Jimmy Carter: odugligaste USA-presidenten i modern tid

Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.

Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.

Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).

Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter

James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.

Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen

I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran

I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw

Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.

Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.

Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.

Carters ynkliga Israel-hat framgick med önskvärd tydlighet av hans bok Palestina. Peace Not Apartheid 2006, där författaren menar att i Israel råder rasåtskillnad av sydafrikansk boer-modell. https://www.jewishvirtuallibrary.org/carter-rsquo-s-calumny-a-review-of-quot-palestine-peace-not-apartheid-quot

Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.

Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.

Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

Talmansvalet och beröringsskräcken gentemot SD

Andreas Norlén (M): ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”

Den 24 september skall den nyvalda riksdagen välja talmän. Alla tecken tyder på att det kan bli en rätt spännande men framförallt infekterad tillställning. Efter Sverigedemokraternas besked att partiet avser stödja alliansens kandidat Andreas Norlén skall det mycket till om denne inte kommer att utses till talman.

Andreas Norlén är född 1973, hemmahörande i Motala i Östergötland och har suttit i riksdagen sedan 2006. Sedan 2014 är han ordförande i konstitutionsutskottet. Norlën är osedvanligt välutbildad för att vara svensk politiker och har en doktorsexamen i affärsjuridik, vilket inte hindrar att han givit uttryck för märkligt oinformerade åsikter.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påtalat det faktum att Norlén i en intervju med tidningen Dagens Samhälle, organ för Sveriges kommuner och landsting, 2016 visserligen menade att militant islamism utgjorde ett hot mot vårt samhälle men att: ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”. Den oförblommerade verkligheten är naturligtvis att detta inte gått någonstans. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/19/ku-ordforanden-andreas-norlen-m-islam-gar-utmarkt-att-forena-med-vasterlandsk-demokrati/

Norlén lyfter vidare i intervjun fram att även vad han kallar ”rasismen” utgör ett samhällshot av våldsam karaktär och nämner Nordiska motståndsrörelsen som exempel. Inte ett ord dock om våldsbenägenheten på den yttersta vänsterkanten med mängder av misshandelsfall och våldsamma motdemonstrationer som exempel.

Åsa Lindestam (S) ville bara lägga sig ner på golvet och gråta.

Socialdemokraterna valde att lansera Åsa Lindestam från Söderhamn i Hälsingland, född 1956, som sin talmanskandidat. Hon invaldes i riksdagen 2002 och innehar ett flertal tunga uppdrag, bland annat såsom vice ordförande i försvarsutskottet och ledamot i krigsdelegationen.

Att försvarspolitiken inte var ett förstahandsval för Lindestam framgick av följande kommentar: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag skulle hamna i försvar ville jag bara lägga mig ner på golvet och gråta.”

För bara någon månad sedan avslöjade Aftonbladet att Lindestam åkt till Almedalsveckan i Visby med sin make och låtit riksdagen stå hotellkostnaderna på sammanlagt 18 000 kronor. När Aftonbladet inledde sin granskning bestämde hon sig hastigt för att hon ville betala tillbaka 4500 kronor till riksdagen. Hon skyller allt på riksdagsförvaltningen och uppger för Aftonbladet att hon inte avser ändra sitt beteende. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8wA4xQ/efter-abs-granskning-s-topp-betalar-tillbaka-4-500-kronor

För att ha suttit i försvarsutskottet i 16 år har Åsa Lindestam vidare givit prov på en rätt uppseendeväckande okunnighet. När hon vid en presskonferens i Blekinge 2014 fick frågor från medias representanter om försvarsinnehållet i budgetpropositionen kunde hon inte ge några godtagbara svar på en enda fråga, vilket föranledde Blekinge Läns Tidning att fråga sig vad det egentligen krävdes för att bli försvarspolitiker. http://www.blt.se/ledare-blt/vad-kravs-for-att-bli-forsvarspolitiker/

Björn Söder (SD) har gjort ett fullgott jobb som riksdagens andre vice talman.

Björn Söder, född i Höganäs 1976 och ledamot i riksdagen sedan 2010, är Sverigedemokraternas kandidat till posten som andre vice talman. Den har Söder som bekant innehaft sedan 2014 och såvitt jag kan bedöma gjort ett fullgott jobb, något jag inte heller hört någon ifrågasätta. Vad som ligger Söder i fatet är dels han partitillhörighet, dels några kanske mindre välbetänkta yttranden.

I våras gjorde Björn ett inlägg på centerledaren Annie Lööfs Facebook-sida i det knepiga ämnet svenskhet. Han skrev om Sveriges fem nationella minoriteter, bland dem samer och judar, och landade ordagrant i detta: ”Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar.”

Söder och hans vapendragare i SD-toppen har i efterhand sökt förklara vad den andre vice talmannen egentligen hade menat utan att lyckas särdeles väl med detta. Denna bloggare tillika SDare har uttryckt kritik mot Björns anmärkningar enligt följande: https://www.lt.se/artikel/stockholm/sodertalje/sodertaljes-sd-profil-kritisk-mot-soders-inlagg-om-judar-och-samer-tycker-jag-inte-att-man-kan-saga

Annat som räknats Björn Söder till last har varit ett uttalande för 20-talet år sedan om att homosexualitet är en ”avart”, vilket givetvis kan anses vara kontroversiellt men likväl alldeles sant jämfört med den heterosexuella normen.

Lotta Johnsson Fornarve: ”Så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen.”

