Posted tagged ‘Österlen’

Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

8 januari, 2020

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Snälla Uffe – förbjud ”Öppna landskap” NU!

25 juni, 2015

2395460_520_340 Slipper vi äntligen höra Lundells plagiat ”Öppna landskap”?

http://www.expressen.se/kvp/noje/lundell-hotar-stoppa-oppna-landskap/

Nej, Ulf Lundell, född i Stockholm den 20 november 1949, har aldrig tillhört mina artistfavoriter.

Har alltid tyckt att hans tondöva brölande och pinsamma försök att låta som Bob Dylan varit svåruthärdligt att lyssna på. Hans böcker har jag inte ens försökt ge mig på. Fast det finns säkert de som gillar både Lundells sång- och skrivkonst, inte mig emot (fast jag inte förstår det). Produktiv har han i alla fall varit. 24 studioalbum har det blivit sedan Vargmåne 1975 och 13 romaner från och med Jack året därpå.

Orsaken till att jag nu väjer att ödsla ett antal ord på Ulf Lundell är hans löfte från december 2014 om att förbjuda spelandet av hans ”Öppna landskap” från albumet Kär och galen 1982. För ett halvår sedan lovade ju som bekant Stefan Löfven att utlysa ett extraval den 22 mars 2015, och det var i samband därmed Lundell enligt Expressen utlät sig på följande sätt: ”Om SD får 20 procent den 22 mars tänker jag förbjuda allt spelande av Öppna landskap i radio, tv, från scener och estrader i det här landet”. Han tillade: ”Då finns det inga öppna landskap längre.” (Länken överst).

”Öppna landskap” är utan tvivel Ulf Lundells mest kända låt och brukar ibland utnämnas till inofficiell svensk nationalsång. Till och med kungen har bjudit in honom att framföra den på någon av sina tillställningar. Eftersom Uffe säkerligen skulle bli upprörd om jag som sverigedemokrat länkade till hans låt här på min blogg, väljer jag i stället det legendariska så kallade vikingarockbandet Ultima Thules version som jag finner betydligt njutbarare än den lundellska varianten här:

https://www.youtube.com/watch?v=JTmJahPD1O4

maxresdefault Platinasäljande vikingarockarna Ultima Thule.

Om Ultima Thule kan sägas att detta kontroversiella band bildades i Nyköping i Södermanland 1984 och under sina storhetsdagar i mitten på 1990-talet sålde platina med över 100 000 sålda skivor med Fäderneslandet. Man skulle nog kunna säga att Thule var en av de absoluta föregångarna för dagens sverigevänliga rörelse.

Nåväl, det blev inget nyval utan ett par veckor efter Lundells ”hot” fick vi den vedervärdiga Decemberöverenskommelsen (DÖ), där regering och ”opposition” kom överens om att sätta demokratin på undantag med det enda syftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten. Det hindrar inte att SD med råge passerat 20-procentsstrecket i två opinionsmätningar: 20,1 procent hos YouGov och 22,1 procent hos Sentio, det norska institut som varit bäst på att pricka in SDs valresultat både 2010 och 2014.

Därför vore det inte mer än rätt om Ulf Lundell gjorde slag i saken: förbjud framföranden och spelningar av ”Öppna landskap” NU. Så vi slipper höra den spelas i radion var och en varannan dag nu närmast denna sommar.

Jag har ett par minnen av Ulf Lundell. En gång dök han upp i Sergelspassagen i Stockholm inte långt från Konserthuset, där jag stod och sålde/delade ut antikommunistiskt material från Demokratisk Allians eller möjligen dess efterföljare, Frihetsförbundet. Lundell hade just slagit igenom och såg ut att vara hög som ett hus. Han gjorde stora ögon när han såg vårt antikommunistiska, proamerikanska material men jag minns inte om han sa något.

hqdefault

Han gillade i varje fall inte vad han såg, så mycket framgick. Några år senare var jag på en likaledes antikommunistisk/antisocialistisk konferens på Hotel Ramada i Huskvarna. Lundell satt i en soffa eller fåtölj i lobbyn och läste, snackade med kompisar eller vad han nu gjorde. Till synes helt opolitiskt. Han såg inte ens full ut.

