Posted tagged ‘Östeuropa’

Polen till EU-länder: Sluta dansa med Ryssland!

11 augusti, 2019


Karin Kneissl och Vladimir Putin i dansens virvlar.

I fjol bjöd Rysslands president Vladimir Putin upp Österrikes utrikesminister Karin Kneissl till dans på hennes bröllopsfest, som Putin av någon anledning var bjuden till. Dansen väckte skarp kritik i den västvärld som stöder ekonomiska sanktioner mot det alltmer auktoritära Ryssland. https://www.theguardian.com/commentisfree/2018/aug/21/dance-vladimir-putin-austria-foreign-minister

Putins och Kneissls dans var med all sannolikhet inte bara en dans – den kunde på goda grunder uppfattas som ett geopolitiskt utspel från den ryske diktatorn, som var mycket väl medveten om vad han gjorde. Karin Kneissl tackade till råga på allt för dansen genom att niga ödmjukt inför den celebre gästen.

Framförallt länderna i det forna Östeuropa, vilka har bittra erfarenheter av mer än 40 års sovjetrysk överhöghet, oroas över att vissa EU-länder är på väg att mjuka upp sina relationer till Ryssland. Dit hör Polen, som bröt sig loss från Sovjetunionens förtryck efter en utdragen frihetskamp orkestrerad av den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) ledd av Lech Walesa.

Polens vice utrikesminister Marcin Przydacs citerade således på följande sätt i en intervju med nyhetsbyrån Reuters den 8 augusti 2019:

It seems that some European leaders are unaware that their activities are read as an attempt to warm up relations, and if they are, their policies are misguided. https://www.reuters.com/article/us-poland-russia-ukraine-idUSKCN1UY1JP

Parallellt med dessa varningsord av Przydacs slog ryska polisstyrkor med stor brutalitet under en veckohelg ner omfattande protester mot att Ryssland förbjudit all opposition i de kommande lokalvalen; över 1000 personer greps. Nya protester har följt i Moskva och andra städer varvid oppositionsledaren Aleksej Navalnyj har fängslats. Den ryska polisens brutalitet har fördömts från såväl Polen som annat EU-håll.

Enligt den polske vice utrikesministern kan ett uppvärmande av relationerna gentemot Ryssland i Kreml uppfattas som en signal om ett accepterande av den omilda behandlingen av oppositionella krafter samt även annekteringen av Krim 2014. Karin Kneissls muntra svängom med Putin ifjol får ses i just detta perspektiv.

Österrikes vicekansler Heinz-Christian Strache tvingades avgå efter rysk skandal.

Ytterligare ett exempel från Österrike är då vice förbundskanslern Heinz-Christian Strache tvingades avgå från sin post och även som ledare för det ultrakonservativa partiet FPÖ (Frihetspartiet). Detta skedde sedan tyska media publicerat en filmsekvens där Strache under en middag lovat en kvinna, som poserade som en släkting till en rysk oligark, statliga kontrakt i utbyte mot ekonomiskt understöd. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fler-moten-mellan-osterrikes-toppolitiker-och-ryska-oligarker

Przydacs uppmanade enträget EUs västländer att ta del av de central- och östeuropeiska samt baltiska staternas historiska erfarenheter av Sovjetrysslands forna förtryck. Särskilt uppmanade den polske befattningshavaren européerna att inte godta ryska snabbpass utfärdade till boende i Donbass-området i östra Ukraina. Dessa specialpass uppfattas av Polen och andra Rysslands-kritiska länder som uttryck för en upptrappad rysk aggression.

Det är ingen hemlighet att Putins Ryssland är tämligen populärt i vissa högernationalistiska kretsar. Jag är mycket glad över att så icke är fallet inom Sverigedemokraterna, som i sin plattform inför valet till Europaparlamentet i maj manade till ”krafttag mot Ryssland”: ”Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland…Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas.”

SD varnar i Rysslands-avsnittet i EU-valsplattformen även EUs medlemsstater från att bli alltför beroende av rysk energi.

Några av Ungerns judar flyttar till Israel på grund av ökad antisemitism

30 juni, 2019

Ungerske premiärministern Viktor Orbán på besök i Jerusalem i juli 2018. Vid hans vänstra sida syns två ledande ungerska rabbiner.

Av Ungerns uppemot 100 000 judar har ett antal flyttat till Israel på grund av att de upplever sin tillvaro hotad till följd av en ökande antisemitism. https://unitedwithisrael.org/hungarian-jews-flee-anti-semitism-find-home-in-israel/

Erika och Sandor Horvat ingick i den första gruppen av judar som lämnade Ungern för att finna en fristad i Haifa. Detta skedde med stöd av the International Fellowship of Christian and Jews (IFC). ”Beslutet att flytta till Israel var en gradvis process”, förklarar Sandor Horvat. ”Vi kände, i samband med den ekonomiska instabiliteten, en ökning av antisemitism på gatorna.”