Slutligen har även Vänsterpartiet dristat sig nominera en egen kandidat i form av sörmlandspolitikern Lotta Johnsson Fornarve från Oxelösund, född 1956 och riksdagsledamot sedan 2014. Detta har skett med partiledaren Jonas Sjöstedts minst sagt märkliga motivering hänsyftande på Björn Söders kandidatur: ”Han kan omöjligt företräda alla svenskar.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1L814/v-tar-strid-mot-sds-talmanskandidat

Däremot, tycks Sjöstedt mena, skulle en kandidat från ett parti som inte ens fick hälften av det antal röster Sverigedemokraterna kunde inhösta i årets riksdagsval och som har ett mörkt förflutet som uppbackare av en av världens mest hänsynslösa och vidriga diktaturer gå i land med att representera alla svenskar. Ridå, som det brukar heta.

SDs gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, blev inte Sjöstedt svaret skyldig utan pekade omedelbart på vänsterledarens lögner och inkonsekvenser: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jonas-sjostedt-ljuger-och-smutskastar-var-kandidat

Inte heller Lotta Johnsson Fornarves uttalanden har precis rosat marknaden. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979, då partiet fortfarande hade Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba som ideologiska föredömen. Ändå har Johnsson Fornarve haft fräckheten att påstå att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”.

Antonia Ax:son Johnson: ”Alliansen måste bryta beröringsskräcken mot SD.”

Vi får se hur det går på måndag. Grundtipset är att Andreas Norlén blir talman, Åsa Lindestam förste vice och Björn Söder andre vice talman. Även en  tredje vice talman skall utses, en post som i dag innehas av Esabelle Dingizian (MP)Hur sedan regeringsbildningen kommer att förlöpa står skrivet i stjärnorna. All turbulens bottnar i den patologiska beröringsskräck som sjuklöverpartierna hyser gentemot Sverigedemokraterna.

Är det för mycket begärt av allianspolitikerna att de skall lyssna på den garvade affärskvinnan och liberalen Antonia Ax:son Johnsons uppmaning att ta makten med hjälp av SD och att visa den dryga miljon väljare som stödde partiet i valet rudimentär respekt? https://www.expressen.se/dinapengar/axson-johnson-alliansen-maste-bryta-beroringsskracken-mot-sd/

Slöjgate: avslöjande för förtrycket i Iran och svenska feministers feghet

”De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.”

De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.  https://sv.wikiquote.org/wiki/Olof_Palme

Så uttryckte sig den dåvarande statsministern Olof Palme om samhällsutvecklingen i Iran kort tid efter Khomeinis och mullornas maktövertagande 1979. Det skulle förvåna mig om Stefan Löfven inte hade dessa ord aktuella för sig någonstans i sitt sinne, när han och hans harem av beslöjade kvinnor företog resan till Teheran nyligen i akt och mening att med den islamiska republiken Iran ingå fem avtal: om innovationer, jämställdhet, vägar och transporter, forskningssamarbete och informationsteknik. http://www.di.se/nyheter/avtal-mellan-sverige-och-iran/

Palme var frikostig med beröm till olika typer av diktaturer i Tredje världen, främst vänsterinriktade sådana. Kanske han bedömde ayatollahns variant av despoti som på något sätt socialistisk. De gånger Palme kritiserade kommunistiska stater är mycket lätt räknade. Han kallade en gång Tjeckoslovakiens president Gustav Husak ”diktaturens kreatur”, men det är väl i stort sett det hele, som danskarna säger. Vanligen blev han ursinnig om någon svensk politiker exempelvis kritiserade diktaturerna i Östblocket, de som gjorde det var enligt Palme fascister eller reaktionära kalla krigare.

Palmes linje var klar: det mesta som på något sätt kunde betecknas som vänster var bra, allt till höger var dåligt. Ju längre bort vänsterdiktaturerna låg, desto bättre var de. Ett av Palmes mer kända citat lyder: ”De värsta, otäckaste diktaturerna i dagens värld är kapitalistiska.”

Walk of shame: den ”feministiska” uppvisningen i Teheran får skarp kritik av människorättsorganisationen UN Watch.

Det är dock i stort sett omöjligt att tänka sig att kapitalismen skulle kunna fungera i en diktatur, eftersom kapitalism noga taget är detsamma som ekonomisk frihet. Kapitalism är i själva verket diktaturens motsats. Vare därmed sagt att Olof Palmes rykte som demokratins försvarare är synnerligen oförtjänt. Som ikon för socialdemokrater och andra vänsteranhängare duger han dock som alla vet fortfarande. http://www.dagen.se/debatt/en-myt-att-palme-var-demokratins-forsvarare-1.260251

En berättigad fråga är hur pass påläst vår nuvarande statsminister är beträffande den eländiga situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Känner han till att kvinnor stenas i detta shariadominerade land?https://tommyhansson.wordpress.com/2009/06/28/en-kvinna-stenas-i-iran/ Är han medveten om att homosexuella hängs en masse från höga lyftkranar? http://avpixlat.info/2016/04/14/brittisk-studie-visar-att-majoriteten-av-muslimer-i-landet-vill-forbjuda-homosexualitet/

Enligt Amnesty International avrättades under 2015 över 600 personer i Iran – män, kvinnor och barn. Orsaker till dödsdomarna kan vara allt från alkoholkonsumtion till utomäktenskapligt sex, homosexualitet och droghandel. Därmed är Iran med 78 miljoner invånare det land i världen som i absoluta tal avrättar näst flest människor. Ohotad etta på avrättningslistan är det kommunistiska Kina; officiell statistik saknas, men Amnesty uppskattar antalet avrättade per år till cirka 5000-6000. Trea är Saudiarabien med omkring 150 årliga avrättningar. http://aktuelltfokus.se/brutala-avrattningar-fortsatter-i-iran/

Att Löfven vet om att den iranskfödde forskaren Ahmadreza Djalali vid Karolinska institutet sitter fängslad i mullornas fängelse och riskerar dödsstraff på vaga grunder är fullt klart. http://www.sciencemag.org/news/2017/02/amnesty-calls-pressure-campaign-help-iranian-scientist-who-could-face-death-penalty Löfven hävdar att han tagit upp frågan om mänskliga rättigheter med Irans president Hassan Rouhani men har hittills vägrat att informera om exakt vilka frågor som togs upp.