Vi får väl se vad mångkulturalisten Ulf Lundell, som skärmat av sig från den berikande mångkulturen i ett helsvenskt område i Kivik på skånska Österlen, tar sig för i anledning av SDs senaste framgångar. Frågan är om han har juridiskt mandat att lägga in sitt veto mot framförandet av ”Öppna landskap” och, om så är fallet, hur det skall kunna genomföras i praktiken. Saken kompliceras av att Lundells låt är ett plagiat av Lars August Lundhs (1838-1916) gamla fina vårsång ”Hör hur västanvinden susar”.

Saken utreds på ett underhållande sätt av podradion Granskning Sverige här:

https://www.youtube.com/watch?v=oOSd2RrO-rs

Ulf Lundell har alltså ett horn i sidan till Sverigedemokraterna och har tidigare kritiserat riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) för dennes försök att utreda samers och judars svenskhet. Han har även upprörts över att partisekreteraren Richard Jomshof har sagt att han tycker Ulf Lundell är en ”extremt dålig artist” samt att han ”struntar fullständigt i” vad Lundell tycker. Mer om detta här:

http://www.expressen.se/noje/lundell-jag-skams-for-en-san-som-soder/

645@70 Richard Jomshof (SD): Lundell en ”extremt dålig artist”.

Såg slutligen i något blad nyligen att Ulf Lundell varit i bråk med sin dotter Sanna, ett av hans fyra barn. Tidigare har han bråkat med sina fruar (han är nu inne på sitt tredje äktenskap), kvinnliga recensenter samt grannar och skulptörer på Österlen. Men det är väl inte så lätt att vara ett levande nationalmonument eller att lida av ett groteskt uppförstorat ego, antar jag.

Svenska artister (XXVIII): Ann-Louise Hanson

15 oktober, 2014

untitled Ann-Louise Hanson, nu 70 år.

Den låt med Ann-Louise Hansson som  starkast etsat sig fast i mitt medvetande är nog den smått jönsiga ”Min greve av Luxemburg” från 1968, här i form av en ganska kul musikfilm:

Refrängen innehåller följande minnesvärda rader:

Var finns han
min greve utav Luxemburg
var finns han
han som är manlig, stark och grann
var finns han
han som är ridderlig och sann
var finns han
var kan jag finna denne man?

Ann-Louise Hanson, eller som hon är mantalsskriven, Ann Louise Hansson Glenmark, föddes i Kristianstad i Skåne den 24 april 1944. Hon är sedan 1966 gift med Bruno Glenmark och har med honom döttrarna Jessica, Jenni och Josefin. Totalt har hon spelat in över 600 låtar och innehar med 13 framträdanden vid Melodifestivalen det svenska rekordet. Det började med ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” 1963.

Hanson gjorde scendebut redan vid sex års ålder och kom som tolvåring på andra plats vid en talangtävling i Veckorevyns regi. Priset var att spela in en skiva, vilket skedde den 17 augusti 1956 på Europafilm i Stockholm. Låten hon framförde hette ”Ringen du gav mig” vilken mångfaldigades på en 78-varvare, en så kallad stenkaka. Vid 14 års ålder flyttade hon ensam till Stockholm, där hon bodde hos släktingar. Någon tid efteråt följde resten av familjen – pappa Ove, mamma Anna och broder Lars – efter.

Unga Ann-Louise ”upptäcktes” av den legendariske skivbolagsdirektören Anders Burman i samband med talangtävlingen Flugan och kom att knytas till Burmans bolag Metronome. Efter att i slutet av 1950-talet ha varit vokalist i Burmans orkester övergick hon till Leif Kronlunds band. Hon träffade här 1961 sin blivande make, trumpetaren Bruno Glenmark, född 1938 och bördig från Tomelilla, med vilken hon gifte sig några år senare.

untitled Anders Burman – Ann-Louises upptäckare.

Genombrottet kom med den svenska Elvis-covern ”Är du ensam ikväll?”, som här redovisas i en musik-”video” där komikern Sune Mangs är det tillbedda föremålet. Skivan sålde i 40 000 exemplar.

