Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Katarina Mazetti: en batikhäxa presenterar sig

http://www.icakuriren.se/Diskutera-Fraga/Katarina-Mazetti/Svart-att-finna-en-riktig-svensk/

Ovanstående länk går till en krönika i Icakuriren av Katarina Mazetti. Den har blivit minst sagt kritiserad för att den förlöjligar svenska seder och bruk i allmänhet och oss sverigedemokrater i synnerhet. Detta ledde till att tidningsredaktionen fann sig föranlåten att stänga ner sajtens kommentatorsfält, en  i dag tämligen vanlig härskarteknik.

Katarina Mazetti: okunnig, inbilsk, fördomsfull.

Klicka på länken och läs krönikan så förstår ni varför den väckt sådant rabalder och bland annat lett till ett bojkottinitiativ på Facebook mot ICA-butiker i hela landet. Krönikan är insinuant, raljerande och slafsigt skriven men mest av allt arrogant och oerhört korkad. För mig framstår Katarina Mazetti som själva urtypen för en så kallad batikhäxa.

Journalissan och författarinnan Katarina Mazetti föddes i Stockholm 1944, växte upp i Karlskrona men är numera bosatt i akademikermetropolen Lund. Hon kan väl närmast kallas en halvkändis som är mest bekant för att ha medverkat i frågetävlingen ”På spåret” i SVT tillsammans med förre höjdhopparen Stefan Holm. Hon har även skrivit romanen Grabben i graven bredvid (1999) som 2002 blev en stor filmsuccé. Familjenamnet härstammar enligt henne själv från en italiensk stenhuggare. (Mazetti betyder för övrigt ”lilla klasen” på italienska).

Mazettis krönika har rubriceringen ”Svårt att finna en riktig ´svensk´”. Den håller en allmänt hånfull och besserwisseraktig ton som väl är ägnad att demonstrera hur väldigt upplyst krönikören är och hur hopplöst obildade sverigedemokrater är. Mest av allt visar den dock hur okunnig, inbilsk och fördomsfull Mazetti själv är. Hennes sätt att debattera är typiskt för den så kallade halmgubbetekniken: debattören ger en vrångbild av motståndaren och dennes åsikter och argumenterar sedan mot denna vrångbild eller ”halmgubbe”.

 

En typisk sverigedemokrat enligt Mazettis halmgubbeteknik?

Det genomgående temat för Mazetti är att man inte skall inbilla sig att det finns något svenskt överhuvud taget, möjligen då undantagandes näverlurar, kohorn och att kalla hem korna till fäboden medelst sångsättet att kula eller köla. Mazetti ondgör sig över någon sverigedemokrat som påstås ha oroat sig för ”att man på ett dagis i landet funderat på om det var dags att införa lite nya sedvänjor vid högtider” i stället för det traditionella luciafirandet.

Nu är det dags för Katarina Mazetti att visa hur bildad hon är. Hon frågar sig nämligen retoriskt:

Vet den mannen om att Lucia var ett katolskt helgon från Syrakusa som vi firar genom att sjunga en neapolitansk folkvisa?

Typiskt svenskt luciafirande-  oavsett vad Icakurirens krönikör felaktigt påstår.

Det är bara det att Mazetti skjuter över målet så till den grad att bollen hamnar högt upp på läktaren i höjd med resultattavlan eller matchklockan. Luciahögtiden hämtar visserligen sitt namn efter det sicilianska skyddshelgonet Sankta Lucia med hemvist i staden Syrakusa. På Wikipedia kan vi emellertid läsa följande:

Det svenska firandets koppling till helgonet Lucia är dock i princip obefintlig, och namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet.

Dessvärre för Mazetti går lussefirandet tillbaka till det gamla bondesamhället och Småland, då allmogen på den så kallade lusse långnatt förlustade sig med bland annat grissylta och brännvin. Det nuvarande firandet begynte i Västsverige i början på förra seklet för att sedan sprida sig i övriga riket och hos våra nordiska grannar. Sicilianska Lucia i all ära, men det firande vi nu hänger oss åt – liksom det gamla bondska festandet – är typiskt svenskt. På Sicilien firar man sitt skyddshelgon på helt annorlunda vis.