Den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali riskerar dödsstraff.

Det framgår av vidstående länk till Tv4s rapportering från det svenska statsbesöket i Teheran att Löfven föredrar så kallad tyst diplomati, vilken påstås vara effektivare än offentliga utspel i media och politiska församlingar. Risken är väl bara att denna form av diplomati blir så tyst att den inte ens uppfattas av det land den riktas mot. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/l%C3%B6fven-tog-upp-m%C3%A4nskliga-r%C3%A4ttigheter-i-iran-3787503

Speciellt om man i likhet med det kvinnliga inslaget i Löfvens entourage lägger sig platt för de shariapraktiserande värdarna. Handelsminister Ann Linde och hennes delegationssystrar har blivit en visa över hela världen genom sin bisarra klädsel och har tvingats ta emot skarp kritik inte bara av ”främlingsfientliga” och ”rasistiska” element, som Linde låtit påskina i sina lama ursäkter i media, utan fastmer av seriösa människorättsorganisationer som Génève-baserade UN Watch. https://en.wikipedia.org/wiki/UN_Watch

UN Watch har kallat ”Slöjgate”, som man nog med visst fog kan kalla de kvinnliga delegationsmedlemmarnas säregna modeuppvisning, för Walk of shame. Masih Alinejad, en kvinnorättsaktivist från Iran, har uppmanat europeiska kvinnliga politiker som besöker Iran att välja bort täckande klädsel när de besöker Iran och har uttryckt sin besvikelse gentemot dem som inte hörsammar den uppmaningen på följande sätt:

European female politicians are hypocrites. They stand with French Muslim Women and condemn the burkini ban – because they think compulsion is bad – but when it happens to Iran, they just care about money. https://www.unwatch.org/walk-shame-swedens-first-feminist-government-don-hijabs-iran/

Nöjda miner när Löfven mötte Rouhani.

Människorättsorganisationen påpekar också, att vice statsministern i den ”feministiska” svenska regeringen, Isabella Lövin (MP), tidigare riktat skarp kritik mot USAs nyvalde president Donald Trump för dennes kvinnosyn – men när det gäller de reaktionära och kvinnofientliga mullorna i Iran, vilka fängslar kvinnor som inte följer påbjuden klädkod, är hon knäpptyst.

Såväl handelsminister Ann Linde som utrikesminister Margot Wallström har sökt misstänkliggöra kritiken av Slöjgate för att den egentligen skulle vara främlingsfientlig och rasistisk; därtill har de påpekat att det är lag på heltäckande slöjor för kvinnor i Iran. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jyVEo/wallstrom-om-slojbraket-bjorklund-ar-desperat

Den lagrelaterade invändningen är feg och defaitisktisk. Linde, Wallström med flera likasinnade lägger sig här platt för det muslimska patriarkatet, sannolikt vilseledda av vänsteraxiomet att det är förbjudet att kritisera något som har med främmande kulturer att göra. Ann Linde utsågs för övrigt 2011 till ”Årets Palestinavän”: http://www.socialdemokraterna.se/Pressrum/Pressarkivet/Nyhetsarkivet-2001–/Ann-Linde–Arets-Palestinavan-2011/

Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen vägrade däremot bära muslimskt inspirerad kvinnoklädsel när hon besökte Saudiarabien med motiveringen, att kvinnor har samma rätt att välja kläder som män har. Saudiarabien har i likhet med Iran lag på att kvinnor måste bära täckande klädsel. http://www.dailymail.co.uk/news/article-4032302/Female-German-minister-REFUSES-wear-hijab-visit-Saudi-Arabia-days-Angela-Merkel-calls-burka-ban.html

Tyska försvarsministern Ursula von der Leyen struntade i de saudiska lagarna om täckande kvinnlig klädsel när hon besökte Saudiarabien.

Von der Leyen var i det strängt wahhabitiska Saudiarabien för att träffa den ställföreträdande saudiske kronprinsen Salman bin Abdulazis Al-Saud, något som också respekterades av denne högt uppsatte representant för det saudiska kungahuset. Löfvens kvinnliga följe kunde ha gjort precis likadant -mullorna hade självfallet inte kastat Ann Linde et consortes i fängelse eller ens vägrat ta emot dem, något som skulle ha skapat en enorm internationell skandal som Iran inte på något sätt hade varit betjänt av.

Vi kanske ändå, trots allt, vara en smula tacksamma för att de svenska regeringskvinnorna valde att skämma ut sig och Sverige i Iran. Deras klädval, särskilt anmärkningsvärt eftersom ett avtal om jämställdhet mellan kvinnor och män skulle ingås, gav upphov till en enorm uppmärksamhet såväl inom som utom Sverige och placerade de kvinnofientliga lagar och bestämmelser som finns i Iran i bjärt blixtbelysning.

Slöja som obligatoriskt kvinnoplagg avskaffades i Iran på 1930-talet men återinfördes genom ayatollah Khomeinis islamiska revolution 1979. Genom Slöjgate avslöjades (!) både mullornas repressiva politik och svenska så kallade feministers exempellösa feghet och undfallenhet.