Horvat nämner Jobbik, ett politiskt parti som bildades 2003, i syfte att tillvarata ungerska intressen som en orsak till den ökande antisemitismen. Jobbik är i dag det näst största partiet i Ungerns parlament efter det styrande Fidesz och har gjort sig ökänt genom extrem anti-judisk och anti-romsk retorik. 2012 föreslog partiets utrikespolitiske talesman att ett register över judar som kunde betecknas som säkerhetsrisker skulle upprättas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jobbik

Det nationalkonservativa Fidesz och dess ledare, Ungerns premiärminister Viktor Orbán, är enligt ledande representanter för den ungerska judenheten däremot inte antisemiter, även om företrädare för vänsterinriktade och antinationalistiska kretsar emellanåt gör tappra försök att vilja påskina detta. Ungern som nation åtnjuter dessutom för närvarande goda förbindelser med Israel. https://www.jns.org/leading-hungarian-rabbi-on-viktor-orban-and-the-lean-towards-the-right/

”Vi kände verkligen att världen gick baklänges och att 1930-talet inte var så långt borta från den nuvarande verkligheten”, förklarar Sandor Horvat.

En interiör från Stora synagogan i Budapest.

Judendom och judenhet har en lång tradition i Ungern i allmänhet och i Budapest i synnerhet som går tillbaka till 1200-talet. I dag beräknas att det finns mellan 80 000 och 100 000 judar i Ungern, vilket är det största antalet judar som finns i Östeuropa. Efter kommunismens fall i Ungern skedde en renässans för judiskt liv i landet. I dag finns 23 synagogor enbart i huvudstaden Budapest och ett antal andra centra för judisk kultur, utbildning och sport. https://www.bh.org.il/jewish-community-budapest-hungary/

I dag finns en tendens bland politiker i länder som Ungern och Polen att skylla ekonomiska problem på judarna, vilka gärna och ofta utmålas som giriga kapitalister och ockrare enligt gängse schablonbilder. Det förtjänar påpekas att de antisemitiska tendenserna i dessa länder är uteslutande inhemska. Detta till skillnad från västeuropeiska länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland – och Sverige – där judehatet i allt väsentligt är importerat. https://www.timesofisrael.com/polish-hungarian-jews-say-communal-leaders-use-anti-semitism-to-avoid-scrutiny/

Oavsett ursprung och karaktär är och förblir antisemitism och judehat en mänsklighetens cancer som varken fakta, upplysning eller demokrati tycks bita på. För mig är fenomenet omöjligt att förstå. En ljusglimt i mörkret är dock att det finns en judisk stat – Israel – som världens judar alltid är välkomna att bosätta sig i om tillvaron i det land de befinner sig i skulle visa sig helt hopplös.

Före Förintelsen fanns omkring 825 000 judar i Ungern. Cirka 550 000 av dessa utplånades i Förintelsen, de allra flesta av dessa sedan Adolf Eichmann av Hitler på hösten 1944 fått uppdraget att eliminera de ungerska judarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rintelsen_i_Ungern

 

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

När pseudovetenskapen triumferar: lysenkoismen i nya tappningar

14 mars, 2019

Stalins gunstling Trofim Lysenko gav pseudovetenskapen ett namn och ett ansikte.

Termen ”lysenkoism” är ett annat ord för pseudovetenskap. Den hämtar sitt namn från den sovjetiske biologen och agronomen Trofim Denisovitj Lysenko (1898-1976), vars teorier slog igenom stort i Stalins Sovjetunionen på 1930-talet och inte utmönstrades helt förrän på 1960-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lysenkoism

Trofim Lysenko, som var från Ukraina, kom fram till att förvärvade egenskaper kunde gå i arv från individer till dessas avkommor. Man kunde alltså ge en individ vissa egenskaper och dessa fördes sedan vidare automatiskt till kommande generationer. Orsaken till att Lysenkos teorier anammades i Sovjetunionen var, att de passade som hand i handske med den marxistiska tesen om den materialistisk-dialektiska historiska utvecklingen.

Med hjälp av lysenkoismen, trodde sovjetledningen med Josef Stalin i spetsen, skulle en ny sorts människa kunna skapas – homo sovieticus, den sovjetiska människan. Dessvärre bestod charlatanen Lysenkos ”vetenskap” bara av ideologiskt motiverat mumbo-jumbo som inte fungerade vid en konfrontation med den besvärliga verkligheten.

Detta ledde till att lysenkoismen, omsatt i jordbruket, ledde till svåra hungerkatastrofer i både Sovjet och Kina, där lysenkoismen också hade stort inflytande. Och någon ”sovjetmänniska” såg aldrig dagens ljus, utan människors inneboende strävan efter frihet ledde till att kommunismen kapsejsade på bred front efter  74 års sovjetstyre i Ryssland och Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trofim_Lysenko

Det är nu länge sedan Trofim Lysenko betraktades som en vederhäftig vetenskapsman, men att lysenkoismen i betydelsen pseudovetenskap lever vidare kan lätt konstateras om vi ser till några av de teorier som hyllas som höjden av vetenskapliga framsteg i dagens Sverige. Nedanstående axplock ger en uppfattning om vad jag menar.