Fäbodjänta trakterande näverlur: en genuint svensk syn.

Sajten www.katoliknu.se har följande att säga om det gamla svenska lussandet:

http://www.katoliknu.se/html/artcl_lusse.htm

Mazetti skall sedan även visa sig på styva linan genom att häckla lågpannade SD:are (”med 70 i IQ”) för att de enligt hennes halmgubbeteknik vill ha typiskt svensk musik (så kallad Ren musik). Hon raljerar över att i princip all musik som det lyssnas till i dag har utländska rötter – blues, rock, pop, opera, ja till och med schottis och polska. Återigen skjuter Mazetti skyhögt över målet eller, om man så vill, slår in öppna dörrar så det dånar om det.

Ty om Mazetti vill ha tag på toknationalister som vill ha ursvenskt stuk på allting skall hon definitivt inte söka bland sverigedemokrater. Det må gälla musik och det må gälla klädsel, mat och allting annat som Mazetti räknar upp i sitt pinsamma pekoral till krönika. I partitoppen finns exempelvis en musiker (Richard Jomshof) som utövar syntpop, en inte påfallande ursvensk musikart. Partiordföranden Jimmie Åkesson själv är en varm anhängare av irländsk folkmusik. Min egen ordförande i lokalavdelningen i Södertälje, Christofer Johnsson, lirar symfonisk hårdrock med internationell framgång. Typiskt svensk musik?

Visst, det finns säkert anhängare av tjo och tjim och knätofs även i SD (och det är absolut inget fel i det), men säkert inte i högre grad än i låt oss säga Centerpartiet. Riktigt elak blir Mazetti då hon förmenar Jimmie att bära folkdräkt, som ju för övrigt bara är en uppfinning av någon nationalromantisk tönt om vi får tro vår batikhäxa. Nej, bomberjacka och kängor skall det vara, ty så måste ju en genuin sverigedemokrat klä sig, annars kan det bli förvirrande. Fastän den typen av utstyrsel uttryckligen bannlystes i partiet redan 1996.

Nej, nej, Jimmie och Louise, det här duger inte – ni skall ju vara klädda i bomberjacka och kängor! Till höger syns Anders Borg.

Jag har redan nämnt ordet batikhäxa ett par gånger. Vad utmärker då en sådan? Det är ett antal saker, bland annat följande.

Batikhäxan skall naturligtvis vara en kvinna samt  över 40 år. Hon skall  framförallt vara extremt politiskt korrekt i ämnena feminism och integration. I debatten skall hon gå fram som en ångvält och vara allmänt gapig och oförsonlig om de åsikter hon möter inte gynnar invandrare, låginkomsttagare och kvinnor. I diskussioner uppfattas hon ofta som en elefant i porslinsbutik

En batikhäxa har också dålig koll på hur system och verklighet fungerar eftersom hon mentalt lever kvar i 1960- och 1970-talet. Hon har oftast haft en trygg och problemfri uppväxt, men tror sig ha haft det väldigt svårt. Hennes adress är med fördel av det finare slaget men hjärtat ska finnas i förorten. Hon ägnar sig med förkärlek åt kulturella sysslor.

Jag överlåter åt mina läsare att bedöma om Katarina Mazetti är en omisskännlig batikhäxa eller ej. För mig framstår saken som ganska klar. Hon borde kanske slutligen besinna att en undersökning som nyligen gjordes bland sverigedemokratiska partimedlemmar visade, att var femte hade utländsk bakgrund.

Slutligen vill jag gärna erinra läsarna om vad en annan batikhäxa en gång vräkte ur sig:

…jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker. (Mona Sahlin 2002)

Mona Sahlin(till höger) vet inte vad svensk kultur är men tydligen, som på bilden, muslimsk. Till vänster den muslimske ledaren Mahmoud Aldebe och i mitten Monas (S)-kamrat Lena Hjelm-Wallin.

Själv är jag en typisk kulturknutte som älskar svensk och viss utländsk kultur. Om det svenska sedan är uppblandat med sicilianskt, tyskt, judiskt, turkiskt eller kurdiskt bekommer mig inte ett dugg. Men visst, gärna näverlur och kohorn!