Tecknaren Kalle Strokirks syn på Slöjgate.

 

 

 

 

Titos bödlar: mordanklagad bosatt i Södertälje

Josip Broz Tito styrde Jugoslavien med hård hand i 35 år.

Jugoslavien var namnet på sex olika statsbildningar som fanns på Balkanhalvöns karta 1918-2003. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslavien

Dess mäktigaste härskare var den kommunistiske politikern Josip Broz Tito (1892-1980), som var av kroatisk härkomst. Tito blev regeringschef 1945 sedan hans kommunistpartisaner besegrat den rivaliserande nationalistiska motståndsrörelsen och utsågs till landets president 1953. Från 1974 var han därtill president på livstid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Broz_Tito

Det hävdades ibland under det Kalla kriget att den form av kommunism som Titos Jugoslavien erbjöd – dess inofficiella namn var ”titoism” – var friare än den som praktiserades i exempelvis Sovjetunionen och det övriga Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Titoism

Detta stämmer så tillvida som Tito bröt sig loss från beroendet av Sovjetunionen och därför betraktades som renegat och ”trotskist” i Moskva. På jugoslavisk mark styrde dock Tito med järnhand, och det huvudsakliga redskap med vars hjälp han höll alla disparata röster och olika former av missnöjesyttringar i schack var underrättelsetjänsten/hemliga polisen UDBA. https://en.wikipedia.org/wiki/State_Security_Administration

      Mordet på Stjepan Durekovic ägde rum den 28 juli 1983.

Organisationen anses ha utfört dussintals mord (man talade hellre om att ”eliminera” oönskade personer) på jugoslaviska dissidenter – de flesta kroater – i såväl Jugoslavien som i utlandet. Det sammanlagda antal mord och kidnappningar som tillskrivs UDBA uppgår till omkring 200. Det är därför inte fel att kalla den hemliga polisens avdelning för ”svarta” eller ”våta” jobb för Titos mördarband. http://www.dw.com/en/program/titos-murder-squads/s-101202-9798

Underrättelsesajten Intelnews medarbetare Josef Fitsanakis skriver den 6 juli om en rättegång i München i den tyska delstaten Bayern mot ett par av UDBAs högsta tjänstemän, vilka åtalats för att ha medverkat vid utförandet av mordet på den jugoslaviske exildissidenten Stjepan Durekovic i bayerska Wolfratshausen den 28 juli 1983 i den så kallade operation DUNAV.

Durekovic, som var politiskt utnämnd verkställande direktör för det statliga jugoslaviska oljebolaget INA, hade fått politisk asyl i Västtyskland 1982 och börjat röra sig i exilkroatiska grupperingar. https://intelnews.org/2016/07/06/01-1933/

Josip Perkovic (till vänster) och Zdravko Mustac (i mitten) vid rättsliga förhandlingar om mordet på Stjepan Durekovic.

2009 utfärdade förbundsåklagarens kontor i Tyskland en europeisk arresteringsorder gällande Josip Perkovic, en tidigare högre tjänsteman inom UDBA. Detta skedde med stöd av vittnesmål från förutvarande UDBA-agenter vilka gripits i samband med mordet på Durecovic.

2014 gick Kroatien, där Perkovic varit bosatt sedan nationen Jugoslavien upphört att existera, efter starka påtryckningar från Europeiska kommissionen med på att utlämna Perkovic till Tyskland. En medåtalad före detta UDBA-man, Vinko Sindicic, har pekat ut Josip Perkovic och Zdravko Mustac som medansvariga för planläggningen av mordet på Durekovic.

Enligt Sindicics uppgifter skall Perkovic ha fått ordern att undanröja Durekovic från den närmast högre UDBA-tjänstemannen Zdravko Mustacs kontor. Perkovic satte därefter igång med uppgiften att arrangera logistiken kring mordet på Stjrepan Durekovic. Sindicic informerade även rätten om att en kvinnlig UDBA-medarbetare var inblandad i operationen. Mordvapnen hade i hemlighet transporterats från Jugoslavien till Västtyskland via det jugoslaviska fraktföretaget Jadroagent.

Vinko Sindicic pekar ut Branko Bijelic och Luka Pakula för mordet på Durekovic 1983.

Vinko Sindicics uppgifter pekar ut två personer som de vilka höll i vapnen när Durekovic bragtes om livet: Branko Bijelic samt Luka Sekula. Den förstnämnde avled 2004 men den senare är alltjämt i livet.

Det som gör saken särskilt intressant för svenskt vidkommande är att den nu 72-årige Luka Sekula är bosatt i Sverige, närmare bestämt i Södertälje där han bor i stadsdelen Grusåsen. Han har ännu inte levererats till Tyskland för att stå till svars för sin gärning. Den som vill ta reda på Sekulas adress behöver bara gå in på eniro.se.

Det kan vara värt att notera att åklagarens nyckelvittne Vinko Sindicic själv satt fängslad i ett decennium, sedan han ställts inför rätta för medverkan i ett misslyckat mordförsök i Storbritannien 1988 mot den landsflyktige Nikola Stendul. År 2000 avskrevs alla anklagelser mot Sindicic sedan han i en rättegång förklarats oskyldig till inblandning i mordet på den landsflyktige kroatiske skribenten och regimkritikern Bruno Busic i Paris (1939-78); Busic var ett av de mer kända offren för UDBAs bödlar.

Bruno Busic mördades av Titos bödlar i Paris 1978.

Josip Perkovic och Zdravko Mustac har båda förklarat sig oskyldiga till mordet på Stjepan Durekovic.