”De första svenskarna var svarta”. Låt oss börja med påståendet att Sveriges första inbyggare sannolikt var svarta eller åtminstone mörkhyade och emanerade från Afrika. Tesen förs fram i en nu pågående programserie i SVT men bör i mina ögon ses som ett tämligen desperat försök att anpassa verkligheten efter rådande multikulturalistiska paradigm. https://www.metro.se/artikel/forskare-sveriges-f%C3%B6rsta-inv%C3%A5nare-var-antagligen-svarta

Såg de svenska urinvånarna ut så här?

I programserien hävdas att Skandinavien efter den senaste istidens slut för omkring 11 000 år sedan fick ”Europas mest blandade befolkning” genom inflöde från olika håll. Denna slutsats baserar sig på DNA-studier på förhistoriska skelett utförda av brittiska forskare, som tror att skelettanalyserna påvisar mörk hudfärg. Mig veterligt har britterna dock inte återfunnit några hudfragment. https://www.svt.se/special/mot-de-forsta-svenskarna/

Jag utesluter inte att några av de första ”svenskarna” – begreppet ”Sverige” var ungefär 10 000 år avlägset när de första invandrarna anlände till den skandinaviska halvön – kan ha haft mörk hy. Det finns dock anledning vara skeptisk när teorier som hävdar detta så intimt stämmer överens med den rådande tidsandan.

”Vikingar kan ha åkallat Allah”. Det förtjänar påpekas att arkeologi och antropologi inte är några exakta egenskaper. Detta blir än mer uppenbart när textilarkeologen Annika Larsson vid Uppsala universitet vill göra gällande att ”vikingarna var influerade av arabisk kultur”. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/vikingar-bar-arabiska-tecken

Som ”bevis” för att så var fallet företer Larsson några tecken hon hittat på tygrester från vikingagravar, vilka tolkas som namnet på den muslimska guden Allah. En amerikansk professor har dock avvisat Larssons tes och menat att tecknen i fråga inte alls skall tolkas som ”Allah” utan att de saknar mening.

Av Annika Larssons uttalanden framgår att hon är litet väl angelägen om att slå fast att den nationalromantiska bilden av vikingen som svensk nationalist inte stämmer: ”Vikingar kan ha åkallat Allah.” Återigen triumferar lysenkoismen/pseudovetenskapen  genom att vetenskapliga fynd skall pressas in i vissa politiska ramar. Ungefär som när lekande barn vill få in fyrkantiga klotsar i runda hål.

”Invandringen en ekonomisk vinst för Sverige”. Det hävdades länge att den massiva invandringen till Sverige var en ekonomisk vinst av stora mått för vårt land. Invällarna förklarades ej endast berika vår kultur med spännande maträtter och exotiska danser, de var också livsnödvändiga som pensionsräddare och utförare av så kallade skitjobb som vi bortskämda svenskar inte ville utföra. https://www.expressen.se/nyheter/ny-rapport-invandrare-ar-bra-for-ekonomin/

Massinvandring – en ekonomisk vinst?

2013 påstods om en rapport från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) att den visar att ”Invandrare bidrar mer till stat och kommun än vad de får tillbaka”. Rapporten omskrevs i så gott som alla etablissemangsmedia och användes som politiskt slagträ mot Sverigedemokraternas kritik av massinvandringen som ekonomiskt kostsam för samhället. Sedan rapporten offentliggjordes har flera andra liknande rapporter publicerats.

Det är dock svårt för invandringsentusiasterna att förklara, varför staten känner sig tvingad att ge mångmiljardbelopp i bidrag till kommuner med hög invandring om nu tillströmningen av människor till Sverige är så lönsam. Och varför pensionssystem, försvar, skola, vård och omsorg går på knäna som en följd av svårartad brist på ekonomiska medel vilka leder till ständiga skattehöjningar och höjd pensionsålder –  det borde ju ha varit alldeles tvärtom.

”Vi blir rikare av öppenhet”. Ibland vet media inte till sig i trasorna av entusiasm för den alltigenom godartade invandringen. Som då Sandvikens kommun efter att ha beställt en rapport från revisionsbolaget PwC kom fram till slutsatsen, att kommunen hade tjänat 511 miljoner kronor på ett år på invandringen. Media med Dagens Nyheter i täten hakade på för fulla muggar. Invandringsministern Erik Ullenhag (FP) skrev: ”Ett öppet Sverige handlar om solidaritet men Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandvikenrapporten

Sveriges kommuner och landsting (SKL) kunde dock påvisa, att PwCs rapport var gjord utifrån felaktiga beräkningar och att Sandvikens kommun inte alls hade gått med vinst utan gått jämnt upp det undersökta året 2012. Medan lokalmedia uppmärksammade kritiken och skrev om den struntade DN och Expressen i detta med motiveringen, att deras artiklar i ämnet inte hade varit så stort uppslagna.

