Så blev P. O. Enquist ett redskap för KGB och Röda khmererna

Per Olov Enquist (1934-2020).

Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.

Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist  vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?

Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist

Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna

Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen

Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.

Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.

Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):

Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/

Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”

Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.

Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”

P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”

Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:

I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist

I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/

Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.

Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.

 

Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

Rysslands KGB-kultur lever vidare: vägrar avslöja Wallenbergs öde

Den klassiska bilden av den unge Raoul Wallenberg som räddade tiotusentals ungerska judar under juli-december 1944.

I juli i år stämde släktingar till Raoul Wallenberg FSB, efterföljare till den ökända sovjetiska säkerhets- och spionorganisationen KGB, i syfte att få organisationen att lämna ut material som kunde avslöja vad som egentligen hände den svenske diplomaten som 1944-45 lyckades rädda minst 20 000 ungerska judar undan Förintelsen. Till mångas överraskning beslöt en domstol i Moskva att undersöka frågan.

Tre månader senare kom domstolens utslag: Wallenbergs släktingar nekades ta del av FSBs dokumentation om Raoul Wallenberg. Detta föranledde Marie Dupuy, en 61-årig dotter till Wallenbergs svägerska Matilda Von Dardel, att yttra följande: ”We will appeal this verdict, which violates not only our rights but also those of my uncle and millions of other victims of repression and their families in Russia today.” https://www.nytimes.com/2017/09/18/world/europe/russian-court-refuses-to-reveal-raoul-wallenbergs-fate.html?mcubz=1

Marie Dupuy kämpar vidare för att få reda på vad som hände med hennes släkting Raoul Wallenberg.

Det är känt att den unge affärsmannen, diplomaten och arkitekten Raoul Wallenberg, född på Lidingö 1912, greps och fördes bort av sovjetiska styrkor i utkanten av Budapest sedan han tillsammans med sin chaufför Vilmos Langfelder givit sig av på resa i riktning mot staden Debrecen i östra delen av Ungern den 17 januari 1945 i syfte att sammanträffa med den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij (1898-1967). https://sv.wikipedia.org/wiki/Raoul_Wallenberg

Raoul hade föregående år rekryterats för diplomatisk tjänstgöring på Sveriges beskickning i den ungerska huvudstaden; uppdragsgivare var det amerikanska regeringsorganet War Refugee Board (WRB) genom dess representant Iver Olsen i samarbete med det svenska utrikesdepartementet (UD). https://www.britannica.com/topic/War-Refugee-Board

Wallenbergs enda uppgift var att efter bästa förmåga rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska Förintelsen sedan Hitler beordrat Adolf Eichmann att ordna tågtransporter till främst dödslägret Auschwitz i Polen. Raoul Wallenberg var på plats i juli 1944 och inledde omedelbart ett energiskt räddningsarbete med tillhjälp av svenska så kallade skyddspass, som gav innehavarna fri lejd. 1963 tillerkändes svensken hederstiteln ”Rättfärdig bland folken” av den judiska staten Israel som tack för sina insatser. Hans minne fortlever också i det statliga förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. http://www.yadvashem.org/museum

Monumentet ”Hope” till Raoul Wallenbergs ära av den svenska konstnären Gustav Kraitz återfinns utanför FN-högkvarteret i New York.

Om Sveriges regering hade hanterat ärendet Raoul Wallenberg mer beslutsamt är det mycket möjligt att denne frisläppts på ett tidigt stadium. Varken den socialdemokratiska regeringen, där sovjetvännen Östen Undén var utrikesminister, eller den svenska representationen i Moskva var dock särskilt angelägna om att pressa de sovjetkommunistiska myndigheterna på besked om vad som hänt Raoul Wallenberg. Tvärtom tycktes de blint lita på uppgifter från Josef Stalin och dennes underhuggare om att svensken var okänd för dem.

Länge famlade Wallenbergs anhöriga och andra intresserade helt i blindo vad beträffar Raoul Wallenbergs öde efter bortförandet den 17 januari 1945. Med jämna mellanrum dök dessutom upp mer eller mindre trovärdiga vittnesmål från ryska lägerfångar vilka uppgav att de träffat Wallenberg under fångenskapen. Långt in på 1980-talet var många inklusive Wallenbergs egen familj övertygade om att deras släkting var i livet.

Ett kanadensiskt frimärke som hyllar Raoul Wallenberg och hans skyddspass.

Enligt den så kallade Smoltsov-rapporten, som framlagts av chefsläkaren vid Lubjanka-fängelset i Moskva, hade emellertid Raoul Wallenberg avlidit i fängelset troligen i en hjärtattack den 17 juli 1947 vid 34 års ålder. Rapporten betraktas av tongivande forskare som äkta, men beträffande dödsorsaken råder alltjämt oklarhet – Wallenberg kan ha skjutits, förgiftats, torterats till döds eller bragts om livet på annat sätt. http://www.lindelof.nu/wallenberg-den-eviga-fragan/

Det kan finnas flera vägande skäl till att Wallenberg greps av ryssarna och fördes bort i fångenskap.

