På resa till Tyrolen (II): Mozart, folkdans, vattenfall och Trettioåriga kriget

Utsikt från balkongen på hotell Metzgerwirt i Kirchberg. Foto: Tommy Hansson

Efter min inledande bloggtext om genomresandet av gamla Östtyskland på min väg till Tyrolen följer här fortsättningen. Mycket nöje!

Bas för resan var det rustika hotellet Metzgerwirt i den lilla byn Kirchberg i delstaten Kärnten, ej att förväxla med den fiktiva alpbyn med samma namn i filmen ”Sällskapsresan II: Snowroller” från 1985. Filmen är nämligen inspelad i schweiziska Verbier. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4llskapsresan_II_%E2%80%93_Snowroller

”Svenskkapellet” i utkanten av Kirchberg. Foto: Tommy Hansson

Själv är jag inte på minsta sätt road av vintersport annat än på sin höjd som åskådare men uppskattar däremot naturen, kulturen och människorna i Tyrolen. Det var därför logiskt att jag gjorde denna resa under första hälften av juni då snön befann sig på behörigt avstånd som blickfång på högt belägna alptoppar.

I utkanten av Kirchberg finns ett litet välskött vägkapell som enligt uppgift minner om de svenska trupper som vistades i området i slutskedet av Trettioåriga kriget. Texten på kapellet lyder: ”Bis hieher und nicht weiter kamen die Schwedischen Reiter. ANNO MDCXLVIII.” (Hit och inte längre kom de svenska ryttarna. År 1648.”

Kitzbühel med utsikt upp mot Hahnenkamm (som betyder tuppkam på svenska). Foto: Tommy Hansson

Först på utflyktsprogrammet stod den välkända tyrolska vintersportorten Kitzbühel med dryga 8000 inbyggare. Kitzbühel torde vara mest känt för den spektakulära tävling i alpin skidåkning som går under namnet Hahnenkammrennen efter ortens mest kända bergstopp. De välkända utförsåkarna Toni Sailer, Ernst Hinterseer (båda OS-guldmedaljörer) och den senares son Hansi föddes alla i Kitzbühel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hahnenkammrennen

Enkel måltid bestående av bratwurst, bröd och öl. Foto: Tommy Hansson

Eftersom jag inte kände någon lust att ta kabinbanan upp till toppen av Hahnenkamm fördrev jag tiden i Kitzbühel med att flanera, äta bratwurst på en uteservering samt besöka en katolsk klosterkyrka. I anslutning till serveringen underhöll en utmärkt gatumusikant och sångare, troligen av amerikansk proveniens. Hettan var för övrigt tryckande, detta till skillnad från den regniga väderlek som rådde då jag besökte orten första gången för några år sedan.

 

Katolsk klosterkyrka samt tyrolskt visningsysteri med kossor på taket. Foto: Tommy Hansson

På väg till Kitzbühel hade vi stannat till vid ett ysteri, det vill säga en inrättning för ostframställning, som kallas Tiroler Schaukäserei. Här bjöds på smakprov av olika typer av ostar, öl samt möjligheter att inhandla ostar och en del andra tingestar (jag köpte en stinkande ost och en väldoftande tvål). Dessutom gavs en inblick i ostproduktionen av det äkta ägarparet.

Wolfgang Amadeus Mozart står staty mitt i Salzburg. Foto: Tommy Hansson

Givetvis ingick en tripp till Salzburg, Tyrolens huvudort med närmare 150 000 invånare, i resans program. Staden är utan tvivel mest känd som kompositören Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-91) födelseplats; Mozart föddes i Salzburg men avled i Wien vid blott 35 års ålder. På Mozartplatz i stadens centrum finns en imposant staty, avtäckt 1842, av tonsättaren skulpterad av Ludwig Schwanhaler. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart

Andra berömda Salzburg-bor är författaren Stefan Zweig (1881-1942) och dirigenten Herbert von Karajan (1908-89).