”Jorden går under om tio år om vi inte gör något”. Det kanske mest eklatanta exemplet på hur den moderna lysenkoismen genomsyrar vår vetenskap – och vår vardag –  är tesen om att jorden och mänskligheten hotas av en människoframkallad, global uppvärmning. Och det brinner i knutarna – gör vi ingenting kommer jorden och mänskligheten att tvingas skatta åt förgängelsen. Det är kontentan av det budskap som klimatalarmisterna trumpetar ut.

Av någon anledning är det alltid tio år vi har på oss att avvärja den hotande katastrofen. Detta påstod Maurice Strong, en kanadensisk affärsman som var biträdande generalsekreterare i FN, redan 1972. Tio år senare var det 1982 och både vi och jorden fanns kvar sist jag kollade. Vi bör enligt Strongs tankemodell alltså ha gjort något riktigt bra eftersom jorden inte gick under. Trots detta fortsätter domedagsprofeterna att mala på – den ständigt skolkande 16-åriga grundskoleleven Greta Thunberg tycks nu ha övertagit Al Gores gamla roll härvidlag.

Maurice Strong: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen.”

Det finns ett iögonenfallande skäl till att förutsägelserna om planetens undergång inte slagit in. Det är att domedagsprofeterna har fel. Tesen om den människoframkallade uppvärmningen är ingenting annat än en, låt vara omhuldad, myt. Jordens klimat har skiftat oupphörligen genom alla tider och detta även långt innan det fanns några människor att skylla på.

Enligt solforskare beror klimatsvängningarna på solens aktiviteter. Hög solaktivitet medför varmare och låg solaktivitet kallare klimat. Eftersom det nu konstaterats att solens aktiviteter har gått in i en mindre aktiv period tyder mycket på att vi går mot en ny så kallad liten istid liknande den som rådde på 1600-talet, då konung Carl X Gustaf tågade över Bälten med sin här och intog Köpenhamn. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/27/solforskare-ny-liten-istid-kan-vara-pa-vag/

Jag är förvisso ingen klimatforskare men inbillar mig ibland att jag har en viss förmåga till logiskt tänkande. Och för mig ter det sig betydligt rimligare att det är solen som bestämmer klimatet än det sätt på vilket jag sorterar mina sopor eller vart jag flyger.

Det görs stundom gällande, att runt 97 procent av världens klimatforskare ansluter sig till teorin om den människoframkallade uppvärmningen. Det är inte heller det korrekt. Verkligheten är som vanligt betydligt mer mångfacetterad än vad de trosvissa fanatikerna ibland oss gärna vill tuta i oss. https://www.nationalreview.com/2015/10/climate-change-no-its-not-97-percent-consensus-ian-tuttle/

Trofim Denisovitj Lysenko är död och hans teser avfärdade sedan länge. Den moderna lysenkoismen lever som framgått ovan emellertid vidare och så lär det fortsätta så länge politiker och forskare av olika slag använder (pseodo)vetenskapen för att genomdriva sina favoritidéer. Vad vi andra kan göra är att förhålla oss skeptiska gentemot misstänkt tvärsäkra och alltför välanpassade påståenden.

Visionen om en islamisk ordning: Sverige, Bosnien, Europa

22 mars, 2018

Sarajevo är huvudstad i Bosnien-Hercegovina och en skärningspunkt mellan islamism och modernism.

Den muslimska minoriteten i Sverige växer mycket kraftigt och kan inom några år vara den största i Västeuropa. Frågan om islams politiska uttryck blir därmed allt viktigare. Ett muslimskt parti i riksdagen är på sikt ingen orimlig tanke. Dock finns i Europa, närmare bestämt på Balkan, ett land som haft en påtaglig muslimsk närvaro sedan 1400-talet: Bosnien-Hercegovina.

I december 2017 kom en rapport från Pew Research Center som förutspådde en kraftig ökning av den muslimska folkgruppen i Europa, vilken i dag uppskattas utgöra 5 procent av den europeiska befolkningen. För Sveriges del är siffran 8,1 procent, vilket innebär att det finns uppemot en miljon muslimer i vårt land. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/12/04/europes-muslim-population-will-continue-to-grow-but-how-much-depends-on-migration/

Denna andel väntas, som en följd av den så kallat generösa svenska immigrationspolitiken, öka under de kommande åren och kan inom en icke alltför avlägsen framtid vara den största i Västeuropa. Muslimska särkrav såsom byggande av moskéer, böneutrop, särskild kost, segregation mellan kvinnor och män, särskild undervisning, ändringar i läroböcker etcetera kommer därför med all sannolikhet att öka i accelererande hastighet.