Även om den jugoslaviska hemliga polisen UDBA inte tillhörde de allra värsta av det forna Östblockets brutala underrättelseorgan måste det anses uppmuntrande, att rättvisan ändå tillåts ha sin gång i fall som rör den totalitära kommunismens och socialismens brott mot mänskligheten. Räfst och rättarting är blott alltför sällan förekommande när det gäller sistnämnda förbrytelser.

 

 

 

 

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Från Marx och Engels klankommunism till dagens rasvänster

 Marx och Engels står staty i Shanghai i Kina.

Karl Marx och Friedrich Engels heter ett par av de mest inflytelserika tänkarna i modern tid. Deras idéer ligger till grund för det brutalaste samhällsexperiment världen skådat – kommunismen – och fortsätter utöva inflytande ända in i de yttersta av dessa dagar. Nyligen tog jag del av en debattartikel om Marx och Engels ideologiska inspirationskällor av journalisten och författaren Per Brinkemo i tidningen Dagens Samhälle # 31 2015, som jag måste tillstå var något av det intressantaste jag läst på länge.

Brinkemo, som är känd för sina studier om somaliskt samhälle och kultur, tar i artikeln fasta på det sällan uppmärksammade faktumet att kommunismens ideologiska patriarker Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) hämtade inspiration till sitt filosoferande från studier om klansamhället. Brinkemo framhåller således: ”Få politiska ideologier har haft ett sådant globalt inflytande som kommunismen. Ändå är det nästan ingen som tycks känna till att Marx och Engels hämtade inspiration och modellen för sina teorier i den universella samhällsmodellen, klansamhället, men ofta kallad urkommunism eller primitiv kommunism.”   

Klansamhället, förklarar Brinkemo, var en gång den gemensamma organisationen för alla forntida samhällen. Klanorganisationen är dock inte bara något från det förflutna. Det lever kvar och frodas i stora delar av Mellanöstern i länder såsom Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Jemen men även i ett europeiskt land som Albanien. Klanens betydelse är framträdande även på exempelvis Koreahalvön i Asien och bland de zigenska grupperna romer och sinti.

 Lewis Henry Morgan (1818-81).

Per Brinkemo informerar om att ”Marx och Engels blev varse klansamhället genom en amerikansk jurist, Lewis H. Morgan (1818-1881), som intresserat sig för hur indianstammar var organiserade.” Fyllig information om Morgan finns att tillgå här: https://en.wikipedia.org/wiki/Lewis_H._Morgan

Just så var det och om detta berättar författaren och historikern Tage Lindbom (1909-2002) i en av de mest värdefulla studier om marxismen som enligt min uppfattning publicerats på svenska: den anspråkslösa volymen Myt i verkligheten. En studie i marxism (114 sidor, 1977).

Lindbom framhåller att de teorier om det så kallade ursamhället vilka Lewis Henry Morgan, som var järnvägsjurist och republikansk delstatspolitiker i New York men också antropolog och etnolog med ett särskilt intresse för Amerikas indianer, utformat utifrån sina studier om framförallt Irokes-indianerna till sin karaktär var skäligen vaga. Morgan blev för övrigt hedersmedborgare i Irokes-stammen.

Morgan delade in den mänskliga utvecklingen i tre faser: 1) Savagery (vildhet). 2) Barbarism (barbari) samt 3) Civililization (civilisation). Det gjorde han utifrån tekniska landvinningar som gjorts under resans gång. Morgans metoder var populära kring mitten på 1800-talet, och det är ingen tillfällighet att han är den ende amerikanske antropolog som i uppskattande ordalag citerats av storheter såsom evolutionsideologen Charles Darwin (1809-82) och psykoanalysens store föregångsman Sigmund Freud (1856-1939). Nyare forskargenerationer har emellertid dömt ut hans metodik som ovetenskaplig.

 Tage Lindbom (1909-2002), en av våra främsta kännare av marxismen.

Orsaken till att det är så föga känt att Marx och Engels hämtade stoff till sina teorier från det forntida klansamhället, förklarar Brinkemo, är det faktum att de i sina skrifter inte använder ordet ”klan” utan i stället hänvisar till ”gens”, ett äldre ord för just klan. ”I sina skrifter”, menar Brinkemo, ”hyllar de klansamhället och beskriver det i ofattbart romantiserade termer”. Engels skriver till exempel i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att det statslösa klansamhället är ”en underbar organisation”.   

Per Brinkemo anför ett citat från Engels för att belysa detta. I det förmoderna klansamhället, skriver Engels, gjordes ej skillnad på människor utan män och kvinnor var jämlika:    ”…utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer, går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga inblandade; gensen eller stammen eller de enskilda gentes sinsemellan.” Brinkemos artikel kan i sin helhet läsas här: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-klan-till-stat-och-vaegen-till-identitetspolitiken-18060

I klansamhällets mest utpräglade form fanns heller ingen enskild egendom, påstod Engels, utan allting delades av alla i släkten eller stammen/klanen. Där stannade dock gemensamheten och solidariteten. Klanen var allting, praktiskt taget själva universum, för dess medlemmar. Den enskilda människan utgjorde ett hot mot denna gemenskap, varför den sociala kontrollen var mycket stark. Detta sakernas tillstånd går stick i stäv i förhållande till det liberala, demokratiska samhället byggt på individ och familj.

