Posted tagged ‘Palestina-mandatet’

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Svensk-judisk-amerikanska Jessica Meir ut i rymden

26 september, 2019

Jessica Meir: flyger högt.

Första svenskan i rymden. Så har Jessica Ulrika Meir, född 1977, presenterats i svenska media. Jessica har av NASA skickats upp i rymden för att under sex månaders tid vistas på den internationella rymdstationen ISS. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/50Mv9E/forsta-svenska-kvinnan-i-rymden-ar-pa-vag

Meir har en gedigen naturvetenskaplig bakgrund. Hon har bland annat studerat i Frankrike, doktorerat i fysiologi och varit biträdande professor vid Harvard-universitetet. Hon uppges även ha dykt under Antarktis is och bestigit några av världens högsta bergstoppar.

Jessica Meirs medresenärer på väg till ISS är den rutinerade ryske kosmonauten Oleg Skripotjka samt Hazza Ali al-Mansoori från Förenade arabemiraten. Väl framme kommer de att sammanstråla med fyra kolleger som redan är på plats. Uppskjutningen från Bajkonur i Kazakstan den 25 september avlöpte enligt planerna och förhoppningsvis kommer det kommande halvåret på ISS likaledes att förlöpa utan mera betydande svårigheter. https://www.timesofisrael.com/swedish-israeli-nasa-astronaut-gets-ready-for-her-first-trip-into-space/

Det är korrekt att benämna Jessica Meir ”svenska”, då hon har dubbla amerikanska och svenska medborgarskap. Med andra ord är hon precis lika svensk som stavhopparen Armand Duplantis. Hennes rötter är dock utpräglat internationella. Hennes framlidne fader var en judisk israel som föddes i Bagdad i Irak och följde med sin familj till det dåvarande brittiska mandatet Palestina på grund av antisemitisk förföljelse i hemlandet. Modern är svenska från Västerås. Fadern deltog i Israels självständighetskrig 1948.

Efter att ha doktorerat fick fadern arbete som läkare i Sverige, där han träffade sin hustru som till yrket var sjuksköterska. Paret flyttade sedan till USA och slog sig ner i delstaten Maine; Jessica, som föddes i Caribou, är yngst av fem syskon. Familjen identifierade sig som judisk, låt vara att den kristna modern aldrig konverterade till judendomen. Man besökte synagogan i den närliggande staden Presque Isle.

”Personally, I´m not really a religious person”, har Meir citerats, ”but I think that my Jewish cultural background is obviously a big part of my culture and especially tradition.”

Armand Duplantis: hoppar högt.

Detta blir tydligt då Meir har avslöjat att de saker hon valt att ta med sig på rymdfärden är en israelisk och en svensk flagga samt ett par sockor prydda av den sjuarmade judiska ljusstaken menorah.

Jessica Meir, som enligt uppgift är mycket musikalisk, har uppgivit att hon velat bli astronaut sedan fem års ålder. Förutom att vara den första kvinna med svenskt påbrå ute i rymden är hon den fjärde judiska kvinnan och den 15e personen med judisk bakgrund att tillgodogöra sig denna erfarenhet. Jag önskar henne och hennes kolleger all lycka det närmaste halvåret. Den som vill veta exakt vad de kommer att utföra för arbete på ISS kan ta del av detta här: https://www.rymdstyrelsen.se/upptack-rymden/sverige-i-rymden/jessica-meir/

Christer Fuglesang, född 1957, blev 2006 den förste svenske astronauten. Han är även docent i partikelfysik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Christer_Fuglesang

Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

5 februari, 2016

 

united-nations-nkorea-nuclear Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på
tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

un_moments_trygve_lie Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

TT-lör-fnchefer Välkommen till världens mest omöjliga jobb. Den hälsningen mötte Dag Hammarskjöld när han blivit generalsekreterare i FN 1953. Nu är det dags att utse en ny generalsekreterare till jobbet, som om möjligt blivit ännu mer omöjligt. --- Dag Hammarskjöld, generalsekreterare i FN, erhöll Nobels fredrpris postumt 1961, samma år som han omkom i en flygolycka över Kongo. Hammarskjöld och Karlfeldt är de svenskar som erhållit Nobelpriset efter sin död. Här ses han under en presskonferens i New York 1955. Foto: SCANPIX SWEDEN Kod: 450 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

729 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

un_3Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudi Arabia's King Abdullah and Foreign Minister Al Faisal attend the UN interfaith dialogue at UN headquarters in New York

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

 

Massivt Obama-stöd till jihadister och palestinier

29 juni, 2013

011Obama har täta kontakter med Egyptens islamistiske president Muhammad Mursi.