Ann-Louise Hanson hade nu presenterat sig för det svenska folket med sin klara sopranröst och de tjocka d:en och n:en, vittnande om det sydsvenska ursprunget. Under de dryga 50 år som skulle följa fram till i dag har Ann-Louise Hanson lyckats göra sig en god hacka på sin sångkonst, vilket man gärna unnar henne eftersom barndomen inte alltid var den lättaste med knappa ekonomiska resurser och sjukdom i familjen. Om detta berättar hon i en intervjuartikel i Kvällsposten/Expressen via länken här nedan:

http://www.expressen.se/kvp/ann-louise-hanson-avslojar-hemligheter/

1964 gav sig Ann-Louise ut på turné med de något vildvuxna trubadurerna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, något som resulterade i en LP-skiva. Något år senare sjöng hon och Cornelis in ”Jag hade en gång en båt” med fredsanknuten text på svenska av Cornelis; förlagan var Beach Boys ”Sloop John B.” från albumet ”Pet Sounds”.

Ann-Louise kände sig nu mogen att gå över till skivbolaget Philips och fick där de stora hitlåtarna ”Min greve av Luxemburg” (se ovan) och ”Arrividerci Frans”. Den senare parkerade på Kvällstoppen i sju veckor från december 1968 till januari 1969 och belönades med en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av denna utan tar i stället med Stig Olins landsplåga ”Jag tror på sommaren” med Ann-Louise i en inspelning från ett TV-program kring decennieskiftet 1960/70:

untitled

Med det inträdande 1970-talet gick Ann-Louise Hanson mer och mer över till att sjunga så kallad country-pop. Detta resulterade i LP-albumet ”You Ought to Write Yourself a Love Song”, som med sålda 150 000 exemplar blev denna artists största försäljningsframgång alla kategorier. 1971 vann hon även den internationella musiktävlingen Cerbal de Aur.

Samma år svarade bandet Glenmarks – bestående av Ann-Louise, Bruno samt den senares brorsbarn Karin och Anders Glenmark – för en hit som kallades ”Gammaldags musik”. Låten var en bearbetning av The New Seekers populära ”Good Old Fashioned Music”.

Glenmarks låt här:

1972-90 hade makarna Hanson/Glenmark ett eget skivbolag kallat GlenDisc, vilket man sålde för att slå ned sina bopålar i den lilla byn Placassier mellan Nice och Cannes på franska Rivieran. Hanson återvände då och då till hemlandet för att kunna göra olika framträdanden såsom krogshower och folkparksturnéer. 2009 återvände paret till Sverige och Stockholm efter 19 år i utlandet.

Paret Glenmark-Hanson är verkliga föredömen för alla svenska par – särskilt i artistbranschen – genom att de hållit fast vid varandra genom alla år och om två år kan fira guldbröllop. Det är inte utan att man får en liten tår i ögonvrån när man i följande artikel tar del av Ann-Louise Hansons recept för en lyckad parrelation:

http://www.expressen.se/kvp/noje/ann-louise-hanson-vi-njuter-av-varje-dag/

untitled Ett strävsamt par: Bruno och Ann-Louise.

2004 medverkade Ann-Louise i en damtrio, vars övriga medlemmar var veterankollegerna Siw Malmkvist och Towa Carson, i den svenska Melodifestivalen med låten ”C´est la vie” av Thomas G:son vilken vann en av deltävlingarna och därmed kvalificerade sig till finalen i Globen i Stockholm. Här gick det sämre – sju poäng gav en sistaplats.

Under senare år har Ann-Louise Hanson visat sin artistiska bredd genom att bland annat ägna sig  åt imitationer av personligheter såsom  Birgit Nilsson, Kristina Lugn och Lena Nyman. 2010-11 åkte hon på turné med Lill-Babs och Siw Malmkvist under beteckningen Tre damer. 2011 var hon med i det populära TV-programmet Körslaget. 2012 var hon med i Tommarpsrevyn på Österlen i Skåne och 2013 var hon sommarpratare i programmet ”Sommar” i radions P1.

Ann-Louise Hanson har haft ej färre än 50 låtar på Svensktoppen. I det allra första programmet den 13 oktober 1962 placerade hon sig femma med ”Vita rosor från Aten”.