Inspelningsplatsen för ”Sound of Music”. Foto: Tommy Hansson

En annan sevärdhet när det gäller Salzburg är inspelningsplatsen för filmen ”Sound of Music” (1965) med den brittiska aktrisen Julie Andrews i tollen som Maria von Trapp, vilken tillsammans med maken Georg von Trapp – spelad av britten Christopher Plummer – tillsammans med barnen flyr det av nazisterna ockuperade Österrike och omsider tar sig till USA.

Filmen och musikalen som filmen utgår från är löst baserade på böcker som Maria von Trapp skrev om sig och sin sjungande familj. Hon var för övrigt verksam som missionär i Nya Guinea i 30 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_von_Trapp

De spektakulära Krimmlerfallen. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare ett utflyktsmål var Krimmlerfallen, som lär vara Europas högsta vattenfall. Dessa är tre till antalet och belägna mellan 1070 och 1470 meter över havet i Zell am See-området. De tre fallen mäter i höjd 140 meter, 100 meter och 140 meter. Regnet öste ner, men det kunde man stå ut med efter tropikvärmen tidigare under resan.

Vill man se vackra alpvyer får man stå ut med litet regn…Foto: Tommy Hansson

Här passade jag även på att köpa mig en röd tyrolerhatt, med Östen Warnerbrings ord ”bara därför att locka fram ett skratt”: https://www.youtube.com/watch?v=K-3od5nS4Vw

 

Tyrolsk folkdans. Foto: Tommy Hansson

Min skildring av resan till Tyrolen blir inte komplett om jag inte skriver några ord om den så kallade Heimatabend (Hembygdsafton) med genuin folkdans, sång och musik utförda av unga män och kvinnor från bygden. Mycket trevligt och något av resans clou!

På hemresan stannade vi slutligen till i Rothenburg ob der Tauber, en liten sevärd stad i Bayern grundad 1274 med gott om historiska minnen. Staden är mest känd för sitt klockspel i en byggnad på stadens sluttande torg som flera gånger varje dag illustrerar ett skeende, som skall ha ägt rum under Trettioåriga kriget 1631.

I den här byggnaden i Rothenburg ob der Tauber återges dramat från 1631, då borgmästaren räddar staden från Tillys ödeläggelse genom att svepa över tre liter vin. Foto: Tommy Hansson

Den protestantiska staden intogs av katolska trupper ledda av fältherren Johann Tserclaes Tilly (1559-1632) som hotade skövla och bränna ner staden till grunden. Han gav dock folket i staden en sportslig chans att undgå detta hemska öde och lovade därför skona Rothenburg om en borgare i staden kunde svepa en glasbägare innehållande 3 1/4 liter vin. Den gamle borgmästaren Nusch klarade bedriften och räddade därmed sin stad från ödeläggelse.

Svenska artister (XXXI): Edvard Persson

En inte så liten gåsapåg från Skåne…https://www.youtube.com/watch?v=KAfoNpaL4_w

Det har sagts att ingenting är så förargelseväckande som oförarglighet.

Jag syftar här närmare bestämt på Edvard Persson, den legendariske skånske skådespelaren, sångaren och regissören som nog måste räknas som vår största artist någonsin. Omåttligt älskad av det svenska folket blev han, särskilt mot slutet av sitt liv, men hånad och kritiserad av kultursnobbarna för sin mix av skånsk bondkomik och hemvävd filosofi. https://www.sydsvenskan.se/2013-05-20/en-oforarglig-skaning

Carl Edvard Persson föddes i Sankt Pauli församling i Malmö den 17 januari 1888 och avled vid 69 års ålder i Jonstorp i Höganäs kommun den 19 september 1957. Han är även begravd i Jonstorp, dit han flyttat med sin andra hustru Mim Ekelund. Edvard var nummer sex i en barnaskara på nio. Familjen bodde vid Edvards födelse på Mjölnaregatan 4. Föräldrarna hette Anders Persson och Bengta Olsson, båda födda 1854, och i yngre år gick Edvard i timmermanslära hos fadern. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7109

