Mugabes fall komisk succé i Zimbabwe

 

 ”Kamrat Bob föll INTE, han bara nedsteg till jorden med hög hastighet.”

http://www.theguardian.com/world/2015/feb/05/mugabe-falls-comedy-memes-of-zimbabwes-president-viral?CMP=share_btn_

Ibland behövs det inte mycket för att normalt föga uppskattade förtryckare skall bli populära, även om det inte alltid sker på ett sätt som de själva skulle ha önskat…

Så skedde med snart 91-årige Robert Mugabe, när han ramlade i en trappa utanför Harares flygplats den 5 februari efter att ha talat till en grupp anhängare. Mugabe var premiärminister i Zimbabwe 1980-87 och har därefter varit en alltmer diktatorisk president i detta en gång hoppingivande afrikanska land.

 ”Mugabefallen.”

När Mugabe nästan lyckats ta sig ner för trappan ramlar han utan förvarning inför det samlade pressuppbådet. Fotograferna och filmarna jobbade förstås för högtryck, och trots att den ökänt brutala polisen lyckades få några fotografer att radera sina foton förmådde man inte hindra händelsen att spridas som en ”viral” löpeld på nätet

Via länken överst återger den brittiska tidningen Guardian en kort filmsnutt som speglar händelsen.

Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gäller att klippa in bilden av den fallande diktatorn i en mängd olika sammanhang, varav några exempel återges på denna blogg.

Kanske förebådar Mugabes fall i trappan hans fall från makten?

Robert Mugabe föddes på en kristen missionsstation nära dåvarande huvudstaden Salisbury (senare namnändrad till Harare) i Sydrhodesia den 21 februari 1924. 1965 utropade premiärminister Ian Smith (1919-2007) Sydrhodesia till det självständiga Rhodesia, som på våra breddgrader väl är mest känt för en Davis Cup-match i Båstad 1968 /fotnot/som den samlade vänsterpöbeln lyckades stoppa:

http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A5stadskravallerna

Efter ett kort övergångsskede, med den demokratiske biskopen Abel Musorewa (1925-2010) som premiärminister efter de första fria valen i det så kallade Rhodesia-Zimbabwe 1979, inledde vänsterrörelserna ZAPU ledd av Joshua Nkomo (1917-99) och Mugabes ZANU ett framgångsrikt gerillakrig mot det valda styret. De båda partierna slogs senare samman till Zanu-PF med Mugabe som ledare.

 Abel Muzorewa: Rhodesia-Zimbabwes förste premiärminister.

Robert Mugabe blev premiärminister 1980 och hade snart manövrerat ut sin forna vapenbroder Joshua Nkomo. 1987 valdes Mugabe till Zimbabwes president, en maktställning han sedan dess lyckats behålla.

De första tio åren tillskansade sig det självständiga Zimbabwe ett rykte som en afrikansk framgångssaga. Mugabe ansågs ha ägnat sig åt en politik av försoning och lyckades bra även med ekonomin. 1991-2000 följde emellertid en nedgång både ekonomiskt och i fråga om respekten för mänskliga rättigheter, och människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch riktade allt oftare förödande kritik mot Mugabes styre. ”Var är Zimbabwes huvudstad (capital=huvudstad)? På ett schweiziskt bankkonto.” På bilden Robert Mugabe och hans hustru Grace Mugabe, som enligt uppgifter vill efterträda maken som president.

Sistnämnda tendens har förstärkts sedan år 2000 och Robert Mugabe har blivit en allt mer självsvåldig och bisarr diktator, som inom ramen för en brutal ”jordreform” ytterligare underminerat landets redan katastrofala ekonomi genom att frånta vita farmägare deras egendomar. Den mäktiga grannen Sydafrika, som liksom Zimbabwe alltmer urartat sedan ANCs maktövertagande 1994, har inte gjort någonting för att få stopp på Mugabes tokigheter.

Jag brukar normalt vare sig skratta åt eller skämta om åldringar som står på öronen, men i fallet Robert Mugabe gör jag ett undantag. Han är trots allt en av samtidens mest motbjudande envåldshärskare som håller sig kvar vid makten genom våld och terror mot betydande delar av sin egen befolkning och lever ett luxuöst palatsliv medan folket svälter och lider.

Om samma folk kan finna litet oskyldigt nöje i att skratta åt Mugabes låt vara högst tillfälliga fall unnar jag det så gärna detta!

 Båstadskravallerna den 3 maj 1968: vänsterpöbeln i högform.

Fotnot: Efter de så kallade Båstadskravallerna den 3 maj 1968 spelades matchen Sverige-Rhodesia i Bandol på Franska Rivieran. Den slutade med svensk seger med 4-1. Sverige ställde upp med Ove Bengtson och Hans Nerell, Rhodesia med Adrian Bey och Frank Salomon. Matchen spelades inför tomma läktare så när som på ditkommenderad polis.

Svenska artister (XI): Eddie Meduza

Eddie Meduza (1948-2002) i stöten.

