Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Den lallande idiotin: något om världsreportern Heimerson

 Nej, det där var inte så lyckat, Staffan Heimerson.

Ikväll när jag åkte hem med bussen från Östertälje station hade föraren radion på. Vad som vällde ut ur den var så pass anmärkningsvärt att jag bara måste få göra en skissartad recension här och nu. Jag kommer inte i håg vad programmet hette men väl vem huvudaktören var.

Det var ingen mindre men heller ingen större än den bedagade så kallade världsreportern Staffan Heimerson, som fyller 80 år i november. Jag har ett personligt minne av denne säregne man, som undantagslöst låter och beter sig som om han satt inne med hela sanningen och behandlar alla som ännu ej insett detta självklara faktum som fullkomliga imbeciller.

Det var när jag någon gång runt 1972-73 stod och sålde tidningar och rockslagsmärken, bland andra ”Stoppa vänsterextremismen” och ”Sverige-Amerika-märket”, på Drottninggatan i Stockholms innerstad. Heimerson, iklädd ljus trenchcoat enligt bästa världsreporterkod, stod en stund och tittade storögt på oss yngre aktivister i den tvärpolitiskt antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA).

Till slut sa han: ”Vad är det här för djävla fascister?” och dröp sedan av. Heimerson hade uppenbarligen inte sett våra märken med texten ”Kommunism, fascism, nazism – nej”. Han hade väl inte sinaläsglasögon på sig.

Heimerson lät inte mindre pompös och överlägsen när han i radion nådigt lät sig intervjuas av en yngre kvinna, som hänvisade till en krönika  i Aftonbladet nyligen där Heimerson pladdrar på om den nya ”svenska fascismen” som vi skapar själva genom vår – ja, Heimerson drog hela svenska folket över en kam – skepsis gentemot den pågående massinvandringen.

Den som till äventyrs vill och orkar läsa Heimersons aktstycke kan göra det via denna länk:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article21291794.ab

 Svenskarna: fascister utan Mussolini?

Enligt världsreportern var det enormt främlingsfientliga svenska folket på väg att med full fart göra sig själva till fascister. Därmed skulle vi vara ett strå vassare än italienarna, som behövde en Mussolini för att åstadkomma samma sak. Jag baxnade – Heimerson tycks helt ha missat att Sverige förmodligen är det minst rasistiska och främlingsfientliga landet på denna jord:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Den kvinnliga reportern försökte försynt, ja hon hade ju äran att prata med en världsreporter och föreföll litet tagen av stundens allvar, lirka ur Heimerson om det ändå inte fanns något negativt med den omfattande invandring som för närvarande pågår. Om det inte fanns fog för den oro många känner inför det faktum att de ekonomiska resurserna inte räcker till för både ett utbyggt välfärdssystem och massinvandring. Att det saknas bostäder och jobb.

Nejdå, det fanns blott och bart fördelar med invandringen vidhöll Heimerson med den drucknes envishet (och det är väl känt att den mannen tagit sig en och annan stänkare únder årens lopp), inte den minsta lilla nackdel. Vi stackars bonniga, fascistiska svenskar skall knipa käft och vara tacksamma för de ”flinka fingrar och snabba hjärnor” – världsreportern upprepade för säkerhets skull denna fras några gånger – vi begåvas med genom den gudasända invandringen.

Jag kom osökt att tänka på de ”flinka fingrar” från Eritrea som knivhögg två svenskar från samma familj på IKEA i Västerås till döds härförleden. Eller de ”snabba hjärnor” från Rumänien och Bulgarien vars ägare  sitter på ändan hela dagarna och profiterar på svenskarnas godtrogenhet och nu tydligen också behöver instrueras i hygien och sexualliv (se länk nedan). Eller kanske de ”flinka fingrar” från Somalia som höll fast en flicka på en Finlands-båt så att ett helt gäng kunde gruppvåldta henne.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/807976-tiggande-kvinnor-ska-erbjudas-sexkurs-och-kondomer

 Inga problem enligt Heimerson – ju fler desto bättre.

Det är oomtvistligt att invandringen generellt betytt mycket för Sveriges utveckling genom historien. Tyska köpmän, skotska militärer, vallonska bergshanterare samt sydeuropeiska och nordiska industriarbetare har spelat stora och positiva roller i vår historia. Vi har heller inte tvekat att ge människor från olika oroshärdar på jorden en fristad undan förföljelse och andra umbäranden. Det kan vi vara stolta över.