Jag vet inte om Edvard Persson någonsin på allvar tänkte sig en framtid som snickare, men att hans håg mycket tidigt stod till till teater, sång och underhållning är fullt klart. Familjens hem låg helt nära Malmö tivoli och inte så långt från Folkets hus. Efter ett kortvarigt engagemang hos Ossian Brofeldts resande teatersällskap var han 1907-09  verksam vid Axel Lindblads Opera Comique- sällskap och 1909-11 vid Anton Gambetta Salmsons opera- och operettsällskap. Han medverkade under dessa år i en rad produktioner såsom”Boccaccio”, ”Geishan”, ”Buffalo Bill”, ”Tiggarstudenten” och ”Glada änkan”.

Dessförinnan hade den teatertokige Edvard som 16-åring rymt till Stockholm i akt och mening att söka in till Dramatens scenskola; han fick dock rådet att åka hem och ”sätta sig på skolbänken”.

Edvard Persson med Julian Kindahl i ”Orfeus i underjorden” på Hippodromen i Malmö 1926.

1911-19 var Edvard Persson och första hustrun Ellen Rosengren bosatta i Helsingfors, där Edvard huvudsakligen var aktiv vid Apolloteatern. Vissa framgångar hade han i ”Kyska Susanna” och ”Dollarprinsessan”. I Helsingfors föddes sönerna Harry Persson (1914-2008) och Olle Persson (1915-98). 1919 flyttade familjen Persson tillbaka till Malmö, där Edvard 1919-25 hade engagemang vid Folkets hus teater.

Sitt genombrott som komiker kan Edvard Persson sägas ha fått genom ett improviserat inhopp i Folkets hus-revyn ”Hertigen av Fosie” 1919 – han fick här möjlighet att uttrycka sig på skånska. Edvard Persson-biografen Jan Richter skriver: ”…och han blev en mästare i konsten att avlocka sin hembygds tungomål oväntat komiska kvaliteter.” Edvard blev också pionjär med att sjunga på skånsk dialekt.

Edvard Persson kom att dominera Folkets hus-scenen både som aktör och regissör i farser, lustspel och revyer. Sammanlagt blev det ett 70-tael produktioner: ”Lilla Helgonet”, ”Cirkusprinsessan”, ”Vita Hästen”, ”Glada änkan”, ”Tiggarstudenten”, you name it. Skånske Persson blev omsider även en ytterst framgångsrik grammofonsångare.

Förutom 45 långfilmer (varav sju stumfilmer) begick han 226 grammofon-insjungningar på 78-varvare, så kallade stenkakor. 1946 medverkade han i den första svenska färgfilmen, ”Klockorna i Gamla Sta´n” i regi av Ragnar Hyltén-Cavallius med Europa Film som producent. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4168

En trött Edvard Persson stöder sig på galjonsfiguren i Torekov sommaren 1956.

Genombrottet kom med ”Skånska slott och herresäten” från revyn ”Sicken blomma” 1928 med Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist som textförfattare; melodin hade hämtats från ”Zandahls kanon”: https://www.youtube.com/watch?v=tbpm3T8Ph1s Textens alla 14 verser hittar ni via denna länk:http://ingeb.org/songs/skanskas.html

Det var i första hand som outtröttlig filmaktör som Edvard Persson blev känd och älskad av en stor svensk publik. Det har beräknats att hans mestadels komiska rollprestationer sågs av 30 miljoner svenska biobesökare från stumfilmsdebuten 1923 till karriärslutet 1956, då Edvards hälsa var på upphällningen efter ett rastlöst liv bestående av såväl hårt arbete som kopiöst festande. Det är ett oöverträffat svenskt rekord – endast Lasse Åbergs Stig-Helmer-filmer och kanske även Jönssonligan-produktionerna torde komma ens i närheten.

