EUs utrikeschef: ”Islam har en plats i Europa”

 Federica Mogherini är minst lika glad som den iranska delegationen sedan kärnvapenavtalet med skurkstaten Iran förhandlats fram.

När IS-terrorister mördade ett 30-tal personer i Bryssel nyligen befann sig den Europeiska unionens ”höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik” – i dagligt tal ”EUs utrikesminister” – Federica Mogherini på en pressträff i Jordaniens huvudstad Amman.

Efter att kort tid före pressträffen ha ha fått beskedet om massakrerna i Bryssel tvingades Mogherini avbryta sitt framträdande tillsammans med Jordaniens utrikesminister Nasser Joudeh – hon föll i gråt, gav Joudeh en kort kram och sprang därefter ut från pressträffen: http://www.jpost.com/International/VIDEO-EU-foreign-policy-chief-Mogherini-breaks-down-over-Brussels-attacks-448879

En mänsklig reaktion som inte bör ligga Mogherini till last, kan tyckas. Skall inte politiker också få visa känslor? Det är bara det att EUs italienska ”utrikesminister” förefaller ha ett tämligen selektivt känsloliv.

När människor dör i hjärtat av Europa som en följd av islamistisk terror går det bra att låta tårarna flöda, men när samma typ av krafter mördar israeler på måfå – som skett i en våg av blodiga attentat i Israel sedan i höstas – trillar inga tårar nerför Mogherinis kinder. På sin höjd uppmanar hon då ”båda sidor” att iakttaga ”återhållsamhet och lugn” och att inte vidtaga några ”oproportionerliga” aktioner. Vi har hört samma banala klyschor förut, bland annat från vår egen utrikesminister Margot Wallström.  http://eeas.europa.eu/statements-eeas/2015/151011_02_en.htm

Federica Mogherini, född 1973, hade varit Italiens utrikesminister i knappt ett år när hon efterträdde baronsessan Cathrine Ashton av Uppholland i Hertfordshire som EUs utrikes- och säkerhetspolitiskt ansvariga den 31 oktober 2014. Ashton i sin tur hade tillträtt denna genom Lissabonfördraget nyskapade post i december 2009.

 Mogherini på samma bild som bland andra sin företräderska, lady Ashton, och Sveriges Carl Bildt.

Ashton, med ett förflutet i Tony Blairs Labour-ministär och i det brittiska överhuset och som för övrigt är gift med det brittiska opinionsinstitutet You Govs president Peter Kellner, fick under sin femårsperiod i EU-ämbetet vidkännas såväl ris som ros. Ett omdöme löd så: ”Frånvarande. Och även när hon är närvarande finns där en känsla av frånvaro.” http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/10971640/Farewell-Lady-Ashton-EUs-absent-foreign-minister-prepares-to-leave-for-good.html

Den 17 år yngre Federica Mogherini inledde sin aktiva bana inom politiken genom medlemskap i den italienska Kommunistiska ungdomsfederationen 1988-96 och gick över till Vänsterungdom efter kommunistpartiets upplösning och omvandling till ett socialdemokratiskt parti.

Utbildad statvetare var Mogherini från 2000-talets början sysselsatt med internationella frågor och anslöt sig till det italienska Demokratiska partiet (DP) vid dess bildande 2007. Hon kom då att ingå i partigrundaren Walter Veltronis stab. Så småningom blev hon parlamentariker och den 22 februari 2014 således utrikesminister i Matteo Renzis center-vänsterregering.

Som så många andra vänsteranhängare i vår tid har Federica Mogherini sedan ungdomen sympatiserat med palestinaaraberna i konflikten med Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel. En tidig idol var PLO-ledaren och terrorstrategen Yassir Arafat.

När Mogherini kort efter sitt tillträde som EUs högsta utrikesansvariga besökte FN-faciliteter i Gaza i november 2014 strax efter det senaste kriget mellan Israel och den islamistiska terrorrörelsen Hamas – som kostade 2140 människor livet – utlät hon sig på följande sätt: ”Vi behöver en palestinsk stat – det är det slutliga målet och det är hela den Europeiska unionens position.”   

