Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.

En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

”Je suis Charlie Martel” – något om muslimernas betvingare

 

 Målningen ”Bataille de Poitiers” av Charles de Steuben.

I samband med att slagordet ”Je suis Charlie Hebdo” spreds över världen efter jemenitiska al-Qaidas massaker på den franska satirtidningens redaktion i Paris dök det även upp en variant med lydelsen: ”Je suis Charlie Martel”. Alltså ”jag är Kalle Martell”.

För alla som kanske inte är så bekanta med denna gestalt ur den europeiska historiens gryning – alltså den frankiske fursten Karl Martell (Hammaren) – följer nedan en rekapitulation av vad denne uträttade i kampen mot de muslimska erövrare, som vid denna tid hade lagt beslag på Spanien och smidde planer på att lägga hela Europa under sig. Precis som det i dag fantiseras om att Islamiska staten (IS) en dag skall göra.

En av dem som fullt och fast tror på att IS kommer att erövra Europa är den tyske islamkonvertiten och IS-terroristen Christian Emde, som i ett reportage har följande att säga: ”We will some day conquer Europe. We don´t just want to. We will. And we are sure about that.”

https://themuslimissue.wordpress.com/2015/01/15/german-jihadist-says-isis-will-conquer-europe/   

 En konstnärs förslag på hur Charles Martel möjligen tedde sig.

Enligt Emde kommer IS i överenstämmelse med Koranens bud att tillåta judar och kristna att existera, förutsatt att dessa erlägger en särskild skyddsskatt. I annat fall kommer de att dödas. IS, som bekänner sig till sunniislam, är betydligt mer oförsonligt inställt till shiamuslimer. Dessa kommer att dödas om de inte gör avbön från sin tro, vilken enligt IS är av kätterskt slag.

Karl Martell (686-741) var son till den merovingiske härskaren Pippin av Heristal och dennes älskarinna Alpheid och betraktades därmed som oäkting. Detta hindrade honom inte från att väljas till major domus (rikshovmästare), en titel motsvarande den svenska jarl, i det frankiska riket vars gränser var flytande men som under 400-700-talet omfattande områden i dagens Frankrike, Tyskland och Belgien.

Merovingerna, som av någon anledning gick under benämningen ”de långhåriga krigarna”, härstammade från Toxandria i dagens Belgien och det franska departementet Nord-Pas-de-Calais. Namnet merovinger kommer från Merovech, som var ledare för de saliska frankerna omkring år 450. Första gången merovingerna dyker upp i historien är dock i och med Childerik I:s (437-482) segrar mot visigoter, saxare och alemaner.

Childeriks son Klodvig (466-511) utökade det merovingiska riket med att lägga Gallien norr om floden Loire under sig 486. År 498 antog Klodvig kristendomen som religion för sitt rike, och 507 besegrade han i spetsen för en här visigoterna vid slaget i Vouillé. Efter Klodvigs död delades Frankerriket enligt tidens sed mellan hans fyra söner.

 Karl Martells gravsarkofag i Saint Denis-katedralen i Frankrike.

Karl Martell (franska Charles Martel) föddes i Herstal i dagens Belgien. Som nämnts ovan valdes han till major domus, styrde sitt rike som en konung och titulerade sig själv ”frankernas furste”. Oavsett titulatur styrde han över de tre frankiska delrikena Austrasien, Neustrasien och Burgund.

Hans främsta bedrift var segern över de så kallade saracenerna (arabiska muslimer) i slaget vid Poitiers i oktober 732 – egentligen på en plats mellan Poitiers och Tours i Loiredalen – varvid saracenerna, som tidigare erövrat Iberien (Spanien), kunde hindras från att expandera in i västra Europa. Martells insats var en hjälpaktion till förmån för hertig (en del har kallat honom kung) Eudes av Aquitanien, vars trupper efter tidigare segrar hade besegrats av saracenerna vid Bourdeaux, som sedan plundrats. Som villkor för hjälpen krävde Karl att Eudes skulle underställa sig frankisk överhöghet.

Martell – namnet, som betyder Hammaren, började inte användas förrän efter hans död – ställde här en styrka av oklar numerär på benen mot en saracensk armé från det muslimska riket Al-Andalus i Spanien under ledning av emiren Abd ar-Rahman ibn Abu Allah. Möjligen var saracenerna ute efter att plundra katedralen i Tours på dess rikedomar. Uppgifterna om de båda arméernas storlek varierar. Således har det angetts att Karl Martells mannar uppgick från allt mellan 6000 och 80 000, medan uppgifterna om storleken på emirens armé har pendlat från 20 000 till 80 000.