Persson var omåttligt populär också i Danmark. ”Kalle på Spången” hade dansk premiär under den nazityska ockupationen och visades därefter 87 veckor i rad på premiärbiografen i Köpenhamn. Filmen visades även på samtliga danska biografer utanför Köpenhamn. Edvard Persson framträdde vidare på kong Christian Xs 75-årsdag 1945 på Bellahöj utanför Köpenhamn inför 200 000 åskådare. Länk till visan ”Kalle på Spången” här: https://www.youtube.com/watch?v=uILkEZ2SGCs

Det är nog säkerligen ingen överdrift att säga att Edvard Persson fyllde både svenskars och danskars behov av trygghet i en orolig tid fylld av krig och krigshot. Enligt den filosofi han gjorde sig till tolk för skulle allting, vare sig det var fråga om besvärliga ransoneringar och militär mobilisering eller att utsättas för utländsk ockupation, nog ordna sig om man tog allt som det kom och i möjligaste mån likt Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson såg det ”lide grann från ovan”:https://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU

Edvard med hund i samband med inspelningen av ”Kalle på Spången”.

Man skulle helt enkelt, likt den trygge och (mat)glade skåningen, ta det lugnt och låta dem som eventuellt ville en ont göra sitt värsta: ”Ja låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”: https://www.youtube.com/watch?v=UVD6_Fu3MK8

Det förtjänar ändå påpekas, att det fanns en viss diskrepans mellan den fryntlige sydsvensk Edvard Persson framstod som i sånger och filmer och den person han var i verkligheten. Nog kunde han vara en gemytlig skåning som älskade god mat och dryck, men han var också en omvittnat egocentrisk diva som när han anlände till en filminspelning kunde utbrista: ”Flytta på er nu, det är mig publiken vill se” eller liknande. Ändå tycks han ha förblivit populär bland kollegerna, icke minst på grund av sitt yrkeskunnande: han var en förnämlig såväl skådespelare som sångare.

1947 genomförde den nu nära 60-årige Edvard Persson en turné till svenskbygderna i USA. Han uppträdde i 36 städer på 100 dagar och hann även med att spela in filmen ”Jens Månsson i Amerika” med Bengt Janzon som regissör och med hustrun Mim Ekelund som motspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_M%C3%A5nsson_i_Amerika I New York fyllde Edvard Carnegie Hall med två fullsatta hus och noterades vid framträdanden i Chicago för åhörarskaror som tidigare bara den omåttligt populäre världstenoren Enrico Caruso (1873-1921) kommit upp i ett par decennier tidigare.

Filmen ”Jens Månsson i Amerika” spelades in på plats 1947.

Komiken till trots hade Edvard också en allvarligare sida. Han intresserade sig för filosofi och tog överraskande nog intryck av den pessimistiske tyske filosofen och skriftställaren Arthur Schopenhauer (1788-1860) https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer. Denne var på sin tid en mycket inflytelserik tänkare och kom att utöva ett stort inflytande på storheter som Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Och alltså Edvard Persson.

Om sitt intresse för Schopenhauer utlät sig Persson en gång så här i tidningen Filmjournalen:

Schopenhauer är min älsklingsförfattare. Det tror du kanske inte men så är det. Är man pessimist av princip så har man ett skydd mot det oangenäma. Sen kan man ju om man vill kalla en pessimism av det slaget för optimism.

Att Edvard Persson var unik framgår av, att han var den ende svenske filmaktören med heltidsanställning hos ett filmbolag, Europa Film. Den särställningen behöll han till sin bortgång i hjärnblödning 1957. Europa Film AB hade grundats 1930 av bröderna Gustav och Per Scheutz och förlade sina första inspelningsstudier till en nedlagd cementplattefabrik i Bromma. Bolagets första storhetstid inleddes med anställningen av Edvard Persson 1933. Företaget köptes 1984 upp av Bonniers som fusionerade in det i Svensk filmindustri (SF). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europafilm

Biografin Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt utkom 2013.

I år är det jämnt 60 år sedan Edvard Persson avled, aktiv in i det sista trots tidvis nedgörande recensioner och vacklande hälsa. Slutomdömet får Persson-biografen Pontus Brandstedt (Jakten på Edvard 2013) stå för: ”Aldrig kommer vi att få en artist med så publik förankring under så lång tid och i så många filmer igen.” http://www.adlibris.com/se/bok/jakten-pa-edvard-om-edvard-persson-filmerna-och-de-som-var-med-nar-det-b-9789173315562

Fotnot: 1967 gav Östen Warnerbring ut albumet ”Östen sjunger Edvard Persson” och 1982 kom Peps Persson med ”Persson sjunger Persson”.