Islam ingen privatsak. Timbro har mot denna bakgrund publicerat en rapport om islam och islamism som fått titeln Drömmen om en islamisk ordning. Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina. Författare är docent Kjell Magnusson, som under en följd av år studerat förhållandena på Balkan med särskild bäring på islam och islamism. http://www.mynewsdesk.com/se/timbro/pressreleases/ny-rapport-islamism-i-praktiken-2405062

”Drömmen om ett samhälle grundat på Koranens bud är ytterst det som definierar islamism”, framhåller Magnusson, ”men sådana strömningar kan i en given kontext förändras och ta sig extrema uttryck.” Enligt den syrisk-tyske islamforskaren forskaren Bassam Tibi är det specifika för islamismen inte våldet utan idén om en islamisk samhällsordning. https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Tibi

Tibis uppfattning möjliggör en tolkning som jämställer islamism med politiska ideologier såsom nationalsocialism och stalinism/kommunism. Den stora skillnaden är naturligtvis att de båda sistnämnda ideologierna emanerar ur 1800- och 1900-talen, medan islamismen härleder sina ideologiska rötter tillbaka till 600-talet då islam växte fram under profeten Muhammeds ledning.

Islam är minst av allt någon ”privatsak”, som religionen i västerlandet ibland anges vara. Islam är en heltäckande ideologi där religion, kultur, rättsväsende och politik är en enhet. Islams 1400 år gamla ideal omfattande bland annat patriarkalism, kvinnoförtryck och en mentalitet av underkastelse kontrasterar givetvis våldsamt mot det av demokrati och individualism präglade västerländska samhället.

Islamisten Mehmet Kaplan blev till slut för mycket för den rödgröna regeringen.

Exemplet Mehmet Kaplan. De försök som gjorts att integrera muslimer i det svenska samhället har ofta byggt på en välvillig så kallad orientalism, vilken betraktar islam och muslimer som exotiska inslag i det västerländska samhället med potential att verka ”berikande” på vår kultur. Orientalismen bortser emellertid från den islamiska ideologins egen agenda som går ut på att ta kontroll över samhället för att när tiden anses mogen proklamera en islamsk ordning. https://www.svd.se/vad-betyder-egentligen-orientalism

Det finns flera exempel på den naiva och obefogat välvilliga syn på islam och dess megafoner som förekommit i svensk politik. Det tydligaste av dessa exempel gäller Mehmet Kaplan, en kurdisk invandrare från Turkiet som kom till Sverige i späd ålder. Han har haft ledande poster i en rad muslimska organisationer innan han blev riksdagsman för Miljöpartiet 2006 och 2014 utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/18/om-en-mullvad-i-regeringen-och-den-svenska-auschwitz-politiken-mot-israel/

Det visade sig snart att Kaplan skötte sin ministertjänst på ett ganska nonchalant sätt. Däremot var han, liksom tidigare, mycket aktiv i att på olika sätt föra fram muslimska synpunkter. Innan den rödgröna regeringen hösten 2014 erkände ”Palestina” hade Kaplan under ett flertal år verkat för ett sådant erkännande och argumenterat för att östra Jerusalem skulle anses vara palestinsk huvudstad.

2010 hade han funnits med på ett skepp i en fartygskonvoj som under namnet ”Ship to Gaza” syftade till att frakta förnödenheter till det av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gaza och därmed trotsa Israels embargo. Kaplans sympatier för ”Palestina” har vidare lett till att han jämfört Israels behandling av palestinaaraberna med Nazitysklands behandling av judarna.

I juni valåret 2014 väckte Mehmet Kaplan icke obetydlig uppståndelse, då han under politikerveckan i Almedalen jämställde svenska medborgare som beger sig till Mellanöstern för att strida för terrorgrupperingen Islamiska staten (IS) med svenskar som deltog på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-40.
  
Det som slutligen tvingade Kaplan att avgå från sin ministerpost var dock en middag i april 2016, vid vilken han hade umgåtts som du och bror med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna samt antisemitiska islamister från Turkiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan

Muslimska brödraskapet. Exemplet Mehmet Kaplan visar på det inflytande som den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet tillägnat sig i Sverige. Aje Carlbom, docent i socialantropologi och forskare vid Malmö högskola, skriver i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 15 oktober 2014 då Kaplan just tillträtt som minister i den rödgröna regeringen:

Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna.

Muslimska brödraskapet är en sunnimuslimsk rörelse som grundades 1928 i Egypten av imamen Hassan al-Banna (1908-49). Dess övergripande målsättning är att upprätta en islamisk samhällsordning för alla världens muslimer byggd på Koranen och haditherna under parollen ”Allah vårt mål”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/17/muslimska-brodraskapet-uppmanar-till-jihad/

De tidigare egyptiska presidenterna Anwar Sadat och Hosni Mubarak betraktade brödraskapet som sina dödsfiender, men när Mubarak avsattes 2012 och ersattes av islamisten Muhammad Mursi fick organisationen vind i seglen vilket inte var så konstigt: Mursi var nämligen ledare för ett politiskt parti som hade grundats av brödraskapet efter den egyptiska revolutionen 2011.