Om utgången av slaget finns dock inga divergerande meningar. Sedan de båda härarna stått i stort sett overksamma i sex dagar och på sin höjd ägnat sig åt smärre skärmytslingar, satte stridigheterna i gång på den sjunde dagen och varade i en dag enligt frankiska och två dagar enligt arabiska källor. Emiren dödades sedan den stridsgruppering han befunnit sig i omringats av frankiska trupper. Därefter flydde saracenerna tillbaka till sitt läger, varifrån de retirerade under den efterföljande natten.

Karl Martells insatser när det gällde att bekämpa invaderande muslimska styrkor var dock inte över. Han fortsatte att jaga dessa ur Frankerriket de påföljande åren vid drabbningar kring floderna Berre och Narbonne. Martell ses av tradition i Frankrike som en nationalhjälte i klass med Jeanne D´Arc och har även blivit en viktig symbolgestalt i dagens motstånd mot den tilltagande islamiseringen av det franska samhället.

Mer om detta via nedanstående länk till tidskriften Populär historia:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/poitiers-omstridd-symbol/

Den brittiske historikern Edward Gibbon (1737-94) ansåg att slaget vid Poitiers var av helt avgörande betydelse för Europas framtid, emedan de muslimska horderna enkelt skulle ha kunnat avancera norrut om Karl Martell fallit. Gibbon beskrev med fasa hur, om det inte varit för Karl Martell, studenterna i Oxford i tidernas fullbordan kunde ha tvingats studera Koranen. Senare har det av andra historiker anförts att betydelsen av slaget vid Poitiers har kraftigt överdrivits, och att detta var endast en i raden av drabbningar mellan kristna och saracener.

Slaget mellan Tour och Poitiers – den exakta platsen har inte kunnat klarläggas – medförde heller inte att den förlorande hären förintades. Den övergick sedan till att härja i Provence i stället. Några erövringar norr om Spanien gjorde dock inte muslimerna bortsett från några mindre betydande platser i Pyrenéerna. Muslimerna regerade i Spanien mellan åren 711 och 1492 då de sista morerna, som de också kallades, tvingades fly landet.

Om Karl Martell kan det slutligen sägas, att han lade grunden till det karolingiska kejsarriket, som såg sin höjdpunkt då sonsonen Karl den store kröntes till romersk kejsare av påven Leo III i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800. Karl den stores Frankerrike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland, norra Italien, Schweiz samt Österrike.

 En konstnärlig framställning av slaget vid Wien 1683.

Närmare tusen år senare stod ett annat slag som hejdade muslimsk framryckning i Europa. Mehmet IV, sultanen i det Osmanska eller Ottomanska riket, satsade 1682 allt på ett kort i syfte att erövra Österrikes huvudstad Wien. Under maj till september 1683 belägrades Wien av osmanska styrkor om cirka 150 000 man från Turkiet, Ungern, Albanien, Bosnien, Grekland och Krim. Efter desperata rop på hjälp från det inneslutna Wien skickade kungen av Polen, Johan III Sobieski, en polsk-tysk styrka om 70 000 soldater till Wiens undsättning.

Denna styrka ställdes den 12 september mot en osmansk armé anförd av den albanske storvesiren Kara Mustafa. Striden avgjordes sedan Sobieski mot osmanerna skickat iväg tidernas största kavallerichock omfattande 20 000 ryttare och 3000 polska lansiärer. Den osmanska armén flydde hals över huvud och Wien var räddat. Wien hade även 1529 angripits av osmanska trupper men också då kunnat rida ut stormen.

Vid freden i Karlowitz 1699 tvingades Osmanska riket avträda Ungern, Slavonien och Transsylvanien till Österrike.

Bortsett från Islamiska statens optimistiska planer på att erövra Europa med militära medel, står vår världsdel inför en sedan åtskilliga år tillbaka pågående invasion av annat slag som möjliggjorts genom Europeiska unionens (EU) så kallade öppna gränser. Den tilltagande islamiseringen flyttar hela tiden fram gränserna för vad som kan anses vara acceptabla inslag i de europeiska ländernas kulturer.

Det är självklart att krav på religiös särbehandling av muslimska trosbekännare, inklusive förbud mot missfirmelse av profeten Muhammed, leder till slitningar mellan muslimer och alla andra religioner som är avsevärt mer toleranta än islam. Islamsk teori såväl som praktik rimmar dessutom väldigt illa med hävdvunnen västerländsk demokrati och yttrandefrihet.

 En växande antisemitism är frukten av den moderna muslimska invasionen.