Stressig – men rolig – vecka i valrörelsen

 Intervju med ABC utanför valstugan. Foto: Kristian Kawecki

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2601808-sverigedemokraterna

Det är söndag efter en stressig men rolig vecka i valrörelsen. Äntligen tid över att skriva ett inlägg på min älskade blogg igen. Tänkte i all enkelhet berätta i ord och bild om vad som sig tilldragit i smått och litet större.

Jag börjar med tisdagen den 26 augusti. Då blev jag intervjuad av den utmärkta danska tidningen Jyllands-Posten, vilket skedde i ett av de så kallade tysta rummen på kommunalrådskansliet i Stadshuset där jag har min kommunala arbetsplats. Intervjuaren var en ung dansk som hette Lasse, vilken lyckligtvis talade en fullt förståelig danska.

Frågorna kretsade, föga oväntat, kring Södertäljes identitet som invandrarstad och den tilltagande strömmen av syriska immigranter. Precis som då JP intervjuade mig i vintras. Fick också en del frågor om varför jag valt att engagera mig i Sverigedemokraterna – många tycks av någon anledning vara intresserade av detta, varom mer nedan – vilket skedde på grund av mitt engagemang i försvarsfrågan.

Ett par timmar senare var det dags för höstens första möte med stadsbyggnadsnämnden, och därefter följde deltagande i en debatt anordnad av fackförbundet Kommunal vilket emellertid lyckats uppbåda endast vid pass ett 20-tal åhörare i den stora sammanträdessalen Demokratin, där fullmäktige håller sina möten. Det såg onekligen aningen ödsligt ut.

 Dekorativt landmärke i Södertälje vackra stadspark: skulptur uthuggen ur blixtdrabbad trädstam med skyddshelgonet Sankta Ragnhild överst. Foto: Tommy Hansson

Jag skall inte neka till att jag varit en smula nervös inför denna debatt mellan de åtta kommunstyrelsepartiernas gruppledare, eftersom min erfarenhet av denna typ av evenemang är begränsad. Tyckte dock det gick rätt bra – kände mig skärpt men ej nervös, när jag satt där på podiet, och tror inte jag gjorde bort mig alltför mycket.

På onsdagen hölls sedvanlig gruppledarträff inför kommunstyrelsesammanträdet nästa vecka i ett av Stadshusets mindre sammanträdesrum. Det stora för min del var punkt 13: Förslag om namnsättning av park till Zacharias Anthelius minne. Bakgrunden är att jag 1996 (såsom representant för dåvarande Täljepartiet) i en motion föreslagit, att en offentlig plats skulle uppkallas efter Södertäljes förste ”litterate” (för ämbetet utbildade) borgmästare vid namn Zacharias Anthelius.

Denne utnämndes i sitt ämbete av konung Gustaf II Adolf i maj 1623 men hann bara vara verksam i ett knappt år. Vid påsktid 1624 rullades nämligen en ”katolsk komplott” upp: Antehlius jämte några andra avslöjades  vara hemliga katoliker, något som var belagt med dödsstraff enligt dåtidens hårda religionslagar. I den rättsprocess som följde dömdes Anthelius och två trosfränder att mista livet genom halshuggning, något som skedde den 11 september samma år.