Efter ett år som president 2012-13 tvingades Mursi bort från makten och efterträddes av juristen Adli Mansour, vilken i sin tur 2014 följdes av fältmarskalken Abd al-Fattah al-Sisi. Mursi dömdes till 20 års fängelse för att ha orsakat talrika dödsoffer i samband med regimfientliga demonstrationer genom att beordra utkommenderad militär och polis att skjuta skarpt mot demonstranterna. Parallellt härmed förbjöds Muslimska brödraskapet, som i dag ses som en terrororganisation av Ryssland, Egypten, Syrien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Islam och det moderna samhället. Muslimska brödraskapet har sina tentakler ute över stora delar av världen. Bosnien-Hercegovina, där islam varit en levande realitet sedan området anslöts till Osmanska riket på 1400-talet, är ett ovanligt tydligt exempel på detta.

”Fallet Bosnien illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle”, skriver Kjell Magnusson i Timbro-rapporten. Bosnien-Hercegovina kan på flera sätt anses vara ett modernt samhälle och är idag, tillsammans med grannlandet Kosovo, ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning även om det i nuläget inte anses kvalificera sig för medlemskap. https://europa.eu/european-union/about-eu/countries_sv

Dilemmat utgörs av att Bosnien-Hercegovina var det första  landet som på allvar influerades av Muslimska brödraskapets idéer om en islamisk ordning. Detta innebär att landet påverkats av en kultur som hämtar sina rötter från en ideologi som utvecklades under 600-talet och som ännu inte, till skillnad från den kristna religionen och kulturen, genomgått någon form av reformation. I mer renläriga muslimska stater såsom Saudiarabien och Iran förekommer fortfarande stening av äktenskapsbrytande kvinnor, hängning av homosexuella samt spöslitning och stympning för andra typer av brottslingar.

Islamisten Alija Izetbegovic var det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president.

Exemplet Bosnien illustrerar enligt Magnusson de problem islam och dess anhängare ställs inför i ett modernt samhälle. Hur förhåller sig exempelvis den muslimska identiteten till etnicitet? Är en islamisk livsstil förenlig med en sekulär kultur? Till detta kommer att Bosnien under kriget på Balkan 1992-95 i den muslimska världen blev en symbol för kampen mot islams fiender, och tusentals jihadister fylkades kring de bosniakiska fanorna.

Izetbegovic förvärrade konflikten. En centralfigur i den moderna bosniska historien var Alija Izetbegovic (1925-2003), som blev det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president efter krigsslutet 1995. http://www.nytimes.com/2003/10/20/world/alija-izetbegovic-muslim-who-led-bosnia-dies-at-78.html

2015 utkom i den bosniska huvudstaden Sarajevo en avslöjande bok om Izetbegovic, författad av Mustafa Cengic, som var informationsminister i Jugoslaviens sista federala regering. Boken, vars titel lyder Alija Izetbegovic: apokalypsens ryttare eller fredsängel?, blev en kontroversiell bästsäljare. Cengic driver tesen, att den senares styre gjorde Bosnien-Hercegovina till en islamistisk enpartistat med utbredd korruption och ekonomisk stagnation.

Författaren förnekar inte att Serbien och Kroatien genom sitt aggressiva beteende bar huvudansvaret för kriget 1992-95 men vidhåller, att Izetbegovic genom sitt handlande bidrog till att konflikten förvärrades. I och med att Alija Izetbegovic med en ideologi hämtad från Muslimska brödraskapet strävade efter att ge Bosnien-Hercegovina en bosniakisk identitet med islam som motor kunde han aldrig verka som en enande nationell kraft och som sådan leda landets muslimer (kallade bosniaker), katoliker (kroater) och ortodoxa kristna (serber).

Izetbegovic gjorde sig vidare under kriget beroende av Saudiarabien, Iran, Turkiet och muslimska frivilliga vilka begick övergrepp i centrala Bosnien och efter krigsslutet bidrog till ökad konflikt och instabilitet. Mustafa Cengic kritiserar i sin bok också Izetbegovic för att ha underlättat för bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic att begå den fruktansvärda massakern i Srebrenica 1995 genom att dra bort militära styrkor från området.

Över 8000 män och pojkar mördades och Mladic – med det föga smickrande tillnamnet ”Bosniens slaktare” – dömdes den 22 november 2017 till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EjzOJ/ratko-mladic-doms-till-livstids-fangelse

Politik och religion – en enhet. Alija Izetbegovics programskrift Den islamiska deklarationen författades redan 1970 men publicerades i Sarajevo först 1990. Här fastslogs att politik och religion skall utgöra en enhet med islam som centrum. En huvudpunkt var att en islamisk samhällsordning kan etableras endast i sådana länder där muslimerna är i majoritet.

Det långsiktiga målet är att upprätta en universell muslimsk gemenskap, en statsbildning omfattande alla världens muslimer. Innehållet i Den islamiska deklarationen liknar i mångt och mycket de tankar och idéer som presenterats av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och i någon mån även den mer radikale islamistiske ideologen Sayyid Qutb. Utmärkande för brödraskapets idéer är vidare kritik mot det islamiska prästerskapet och en betoning av lekmännens ansvar att utveckla islam.

Den ökände stormuftin av Jerusalem inspekterar en muslimsk SS-truppstyrka.