Marx och framförallt Engels hade alltså hämtat denna romantiserande syn på ”ursamhället” från amatörantropologen Lewis H. Morgan. Problemet var att Morgans teorier inte alls gav utrymme för en så långtgående tolkning som den Marx/Engels svarade för och som utgjorde själva grunden för deras teoribildning om det ”urkommunistiska samhället”, vilket mänskligheten i tidernas fullbordan enligt historiens obevekliga lagar om dialektisk klasskamp en dag var predestinerad att återvända till.

Tage Lindbom framhåller i Myt i verkligheten (sidan 81):

I verkligheten ger Morgan i sina studier ej några som helst säkra belägg för att en verklig egendomskommunism existerat, och han framhåller ständigt, att privategendomen uppkommer främst genom att de medel, varigenom födan anskaffades, tekniskt utvecklades. Ju flera föremål och tekniska medel att skaffa föda, desto fler föremål inordnas i den privata egendomsbesittningen, det är Morgans förklaring till privategendomens begynnelse.

Morgans uppfattning – att privategendomen uppkommit genom en teknisk och civilisatorisk utveckling och att frånvaron av privategendom är ett uttryck för teknisk och samhällelig primitivitet – tolkades av 1800-talsmarxismen och då främst Engels som att en ”urkommunistisk” ordning en gång existerat. Denna naturliga ordning har enligt den marxistiska teoribildningen sedan brutits ned av, med Lindboms vokabulär, ”makthungriga usurpatorer”, vilka därmed lagt grunden till det förtryck och den alienation (förfrämligande) som det är marxismens/kommunismens historiskt givna uppgift att avskaffa.

Lindbom fortsätter (sidan 82):

Utifrån denna socialantropologiska frihandsteckning och förvanskning av Morgans försiktiga och på ett ofullständigt material grundade omdömen bygger Marx och Engels upp en historisk tolkning av privategendomens uppkomst som en brutal maktusurpation och djupt omoralisk kränkning av människans ’Urwesen’. På grundval av denna tolkning utformas marxismens frihetslära. Varje maktförhållande är ett förtryck. Redan familjen är upprättandet av ett maktvälde, då husfadern är den produktive maktinnehavaren, varigenom hustru och barn är föremål för en exploatering. Ty familjen är främst av allt en produktionsenhet, vari husfadern-härskaren tillägnar sig ’mervärdet’ och därmed alienerar de övriga familjemedlemmarna.

Sedan den socialistiska revolutionen enligt marxismen hade avskaffat kapitalismens förtryck och upprättat proletariatets diktatur skulle, efter en ospecificerad övergångstid, det slutliga, kommunistiska samhället, då mänskligheten återvänt till sitt paradisiska urtillstånd av egendomsgemenskap, upprättas. Staten förutsattes då ha vissnat ned och dött, men exakt hur detta skall ske anges aldrig. Då har också slutmålet för all mänsklighets utveckling uppnåtts.

Tage Lindbom sammanfattar i Myt i verkligheten vari detta slutmål i det marxistiskt-kommunistiska perspektivet består (sidan 85):

Det är människan, som träder i Guds ställe. Människan är den materiella, sinnliga verklighetens högsta uppenbarelseform. Människans uppgift är ej blott att befria sig från förtryckets, alienationens ok. Människans högsta uppgift är att ersätta Gud, och detta gör hon därigenom att Karl Marx utropar henne till Skapare. Det är detta Marx ytterst vill med människan. Karl Marx´ människa bär fram den totala gudlösheten.  

Om den originelle tänkaren Tage Lindbom, som började sin verksamhetsbana som marxist och socialist, gled över till kristendomen och slutade sitt liv som muslimsk mystiker av sufistisk övertygelse och samtidigt konservativ ideolog, finns mer information här: https://traditionochfason.wordpress.com/2008/12/06/muslim-socialdemokrat-och-oerhort-konservativ/

Enligt Per Brinkemo fanns hos radarparet Karl Marx och Friedrich Engels ”en grundläggande avsky mot den rådande samhällsordningen”. De hatade allt som det etablerade samhället vilade på: kapitalism, monarki, borgerskap, individualism, familjen, militären och kanske mest grundläggande av allt: religionen. Människan var enligt deras synsätt endast materia i rörelse och religionen blott ett medel för makthavarna att hälla människorna kvar i förtryck och förnedring. ”Ett folkets opium” eller ”en suck från en varelse i trångmål”.

 Trotskistisk propagandabild med från vänster Karl Marx, Friedrich Engels, V. I. Lenin samt Leo Trotskij.

Marx och Engels tankar, som enligt dem själva ytterst syftade till att framskapa den totala jämlikheten och friheten, ledde till det värsta och grymmaste förtryckarsystem världen skådat i form av den reellt praktiserade kommunismen med tiotals miljoner dödsoffer världen över i länder såsom Sovjetunionen och Östblocket, Folkrepubliken Kina, Kambodja, Nordkorea, Vietnam, Angola, Kuba och Albanien.

Den så kallade 68-vänstern var fragmentiserad i en mängd olika grupperingar och sektbildningar men hade ett gemensamt: dess företrädare ordade jämt och ständigt om jämlikhet och befrielse från förtryck av olika slag, låt vara att de själva bekände sig till ett ideologiskt koncept som skapade det värsta förtrycket av alla.

I dag är läget ett helt annat, påpekar Per Brinkemo som slutkläm på sin artikel i Dagens Samhälle: ”Märkligast av allt är att målet om lika rättigheter bytts ut mot olika rättigheter. Istället för ett samhälle på jämlik grund kämpar dagens vänster, på tvärs mot Marx och Engels ursprungstankar, för ett samhälle där olika identiteter som kön, etnicitet och ‘ras’ spelar avgörande roller. Sannolikt hade varken Marx eller Engels känt sig särskilt hemma i vår tids identitetsdebatter.”