Bättre sent än aldrig, något som kan sägas gälla både den hedersbetygelse mäster Zacharias vederfars nu 390 år efter sitt frånfälle samt denna motionär. 18 år (!) efter det att den ursprungliga motionen skrevs ser den nu alltså ut att gå igenom – endast beslut i fullmäktige återstår – i form av att Kanalparken utanför Katolska kyrkan föreslås byta namn till Zacharias Anthelius park. Tilläggas bör att jag i fjol, nu som sverigedemokrat, skrev ännu en motion i ämnet, vilken kan läsas här:

Klicka för att komma åt Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne.pdf

Ni som vill läsa om min bok Religionsfrihetens martyrer: Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 216 sidor) och kanske även beställa boken kan göra det via den här länken:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/04/10/ny-bok-religionsfrihetens-martyrer/

Senare samma dag var det så dags för nytt debattdeltagande, nu i regi av Pensionärernas riksorganisation (PRO). Anslutningen var denna gång ett 50-tal åhörare, och jag gjorde självfallet mitt bästa för att lyfta fram SDs positiva syn på våra (eller rättare sagt ”oss”) äldre, låt vara att jag ännu har ett par år kvar till ålderspensionsstrecket.

Länstidningen hade följande inslag om den debatten, där som synes jag tillhör de deltagare som apostroferas:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2610922–utred-aldrevardens-behov-sa-snabbt-som-mojligt-

På torsdagen besökte jag Sophiahemmet i Stockholm för att hämta ut mätutrustning för behandlingen av min sömnapné och hade därefter ursprungligen avsett deltaga i ett möte med SDs landstingsgrupp i Stockholms län. Skam till sägandes erfor jag dock ett visst behov av återhämtning och kände, att jag inte orkade vänta i Stockholm fyra-fem timmar innan mötet skulle sparka igång.

 Mikrofonutrustningen monteras på. Foto: Kristian Kawecki

Så i fredags kom ännu en intervjuinsats. ABC bad om en intervju med mig om SD Södertälje i anledning av att vår förening var den, som nådde det bästa valresultatet av samtliga SD-avdelningar i Stockholms län vid valet 2010 med 7,3 procent. Nu ville ABC veta hur vi såg på den gångna mandatperioden samt vad vi ville för Södertäljes del framgent. Inslaget gjordes vid vår valstuga på Gågatan och resultat lär komma på måndag kväll. Och ja, även ABC var nyfikna på varför jag gick med i SD för sex år sedan.

Jag fortsatte från Gågatan ner till pendeltågsstationen för vidare befordran via Slussen i Stockholm ut till Saltarö med buss för traditionellt umgänge över en bit mat, några öl och en skvätt whisky med min gode vän och partibroder, musiksnillet Eric Hallberg. Som vanligt somnade jag på bussen på hemresan men anlände likväl lyckligt och väl hemmavid strax före midnatt.

I går lördag var det åter dags att bemanna valstugan tillsammans med Mariusz Kawecki och Ingrid Hult. Gråmulet väder men gott om intresserade och positiva personer!

 

 Eric lägger ut texten…Foto: Tommy Hansson

I början av veckan lade Länstidningens webbsajt ut enminutssnuttar med de åtta gruppledarna, där dessa – inklusive mig – får sammanfatta sitt partis ståndpunkter i kommunalpolitiken på denna komprimerade tid. Avsnittet med mig kan avnjutas överst i bloggtexten.

Jag känner mig slutligen på gott humör efter den gångna, mycket aktiva veckan och avslutar i dur med sången ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt” med Östen Warnerbring. Någon hade klickat på länken till denna sång på min blogg för att muntra upp sig själv och kanske även mig, vilket givetvis i så fall uppskattas:

Fast jag behöver faktiskt inte skaffa mig hatt av nämnt slag, eftersom jag passade på att inhandla en sådan under mitt och sonens besök i Österrike/Tyskland nyligen.

  I väljarnas tjänst: på plats i valstugan av containermodell. Foto: Kristian Kawecki

Den stora begivenheten ur partiperspektiv den kommande veckan blir givetvis Jimmie Åkessons besök på Politikertorget i Södertälje torsdagen den 4 september klockan 12.30. Väl mött!

 

 

 

 

 

Svenska artister (XXI): Östen Warnerbring

 

Östen Warnerbring (1934-2006): ”Sveriges Sammy Davis, Jr.”.