Brödraskapets idéer nådde Bosnien-Hercegovina på 1930-talet och resulterade i bildandet av organisationen Unga muslimer 1939. Dessa hade en antikommunistisk men också pronazistisk och antisemitisk hållning och välkomnade 1943 den beryktade stormuftin i Jerusalem, SS-officeren och Hitler-vännen Haj Amin Mohammed Effendi al-Husseini, till Sarajevo. Denne uppmanade de unga muslimerna att ansluta sig till den muslimska SS-division som etablerats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Efter kommunisternas maktövertagande i det enade Jugoslavien efter Andra världskrigets slut fortsatte Unga muslimer sin verksamhet i Sarajevo och andra bosniska städer liksom i Belgrad och Zagreb. De blir dock snart avslöjade, och många unga muslimer döms av den ateistiska jugoslaviska staten till långa fängelsestraff 1946-49. Fyra ledare avrättas och omkring 5000 utsätts för repressalier. Den unge Alija Izetbegovic döms till tre års fängelse och avlägger efter frigivningen en juristexamen på rekordtid.

Massakern i Srebrenica. Ungmuslimerna får nu alltmer karaktären av en konspirativ organisation av leninistisk typ. Medlemmarna förständigas att iaktta en strikt disciplin omfattande bland annat böner fem gånger om dagen, regelbunden fasta och avhållsamhet vad gäller alkohol och nöjesliv. De skall vidare undvika att ta kvinnor i hand och gå på ”blandade” fester.

Sedan Jugoslavien under ledning av den kroatiske kommunisten Josip Broz Tito brutit med Stalin och Sovjetunionen i början av 1950-talet utvecklas i landet en typ av kommunism/socialism som är öppnare än den som råder i det övriga Östeuropa, vilket gör att samhällslivet blir något friare och att delrepublikerna decentraliseras. Vad beträffar muslimerna förväntas dessa assimileras i det jugoslaviska samhället. Under 1970-talet, framhåller Kjell Magnusson i sin rapport, vitaliseras emellertid den muslimska rörelsen i Bosnien-Hercegovina med vissa moskéer som nav.

Denna utveckling leder fram till omfattande förföljelser mot muslimer och en ökänd rättegång som hölls 1983. Samtidigt ökar friheten i delrepublikerna Slovenien och Serbien. När Izetbegovic släpptes efter fem år i fängsligt förvar 1988 var Jugoslavien på väg mot sin upplösning. 1990 bildas SDA, Demokratiska aktionspartiet, ett politiskt parti för muslimer i Jugoslavien och andra som stödjer dess program och målsättning.

USAs ambassad i Sarajevo attackerades 2011 av en vilt skjutande jihadist.

Sommaren 1992 inleds det första Balkan-kriget med att serbiskbosniska trupper uppbackade av irreguljära serbiska styrkor går in i Bosnien-Hercegovina, vilket leder till att angriparna tar kontrollen över ett sammanhängande territorium vilket sträcker sig i en vid båge från östra till västra delarna av Bosnien. Kroaterna i Kroatien och Bosnien blandar sig i leken.

Hösten 1995, efter Srebrenica-massakern, besegrar de bosniska och kroatiska styrkorna med USAs och NATOs uppbackning de serbiska styrkorna. Kriget får ett slut med det så kallade Dayton-avtalet, som undertecknades av de stridande parterna i Paris den 19 december 1995. Krigshandlingar förekommer dock i olika delar på Balkan såsom Kosovo och Makedonien ända till 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_krigen

Polariseringen i det bosniska samhället har fortsatt efter krigsslutet. Antalet våldsbejakande islamister anses vara förhållandevis blygsamt, men terrordåd har förekommit då och då. 2010 respektive 2015 skedde mord på poliser i städerna Bugojno och Zvornik och 2011 attackerades USAs ambassad i Sarajevo. Personer som greps i samband med ambassadattacken visade sig ha kopplingar till islamister i Sverige och Danmark. https://www.sydsvenskan.se/2011-10-29/iskall-attack-mot-usas-ambassad

Drömmen om en islamisk ordning lever! En viktig gestalt inom det bosniska islamsamfundet – och det europeiska islam i stort – är Mustafa Ceric, född i Bosnien-Hercegovina 1952 men under flera år verksam i Chicago i USA. Efter hemkomsten till dåvarande Jugoslavien 1985 blev han imam i Zagreb och senare stormufti för hela Bosnien-Hercegovina. Han är för närvarande president i Bosniak World Congress samt ingår i rådet för Tony Blair Faith Foundation.

Ceric skrev 2006 ett manifest med rubriceringen A Declaration of European Muslims som tog sig an konflikten mellan de muslimska trosbekännarna och Europa. Enligt Mustafa Ceric bör muslimerna i Europa, icke minst för att undvika så kallad islamofobi, leva på ett rättskaffens sätt. Följande syftemål anges i Cerics deklaration:

1. Etablera islam i Europa. 2. Utveckla den muslimska gemenskapen så att den kan bli ekonomiskt oberoende. 3. Utveckla det islamiska skolväsendet i de europeiska länderna. 4. Engagera sig politiskt för att få in muslimska partier i de europeiska parlamenten. 5. Få till stånd en liberalisering av den europeiska invandringspolitiken. 6. Öppna för tillämpning av sharialagstiftning inom områden som familjerätt.