Slutligen vill jag inte undanhålla mina läsare Ann-Louise Hansons version av ”läsarsången” ”Pärleporten”:

 

 

Värstingpartiet (Fi) siktar högt

27 maj, 2014

THE_SUN

I den brittiska tidningen The Sun av den 26 maj presenteras några av det nyvalda Europaparlamentets värstingar. Några presenteras som nynazister, vapenbärare och mordbrännare. Och så Soraya Post från svenska feminazistpartiet Feministiskt initiativ (Fi).

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18954755.ab

I svenska medier såsom Aftonbladet och Nyheter 24 görs det stora ögon och hänvisas till den näst intill helgonförklarade DN-journalisten och godhetsaposteln  Niklas Orrenius, som på Twitter uppmärksammat The Suns omnämnande av Post i detta onekligen mindre smickrande sammanhang. Jo, jag förstår de svenska mainstream-mediernas storögdhet, ty i dessa favoriseras ju såväl Fi som stollepartiet i MP på ett närmast patologiskt sätt.

Själv gör jag den självklara reflektionen, att The Sun har alldeles rätt. Soraya Post tillhör värstingarna, då hon representerar ett parti på den allra yttersta vänsterkanten som får det postkommunistiska Vänsterpartiet att framstå som närmast kälkborgerligt. Begrunda för en stund följande valda delar av Fis politik, med kapaciteten att knäcka statsfinanserna i vilket land som helst om de skulle implementeras. Partiet vill bland annat:

– Skrota kärnkraften.
– Skrota det militära försvaret.
–  Avskaffa svensk vapenexport.
– Införa en sorts medborgarlön.
– Könskvotera bolagsstyrelserna.
– Könskvotera föräldraförsäkringen.
– Könskvotera bidragen till idrottsföreningarna.
– Avskaffa vinsterna i välfärden.
– Öka statsbidragen till den offentliga sektorn.
– Avskaffa utvisning som straff.
– Införa ett tredje juridiskt kön.
– Förbjuda djur på cirkusar.
– Införa en typ av månggifte.
– Införa sex timmars arbetsdag.
– Införa omskolning för män.

– Kastrera alla män.

Okay då, den sistnämnda punkten lade jag till för att spetsa till det litet. Sant är dock att medlemmar ur Fi inte haft några betänkligheter att ställa upp i en radikalfeministisk kampanj kallad ”Klippa kuken”, anordnad av Sveriges kvinnolobby, för en tid sedan.

sveriges_kvinnolobby_klippakuken_02_2013-09-14-135203

Lika sant är att Fi är ett vänsterextremistiskt parti som bytt ut det marxistiska ”klass” mot ”kön” i sitt ideologiska koncept, på ungefär samma sätt som det nazistiska Svenskarnas parti (i likhet med alla nationalsocialister) använder sig av rasbegreppet när det gäller att ange vilken samhällsgruppering  som skall hatas. För hat, det är som vi sett av otaliga exempel i valrörelsen, något som extremvänstern är bra på.

Det är ingen tillfällighet att våra vanligaste media älskar Soraya Post. Hon, född 1956, har en judisk pappa och en romsk mamma samt arbetar med frågor som rör nationella minoriteter i Västra Götalandsregionens ”rättighetskommitté”. Extra stilpoäng blir det för att hon varit medlem i Sveriges radios styrelse.

I sin argumentation blir Post lätt känslosam och brister ut i anklagelser mot meningsmotståndare för att inte vara tillräckligt ”empatiska”, gärna med tillägget att ”du behöver skämmas”. Mantrat ”alla människors lika värde” plockas fram titt som tätt, något som naturligtvis klingar betänkligt falskt när det yttras av en företrädare för ett parti som hatar halva mänskligheten.