En ovedersäglig följd av nämnda invasion genom immigration är slutligen också en ökande antisemitism 70 år efter Andra världskrigets och Förintelsens slut.

Vetenskapen närmar sig Gud – eller?

http://www.wsj.com/articles/eric-metaxas-science-increasingly-makes-the-case-for-god-1419544568

Vetetenskap och religion brukar ofta anges som varandras motsatser. Men måste det vara så? Inte om man får tro Eric Metaxas i en artikel i The Wall Street Journal den 25 december 2014. Läs och begrunda hela artikeln via länken överst.

 Nietzsche hade fel: Gud lever och har hälsan.

Artikeln, med rubriceringen ”Science Increasingly Makes the Case for God”, inleder med att hänvisa till en huvudartikel i den amerikanska tidskriften Time i maj 1966 med rubriken ”Is God Dead?” Sistnämnda mening hänsyftar på ett känt citat av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) ur dennes verk Also sprach Zarathustra; Nietzsche avskydde den ”veka” kristendomen och hyllade övermänniskoidealet, varför han var Nazitysklands favoritfilosof.

”Ändå visar det sig att ryktena om Guds död var förhastade”, menar Metaxas. ”Det är mer förvånande att några av de senaste beläggen för hans existens kommer från en överraskande plats – själva vetenskapen.”

1966 vidhöll den amerikanske astronomen och författaren Carl Sagan (1934-96) att det existerade två kriterier för att en planet skulle kunna ha liv. Dessa var 1) att planeten i fråga måste ha anknytning till ”rätt” sorts stjärna; och 2) att avståndet till denna stjärna måste vara det ”rätta”. Emedan det beräknas finnas omkring en oktiljon (en etta med 24 nollor efter sig) planeter samt en septiljon (en etta med 21 nollor) stjärnor så kunde man kanske tycka att chanserna att finna intelligent liv i universum borde vara förhållandevis goda.

 Carl Sagan: omtalad astronom som trodde på möjligheten av intelligens i universum.

Det kunde antas att projektet the Search for Extraterrestial Intelligence (SETI), innefattande ett stort antal både privata och offentliga delprojekt som drogs igång på 1960-talet, med nämnda förutsättningar hade goda chanser att hitta något som kunde indikera intelligent liv i universum. Bland annat lyssnades på möjliga signaler tydande på kodade former av intellligens.

I filmen Contact i regi av Robert Zemeckis från 1997 lyckas forskaren Ellie Arroway, gestaltad av Jodie Foster, uppfatta radiosignaler som ger övertygande bevis för intelligenta utomjordningar. Carl Sagan skrev för övrigt både romanen och manuset som filmen bygger på. Tyvärr har inte SETI-projektet varit lika lyckosamt. Tystnaden från yttre rymden har således varit massiv – inte ett enda litet pip.

Sedan Sagan angav att det fanns två nödvändiga förutsättningar för intelligent liv i universum, har forskningen hela tiden upptäckt att det i själva verket finns många fler. Parametrarna växte till tio, sedan till 20 och därefter till 50. Antalet planeter med möjligt liv krympte hastigt ner till ett par tusen planeter och färre.

Även SETI-anhängarna har insett problemet. Peter Schenkel, en pensionerad samhällsvetenskaplig forskare som skrivit mycket om möjligheten att hitta intelligent liv i vår galax, skriver följande som inledning till en artikel i tidskriften Skeptical Enquirer 2006:

SETIs tidiga ansträngningar utmärktes av överoptimistiska beräkningar av det möjliga antalet utomjordiska civilisationer i vår galax. I ljuset av nya rön och insikter förefaller det rimligt att låta överdriven eufori komma till ro och inta ett mer jordnära synsätt. Jorden kan vara mer speciell, och intelligens mer sällsynt, i universum än vad som tidigare tänkts.

 Jodie Foster får kontakt.

Antalet möjliga planeter med intelligent liv har efterhand som studierna fortsatt noga taget minskat till precis 0 (noll): Metaxas:”Med andra ord har oddsen vänt sig mot möjligheten att finna någon planet i universum som kan frambringa liv, inklusive denna. Det troliga är att inte heller vi borde vara här.”

Schenkels artikel kan läsas i sin helhet här:

http://www.csicop.org/si/show/seti_requires_a_skeptical_reappraisal

Forskningen har numera kommit fram till att det finns 200 parametrar som måste vara tillfinnandes för att liv skall kunna uppstå. Varje faktor måste finnas där, annars faller allt samman. Om exempelvis vår planet, Tellus, inte hade skyddats av jätteplaneten Jupiters dragningskraft skulle den ha överösts av tusentals asterioder som skulle utplåna allt liv hos oss. Eric Metaxas framhåller att oddsen för liv i universum är förbluffande små.