 

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun fick tillåtelse att bedriva böneutrop 2013: ett symptom på islamiseringen i det svenska samhället.

Det krävs inga högre mått av vare sig fantasi eller intelligens för att inse, att detta är precis vad som, i fullständig överensstämmelse med Muslimska brödraskapets idéer, i dag sker i Europa. Vad det sammanfattningsvis handlar om är att de europeiska muslimerna skall bevara sin kultur och få ett allt större inflytande i samhället för att slutligen ta över det helt.

Med andra ord: drömmen om en islamisk ordning är i högsta grad levande!  

Några personliga reflektioner om tiggeri

15 mars, 2018

Tecknaren Kalle Strokirks syn på det organiserade tiggeriet.

Jag har ibland fått frågan om jag brukar ge till tiggare. Jag brukar svara att det har hänt.

Låt mig dock först klargöra att jag aldrig har gett, aldrig ger och aldrig kommer att ge ekonomiska bidrag till de tiggare med rötter i Östeuropa som sitter på gator och/eller utanför affärer på i princip alla orter i hela Sverige. Detta därför att det här, såvitt jag förstår, utan undantag är fråga om organiserat tiggeri som styrs av kriminella ligor. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/05/22/det-organiserade-tiggeriet-ett-forsok-till-lagesbeskrivning/

Att det är på det viset avfärdades för ett par år sedan av AB-krönikören Anders Lindberg och andra megafoner för det politiskt korrekta som en storstadsmyt i stil med ”råttan i pizzan”. Jag tror inte att någon skulle använda en sådan terminologi i dag, när till och med sosseriet öppnat för ett möjligt tiggeriförbud. https://www.expressen.se/nyheter/stefan-lofven-oppnar-for-ett-tiggeriforbud/

Löfven har svängt om tiggeriet och öppnar för förbud.

De argument som Löfven, Beatrice Ask (M) och andra använt för att motivera ett tänkbart förbud mot tiggeri är i princip desamma som sedan flera års tid använts av Sverigedemokraterna: tiggeriet organiseras av kriminella ligor och människor som utnyttjas far illa. Den som använde sådana argument för bara något år sedan stämplades som pestsmittad. Tro dock inte att vare sig Anders Lindberg eller Stefan Löfven bett SD om ursäkt – det kommer heller aldrig att inträffa.

Innan tiggarinvasionen av östeuropeiska romer satte in för vid pass fem-sex år sedan förekom andra typer av tiggeri. Vanligt var att utländska tiggare gick runt på pendel- och tunnelbanetåg och lade ut inplastade kort där en snyfthistoria om att vederbörandes barn hade leukemi dukades upp. Dessa narrativ var i princip likalydande. Vad jag minns gav jag aldrig något bidrag till denna typ av tiggare.

Ett annat slags tiggare – eller bettlare som det ofta hette förr – var musikanter som plötsligt plockade fram dragspel, gitarrer, flöjter och till och med i något fall basfioler och ”förgyllde” resenärernas vardag. Ibland lät det ganska bra, i bland rent fördjävligt. Det hände dock att jag gav några kronor till sådana musikanter – jag tyckte nämligen att de, till skillnad från de passiva bettlarna, gjorde en aktiv insats för sina pengar.

Som sagt, jag skulle aldrig komma på tanken att skänka ens en krona till någon som sitter passivt utanför COOP eller ICA och hojtar ”Hej kompis” eller något annat och förväntar sig bidrag. Jag vet ju att merparten av pengarna går till deras bossar i den kriminella liga som styr dem och som högst troligt även ägnar sig åt människohandel, inbrott och droghantering. För mig är det en gåta att någon kan stödja sådan verksamhet. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/organiserat-tiggeri-avslojades-i-goteborg

För några år sedan skulle alla PK-medier – här Metro – med självaktning ”avslöja” myten om det av kriminella ligor organiserade tiggeriet.

Tiggare kan dessutom stundom vara kreativa och ägna sig åt sitt ”yrke” på olika näringsställen. När jag häromveckan beställda hämtmat på ett asiatiskt ställe i Södertälje fanns där en medelålders dam med en mycket aggressiv teknik. Hon antastade kunder med tillrop som ”Kompis, ge mig pengar” och uppfordrande blickar. Hon försökte givetvis också med mig, men när jag sa att ”Jag är inte din kompis” tröttnade hon och såg förnärmad ut.

Det var dock bara runt en vecka sedan jag förbarmade mig över en tiggare. Det var en äldre gentleman med finskt påbrå som närmade sig mig och frankt bad om ”några kronor” så att han kunde få ihop till en starköl. Mannen i fråga var vad jag kunde se nykter, hel och ren och dessutom avväpnande ärlig varför jag föll till föga.

Jag törs dessutom garantera att han inte ingick i något organiserat, kriminellt nätverk.

 

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/