Här ett exempel på Soraya Posts debattkonst när hon deltog i en debatt mot Sverigedemokraternas toppnamn i EU-valet, Kristina Winberg, i Dagens Nyheters TV-studio strax före nämnda val:

http://www.dn.se/valet-2014/harda-ord-i-dns-studio-mellan-fi-och-sd-kvinnor/

Programledare och andra medverkande i SVTs valvaka den 25 maj blev givetvis alldeles till sig i trasorna när vallokalsprognosen gav vid handen att Feministiskt initiativ skulle få över 7 procent, ungefär lika många som det hett avskydda SD. Några timmar senare stod det klart att Fi skulle landa på strax över 5 och SD på närmare 10, alls icke lika roligt för exempelvis hysteriska PK-journalissan Alexandra Pascalidou som tydligen rest ända från Blåkulla  för att vara med.

(F)+25FI_VALVAKA41 Myspys hos mediafavoriterna Fi: Gudrun och Soraya siktar högt – EU-parlamentet och regeringen (?) nästa.

Det brukar heta att under det att SDs väljare oftast är lågutbildade män i glesbygden, så består de som föredrar Fi, MP och V till betydande delar av välutbildade personer av båda könen. Om det stämmer visar det väl bara, att en eller annan akademisk grad på intet sätt är en garanti mot höggradig idioti. För övrigt brukar så kallat vanligt folk, hög- eller lågutbildat, vara försett med en egenskap som vänsterfantasterna nästan alltid saknar och därtill avskyr högt och rent: sunt förnuft.

Det har också sagts att i kommuner där SD lyckas väl går det sämre för Fi och vice versa. Kanske det stämmer, dock med minst ett undantag som faktiskt är litet kul: i Fis allra starkaste fäste, där självaste Gudrun Schyman representerar partiet i fullmäktige – jag talar om Simrishamn på Österlen -, gick det hyfsat bra för såväl SD som Fi.

I denna forna skånska fiskeidyll sopar emellertid SD golvet med Fi med 14,3 procent av rösterna mot 7,8 för Fi. Undrar vad Gudrun säger om det.

mhasd1_jpg_1081426a Lars Rosenqvist, SD Simrishamn, kan glädja sig åt ett bra EP-valresultat.

Vi får väl se hur det går i valet den 14 september, både i Simrishamn och resten av landet. Det finns en viss risk för att vi får se en ny allians bestående av fyra partier, denna gång av S, MP, V och Fi. Schyman lär redan ha krävt en ministerpost i höstens regering trots att nästan fyra månader återstår till valet och ännu ingen vet hur det kommer att gå där.

Jag är möjligen helt fel ute, men kanske bör vi välkomna ett sådant mardrömsscenario. Ty när väljarna märkt att det här rövargänget inför valet 2018 med raketfart kört  vårt arma land i botten ner till Tredje världens nivå, finns det i bästa fall äntligen utrymme för en nationell återhämtningspolitik. Med andra ord kanske det måste bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre.

Svenska artister (XXIV): Kal P. Dal

10 februari, 2014

untitled Kal P. Dal (1949-85).

Kal P. Dal hette egentligen Carl Göran Ljunggren och föddes i skånska Arlöv den 28 januari 1949. Han avled i Lund den 18 januari 1985 och blev alltså endast 35 år gammal. Han var en färgstark företrädare för vad han kallade ”slashasrock” och sjöng alltid med skånsk dialekt.

Kal P. Dal klev in i svenska folkets medvetande i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Här framträder han med sitt band på Skansen i Stockholm 1978 med ”Rocka och rulla”:

http://www.youtube.com/watch?v=4aWxDsx6_LY

Carl Göran Ljunggren växte upp nära järnvägen i Arlöv, eftersom fadern arbetade vid Statens Järnvägar (SJ) och gick under smeknamnet ”Kalle mellan bommarna”. Carl Göran var tidigt inställd på en artistkarriär och gjode sig känd som en riktig skämtare. I tonåren fick han en trampmoped av danskt fabrikat av sin morfar, vilket i tidernas fullbordan gav upphov till artistnamnet Kal P. Dal.

untitled Peps ordnade skivkontrakt åt Kal P. Dal.

I början av 1970-talet började Kalle uppträda på olika klubbar i Lund. Framförallt fungerade han som pausinslag med såväl egna låtar som covers när huvudbandet tog ett break. Stor lycka gjorde Kalle på klubben Lundagård, där han kom att kallas ”raggardomptören”.