Östen Warnerbring kallades ibland ”Sveriges Sammy Davis, Jr.” Det var också en av anledningarna till att mina föräldrar, saliga i åminnelse, brukade reta upp sig litet smått på honom vid något av hans otaliga framträdanden i TV-rutan. De tyckte han överdrev den rollen. Det må vara hur det vill med det, men en minnesvärd artist var han, ”Östen med rösten”.

Östen föddes i Malmö den 22 november 1934. Han debuterade som professionell musiker – han spelade saxofon och klarinett – 1952, då han tillsammans med Totty Wallén och hans vilda vikingar underhöll soldater i Sydtyskland. Det visade sig också att han hade en bra sångröst. Därefter uppträdde han tillsammans med flera band i Malmö och Helsingborg.

I mitten av 1950-talet ”upptäcktes” Östen Warnerbring av jazzlegendaren Arne ”Dompan” Domnérus och fick sjunga på det berömda Nalen på ”Gata Regerings” i Stockholm. Fram till 1963 hade han en egen dansorkester. Därpå knöts han till Simon Brehms grammofonbolag Karusell. Det stora genombrottet kom med sången ”En röd blomma till en blond flicka” 1965 med de minnesvärda textraderna:

Jag ger en röd blomma till en blond flicka
Gärna rosor eller nejlikor
Men om hon är brunett tag då en brudbukett
Det är nog säkrast först som sist

Den låt man mest förknippar med Östen Warnerbring är nog annars ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt”:

http://www.youtube.com/watch?v=K-3od5nS4Vw

Sammanlagt hade Östen cirka 40 nummer på Svensktoppen. Som störst på den svenska underhållningsestraden var han i slutet av 1960-talet. Han vann Schlagerfestivalen 1967 med den stramt stilrena ”Som en dröm” och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest i Wien. Där blev det åttonde plats bland 17 deltagande länder.

http://www.youtube.com/watch?v=Gs5R2TT7xWc

Östen Warnerbring hade många strängar på sin lyra och framträdde bland annat i den succéartade krogshowen Lyckohjulet i Stockholm tillsammans med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård. Östen medverkade i flera shower på Berns och Hamburger börs.

Här Östen i ”15 minuter från Eslöv” 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=7joDQv7yzHE

Under 1970-talet övergav Östen mer och mer schlagerstuket och började tonsätta dikter av klassiska svenska poeter såsom Hjalmar Gullberg, Fritiof Nilsson Piraten, Gustaf Fröding och Nils Ferlin. På albumet Skåne tolkade han dikter av skånska poeter. Efter åren i Stockholm flyttade Warnerbring tillbaka till Skåne och kom även att bli populär i Danmark. 1979 var han programledare för den svenska televisionens ”I morgon e de lörda´”.

Östen hade ett brett register: sångare, artist, kompositör, låtskrivare.

Här en film som visar hur Östen Warnerbring underhåller medlemmar ur Piratensällskapet i samband med ett kungabesök i Tranås 1999:

http://www.youtube.com/watch?v=f7j6bIc69xY

Sin komiska talang fick Östen Warnerbring tillfälle att visa upp då han slog sina påsar ihop med komikern Eva Rydberg. Deras dansparskonstellation ”Curt och Majken” uppskattades i såväl Sverige som Danmark. På 1980-talet tvingades Östen dra ner något på tempot efter en hjärtinfarkt och kom då bland annat att ägna sig åt att skriva låttexter, exempelvis ”Gösta Gigolo” (I Ain´t Got Nobody).

I början på 1990-talet kom Warnerbring ut med CDn Om himlen och Österlen. Det sista albumet blev Piraten, Bombi Bitt och jag 2003. Under sina sista år ägnade sig Östen Warnerbring åt att roa svenska turister på spanska Kanarieöarna och hittades död på ett hotellrum på Gran Canaria den 18 januari 2006, 71 år gammal. Han tros ha avlidit i hjärtinfarkt.

Att Östen Warnerbring inte är bortglömd i sina födelsetrakter visas av att ett av Skånetrafikens så kallade Pågatåg bär hans namn.

Pågatåget ”Östen Warnerbring”.