Dels var det ostridigt att han rekryterats under aktiv medverkan av ett amerikanskt regeringsorgan, något som sovjeterna säkerligen hade klart för sig. Sovjetunionen och USA var visserligen fortfarande formellt allierade i kriget, men de första tecknen på den osämja mellan den kommunistiska och den kapitalistiska stormakten som snart skulle resultera i det Kalla kriget hade redan börjat visa sig.

Ett ungerskt minnesmonument över Wallenbergs chaufför Vilmos Langfelder, som fördes bort tillsammans med sin chef.

Dels tvekade inte Wallenberg att, i syfte att rädda judar, idka samröre med representanter för den nazityska ockupationsmakten i Ungern med Adolf Hitlers handgångne man Adolf Eichmann (1906-62) i spetsen. Eichmann greps 1960 av israeliska agenter i Argentina och fördes till Israel, där han efter en över hela världen uppmärksammad rättegång avrättades genom hängning i staden Ramle 1962. Samröret med Eichmann stärkte sannolikt inte Wallenbergs ställning hos ryssarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Eichmann

Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är att Raoul enligt relativt nyligen publicerade uppgifter hade bilen lastad med 15 kilogram guld och juveler när han tillsammans med sin chaufför anträdde den tilltänkta färden till Debrecen. En sådan last kan ha betraktats med misstänksamhet av såväl det svenska utrikesdepartementet som den dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. https://www.svd.se/wallenberg-hade-bilen-full-av-guld

Wallenberg var på väg för att möta den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij, sedermera försvarsminister, när han greps. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rodion_Malinovskij

Oavsett de verkliga omständigheternas kring Raoul Wallenbergs gripande, bortförande och död är det alldeles tydligt att Rysslands/Sovjetunionens KGB-kultur lever vidare. Ryssland under före detta KGB-officeren Vladimir Putins domvärjo är fortfarande i allt väsentligt präglat av det gamla hemlighetsmakeri som gör att dagens ryska förvaltning vägrar lämna ut de dokument som visar vad som verkligen hände i samband med Wallenbergs död.

Raoul Wallenberg dödförklarades först 2016 på begäran av sin familj, 104 år efter sin födelse, av det svenska Skatteverket. Den officiella dödsorsaken fastställdes av någon anledning till den 31 juli 1952. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23825836.ab

SD-Karlsson ställde Löfven till svars för terror- och diktaturstöd – Löfven pratade järnrör

Nej, några seriösa svar fick inte Mattias Karlsson ur statsministern.

Ibland känner jag mig särskilt tillfreds med att vara sverigedemokrat.

Det jag nu närmast tänker på är Mattias Karlssons insats i riksdagen fredagen den 22 april, då han riktade skarp kritik mot statsminister Stefan Löfven på grund av Socialdemokraternas mångåriga och synnerligen aktiva stöd för terror- och diktaturrörelser runt om i världen.

Meningsutbytet mellan Mattias Karlsson och Stefan Löfven kan avnjutas via TV4 här:

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-g%C3%A5r-stefan-l%C3%B6fven-till-h%C3%A5rd-attack-mot-sd-3350605

Det var alltså Mattias Karsson som under riksdagens frågestund gick till hård attack mot Löfven och sosseriets utrikespolitiska försyndelser och avkrävde statsministern ansvar för dessa. I huvudparten av media har det emellertid framställts som om det var Löfven som ställde SD till svars för påstådda nazistiska och fascistiska rötter.

Jag överlåter åt mina läsare att själva bedöma det verkliga förhållandet.

Fatahledaren Mahmoud Abbas tackar Löfven för erkännandet av ”Palestina” samt en dusör om 1,5 miljarder kronor.

Mattias konstaterade, helt sanningsenligt, att sossarna under många år samverkat intimt med en rad kommunistiska och andra typer av totalitära diktaturer och terroriströrelser. Han tog fram det palestinaarabiska  al-Fatah samt det statsbärande partiet MPLA i Angola som exempel på de socialdemokratiska försyndelserna.

Dessa båda entiteter har Socialdemokraterna inte bara samarbetat med och berömt – vid en socialdemokratisk partikongress för något år sedan omnämnde Stefan Löfven al-Fatah som ”vårt kära systerparti” – utan fastmer överöst med svenska skattepengar. Detta trots att det av humantära hjälporganisationer och internationella media som tyska Der Spiegel konstaterats att såväl al-Fatah som MPLA fortlöpande och systematiskt ägnar sig åt terror, våld och tortyr av det mest brutala och barbariska slag gentemot oliktänkande.

Stefan Löfvens svar bestod initialt i att prata om järnrör och en tidigare SD-medlem som kallat en kvinna ”hora” samt att svepande påstå att Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen. Den som tycker att detta är en övertygande argumentation får naturligtvis göra det, men samtidigt kan man inte undgå att konstatera att Socialdemokraterna behåller sina extremister medan SD utesluter dem enligt principen om den  nolltolerans, som till och med Stefan Löfven borde ha hört talas om.