Vem som helst som inte snöat in på en förutfattad mening om att precis ALL invandring är välsignelsebringande kan dock se att vi har problem. Genom automatiskt permanent uppehållstillstånd till alla syrier har Sverige blivit en magnet för hela Mellanöstern och Nordafrika, ty vem kan kontrollera att alla som uppger sig komma från krigets Syrien med dess gasbombningar, halshuggningar och massvåldtäkter kommer just därifrån?

Noga taget ingen – identifikationshandlingar är det ju bara var tionde asylsökande om ens det som har. Vi har heller inga som helst garantier för att det inte bland flyktingströmmarna finns en och annan halshuggare, gasbombare och massvåldtäktsman från den så kallade Islamiska staten (IS) som vill upprätta kalifatet på svensk mark med sedvanliga metoder hämtade direkt ur den heliga Koranen när tiden anses mogen.

Så nog har vi svenskar anledning känna oro, dels inför massinvandringen i sig, dels inför den regering och den borgerliga så kallade opposition som inom ramen för Decemberöverenskommelsen låter den fortsätta i ohejdad skala och ohejdat tempo. Dock inte enligt Staffan Heimerson. Han anser att vi skall hålla käften och tänka på att 12-14 miljoner etniska tyskar vällde in i det som återstod av Tyskland efter senaste kriget från tidigare polska områden som intagits av Sovjetunionen. Preecis som om det skulle kunna gå att ens tänka på att jämföra de olika historiska situationerna.

Vi bör också, menade han i radioprogrammet, beundra den goda och fina tolerans han visade redan som ung, då han tyckte det var SÅ spännande och trevligt att betrakta en sikh i turban i hemstaden Ängelholm (Heimerson är eljest född i Karlstad). Vad som irriterar fanatiskt onyanserade immigrationsförespråkare som Heimerson är inte enbart att Sverigedemokraterna växt sig så starka, även om detta nog också spelar in, utan att även personer från andra partier, borgerliga ledarskribenter med flera så smått tycks börja inse att retoriken med att ”invandring berikar” och ”tack för att ni valde Sverige” nog inte täcker in hela invandringproblematiken.

 Fredrik Reinfeldt hade sin prioritering klar.

Om det vore så skulle ju kommunerna stå i kö för att få inhysa så många immigranter inom sina landamären som bara vore möjligt. Jag tror inte ens Staffan Heimerson kan se dessa köer någonstans vart han än beger sig i Sverige. Vare sig i Ystad eller i Haparanda eller däremellan. Fakta eller logik är dock inte något som bekymrar Heimerson det minsta. Ju fler som kommer hit desto bättre, lallar han i telefon till nämnda radioprogram med dess högaktningsfulla studioreporter. Som ändå kunde upplysa värdsberömdheten om att lyssnare som var kritiska till massinvandringen samt kritiserade Sveriges Radio för bristande opartiskhet hörde av sig hela tiden.

Just det: ju fler desto bättre. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir. De har ju så mycket att tillföra, dessa analfabeter från Somalia, Afghanistan och Eritrea som hört att de kan få livstids försörjning i Sverige utan att behöva göra ett handtag till i sitt liv. Visst, det slinker med en och annan högutbildad läkare och ingenjör också – men hade de egentligen inte behövts bättre i hemlandet?

Jag utesluter inte att Staffan Heimerson kan ha skrivit något bra och värdefullt vid något tillfälle. Tipsa gärna denna bloggare om det i så fall. Det jag hörde i bussen på väg hem från stationen var emellertid något annat. Det var den uppblåsta idiotin som bara pladdrar på utan rim och reson.

Kämpa, Greepeace!

På en reklamskylt i buss 753, som jag åkte med hem från Östertälje station i eftermiddags, gjorde Greenpeace propaganda för långtgående miljöåtgärder. Tror jag, jag läste inte så noga.

En sak läste jag dock. Det var att ett påstående om att isen vid Nordpolen håller på att smälta och att de stackars gulliga isbjörnarna därför är mäkta utsatta, kanske rentav utrotningshotade.

Nu är det ju inte riktigt så här. För att säga det rent ut: Greenpeace blåljuger.

Satellitfotona ovan visar i stället att istäcket vid Nordkalotten växt med 29 procent på endast år, från 2012 till 2013!

Isbjörnarna mår följaktligen förträffligt vilket har lett till ökad tillväxt i artens bestånd. Det framgår av vetenskapliga data vilka återges via länken här:

http://polarbearscience.com/2013/07/15/global-population-of-polar-bears-has-increased-by-2650-5700-since-2001/

Kämpa, Greenpeace!