 Fatahungdomar, sedan barnsben hjärntvättade att hata judar, gör hitlerhälsning.

Sådana uttalanden river naturligtvis ner applådåskor från det hopplöst anti-israeliska FN och den svenska S-MP-regeringen med dess bagage från Palme-åren. Däremot är de illavarslande för alla som är bekymrade över att det enda som den Palestinska myndigheten och den papperskonstruktion som skall föreställa en palestinsk enhetsregering verkligen tycks behärska någorlunda väl är våld och terror i form av exempelvis raketbeskjutningar och bestialiska knivdåd riktade huvudsakligen mot den israeliska civilbefolkningen. http://www.dw.com/en/eu-foreign-affairs-chief-mogherini-calls-for-palestinian-state/a-18048838

Mogherini har vidare varit en av de pådrivande krafterna när det gällt att säkra kärnvapenavtalet mellan den islamistiska skurkstaten Iran och de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) samt Tyskland och EU, som började implementeras den 16 januari i år i form av hävda Iran-sanktioner.

När Iran satte igång med robottester som icke minst upprörde Israel, hävdade Mogherini att testerna, trots att hon erkände att de kunde framkalla spänningar i regionen, inte bröt mot det nyss ingångna kärnvapenavtalet. http://theiranproject.com/blog/2016/03/15/iran-missile-tests-dont-violate-nuclear-agreement-eu-says/

Iranavtalet har hälsats med stor tillfredsställelse av den EU-byråkrati som Federica Mogherini är en hög representant för men emottagits betydligt mer skeptiskt i Israel, där premiärminister Benjamin Netanyahu menar att det utgör ”ett historiskt misstag”. Avtalsskeptikerna anser att Iran mycket väl kan framställa kärnvapen trots avtalet, även om det kanske tar aningen längre tid. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Det som går som en röd tråd i Mogherinis internationella utsyn är hennes grundläggande känslomässiga sympatier för islam och för dess påstådda plats i den europeiska historien: ”Islam håller en plats i våra västerländska källor. Islam tillhör Europa. Det håller en plats i Europas historia, i vår kultur, i vår mat och – vad som betyder mest – i Europas samtid och framtid. Tyck om det eller inte, detta är verkligheten.”   

David Pryce-Jones, kolumnist i National Reviews nätupplaga, håller inte med om detta. Han träffar huvudet på spiken när han framhåller: ”I sobra fakta har islams tillbakahållande, från slaget vid Tours och Konstantinopels fall ända fram till 9/11, under århundraden varit en stående aspekt av västerländsk historia. Och exakt vilken är islams plats i vår kultur? http://www.nationalreview.com/corner/421060/eu-official-idea-clash-between-islam-and-west-has-misled-our-policies-david-pryce

 Mogherini anser att islam har en plats i väst.

Detta är onekligen en berättigad fråga, som jag inte kan se att Federica Mogherini har tillstymmelsen till svar på. Det faktum att några av våra maträtter bär arabisk prägel kan under alla omständigheter knappast vara skäl nog att välkomna underkastelsens ideologi (islam betyder som bekant just ”underkastelse”) med de öppna armar Mogherini förespråkar. Än mindre dess förnedrande kvinnosyn, dess barbariska sharialagstiftning och dess massiva intolerans.

Det är slutligen upprörande att Mogherini kan tala om ”hela den Europeiska unionens position” när hon som ovan berör det föregivna behovet av en palestinsk stat, trots att en sådan aldrig existerat i världshistorien och trots palestinaarabernas oförmåga att kontrollera sina gränser.

EU består av 28 nationer vilka var och en har en egen utrikespolitik, och det är ingenting annat än hybris – om EUs utrikestaleskvinna är bekant med denna term från den europeiska civilisationens vagga – att tala om en gemensam utrikespolitik för EU. Framförallt vore det upprörande om ett samlat Europa skulle fördöma Islamiska statens islamistiska terror i Bryssel och på andra platser men ursäktar samma slags terror när den utövas av palestinaaraberna mot Mellanösterns enda demokrati.

