.
Sverige visade sig framgångsrikt när det gällde att mygla till sig en plats i FNs säkerhetsråd för några år sedan. OS-projektet blev inte samma succé. Själv sörjer jag ingalunda Sveriges och Löfvens debacle.
Trots den senares försäkran om att det inte skulle bli några orimliga kostnader, och trots organisationskommitténs påståenden om att skattebetalarna inte skulle behöva stå för fiolerna, skulle staten i slutändan ändå ha fått dra det tyngsta lasset. Så har i OS-sammanhang tidigare alltid varit fallet. Betydligt bättre då att lägga skattepengarna på vård, skola, omsorg, försvar och polisväsende.
Att Italien har en ännu sämre ekonomi än Sverige är en annan sak. Vill italienarna satsa på ett vinterolympiskt spel med dess garanterat skenande kostnader så varsågoda – det är deras begravning.
Ett nytt politiskt propagandaspel väntar i Peking 2022.
Vinter-OS 2022 kommer att hållas i Kinas huvudstad Peking, som därmed blir den enda staden någonsin att arrangera såväl vinter- som sommar-OS. Med andra ord väntar ett nytt politiskt propagandaspel. Stockholm fanns även denna gång (tillsammans med bland andra Oslo) med i budgivningen men drog tillbaka sin kandidatur ett år före den slutliga omröstningen. Norge är hittills det enda nordiska land som anordnat vinterolympiska spel: Oslo 1952 och Lillehammer 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_vinterspelen_2022
Vinter-OS 2026 kommer att hållas den 6-22 februari medan handikapp-OS (paralympics) går av stapeln 6-15 mars.
Föga sensationellt menade Guterres att Parisavtalet från 2015 inte är tillräckligt och att det måste till ett batteri av åtgärder för att rädda klimatet och därmed jorden. Han fick medhåll av personer som USAs förre utrikesminister John Kerry – som skrev under Parisavtalet för USAs räkning – och filmaren David Attenborough. Bland annat diskuterades en internationell skatt på koldioxid – ett ämne som är absolut nödvändigt för att det över huvud taget skall finnas liv på jorden..
Den klimatologiska medvetenheten verkar emellertid inte ha slagit igenom riktigt bland världens ledare. Det har beräknats att omkring 1500 av dem som anländer till Davos gör så i privata jetplan. Så icke den 16-åriga klimatprofetissan Greta Thunberg, som valde att ta tåget till Davos. Eljest har mycket av uppmärksamheten kring Davos-mötet kretsat kring USA-presidenten Donald Trumps frånvaro. https://www.theguardian.com/global-development/2019/jan/22/record-private-jet-flights-davos-leaders-climate-talk
Maurice Strong varnade 1972 för att vi bara hade tio år på oss för att ”hejda katastrofen”.
Sagda domedagshysteri är som vi alla vet tämligen utbredd i dessa yttersta av dagar. 87 så kallade influencers gick i Expressen den 24 januari ut i ett upprop riktat mot statsminister Stefan Löfven. ”Släpp taget om väljarstödet, Löfven, ,uppmanade de klämkäckt statsministern. ”Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.”http://www.ttela.se/nyheter/sverige/87-influencers-i-klimatupprop-1.12703400
Sedan återstår givetvis att se hur Löfven hanterar dessa ”visdomsord” från ett gäng hjärntvättade B-kändisar och nobodys vilka i klimatalarmismens tidevarv ser en chans att göra sig ett namn. Den enda undertecknare jag kände igen var den hyfsat kända skådespelerskan Eva Röse.
Domedagsretorik är definitivt ingen nyhet i de här sammanhangen. Redan 1972 hävdade Maurice Strong, en kanadensisk affärsman och diplomat som var biträdande generalsekreterare i FN, att ”vi har tio år på oss att hejda katastrofen”. Eftersom ingen märkbar miljökatastrof inträffade de påföljande tio åren kan man kanske anta, att vi faktiskt lyckades rätt bra. https://samtiden.nu/2018/10/vi-har-tio-ar-pa-oss-idag-liksom-1972/
Detta hindrade inte Noel Brown, en före detta amerikansk director för FNs miljöprogram, att 1989 påstå att vi hade ”ett tioårigt fönster av möjligheter” på oss i syfte att hejda den kataklysmiska utvecklingen. Någon fullskalig katastrof hade dock inte skett 1999, så nu måste väl ändå domedagsprofetiorna vara uttömda? Nejdå. 2006 menade NASA-forskaren James Hansen att det närmaste decenniet skulle Manhattan sjunka i havet och jordens arter utplånas till hälften.
Al Gore gör reklam för sin nya film enligt en amerikansk karikatyrteckning.
Men inget som ens var i närheten av dessa dystopiska spådomar materialiserades. Skam den som ger sig, dock. 2018 var det dags för Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, att deklarera att ”hela världen måste drastiskt öka tempot och de kommande åren blir helt avgörande”. Rockström utnämndes av tidskriften Miljöaktuellt 2012 och 2016 till ”miljömäktigast” i Sverige. Den som lever får se.