Löfven fortsatte med att påstå att ”arbetarrörelsen” alltid stått upp mot diktaturer och att Mattias Karlsson nog skulle få ”äta upp” sina ord. Det förra är helt enkelt inte sant, det senare högst tvivelaktigt; Mattias Karlsson presenterade bara fakta som Löfven inte ens försökte bemöta på något seriöst sätt.

Den senare menade också, att Socialdemokraterna inte behöver någon undervisning i demokrati av en SD-representant. Hans debattinsats visade hur fel han hade: sanningen är att hela S-partiet är i akut behov av en omfattande intensivkurs i demokrati på det utrikespolitiska området!

Rasbiologen och S-riksdagsmannen Alfred Petrén stod bakom den motion som ledde till etablerandet av rasbiologiska institutet i Uppsala.

Sosseriets samverkan med världens diktaturstater går tillbaka till tiden före Andra världskriget, då Statens rasbiologiska institut i Uppsala kom till stånd efter en riksdagsmotion som undertecknats av riksdagsledamöter från skilda partier men med politikern, psykiatrikern och rasbiologen Alfred Petrén (S) i spetsen. Institutets verksamhet leddes av den med nationalsocialismen starkt sympatiserande Herman Lundberg.https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi

Institutets verksamhet gick i stark sammanfattning ut på att ”förädla den svenska folkstammen” genom att bedriva rashygien riktad mot oönskade grupper som exempelvis zigenare, tattare och så kallade sinnesslöa. Institutet lät tala om sig internationellt och besöktes ofta av tyska nationalsocialister, vilka som bekant kom till makten 1933.

Inte heller under kriget förmärktes något särskilt starkt avståndstagande från Socialdemokraterna visavi Nazityskland, som bereddes tillfälle att frakta både vapen och militär trupp genom Sverige; den sossedominerade samlingsregeringen lät därtill beslagta och censurera nazikritiska publikationer. Först när det började gå dåligt för tyskarna drog den svenska regeringen under Per Albin Hanssons (S) öronen åt sig.

Efter krigsslutet dröjde det inte länge innan sossarna började fjäska för den totalitära stormakt som ersatt Nazityskland som det största internationella hotet med freden, Sovjetunionen under ledning av den paranoide diktatorn Josef Stalin. Till Sovjet överlämnade den svenska regeringen i den så kallade Baltutlämningen utan större betänkligheter cirka 2700 tyska krigsfångar och något hundratal balter som stridit på Tysklands sida.

Paret Olof och Lisbet Palme möter Fidél Castro.

Starkt pådrivande i den nya, sovjetvänliga linjen var utrikesminister Östen Undén, som vid ett tillfälle blev mycket upprörd då någon påstod att den biträdande sovjetiske utrikesministern, Vysjinski, ljög (om den i Sovjet tillfångatagne diplomaten Raoul Wallenberg). Genom Undéns ovilja att stöta sig med Stalin gick den hjältemodige Wallenberg, som i Ungern räddat tusentals judar undan nazisterna, under i sovjetisk fångenskap.

Den socialdemokratiska prosovjetismen höll i sig, även om Sverige i ren självbevarelsedrift spelade under täcket med NATO och USA. Olof Palme tog under sin tid som statsman den vänliga inställningen till Sovjetunionen och en rad andra kommunistdiktaturer och -rörelser till nya höjder. Sverige ”ägnar sig inte åt antisovjetism”, inskärpte Palme som 1975 tillsammans med KGB-samarbetsmannen Pierre Schori reste till Kuba och kramade om diktatorn Fidél Castro.

Under det Kalla kriget hade vidare ett gäng på den tiden yngre socialdemokrater ur den inre S-kretsen, däribland Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, enligt uppgifter som offentliggjorts av den tidigare underrättelsechefen Olof Frånstedt, regelbunden kontakt med KGBs representant på den sovjetiska ambassaden.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

José Eduardo dos Santos har haft makten i Angola sedan 1979.

Därjämte tog sossarna tidigt parti för kommunistsidan i Vietnamkriget – Nordvietnam och dess femtekolonn i syd, Viet Cong (FNL) – samt andra marxistiska eller marxistinfluerade rörelser i Tredje världen såsom de av Mattias Karlsson nämnda MPLA i Angola och al-Fatah i ”Palestina”.

Personligen är jag särskilt glad över att Mattias tog upp MPLA; jag var ordförande i Svenska Angolagrupperna, som stödde den angolanska oppositionen, från 1984 och till en bit in på 1990-talet. Angola ägnar sig under diktatorn José Eduardo dos Santos ledning ej endast åt förtryck av oliktänkande inklusive utomrättsliga avrättningar (ping Margot Wallström!) utan är även en av världens mest korrupta stater.