Tankepolisen: en realitet när oikofobin råder

Predikanten Tony Miano greps när han talade om sexuella synder i tankepolisens England.

http://www.telegraph.co.uk/news/religion/10159420/Christian-arrested-for-calling-homosexuality-a-sin-warns-of-real-life-thought-police.html

Den 49-årige predikanten Tony Miano hade nyligen en omskakande upplevelse efter att ha hållit en gatupredikan i London. Han greps av polis, förhördes därefter i sex timmar på en polisstation om sin tro innan han släpptes ur den cell han placerats i. Länken ovan går till en artikel i The Telegraph om händelsen inklusive en kort video från Mianos predikan.

Någon i publiken hade tagit anstöt när Miano i sin predikan tagit upp ett bibelställe hämtat ur Första tessalonikerbrevets fjärde kapitel, där det talas om otuktssynder:

Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att avhålla eder från otukt…

Att tala om synd och otukt är inte något som går spårlöst förbi i ett samhälle som är impregnerat med sekulär politisk korrekthet. Särskilt inte när man som Tony Miano nämner homosexualitet bland andra sexuella synder. Det fick den svenske pastorn Åke Green erfara när han för några år sedan ställdes inför rätta efter att i en predikan ha fördömt homosexuella handlingar utifrån Bibelns budskap.

Pastor Åke Green åtalades men frikändes när han redovisade Bibelns syn på homosexuella handlingar.

Miano har ett förflutet som biträdande sheriff i Los Angeles county i USA men lämnade sitt jobb för två år sedan för att bli kristen predikant på heltid. Miano menade efter sitt frisläppande att vad han kallade ”tankepolisen” blivit en realitet i dagens västerländska samhälle. Den obekväme predikanten greps med stöd av den kontroversiella Public Order Act, vilken förbjuder ”förolämpande” ord eller uppträdande.

Att varna för bibliska synder är uppenbarligen oerhört förolämpande i somligas ögon.

Det engelska Överhuset har nyligen avskaffat klausulen i fråga efter en omfattande kampanj för yttrandefrihet, men detta hade ännu ej trätt i kraft då Miano greps utanför ett shoppingcenter i Wimbledon i sydvästra London.

Miano citeras på följande sätt i The Telegraph den 4 juli:

Det förvånade mig att här i landet som producerat Magna Carta att en i övrigt laglydig person kunde förlora sin frihet därför att en person tog anstöt av innehållet i mitt tal.

Miano menar att Storbritannien likaväl som andra länder befinner sig på ett sluttande plan när det gäller en yttrandefrihet som alltmer eroderas. Det är inte ett dugg bättre i Sverige. Exemplet Åke green har nämnts ovan. Ett exempel från min egen fatabur är att Telgekuriren, en SD närstående tidning som delas ut till samtliga hushåll i Södertälje kommun som jag är chefredaktör och ansvarig utgivare för, ett par gånger anmälts för lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” därför att tidningen tagit upp det hot vi anser att den fortgående islamiseringen utgör.

Anhängare av islam demonstrerar sin syn på frihet.

Artiklarna som behandlat detta ämne har varit väl underbyggda och beledsagats av en mängd källhänvisningar, men icke desto mindre anser vissa personer att det får vara någon måtta på yttrandefriheten – alltför kontroversiella och/eller politiskt inkorrekta ämnen skall enligt deras uppfattning ej få behandlas.

Jag är slutligen ganska säker på, att om Miano varit en muslimsk i stället för kristen predikant och brännmärkt bögeriet – som är belagt med dödsstraff i exempelvis Iran – så hade ingen sagt något. Då hade toleransen varit stor gentemot den ”kulturella kontexten” som det så fint brukar heta om barbariska inslag i för västerlandet främmande kulturer, när oikofobin (skräck för det egna) sitter i högsätet.

Fotnot: Magna Carta (eller Charta) var ett avtal som ingicks 1215 mellan konungen Johan utan land och adeln och prästerskapet. Avtalet anses ligga till grund för Englands parlament samt senare tiders lagar och statuter om mänskliga fri- och rättigheter.