Visst ja, jag höll på att glömma charlatanernas charlatan, den förre amerikanske vicepresidenten och senatorn Al Gore – som lyckligtvis aldrig lyckades bli USAs president – vilken i samband med att han mottog Nobels fredpris i Oslo i december 2007 varnade för att Nordpolens is kunde vara borta inom sju år. Isen är dock kvar ännu drygt elva år senare och tycks dessutom, i likhet med de isbjörnar som påstods vara utrotningshotade till följd av det milda klimatet, leva och ha hälsan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv8ELE/nordpolens-is-borta-om-sju-ar
En klimatförkunnare av det något blygsammare formatet är förre meteorologen Pär Holmgren, numera Miljöpartiets (surprise) toppkandidat inför valet till Europaparlamentet. Denne siade 2006 om att snön var på väg att försvinna för alltid och att vi inom den närmaste 20-årsperioden inte längre skulle komma ihåg hur man åker skidor – Vasaloppet skulle därmed tillhöra historien. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/
Snön utanför min balkong trotsar Pär Holmgrens förutsägelser om att den skulle vara försvunnen vid det här laget. Foto: Tommy Hansson
Ni kan också med fördel ta del av mitt blogginlägg Är klimatalarmismen på väg utför? från 2013, där jag bland annat konstaterar inte bara att polarisarna växt i likhet med beståndet av isbjörnar utan också att vi här uppe i Norden hade ett avsevärt varmare klimat på vikingatiden för mer än 1000 år sedan; detta berodde garanterat inte på några utsläpp av växthusgaser från bilar eller industri. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/24/ar-klimatalarmismen-pa-vag-utfor/
Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.
Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/
I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.
Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling
Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.
Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister
Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:
De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.
Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/
Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”
Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.
Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln
Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni
Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/
Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.
Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/
Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen
I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.
Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.
I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.
Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.
2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad
Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.
Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.
Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/
Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro
Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.
Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.
1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt
Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.
Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/
För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski
Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.
Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa
Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.
Legendsomsusade och skönsjungande Ulla Billquist hjälpte oss att rida ut de besvärliga beredskapsåren med ”Min soldat”. Foto: Tommy Hansson
Ulla Billquist (1907-46) är en av våra mest mytomspunna sångerskor. Icke minst beroende på att hon valde att dö för egen hand vid endast 39 års ålder. Hennes stora hit var givetvis ”Min soldat” från Andra världskrigets beredskapstid.
Billquist var en av min salig hustrus favoritartister, och även jag finner hennes röst njutbar. I mitten på 1960-talet spelade jag på min Grundig rullbandspelare in hennes version av filmmelodin ”En stilla flirt” från radion.
Inspelningen har jag inte kvar, men den måste ha gjort intryck på mig, ty jag har då och då genom åren tänkt på Billquists tolkning av denna sång som först framfördes 1934 av jämnåriga Tutta Rolf i filmen med samma namn. Sången skrevs av Jules Sylvain (Stig Hansson) och Gösta Stevens. Ullas version kan avnjutas via denna länk: http://tidido.com/a35184373645589/al55d63d0013b521ef224f0822/t55d63d0113b521ef224f0851
Ulla Billquists tolkning av sången är, det vågar jag nog påstå utan varje överdrift, röstmässigt överlägsen Tutta Rolfs. Här hör och ser vi Rolf i filmen: https://www.youtube.com/watch?v=984HNZpZxJQ
Även om Tutta inte når upp till Ulla vad beträffar röstkvalitet är den förstnämndas variant bedårande på sitt sätt. Liksom hon själv. Sången ingick alltså i den ganska bagatellartade filmen ”En stilla flirt” i regi av Gustaf Molander. Ett omdöme om filmen lyder: ”Ganska mossig gubbkomedi.” https://sv.wikipedia.org/wiki/En_stilla_flirt
Tutta Rolf föddes i dåvarande Kristiania (Oslo) i Norge två år efter unionsupplösningen och gifte sig 1930 med den 16 år äldre svenske revykungen Ernst Rolf (1891-1932), som avled efter två års äktenskap i lunginflammation han ådragit sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Hon gifte omsider om sig med i tur och ordning Jack Donohue och Hasse Ekman. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tutta_Rolf
Stig Hansson med pseudonymen Jules Sylvain komponerade musiken till sången ”En stilla flirt”.
Rolf flyttade på äldre dagar till Los Angeles i USA för att komma närmare sina barn, Oscars-vinnande filmklipparen Tom Rolf (1931-2014) och aktrisen Jill Donohue (född 1940). Hon blev 87 år gammal.
Dåvarande kronprinsen Carl Gustaf gratuleras av farfar Gustaf VI Adolf och mamma Sibylla till att ha klarat studentexamen 1966.
För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är bra (alternativt full)!
Dessa ord, avsjungna till tonerna av ”For he´s a jolly good fellow”, kan avnjutas i myckenhet dessa dagar. Fast de stämmer ju inte riktigt.