 

   

 

---

---

---

Nagasaki och Hiroshima: Atombomber för fred?

 Besättningen på ”Bockscar”, som av allt att döma säkrade Japans kapitulation. Bilden tagen två dagar efter bombmissionen mot Nagasaki.

Denna dag, den 9 augusti 2015, är det jämnt 70 år sedan USA genom bombplanet ”Bockscar”, ett så kallat B-29 Superfortress, släppte historiens andra och förhoppningsvis sista atombomb över staden Nagasaki på ön Kyushu i sydligaste Japan. Bomben, som vägde fem ton,  kallades ”Fat man” och befälhavare ombord var majoren Charles William ”Chuck” Sweeney (1919-2004).

Om atombombningen av Nagasaki, som är betydligt mindre uppmärksammad än bombningen av Hiroshima på ön Honshu tre dagar tidigare, finns mer information i tidskriften New Yorker här:

http://www.newyorker.com/tech/elements/nagasaki-the-last-bomb

Medan Hiroshima-missionen med fyratonsbomben (varav 60 kilogram uran) ”Little boy”, ledd av befälhavaren överste Paul Warfield Tibbets, Jr. (1915-2007) ombord på B-29an Enola Gay – uppkallad efter Tibbets mor Enola Gay Tibbets, född Haggard – förflöt utan komplikationer, var det knepigare med bombningen av Nagasaki. Till följd av bränsleproblem och längre tid i luften än beräknat kom Sweeney och hans män i tidsnöd och hade vid landningen efter utfört uppdrag endast kvar bränsle för någon minut.

 Charles ”Chuck” Sweeney (1919-2004): ”I felt no remorse or guilt.”

Sweeney fick också ordentligt påskrivet efter fullgjort uppdrag, men högste chefen för bombningen av Japan under kriget, general Curtis Lee May (1906-90), ansåg att ingenting stod att vinna genom att starta en rättslig process mot Sweeney. Denne gav 1997 ut memoarboken War´s End: An Eyewitness Account of America´s Last Atomic Mission, vilken utsattes för en hel del kritik då den av kritikerna ansågs ge en delvis felaktig bild av händelseförloppet.

Varken Sweeney eller Tibbets, vilka båda uppnådde hög ålder, ångrade någonsin sina roller i atombombningen av Hiroshima och Nagasaki.

Sweeney skrev i sina memoarer: ”I took no pride or pleasure then, nor do I take any now, in the brutality of war. Every life is precious. But I felt no remorse or guilt that I had bombed the city where I stood.The true vessel of remorse and guilt belonged to the Japanese nation…” http://www.nytimes.com/2004/07/19/us/charles-sweeney-84-pilot-in-bombing-of-nagasaki-dies.html

 Paul W. Tibbets (1915-2007): ”I know we did the right thing.”

Tibbets uttalade sig på följande sätt i en intervjuartikel publicerad i The Guardian 2002: ”Second thoughts? No…I knew we did the right thing becasuse when I knew we´d be doing that I thought, yes, we´re going to kill a lot of people, but my God we´re going to save a lot of lives. We won´t have to invade /Japan/.” Tibbets förklarade också utan vidare att han skulle göra det igen om han blev ombedd: ”Oh, I wouldn´t hesitate if I had the choice.” http://www.theguardian.com/world/2002/aug/06/nuclear.japan

Bomben över Nagasaki blev spiken i kistan för den japanska krigsviljan. Strax efter midnatt den 9 augusti hade Sovjetunionen invaderat den japanska lydstaden Manchukuo (Manchuriet), och detta i kombination med ”Bockscars” dödliga last över Nagasaki tog knäcken på den japanska stridsledningen med den gudomligförklarade kejsar Hirohito i spetsen. Efter flera dagars förhandlingar meddelade han över radion den 15 augusti Japans villkorslösa kapitulation.

De västallierade hade ursprungligen varit angelägna om att få med Stalins Sovjet i kriget mot Japan, som förväntades bli långdraget till följd av japanernas fanatiska motståndsvilja med inslag såsom självmordsuppdrag i form av kamikazebombning av allierade krigsfartyg. Med framtagandet av atomvapnet stod det dock klart att de västallierade kunde klara Japan på egen hand, och i samband med Potsdam-konferensen i det redan besegrade Tyskland den 15 juni 1945 hade Storbritanniens premiärminister Winston S. Churchill i förtroende sagt att britterna och amerikanerna inte längre brydde sig om i fall Stalin kom med i kriget eller ej – ”Vi behöver honom inte längre”.

 Boeing 29 ”Enola Gay”. Planet uppkallades efter Paul Tibbets mamma.

Detta till trots hävdar en del historiker och andra bedömare, att USAs president Harry S Truman borde ha avstått från att ge order om atombomberna över Japan, vilka fick sådana fruktansvärda humanitära konsekvenser: i Hiroshima dog mellan 80 000 och 90 000 människor inom några minuter, i den mindre staden Nagasaki 60 000-80 000. Därtill måste man foga alla dem som avled dagarna, veckorna, månaderna och åren efter bombsläppen samt följdverkningar i form av bland annat fosterskador, cancer etcetera.

Det bör dock påpekas att det inte behövdes atombombning för att ge upphov till många japanska dödsoffer. När USAs bombflotta angrep Tokyo i mars 1945 omkom 125 000 människor. Det var fler än som dog i Hiroshima. Den skrämmande skillnaden var att över tusen plan medverkade i bombningen av Tokyo men bara ett enda när Hiroshima attackerades.