Under de tidiga åren som artist lärde Kal P. Dal känna bland andra den skånske bluesartisten Peps Persson, som ordnade fram Dals första skivkontrakt 1977. Han träffade även kompgitarristen Janne Knuda, som under återstoden av hans liv blev en betydelsefull vän och kollega.

1975 bildade Kal P. Dal kompgruppen Pågarna med nämnde Janne Knuda i huvudrollen. De körde egen rock på skånska men också skånska tolkningar av kända artister såsom Rolling Stones, Bob Dylan och Carl Perkins. Texterna hade mycket ofta en sarkastisk/humoristisk touch. Debut-LPn 1977, som bestod av liveinspelade låtar,  fick namnet Till Mossan! Den av Peps Persson producerade skivan blev en dundersuccé och sålde i över 100 000 exemplar. Uppföljaren Gräd ente Fassan! 1978 sålde också den hyggligt men nådde inte upp till debutalbumets höjder.

Den låt jag personligen minns bäst av alla Kal B. Dals nummer är nog ”Jonnie” som är med på debut-LPn:

http://www.youtube.com/watch?v=AcSbN2rxTkw

”SJ” har ”Working on the Railroad” som förlaga:

http://www.youtube.com/watch?v=CtIF7MC7ld4

Här följer ”Karolin”:

untitled Till Mossan! Kal P. Dals debutalbum.

Efter några inte särskilt framgångsrika skivor, där Dal och hans mannar hade vidgat perspektivet och börjat snegla på hårdrocken, utkom Ente nu igen som spelades in på Kulturbolaget i Malmö den 3 januari 1982. Denna LP blev en stor framgång och betraktas av somliga som Kal P. Dals allra bästa.

Den sista singeln som Dal/Ljunggren gav ut blev ”Österlen” 1984. Efter Kal P. Dals alldeles för tidiga död i hjärnblödning tio dagar före hans 36-årsdag 1985 utkom Ett minnesalbum.

Här den tragiskt känslosamma ”Österlen”:

http://www.youtube.com/watch?v=raQhbl2uZIE

Kal P. Dal och Pågarna turnerade mycket flitigt i främst södra och mellersta Sverige och blev legendariska genom sina många framträdanden i svenska folkparker. Det kan vidare nämnas att Dal/Ljunggren var en varm anhängare av fotbollsklubben Malmö FF samt att han även hann medverka i filmen Barnförbjudet 1979 innan han avled. Han komponerade också musiken, som han och hans band framförde live, till en teateruppsättning vid Helsingborgs stadsteater.

Ett visst politiskt avtryck, låt vara marginellt, gjorde Kal P. Dal då han mot slutet av sitt nästan 36-åriga liv medverkade i flera närradioprogram i det högerinriktade Skånepartiets regi under rubriceringen ”Radiopedalen”. I följande filmsnutt framgår att Kalle uppskattade USAs dåvarande president Ronald Reagan:

http://www.youtube.com/watch?v=ByEqUoqowMs

Vid sitt frånfälle efterlämnade Kal P. Dal/Carl Göran Ljunggren hustrun Agnes och sonen Carl-Christian. Dottern Nelly föddes efter faderns bortgång.

untitled

Kal P. Dals minne vidmakthålls i Skåne genom att Skånetrafiken uppkallat ett av sina så kallade Pågatåg efter honom. I Arlöv, som är centralort i Burlövs kommun i tätorten Malmö, finns vidare Kal P. Dals gata.

Burlövs kommun har även efter förslag av Sverigedemokraternas lokalpolitiker Peter Glowinski i oktober 2010 tagit beslut om att i Arlöv uppföra en staty till Kal P. Dals minne, men det har hittills visat sig besvärligt att få fram de nödvändiga pengarna. Mer om statyprojektet här:

http://www.nsk.se/article/20101019/LOMMABURLOV/710199893/-/kal-p-dal-staty-for-dyr-for-kommunen

2012 sattes på Slagthuset i Malmö upp musikalen Kal P. Dal – En rockmusikal, där Nic Schröder spelade artisten och kändisen Sven Melander fanns bland övriga medverkande. Musikerna i popgruppen The Ark spelade rollerna som medlemmar i Kalles kompband Pågarna. Musikalen blev en betydlig publikframgång och hade nypremiär under hösten 2013.