Får jag säga att jag känner mig lycklig? (II)

Tänkte återigen att jag skulle avge en lägesrapport om mitt lyckotillstånd. Kanske kan det inspirera några, reta en del, vad vet jag.

I natt sov jag med en mätutrustning inför dagens besök på Sophiahemmet för att kolla upp min sömnapné. Ett tillstånd många drabbas av litet upp i åren och som yttrar sig i att man får andningsuppehåll i sömnen, något som i värsta fall kan leda till evigt insomnande. När jag sedan som vanligt läste Länstidningen vid frukostbordet konstaterade jag med tillfredsställelse, att min debattartikel inför kyrkovalet den 15 september var införd.

Ärevördiga Sophiahemmet, uppkallat efter Oscar IIs gemål.

Här är den om någon vill läsa:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2197746-en-rost-for-tro-och-tradition

Dagen började med andra ord bra. Jag tog en ganska tidig buss till Östertälje station för att vara ute i god tid med tanke på eventuella trafikstörningar i samband med Obamas besök i Stockholm. Det flöt emellertid på bra, och jag anlände i god tid till Sophiahemmet – för övrigt beläget strax intill Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) som herr presidenten enligt uppgift skulle besöka – för att lämna in mätutrustningen. Hann till och med en fika i caféet innan det var dags att träffa sjuksköterskan.

Under över alla under, det visade sig att mätvärdena var väldigt bra, faktiskt de bästa jag haft! Bara tio andningsuppehåll under natten mot tidigare som mest närmare 300. Blodet var också väl syremättat enligt mätresultatet. Till saken hör att jag sover med en så kallad C-PAPP, en apparat som reglerar trycket på luften jag andas in via en ansiktsmask i latex. Efter smärre justering av denna apparat förestod hemfärd.

Obamabesöket ställde dessbättre inte till några problem för bloggaren…

Väl på pendeln från Stockholms centralstation kunde jag inte låta bli att, i glädjen över mitt till synes allt bättre hälsotillstånd, slänga i väg ett SMS till en vän (kan bara hoppas det är ömsesidigt), som eventuellt inte är särskilt intresserad av hur jag mår. Hon får gärna rätta mig om jag har fel där (kan bara säga att jag bryr mig om hennes hälsa). Men vad gör man inte när man råkar känna sig uppåt!

Inte ens den näppeligen bekymmersfria hemfärden kunde rubba mitt goda humör, van pendlare sedan mer än 40 år som jag desslikes är. Det började med att tåget stannade i Älvsjö i cirka 20 minuter på grund av något som den kvinnliga högtalarrösten, med omisskännlig småländsk dialekt, kallade ”stillbild hos trafikledningen”. Just när passagerarna anmodades söka sig alternativa resvägar kunde tåget dock åka vidare. Bara för att åter stanna för ”signalfel” mellan Huddinge och Flemingsberg, en procedur som upprepades mellan Flempan och Tullinge.

Tids nog kom vi hem igen till Östertälje omkring en timme sena. Men vad gör väl det när man känner sig allmänt tillfreds och, ja faktiskt, lycklig?!

Pendeln – omöjlig leva med, omöjlig leva utan…

Efter att ha gjort diverse inköp i Coop Forum Folkparken – i brist på israeliska avocados fick jag nöja mig med peruanska – är jag nu återigen hemma i min kära lägenhet och skriver detta efter att ha inmundigat en kopp kaffe och rökt några cigissar.  I kväll skall hela familjen – det vill säga jag och mina två vuxna barn – gå ut och äta på ett asiatiskt ställe som heter Full House. Dottern beger sig för övrigt till Skottland på måndag för några års studier i Glasgow.

Tack för att ni orkat läsa, ni som gjort det. Det är ju inget tvång. Jag avslutar med en bitterljuv musiksnutt som gör åtminstone mig lycklig: ”I Wish I Had Someone To Love Me” med den underbara Newfoundland-gruppen Masterless Men:

http://www.youtube.com/watch?v=mnmqBhqdvm4

Änklingens liv kan vara ensamt, ja, men också väldigt givande när barnen finns kvar och påminner en om ett långt, innerligt och givande om än inte alltid helt problemfritt äktenskap. Har inget emot att avslöja att jag betraktar mitt äktenskap och min familj som mitt livs prestation. Det mesta annat förbleknar då. Kära makan har nu fått nya, fräscha rosor samt ett nytt blockljus att sätta bredvid vasen.

Rosor till min så kära Marika, nu en liten ängel.

Så jag tycker gott jag kan känna mig lycklig!