Stefan Löfven försökte som sagt inte ens att bemöta Mattias Karlssons välgrundade anklagelser på något seriöst sätt, något som nu finns dokumenterat för evigheten både på film och i riksdagens protokoll. Medan SD gjort upp med sitt tvivelaktiga förflutna – även om Löfven överdrev betydligt finns ju sådana inslag – väntar vi ännu på Socialdemokraternas ursäkt och avståndstagande från sitt stöd för terror- och diktaturrörelser.

Som ju de facto fortsätter än i dag trots Löfvens lama bortförklaringar. Och oavsett vad man än må anse om SDs bakgrund, så finns det en avgörande skillnad vid en jämförelse med socialdemokratin: SD har aldrig med en enda skattekrona, eller på annat sätt, stött diktaturstater och terrorrörelser. S har fört precis en sådant demokratifientlig politik i regeringsställning och fortsätter att göra det medan jag skriver detta.

Chamberlain som Wallenberg i klassisk miniserie

Miniserien om Raoul Wallenberg som dubbel-DVD.

http://www.youtube.com/watch?v=VUEloHASduI

Ikväll kunde jag glädja mig åt ett angenämt återseende på TV4: första avsnittet i den klassiska miniserien Wallenberg: A Hero´s Story (1985) med den på 1980-talet mycket omtalade amerikanske skådespelaren Richard Chamberlain (född 1936) som Raoul Wallenberg (1912-troligen 1947).  Ovan en länk till en kort video från serien.

En kort inledning berättar historien om hur Wallenberg av amerikanska ambassaden i Stockholm fick uppdraget att rädda så många av Budapests judar som möjligt undan de nazityska dödstransporterna, organiserade av SS-översten Adolf Eichmann (1906-62). Inledningsvis ser vi Bibi Andersson som Raouls mamma Maria ”Maj” Wising Wallenberg och Keve Hjelm som Jakob Wallenberg.

Därpå flyttas handlingen till Ungerns huvudstad Budapest, där Raoul Wallenberg var verksam som andresekreterare vid den svenska legationen juli-december 1944. Den enda uppgiften bestod i att rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska dödsmaskinen. Det skedde genom utfärdandet av svenska så kallade skyddspass, med vilka innehavarna knöts till ”svenskhus” vilka formellt räknades som svenskt territorium.

Wallenberg använde enligt vittnesmål från ambassadpersonal – han arbetade i nära samband med Per Anger (1913-2002) – all sin energi och all sin uppfinningsrikedom i sitt outtröttliga arbete. Han tvekade inte att muta höga tyska militärer såsom Eichmann, i serien spelad av Kenneth Colley, i sin livräddande verksamhet. Wallenberg, Anger och ytterligare fyra svenskar verksamma i Budapest vid denna tid tillerkändes senare den israeliska utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”.

Kenneth Colley som en porträttlik Adolf Eichmann.

Den 17 januari 1945 bortfördes den svenske diplomaten – han var dessförinnan verksam som arkitekt och affärsman i bland annat USA, Sydafrika och Palestina-mandatet – av sovjetiska trupper som invaderat Budapest. Enligt sovjetiska uppgifter skall han ha avlidit i ett sovjetiskt fängelse den 17 juli 1947, något som inte alla tror på: det finns talrika vittnesmål från fångar i den sovjetiska Gulag-arkipelagen som gör gällande att Wallenberg levde långt senare än så. Orsaken till att han greps var sannolikt sovjetiska misstankar om att han var amerikansk alternativt tysk  agent.

Under den närmaste tiden efter Wallenbergs försvinnande gjordes flera framstötar från Wallenbergs släktingar och människorättsaktivister till den svenska utrikesledningen om att försöka få den hjältemodige svensken fri snarast möjligt. Per Anger tillhörde dem som vände sig direkt till utrikesminister Östen Undén och krävde att Wallenberg skulle utväxlas mot sovjetiska spioner som gripits i Sverige. Försöken att få klarhet i vad som hände med Raoul Wallenberg fortsatte i flera decennier. Jag var själv med på en så kallad Wallenberg-hearing i Stockholm 1981 som leddes av den berömde nazistjägaren Simon Wiesenthal.

Den notoriske sovjetvännen Undén, som kastade en mörk skugga över svensk utrikespolitik långt in i våra dagar, vägrade göra något åt saken, och de svenska Moskva-diplomaterna Rolf Sohlman och Staffan Söderblom var precis lika passiva och undfallande gentemot Stalin-diktaturen som sin chef.  Följden blev att Wallenberg försvann spårlöst i det sovjetiska fängelsesystemet. Raouls öde fick en djup inverkan på familjen Wallenberg, och 1979 begick båda hans föräldrar – Maj Wising Wallenberg och styvfadern Fredrik von Dardel – självmord med gift.

Diplomaten Per Anger med Wallenberg-material på äldre dar.