Det finns väl egentligen bara en svensk artist som kan jämföras med Eddie Meduza när det gäller skandaler. Det är Johnny Bode (se avsnitt IV i denna bloggserie om svenska artister).

Den ofantligt produktive Eddie Meduza släppte under sin mer än 30 år långa karriär 40 album, 50 kassetter och skrev drygt 900 låtar och sketcher. Bland alla mer eller mindre bisarra alster om sex, sprit och hålligång finns faktiskt också ett och annat mera seriöst bidrag. Meduzas framtoning ledde till att han kom att kallas ”raggarnas kung” och att hans musik fortfarande uppskattas framgår av de ganska talrika hemsidor som ägnas hans minne och verk.

Länken nedan går till en av dessa:

http://www.eddiemeduza.se/

Eddie Meduza föddes som Errol Leonard Norstedt i göteborgska Örgryte den 17 juni 1948. Han avled i sitt hem i Nöbbele utanför Växjö den 17 januari 2002 efter ett hektiskt och självförbrännande leverne. Föräldrarna hette Stig Norstedt och Mary Persson vilka separerade 1952. Därefter hade unge Errol två styvfäder. Uppväxten var problematisk. I hemmet förekom såväl våldsamma inslag som mycket alkohol. Vid 13 års ålder hade Errol bott på 30 olika ställen i företrädesvis Småland och Västergötland. I skolan blev han mobbad.

Vid 15 års ålder började Errol spela gitarr och det visade sig att han var mycket musikalisk. Han trakterade under sin karriär  även elbas, saxofon, klaviaturinstrument och piano. På 1960-talet var han med i flera band. 1975 utkom den första egna skivan som kort och gott hette ”Errol”. Den floppade dock rejält. Härefter började Errol Norstedt profilera sig som galning och kallade sig E. Hitler. Sitt band kallade han först Luftwaffe men bytte namn till det något mindre kontroversiella Luftkaffe. Musikkassetterna sålde han på postorder via tidningsannonser.

Errol Norstedt hade dock en annan och mer konventionell sida som gjorde att han skrev låtar till dans- och svensktoppsband såsom Streaplers och Trio me´Bumba. Förutom de burleska och grovkorniga låtar han skulle bli legendarisk för gjorde han mer traditionell rockmusik med engelska texter och även ett tämligen seriöst svenskt nummer med titeln ”Gasen i botten”:

http://www.youtube.com/watch?v=RjjbC0ny5CM

Idén till artistnamnet Eddie Meduza fick Norstedt genom ett naturprogram på TV som handlade om maneter. 1979 kontaktades han av CBS Records och gjorde ett album med namnet ”Eddie Meduza and the Roaring Cadillacs”. Det blev en omedelbar succé. I bandet ingick en ung gitarrist som hette John Norum (född i Norge 1964) som blivit mest känd som medlem i de svenska hårdrockshjältarna Europe. Parallellt med Meduza-karriären fortsatte Norstedt med E. Hitler-stuket.

Han började med tiden titta allt djupare i glaset vilket ledde till svåra alkoholproblem. Det kan väl därför sägas vara stilenligt att en av hans absolut största hits heter ”Mera brännvin”:

http://www.youtube.com/watch?v=_xXez5YyTow

Denna låt är delvis en drift med Centerpartiets på sin tid omtalade riksdagsman, nykterhetsivraren Torsten Bengtson, vilken eljest är mest bekant för sin prilliga motion om att släppa alla burfåglar fria och för att vara far till tennisspelaren Ove Bengtson.

Genom sina låtar och sin provocerande, krovkorniga framtoning kom den så kallade motorburna ungdomen att sluta honom till sin barm. Till de absoluta favoriterna hörde onekligen  ”Punkjävlar” som tar heder och ära av Johnny Rotten i Sex Pistols liksom alla andra punkare:

http://www.youtube.com/watch?v=Cl3hMgLuONY

1981 åkte Eddie Meduza dit för rattfylla och dömdes till en månads fängelse. Efter bara fyra dagar på Skänningeanstalten fejkade Meduza dock ett nervsammanbrott och fick tillbringa resten av tiden på en klinik i Falköping. Varför en mentalklinik skulle vara att föredra framför en bekväm svensk fångvårdsanstalt vet väl bara Meduza själv.

John Norum – Europe och Roaring Cadillacs.

1993 kollapsade Eddie Meduza under en turné med ”Svullo” (Micke Dubois, 1959-2005) och fördes till sjukhus. Den medicinska expertisen konstaterade att han led av förstorat hjärta. Incidenten blev en väckarklocka för Meduza som nu slutade dricka och började träna. Han återföll dock i missbruket och avled i hjärtinfarkt den 17 januari 2002.

Hans sista ord uppges ha varit:

Hur fan stoppar man det här nu då?