Själv köpte jag Kal P. Dals debut-LP Till Mossan! när den kom ut och blev genast förtjust i denna skånska uppenbarelse. Jag gillar både Kalle och Skåne (och inte bara då akvaviten med samma namn!) skarpt, det senare icke minst på grund av vissa personliga skäl.

Carl Göran Ljunggren är begravd på Norra kyrkogården i Lund.

800px-Carl_Göran_Ljunggren_tombstone_Lund Gravstenen i Lund.

Chock i medievärlden: Torekull kandiderar för MP

28 oktober, 2013

Bertil-Torekull-515x297Bertil Torekull har blivit miljöpartist.

Sic transit gloria mundi (latin för ”Så förgår världslig ära”).

Tycker detta uttryck passar bra in på Bertil Torekull. Denne pressveteran kandiderar nu på 14e plats för Miljöpartiet (MP) i valet till Europaparlamentet 2014. Torekull är nyss fyllda 82 år bosatt på Österlen i Skåne samt krönikör i, ursäkta uttrycket, bonnblaskan Ystads Allehanda.

Torekull var chefredaktör på Vecko-Revyn, då denna var en seriös publikation, 1962-64. Därefter chefredaktör på Veckans Affärer 1970-73, grundare av och ansvarig utgivare för Dagens Industri 1976-80, chefredaktör Östgöta Correspondenten 1981-89 och chefredaktör Svenska Dagbladet 1989-91. 1965-89 var Torekull som ”Mr. Trend” krönikör vid Veckans Affärer samt 1985-88 ordförande i Publicistklubben.

Torekull har även hunnit med att göra fiasko med Bonnier-projektet Reportage ävensom vara utlandskorrespondent för Bonniers.

Jag har städse uppfattat Bertil Torekull som en frisk fläkt i svenskt medieliv samt kunnig, kompetent och utrustad med en god portion integritet. Desto större är chocken nu, då Torekull valt att enrollera sig i svensk politiks mest magnifika knäppskalleparti bestående av bland andra sörgårdsnostalgiker, andeskådande antroposofer, massinvandringsförespråkare och fanatiska klimatalarmister.

TANDVR~1

Torekulls argument för att ställa upp för MP är att ”miljön är en existentiell fråga”. Vilket man väl kan hålla med om. Just därför ter sig valet av MP så märkligt i mina ögon. Ett parti som är motståndare till vår renaste energiform, kärnkraften. Vars omhuldande av så kallade alternativa energikällor, om dessa skulle tillämpas i full skala, skulle garantera samhällsfarlig energibrist och nedsmutsning av miljön med utsläpp från kolkraftverk.

Man undrar i sitt stilla sinne om Bertil Torekull gått och blivit höggradigt senil eller om han andligen snöat in på Österlen, som vimlar av före detta storstadsbor som sitter i sina kök och äter ekologisk klappgröt och vill känna sig som ett med de skånska slätterna och det brusande havet utanför kusten.

En 14e plats på valsedeln ger garanterat ingen plats i Europaparlamentet. Det är dock illa nog för att inte säga tragiskt att en gammal medieprofil som Torekull med sitt respekterade namn ger draghjälp åt ett samhällsvådligt extremistparti som Miljöpartiet.

Flickan från landet i syd (fritt efter Afzelius/Dylan)

23 september, 2013

SKNE_1~1

Om du reser till landet i syd
där vinden viner över slätterna
ta då med dig en hälsning till en som bor där
Till henne som en gång hade mig kär

Om du reser över Österlen
där rapsen växer och solen står hög
se då till att hon har en sjal om sitt hår
Att skyla och skydda om solen blir het

Och se efter åt mig hur hon kammar sitt hår
om det är ordnat i en fläta i nacken så rak
Jag minns ännu väl fastän ett år har gått
hennes ljuvliga hår som var färgat i brunt

Jag vet nog att hon minns mig ännu
kanhända hon glömt allt tråkigt som var
Jag kan se henne tydligt när natten är här
hon finns i min bön innan sömnen smyger på