Raouls halvsyster Nina Lagergren berättar om familjens öde i en Expressen-intervju från 2009 här:

http://www.expressen.se/nyheter/raoul-wallenbergs-ode-krossade-familjen/

Raoul Wallenbergs formidable motståndare, Adolf Eichmann – som bara var sex år äldre än den 32-årige svensken – flydde till Sydamerika, där han jobbade som svetsare och mekaniker. 1960 greps han av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad i Argentina och ställdes inför rätta i Jerusalem där han dömdes till döden. Eichmann hängdes i Ramle i Israel 1962.

Den ovanligt bildsköne Richard Chamberlain, som alltså spelar Wallenberg, hade slagit igenom i den amerikanska läkarserien Doctor Kiladare. Riktigt känd blev han genom dramaserier som Törnfåglarna och Shogun samt medverkan i en rad filmer där De tre musketörerna är en. Han har dock själv sagt att rollen som Raoul Wallenberg var hans största utmaning som aktör. Särskilt porträttlik den tunnhårige Wallenberg är han väl inte, men jag tycker hans skådespeleri väl fångar den sprudlande energi som alla som träffade Raoul säger att denne besatt.

Verklighetens Raoul Wallenberg.

Wallenberg: A Hero´s Story belönades med fyra Emmy Awards och nominerades till ytterligare fem samt belönades också med Golden Globe.  Den är utan tvekan mycket väl värd att se!

Richard Chamberlain kom ut som homosexuell sent i livet och lever numera på Hawaii med sin 19 år yngre partner, skådespelaren  och regissören Martin Rabbett.

Sverker Åström: mörk skugga i svensk utrikespolitik

 Sverker Åström (1915-2012). KGBs man i den svenska utrikesledningen?

Efter diplomaten och gayidolen Sverker Åströms (1915-2012) frånfälle i hög ålder har det skrivits förväntade och lämpliga hyllningsartiklar i svenska media. Tillåt mig avvika från hagiograferna för att i stället teckna en mer realistisk bild av Åström, som jag gott tycker kan kallas den svenska utrikespolitikens mörka skugga.

Advokatsonen Sverker Åström tog såväl fil.- som jur. kand. i hemstaden Uppsala i slutet av 1930-talet och blev efter studierna attaché vid utrikesdepartementet (UD) 1939. Härefter hamnade han i det dåtida Sovjetunionen mitt under brinnande krig. 1940-43 tjänstgjorde han på den svenska ambassaden  i Moskva och sedan i den under tyskinvasionen utlokaliserade beskickningen i Kujbysjev (Samara). Den prosovjetiska och proryska inställningen kom därefter att följa Åström genom hans fortsatta levnad.

Efter de innehållsrika åren i Sovjet kallades Åström tillbaka till UD i Stockholm för att därefter tjänstgöra i bland annat Washington, D. C. och London. Hans diplomatiska topposter innefattade tjänster som FN-ambassadör 1964-70, kabinetssekreterare i UD 1972-77 (det vill säga vice utrikesminister) samt ambassadör i Paris 1978-82. I en hyllningstext i Expressen den 26 juni påstås även Åström vara ”initiativtagare” till den stora miljökonferensen i FN-regi i Stockholm 1972. Detta stämmer inte. Initiativtagare var Inga Thorsson och Börje Billner. Åström endast presenterade förslaget inför FN samt inledde konferensens debatt.

Inga Thorsson fick idén till FNs miljökonferens i Stockholm 1972.

Sverker Åström har misstänkts för att vara sovjetrysk agent i spionorganisationen KGBs sold. Bland annat skulle han ha hjälpt spionen Stig Wennerström att i det längsta klara sig undan lagens långa arm. I sammanhanget har det talats om att hans homosexualitet skulle ha utgjort den hållhake, varmed ryssarna kunde städsla och behålla honom som agent under hela Kalla kriget. Åström har själv – av synnerligen uppenbara skäl – nekat till anklagelserna. Han har hävdat att han varit öppen om sin sexuella läggning för sina svenska arbetsgivare och att bögeriet därför aldrig varit någon hållhake för främmande makt.

Problemet med Åströms förnekanden är att de personer i den svenska regeringskretsen han skulle ha berättat om sin läggning för – exempelvis stats- och utrikesministrarna Per Albin Hansson, Christian Günther, Östen Undén, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Krister Wickman med flera – i dag alla är döda och kan därför vare sig bekräfta eller förneka Åströms påstående. Någon ”löjlig” anklagelse, som Åström menat att det varit fråga om, är det i varje fall inte.

På bilden syns bland andra Stig Wennerström, Sven Andersson, Östen Undén och Tage Erlander, samtliga vänner till Sverker Åström.

Utpressning på sexuella grunder är gammal rutin inom sovjetisk – och annan – underrättelsetjänst, och även om Åström skulle ha berättat för sina chefer om saken är det inte säkert att han ville att informationen skulle nå en bredare allmänhet. Minns att han ”kom ut” som bög långt efter sin pensionering.