 Egentigen borde vi inte finnas på jorden alls.

Ändå kan det inte förnekas att vi människor faktiskt existerar på jorden här och nu tillsammans med djur och växter. Varför är det så? Kan var och en av de parametrar som möjliggör detta ha tillkommit av en slump? Metaxas frågar sig:

Medför inte antagandet att en intelligens skapade dessa perfekta förhållanden att det krävs betydligt mindre tro än att förmoda att en livsframbringande jord av en händelse råkade besegra de hopplösa oddsen för att kunna materialiseras?

Vidare kan man fråga sig hur det kommer sig att universum över huvud taget kan finnas till. För detta krävs givetvis oändligen mycket mera än att en planet skall kunna frambringa liv. Astrofysikerna vet att de fyra grundläggande krafternas finstämda värden – dragningskraften, den elektromagnetiska kraften samt de starka och svaga nukleära krafterna – bestämdes under mindre än en miljondels sekund efter Big Bang i tidernas begynnelse. Förutan dessa krafter skulle universum inte kunna existera.

Påståendet att det ”bara hände” är i det sammanhanget helt meningslöst. Som om någon singlat slant och denna landat med kronan uppåt tio kvintiljoner gånger i rad. Fred Hoyle, den brittiske atstonomen och science-fiction-författaren som 1949 i en intervju med BBC myntade uttrycket Big Bang, sade en gång att hans ateistiska synsätt fått sig en ”rejäl törn” sedan han tagit del av sådana fakta.

 John Lennox: hypotesen att det finns en Skapare vinner trovärdighet.

Den kände teoretiske fysikern Paul Davies å sin sida har framhållit att ”förekomsten av design är överväldigande”. Den irländske Oxford-professorn John Lennox, en av förespråkarna för synsättet att religion och vetenskap bör närma sig varandra, menar att ”desto mer vi får veta om universum, desto mer vinner hypotesen att det finns en Skapare trovärdighet som den bästa förklaringen till varför vi är här.”

Slutsatsen av ovanstående bör vara att tillkomsten av vårt universum är det största miraklet någonsin. Och det tycks faktiskt som om det med varje ny upptäckt som görs om detta framstår som allt troligare att det måste finnas en intelligent Skapare bakom allting.

Alla är emellertid inte förtjusta i närmandet mellan religion och vetenskap. Dit hör den amerikanske rabbinen Geoffrey A. Mitelman, som i en artikel i Huff Post/Religion med rubriken ”Sorry, Science Doesn´t Make the Case for God. But That´s OK” den 29 december 2014 svarar Eric Metaxas.

Mitelmans huvudargument i polemiken mot Metaxas är att det hela tiden dyker upp nya vetenskapliga rön som kan kullkasta de gamla – kanske någon kommer på att det inte behövs lika många parametrar för att liv skall kunna frambringas som tidigare troddes – samt att vetenskap och religion har två olika sätt att betrakta verkligheten. Religion, menar rabbi Mitelman, är så mycket mer än att bevisa vem som skapade universum – det handlar också om etik, om vad som är gott och ont inte bara sant, det handlar om kärlek och ett rikt böneliv:

…religion behöver inte vetenskap för att bevisa Guds existens, därför att frågan om Gud inte är vetenskaplig. I stället vägleds jag av rabbinen Abraham Joshua Heschels ord: ”Bara att vara till är en välsignelse. Bara att leva är heligt.”

Mitelmans text här:

http://www.huffingtonpost.com/rabbi-geoffrey-a-mitelman/sorry-science-doesnt-make_b_6392000.html

 Spindelnätet bär vittne om Gud.

Personligen behöver jag inga vetenskapliga bevis eller matematiska formler för att jag skall veta att Gud existerar. Jag VET att så är fallet därför att jag intuitivt känner det i hjärtat och genom talrika bönesvar. Vill jag ha andra gudsbevis behöver jag bara blicka upp mot stjärnhimlen en stjärnklar natt, studera en myrstacks uppbyggnad eller en snöflingas underbara mönster eller kanske spindelnätets underverk. Dessa företeelser kräver helt enkelt en Skapare.

Ändå är jag inte helt överens med rabbi Mitelman. Vetenskapens strävan efter sanning och klarhet bör och skall enligt mitt förmenande inte stå i motsatsställning till religionens sökande efter det rätta och det goda. Båda kan var och en på sitt sätt vittna om den Skapare eller Ordnare vi kan kalla Gud eller något annat.