”Japan hade kapitulerat även utan bomberna”, brukar det således heta. Se följande artikel i Svenska Dagbladet på detta tema:

http://www.svd.se/japan-hade-kapitulerat-aven-utan-bomberna

Original caption: 6/26/1946-Nagasaki, Japan: The leveled area you see here was once the industrial heart of the great city of Nagasaki. A single atomic bomb, the third ever exploded, made it a wilderness. In the background, the skeletal remains of the Mitsubishi steel and arms works survived for use as junk. Nagasaki, Japan

Efter bombningen av Nagasaki den 9 augusti 1945. I bakgrunden resterna av Mitsubishi-fabriken.

Det är emellertid alltför lätt att vara efterklok. Som jag ser saken är nog ansträngningarna att förringa atombombernas kapitulationsframkallande verkan mest av allt försök att dels, liksom skett så många gånger förr, kasta skulden på USA, dels ärerädda den japanska krigsledningen. Låt oss se hur en av mina favoriter när det gäller att lägga fram historiska skeenden på ett klart och lättfattligt sätt, Jan Olof Olsson (signaturen Jolo), beskriver situationen i sitt bokverk 20e århundradet (del 5):

Beslutet att kasta atombomben över en japansk stad hade diskuterats i flera månader. President Truman hade först när han efterträdde Roosevelt upplysts om att arbetet på att framställa atombomben pågick. När bomben slutligen sattes in – sedan den första framställda bomben hade provats i staten New Mexico den 16 juli – befann sig USA i en prekär politisk situation. Kriget mot Japan var inte slut. En invasion av de stora japanska huvudöarna planerades. Det fanns fortfarande fem miljoner stridande japanska soldater att räkna med. USA behärskade nu hela Stilla Havet med sin flotta och luftrummet i hela Fjärran Östern, men landstrider mot japanerna antogs kunna kräva upp mot en halv miljon amerikanska förluster…Bomben skulle sålunda kunna spara liv och förkorta kriget. Det var ett motiv för att använda den. Det anfördes också av president Truman  fyra år senare, då han i ett tal vid Atlantpaktens tillkomst sade att han beslutat använda bomben mot Japan i vetskapen att den skulle spara ”200.000 amerikanska och 200.000 till 400.000 japanska liv.”

Den 2 september 1945 klev de japanska chefsförhandlarna ombord på det amerikanska slagskeppet ”USS Missouri” som ankrat i Tokyobukten och skrev under överinseende av general Douglas MacArthur, befälhavare för de amerikanska stridskrafterna i Stilla havet, under kapitulationsvillkoren. MacArthur, som därefter med ackuratess tog över rollen som amerikansk militärguvernör i Tokyo, hade förutsagt att en fullskalig landinvasion i Japan skulle kosta 50 000 amerikanska liv enbart under de första dagarna.

 En japansk representant undertecknar fredsvillkoren ombord USS Missouri den 2 september 1945. General Douglas MacArthur står vid mikrofonerna.

Enligt min uppfattning kan det inte råda några tvivel om att de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tvingade den japanska militärregimen att ge upp. 28 av dess civila och militära medlemmar med generalen och premiärministern Hideki Tojo i spetsen åtalades efter krigsslutet i den så kallade Tokyoprocessen för krigsförbrytelser, som ägde rum 3 maj 1946 till 12 november 1948. Däremot beslöt segrarmakterna att inte röra kejsaren Hirohito, även kallad Showa (1901-89), eftersom hans fortsatta innehav av tronen med rätta ansågs garantera stabilitet i det hårt drabbade japanska samhället.

Det var en motsvarighet till den betydligt mer omtalade Nürnbergprocessen i Tyskland. Detta skedde i regi av den av de segrande allierade makterna tillsatta Internationella militärtribunalen för Fjärran Östern. Samtliga åtalade befanns skyldiga och sju av dem dömdes till döden och hängdes. Dit hörde general Tojo, som var premiärminister 1941-44. Han befanns skyldig till folkmord på omkring 10 miljoner kineser, koreaner, filippiner och indonesier.

Mer om Tokyoprocessen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tokyoprocessen

1978 placerades urnor med askan efter Tojo och ytterligare elva av de mest bekanta japanska krigsförbrytarna i Yasukunitemplet, något som ända sedan dess givit upphov till vrede, bitterhet och officiella protester från de länder som drabbades av den japanska militarismens aggression i samband med Andra världskriget.

 Hideki Tojo: hängd som krigsförbrytare skyldig till folkmord 1948.

Historiens första och hittills enda demonstration av atomvapnet över två japanska städer förde det goda med sig, att dess fruktansvärda verkningar blev uppenbara för alla människor. Avskräckningen var helt enkelt enorm. Därför kom det aldrig till användning i det som jag vill karaktärisera som Tredje världskriget, det Kalla kriget som utbröt omedelbart efter krigsslutet 1945 och inte slutade förrän Sovjetunionen imploderade den 31 december 1991.

Den så kallade terrorbalansen mellan det totalitärt kommunistiska Östblocket och den mer eller mindre Fria världen fungerade som en effektiv hämsko mot kärnvapenbruk. På så sätt kan det faktiskt hävdas, att existensen av atomvapen på båda sidor fungerade på ett fredsbevarande sätt. Så är fortfarande fallet, trots att skurkstater såsom Nordkorea och Iran oroande nog fortsätter att utveckla sin kärnvapenkapacitet och skrupulösa terrorrörelser ingenting hellre vill än få tillgång till sådan.

Dessvärre kan vi därför heller inte känna oss helt säkra på att Nagasaki och Hiroshima var de sista platserna på jorden att drabbas av kärnvapenanfall.