Jag håller emellertid inte för otroligt att den påstådda åströmska öppenhjärtigheten gentemot den svenska utrikesledningen i själva verket kan vara ett listigt försvarsdrag från den erkänt slipade veterandiplomaten. Genom att hävda att hans sexuella läggning saknar relevans i sammanhanget har han så att säga vridit vapnet ur händerna på kritikerna. Ty självfallet kan han ha fungerat som KGB-agent även om hans identitet som homosexuell varit känd i regeringskansliet och på UD.

Sverker Åström har nämligen gjort sig närmast herostratiskt ryktbar för att aldrig rikta kritik mot Sovjetunionen annat än då sådan påbjudits från högre ort – såsom exempelvis i samband med de sovjetiska invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Åströms inställning passade som hand i handske med den prosovjetiske utrikesministern Östen Undéns inställning. Undén vägrade ställa Moskva mot väggen i samband med Raoul Wallenbergs bortförande 1945 och Åström är (ö)känd för att aldrig ha dryftat fallet Wallenberg med sovjeterna.

När sedan statsminister Olof Palmes regering körde på i samma undfallenhetsstil gentemot Moskva var den erfarne Sverker Åström en idealisk företrädare för den hallstämplade svenska utrikeshållningen. Han var någon som oerfarna utrikesministrar av typ Torsten Nilsson, Sven Andersson, Krister Wickman och  även Karin Söder (C) under den borgerliga tiden kunde luta sig mot. Detta alldeles oavsett om de visste om att Åström var bög eller inte. Sverker Åström kan därför på goda grunder betecknas som den svenska utrikespolitikens mörka skugga eller onda genius.

Mycket tyder även på att Åström var en av dem som orkestrerade den antiamerikanska och antiisraeliska utlandspolitik som i så hög grad präglade Palmes regeringar. Efter sin pensionering fortsatte Åström att i stort uppslagna debattartiklar främst i Dagens Nyheter brännmärka USAs och Israels göranden och låtanden. Således kritiserade han USAs invasioner både i Afghanistan – vilket är rätt anmärkningsvärt – och Irak.

 Carl Bildt, Åströms devote beundrare. 

Den nuvarande utrikesministern Carl Bildt tillhör dem som nu sjunger Sverker Åströms lov på ett iögonenfallande sätt. I ett uttalande citeras Bildt på följande sätt: ”Det är svårt att överskatta den betydelse han hade. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia.” Det är rätt anslående att dessa ord kommer från en av det borgerliga lägrets mest profilerade företrädare.

Å andra sidan har de icke-socialistiska svenska partierna mestadels traskat patrullo efter Socialdemokraterna och det gäller kanske särskilt på utrikespolitikens domäner. Någon kritik mot sossarnas stöd för allehanda kommunistiska upprorsrörelser i Tredje världen har näppeligen avhörts från borgerligt håll; snarare har de borgerliga partierna tidvis strävat efter att överträffa den socialdemokratiska promarxismen. Detta gällde särskilt den borgerliga regeringseran 1976-82.

Undéns respektive Åströms skuggor hängde då precis som både tidigare och senare som tunga moln över den svenska utrikesledningen, något som skapade bad will i den civiliserade delen av världen. Dåtida tongivande demokratier såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland ifrågasatte stundom Sveriges tillhörighet till den fria västvärlden vilket märktes särskilt under Vietnamkriget, då Sverige ensidigt och med svenska skattebetalares pengar  backade upp kommunisterna inom Hanoi-juntan i Nordvietnam och Viet Cong-gerillan (det så kallade FNL) i Sydvietnam.

Att palmeismen hyllades i diverse bananrepubliker och vänstervridna militärjuntor litet varstans i världen är definitivt inget vi har anledning vara stolta över!

Vad Carl Bildt beträffar har han sjäv ett förflutet som varm vän av Östtyskland, det så kallade DDR. Han lade vidare som studentpolitiker motioner om ett svenskt erkännande av ”Palestina” och brännmärkte gång efter annan den kämpande demokratin Israels politik. Kanske Bildt helt enkelt känner sig hemma med Åströms ställningstaganden.

Expressen den 27 juni innehåller en tvåsidig hyllningsartikel till Sverker Åströms minne. Åström beskrivs här som den färgstarke bögen som levde ett roligt och fartfyllt liv och vars många ”älskare” – sexpartners vore nog ett bättre uttryck – förblev hans goda vänner. ”Vänner beskriver honom som charmerande och fåfäng med ett knivskarpt intellekt”, heter det i hyllningsartikeln. ”Han samlade konst och älskade att dansa. Hans tebjudningar för den stora vänkretsen är legendariska.”

Sverker Åström tjänade genom sin verksamhet sovjetiska intressen.

Plötsligt slår det mig att en flamboyant figur som Sverker Åström – hur uppskattad och beundrad han än var bland sina sexpartners och vänner – aldrig hade accepterats som en officiell representant för Sverige vare sig i den svenska arbetarklassen, som Socialdemokraterna menade sig representera, eller i det svenska folkdjupet i stort.