1968 var sista året den traditionella studentexamen, innefattande muntliga och skriftliga prov, förekom i Sverige. Studentfirandet avskaffades dock inte utan fortsatte i princip som förut, men nu var det snarare den samlade avslutningen på grund- och gymnasieskola som firades. Sedan 2010 finns dock en så kallad gymnasiexamen, för vilken formellt krävs 2250 gymnasiepoäng med matematik och svenska som obligatoriska ämnen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Studentexamen
Min hustru Marikas hårt prövade studentmössa årgång 1975. Foto: Tommy Hansson
Det var i samband med min gymnasieavslutning i dåvarande Rosenborgsgymnasiet – traditionellt Läroverket – i Södertälje 1970 jag svarade för mitt unga livs dittills skarpaste ställningstagande. Eftersom studentexamen, 1878-1905 benämnd mogenhetsprövning eller mogenhetsexamen, var avskaffad tyckte jag det kändes fel att inköpa en studentmössa och ägna mig åt ett firande som inte längre motsvarades av verkligheten.
Således var jag en av mycket få avgående lärjungar som inte stoltserade med den vita mössan. En annan jag minns körde i stället med en vit reklammössa av det slag man fick gratis i butiker och på bensinstationer, möjligen med reklam för Alcro målarfärg. Dock deltog jag i den stora avslutningsfesten ombord på en båt som låg förtöjd i Mälarhamnen.
Följaktligen meddelade jag även mina föräldrar att jag inte var intresserad av någon släktbjudning i syfte att fira telningen, som därtill var enda barnet, och om de blev besvikna så höll de masken hyfsat bra. Mina föräldrar hade uppfostrat mig i en fri anda och låtit mig följa min egen håg, något de också fick ta konsekvenserna av – det hände att vi hamnade på kollisionkurs, men de respekterade i slutändan alltid mina beslut även om de inte alltid förstod mig.
Jag är än i dag tämligen stolt över mitt beslut att inte bära studentmössa. Vid denna tid, våren-sommaren 1970, stod jag ännu huvudsakligen till vänster politiskt, men det är fel att säga att jag vägrade bära den vita mössan av politiska skäl. Det var ett om man så vill moraliskt beslut, jag tyckte bara att det inte kändes rätt och så fick det bli.
Prins Gustaf av Sverige och Norge (”Sångarprinsen”).
Om jag vid den tiden hade varit i besittning av samma livserfarenhet jag med blod, svett och tårar genom åren tillägnat mig, hade jag sannolikt varit pragmatisk och valt mössan. Vid 18 års ålder är man nog dock i allmänhet inte särskilt pragmatisk, åtminstone var inte jag det och definitivt inte i denna fråga.
1968 hade jag för övrigt varit med och firat en äkta student från det anrika Läroverket som hette Leif Johansson, som var två år äldre än jag och som i likhet med mig var bosatt på landet en bit utanför Södertälje. Jag fanns med på ett så kallat studentflak vilket drogs av en traktor som körde runt i centrala Södertälje under stoj och glam.
Firandet fortsatte sedan i Lideby bygdegård på landet, och då inträffade ett missöde som kunde ha slutat riktigt illa: flaket lossnade under en tur på vägen från underredet med besättning och allt och hamnade upp och ner på vägen. Föraren var till råga på allt inte den nyktraste ibland oss. Till all lycka var trafiken dock mycket sparsam på aktuell vägsträcka och vi kunde med gemensamma krafter få flaket på plats igen, och som jag minns förekom inga personskador utom möjligen lättare skrapsår. Till och med min medhavda vinflaska var hel…
48 år har gått sedan dess och saken får väl anses preskriberad. Mitt råd till dagens firare blir: se till att flaket är ordentligt fastgjort, utsätt det inte för ojämn belastning och säkerställ att framförallt föraren är nykter!
Något som dagens ”studenter”, låt vara att de faktiskt inte ”tagit studenten” som denna en gång tedde sig, har gemensamt med gårdagens är Studentsången. Musiken till denna komponerades av prins Gustaf av Sverige och Norge (1827-52, son till konung Oscar I och drottning Josefina) medan texten författades av Herman Sätherberg.
Verket skrevs för manskör och framfördes första gången av Allmänna sången den 13 mars 1852, ett halvår innan ”Sångarprinsen” Gustaf avled i tyfoidfeber på Kristiania (Oslo) slott, och har blivit legendariskt.https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Gustaf_av_Sverige_och_Norge
Vad många inte vet är att det finns en andra vers, vilken emellertid aldrig sjungs numera. Orsaken till det inser ni när ni tar del av den synnerligen fosterländska, för att inte säga martialiska texten:
Svea vår moder hugstor och skön, manar till bragd som i fornstora da´r, vinkar med segerns och ärans lön, med den skörd utan strid man ej tar. Aldrig slockne då känslornas rena brand, aldrig brista må vår trohets helga band, så i gyllene frid som i strid. Liv och blod för vårt fädernesland! Liv och blod för vårt fädernesland! Hurra!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 