Det som i mitt tycke ger ett försonande skimmer åt Meduzas stundom ytterst vulgära och grova texter är en sorts självironisk ”glimten i ögat” som är rätt avväpnande. Det gäller även de gånger denne artist excellerade i låtar med sexuella motiv som här i ”Runke Ball”.

http://www.youtube.com/watch?v=ODEfxXVLFdo

Jag vet inte mycket om Eddie Meduzas politiska åskådning, men att han inte uppskattade Socialdemokraterna särskilt mycket framgår av ”Såssialdemokraterna”. Möjligen hade detta delvis att göra med att han ständigt tycks ha haft kronofogden efter sig under S maktinnehav.

http://www.youtube.com/watch?v=P-HVOhn6bMQ

Eddie Meduza fick under sin 53-åriga levnad tre barn med lika många kvinnor: Anders Norstedt (född 1971) med Rosie Welander, Linda Norstedt (född 1988) med Hanne Mikkelsen och Erik Norstedt (född 1997) med Leila Bergendahl. Efter hans död spreds askan i sjön Åsnen i Kronobergs län, Smålands näst största sjö. Detta skedde för övrigt innan tillstånd för detta hade inkommit från myndigheterna.

Här, i sjön Åsnen, spreds Eddie Meduzas aska.

Bilden av Eddie Meduza blir inte fullständig om inte tar med i beräkningen att han innerst inne var en troende människa med Jesus som förebild. Han trodde på ett liv efter döden, och änkan Leila Bergendahl har uppgivit att hon har daglig kontakt med den framlidne maken som brukar hjälpa henne tillrätta med vardagliga saker.

När Eddie dog uppgick hans banktillgångar till 389 kronor. Skatteskulderna var 600 000. De efterlevande skall dock inte ha behövt oroa sig särskilt mycket då hans musik har sålt guld efter frånfället för elva år sedan.

Meduzas/Norstedts tro – som bland annat gjorde att han kände skam för vissa av sina låttexter – framgår icke minst i den kritikerrosade dokumentärfilmen ”Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza” som visades i SVT den 3 februari 2010. Här följer en trailer om filmen:

http://www.youtube.com/watch?v=IfsR9S9hqp8

Eddie Meduza är inte längre med oss men hans musik lever vidare med obändig kraft och energi – det är bara att lyssna och njuta!

Stefan Hanna och andra centerstollar

 Stefan Hanna (C).

Centerpartistiska kommunalrådet Stefan Hanna i Uppsala förvaltar en gammal god centertradition med sina vid det här laget beryktade blogginlägg om att överviktiga bör straffbeskattas, bidragsfuskare kläs ut i hyenadräkt offentligt och att Lars Vilks inte skall omfattas av yttrandefriheten.

På 1960- och 1970-talet kallades Centerns Ungdomsförbund (CUF) inte utan skäl för ”Åsa-Nisse-marxister” till följd av sin desperata strävan att framstå som så radikalt som möjligt och därvidlag prisade kommunistiska potentater såsom Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro.

Nisse i Knohult (C).

En riktigt stollig ung centerpolitiker hette Rune Lanestrand och stod närmast till vänster om dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna. Lanestrand (född 1938) är näppeligen mindre stollig nu – han har under senare år exempelvis hävdat att västvärldens krig mot terrorismen blott är en förevändning för att komma åt oljan. Den uppmärksamme kan vidare studera  hur han alltfort ojar sig i spalterna över än det ena, än det andra, stundom till synes med Nisse i Knohult som inspirationskälla. Han är dock inte längre centerpartist.

 Rune Lanestrand (C).

En annan berömdhet i Centerpartiet var Torsten Bengtson (1914-98), som var påtänkt som riksdagens talman för det fall de borgerliga skulle lyckas besegra sossarna och komma till regeringsmakten. Bengtson, för övrigt pappa till den på sin tid uppmärksammade tennisspelaren Ove Bengtson, gjorde dock bort sig med besked då han i riksdagen motionerade om att alla burfåglar borde släppas fria. Följden blev att den borgerliga treklöver – Centern, Folkpartiet, Moderaterna – som bildade regering 1976 med Thorbjörn Fälldin som statsminister lät Ingemund Bengtsson (S) fortsätta som talman. Bengtson fick härefter heta ”Pippi-Bengtson.”

 Det är inte bekant vad denna pippi ansåg om Bengtsons (C) förslag att släppa den fri.

Det är mot denna bakgrund helt stilenligt att nuvarande centerledaren, statsrådet Maud Olofsson, på fullt allvar föreslår att elever skall tillåtas sätta betyg på sina lärare, precis som om denna hårt prövade yrkeskår inte har tillräckligt med bekymmer redan. Om Olofsson får som hon vill skall  lärarna alltså bli måltavlor för elevernas hämndbegär när de vill klämma åt en lärare som de tycker har varit besvärlig och kanske rentav avkrävt snorungarna kunskaper.

 Maud Olofsson (C).

Centern är slutligen också det krympande parti för vars räkning Tage Gripenstam i Södertälje krävt bögflaggning på kommunens flaggstänger i samband med den så kallade Pridefestivalen. Något som kommunens starke man, Anders Lago (S), hitintills förnuftigt nog satt stopp för.

 Tage Gripenstam (C).