Det är en sak att hans sodomitiska läggning måhända var känd i regerings- och UD-kretsar. En helt annan att under 40-årsperioden 1940-80, då Åström var aktiv diplomat, låta hans homosexualitet bli allmänt känd. Det tror jag både de svenska regeringarna och Åström själv var livrädda för skulle ske. Varav följer att Åströms sexuella läggning i högsta grad var något som skulle hemlighållas. Den kunde alltså mycket väl ha utnyttjas som hållhake av den sovjetiska underrättelsekommuniteten, om nu Åström fanns i dess tjänst.

Sverker Åström övergick från att vara utrikes- till att på äldre dagar alltmer bli gayikon. Det kunde han så långt efter den aktiva banans slut kosta på sig. Med sin fingerspetskänsla för tidsandan visste han naturligtvis också att han skulle hyllas av kultur- och mediaetablissemanget. Varav en del, förlåt uttrycket, slickade honom i arslet såväl bildligen som bokstavligen. Artikeln i Expressen är ett blott alltför uppebart exempel härvidlag.

Jag kan slutligen inte låta bli att göra reflektionen, att ett promiskuöst sexualliv så ofta förväxlas med kärlek. Sverker Åström avkonterfejas som en jättelajbans superdiplomat med en, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”glupande aptit på livet” (klichéförrådet är inte särskilt fantasirikt). I verkligheten torde han ha varit en diamanthård karriärist och sexmissbrukare med ett enda mål för ögonen – att tillförsäkra Sverker Åström så mycket personlig njutning som möjligt.

Jag såg honom själv i Stockholm vid något tillfälle. En lång person med snitsig hatt, skräddarsydd överrock och yvig halsduk och som hastade fram på Vasagatan i närheten av Ferdinad Bobergs posthus. Det man mest lade märke till var dock den iskallt genomborrande blicken som framkallade kalla kårar längs åtminstone min ryggrad.

Jag fick känslan av att det här var en man som bara tänkte på sig själv. Han skulle inte ha tvekat en sekund att sälja ut Sveriges intressen om det bara kunde ge honom mer personlig njutning. Troligen var det också precis det han gjorde. Frågan är dock om de UD-dokument som möjligen bekräftar detta någonsin kommer att göras tillgängliga för forskningen.

Per Albin – inte bara landsfader

Per Albin Hansson (1885-1946) har gått till historien som tillskyndare av det svenska så kallade folkhemmet samt landsfader under de besvärliga beredskapsåren 1939-45. Med sin skånska dialekt och vardagliga framtoning blev Per Albin för många en trygg medelpunkt i tillvaron. Han framstår än i dag som något av en idealisk ledargestalt, icke minst i en del Sverigedemokraterna närstående kretsar.

”Folkhemstalet” från 1928 här:

http://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq–I

Ordet ”folkhem” var dock inte Per Albins innovation – det hade tidigare myntats av den konservative politikern och geopolitiske teoretikern Rudolf Kjellén.

 Per Albin gillade bowling.

Och visst behövdes en samlande gestalt under Andra världskriget, då Sverige på ett hår när undgick att dras in i krigshändelserna. Per Albin tog inte utan vånda på sig rollen som landsfader, och kunde i ett tal några dagar före krigsutbrottet 1939 – inte alls sanningsenligt – försäkra svenska folket att ”Vår beredskap är god.”

Sanningen var att Sverige stod ganska blottställt inför tänkbar främmande (läs: tysk) aggression, och om det värsta hade inträffat hade vi nog blivit ett lätt byte för Hitlers trupper ungefär på samma sätt som Danmark och Norge blev det den 9 april 1940. Faktum var att Per Albin Hansson själv bar en del av skulden till den dåliga militärberedskapen.

Det var nämligen Per Albin Hansson som var försvarsminister då riksdagen 1925 röstade igenom det beryktade nedrustningsbeslutet, vilket trädde i kraft 1928. En stor mängd förband lades ner, värnpliktstiden kortades och många yrkesbefäl avskedades. Beslutet togs då socialdemokraten Rickard Sandler var statsminister. Under senare delen av 1930-talet började det åter satsas mer på försvaret, men tiden fram till krigsutbrottet den 1 september 1939 var alltför kort för att detta skulle hinna slå igenom.

Per Albin Hansson föddes i Kulladal i Malmö den 28 oktober 1885 som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti Persdotter. Han hade tre bröder – Johan, Sigfrid och Nils Edvin. Av dessa blev Sigfrid Hansson (1884-1939) en känd socialdemokratisk partiman som bland annat blev generalsekreterare i Socialstyrelsen, riksdagsledamot och tidningsman. Per Albin blev tidigt efter den fyraåriga skolgången en fanatisk nykterhetsivrare och anslöt sig redan år 1901 till nykterhetsorden Verdandi. Tio år senare röstade han mot partiledaren Hjalmar Branting och krävde att totalförbud mot alkohol skulle skrivas in i partiprogrammet.

Efter en karriär i socialdemokratiska ungdomsförbundet kom Per Albin Hansson 1917-23 att bekläda posten som chefredaktör för tidningen Social-Demokraten. Under 1920-talet fungerade han sedan som försvarsminister i flera omgångar, vilket i hög grad upprörde konung Gustaf V – Hansson var ju en känd pacifist och anti-militarist! Som vi sett ovan kom han att presidera över nedrustningsbeslutet 1925.

 Gustaf V rasade mot nedrustningsbeslutet 1925.

1925 var även det året då den aristokratiske arbetarledaren Hjalmar Branting – ofta kallad ”Hövdingen” – avled. Den självklare efterträdaren var Fredrik Thorsson, men då denne blev svårt sjuk utsågs Rickard Sandler till ny partiledare och även statsminister. Per Albin Hansson hade dock en given plats i partitoppen och höll i januari 1928 det bekanta ”folkhemstalet (se ovan).

1932 blev Per Albin statsminister och kom – med undantag för några månader sensommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Bramstorp-Pehrsson var regeringschef – att inneha detta ämbete till sin död den 6 oktober 1946. För många svenskar framstår han fortfarande som ”landsfadern”, den som kunde ingjuta litet trygghet i nationen under de svåra beredskapsåren under kriget.

Om Per Albin i ett beredskapsperspektiv finns mer information här:

http://www.beredskapsmuseet.com/peralbin.html

1941 ansåg sig samlingsregeringen under Per Albins ledning tvingad att tillåta tyska trupptransporter genom Sverige i anslutning till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, vilket gav upphov till den så kallade midsommarkrisen. Så länge det gick bra för tyskarna fortsatte den välvilliga svenska inställningen gentemot Berlin. Denna politik yttrade sig även i censur och beslagtagande av tysk- och nazistkritiska tidningar. Först efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i början av 1943 blev Sverige mer avvisande visavi de tyska kraven. Det var även under krigsåren som Per Albin Hansson signerade den långtgående lagen om tvångssterilisering av bland andra personer med psykiska handikapp, zigenare och  tattare.

 En olycklig baltisk flykting släpas iväg av polis.

Frågan är om inte den största fläcken på Per Albin Hanssons och samlingsregeringens renommé är beslutet i juli 1945 – två månader efter freden i Europa – att utvisa cirka 2700 tyska och baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Trots att endast  146 balter fanns med bland de tvångsutvisade kom affären att kallas Baltutlämningen. Beslutet verkställdes under stor uppståndelse i januari 1946. Utan tvivel påverkades Per Albin starkt av regeringens båda sovjetvänner, utrikesminister Östen Undén och finansminister Ernst Wigforss. Den bästa skildringen av Baltutlämningen är nog Valentin Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag 1997, 400 sidor).

Som gammal vänstersocialist var Per Albin dock själv långt ifrån någon Sovjet-fiende, vilket framgick med klar tydlighet då försvarsstabschefen Axel Rappe föreslog att en svensk fördelning skulle sättas in på Finlands sida i Finska vinterkriget 1939-40: ”Djävla skitprat”, skall Per Albin ha utbrustit och så var den frågan avgjord.

Per Albin Hansson spelade visserligen bowling då och då men var långt ifrån något spänstfenomen. Han gillade även att spela på trav och sitta uppe på nätterna och spela kort i glada vänners lag under nyttjande av en myckenhet tobak och alkohol.

 Långvarige efterträdaren Tage Erlander – statsminister i 23 år.

Den 6 oktober 1946 kom slutet, då landsfadern segnade ned i en hjärtinfarkt efter att ha klivit av spårvagnen på väg till hemmet i Ålsten utanför  Stockholm. Han skulle ha fyllt 61 år tre veckor senare. Efterträdare blev, något otippat, Tage Erlander – den naturlige arvtagaren ansågs av många vara Gustav Möller.

Till sist något om Per Albin Hanssons familjeförhållanden. I själva verket hade han två familjer. Han hade med hustrun Sigrid Vestdahl barnen Anna Lisa och Per Gunnar; Anna Lisa med efternamnet Berkling blev senare journalist. Efter skilsmässan 1926 kom Hansson att sammanbo med Elisabeth Fryckberg och med henne få döttrarna Elsa Brita och Karin. Per Albin Hansson vistades långa tider hos båda familjerna.

Familjeförhållanden av detta slag är  inga konstigheter i dag, men på Per Albins tid hade det väckt stort  uppseende om uppgifterna läckt ut och sannolikt spolierat Hanssons politiska karriär. Dåtidens press valde dock genom ett gentlemen´s agreement att tillämpa självcensur, precis som man gjorde trots vetskapen om att prins Bertil träffade en skild kvinna i England.

För att sammanfatta. Visst bör vi  ihågkomma Per Albin Hansson som den betydande politiker han var och applådera hans folkhemsideal och landsfaderliga insatser i samband med Andra världskriget. Någon kritiklös idealisering tycker jag dock inte det finns skäl att ägna sig åt. Hansson hade sina fel och brister, och som framgår ovan var dessa i en del fall ganska uppseendeväckande.