När Barack Obama valdes till USAs president 2008 var han den förste öppet socialistiske presidenten i landets korta historia. I Obamas släktbakgrund med rötter i Kenya på fädernet finns muslimska konnotationer, och när modern sedan gifte om sig med en indonesisk muslim innebar det att unge Barack Hussein tidigt insöp grundläggande muslimska värderingar.

Det existerar en rikhaltig konspirationsflora med sensmoralen, att Barack Hussein Obama i själva verket är en troende muslim med en dold agenda att göra USA islamskt. Jag tänker inte göra alltför mycket av denna typ av teorier vilka troligen är klart överdrivna. Ändå går det inte gärna att undvika redovisa ovannämnda bakgrund när man tar i beaktande delar av Obama-administrationens utrikespolitik.

För en tid sedan utverkade utrikesminister John Kerry ett massivt ekonomiskt stöd om 1,3 miljarder dollar till Egyptens regering som baseras på det jihadistiska/islamistiska Muslimska brödraskapet och leds av den omtvistade presidenten Muhammad Mursi. Enligt Obama-kritiska bedömare är stödet för Muslimska brödraskapet och andra jihadistiska krafter nu ”utom all kontroll”.

610240c3454ffa474482cdc987683c1276831710Sheikh Abdullah Bin Bayyah: muslimsk extremist med försänkningar i Obamas Vita hus.

American Center for Law and Justice (ACLJ) har rapporterat att Sheikh Abdullah Bin Bayyah nyligen i Vita huset sammanträffade med viktiga befattningshavare i Obamas säkerhetsstab. 2004 utfärdade Bin Bayyahs organisation, International Union of Muslim Scholars, en fatwa (ett religiöst påbud) som inskärpte att det var alla muslimers plikt att döda amerikanska soldater i Irak.

International Union of Muslim Scholars har gjort sig beryktat genom att ge sitt stöd till självmordsmördarbombare i Israel och genom att prisa den nazityska Förintelsen. Nu ber dess talesman Abdullah Bin Bayyah Obama-administrationen om rundhänt stöd för beväpning av de jihadistiska upprorsmakarna i Syrien.

Frågan är varför den nominellt kristne president Barack Obama så till den grad favoriserar islamistiska krafter, vilka såväl i Egypten som Syrien liksom på andra ställen går hårt fram mot kristna trosbekännare. Kristna är i dag de facto den mest förföljda grupperingen i världen, vilket jag framhöll i en artikel i Dispatch International (20 juni). Enligt organisationen Open Doors är 100 miljoner kristna föremål för förföljelse och förtryck världen över. Detta sker i kvarvarande kommunistiska men framförallt i arabiska/muslimska länder och regioner.

John Kerry, Shimon Peres and Mahmoud AbbasJohn Kerry träffar Israels president Shimon Peres och Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas under sin intensiva Mellanöstern-diplomati.

I Israel-Palestina-frågan är Obama-administrationen jämväl mycket angelägen om att blidka palestinaarabiska intressen. Utrikesminister Kerry har den senaste tiden pressat hårt på för att nya fredssamtal skall komma till stånd mellan Israels regering och den Palestinska myndigheten. Framförallt betonas att israelerna måste lämna den så kallade Västbanken (som utgörs av de bibliska områdena Judéen och Samarien) med dess bosättningar i palestinska händer.

Medlemmar i Likud-regeringen med premiärminister Benyamin Netanyahu i spetsen har förklarat sig villiga att gå med på att utrymma 90 procent av området, medan andra kabinettsmedlemmar motsätter sig detta. Nedan en länk till en sammanfattning av den amerikanska Israel/Palestina-diplomatin, vilken i första hand synes vilja underlätta för den förestående uppgraderingen av ”Palestinas” roll i FN i höst:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/palestinianauthority/10145946/John-Kerry-flies-in-to-force-Israelis-and-Palestinians-back-to-talks.html

300px-West_Bank_&_Gaza_Map_2007_(Settlements)Karta över de palestinaarabiska områdena Västbanken och Gaza.

Det talas ofta felaktigt om Israels ”ockupation” av Västbanken. Faktum är att det var Transjordanien som annekterade denna forna del av det brittiska Palestina-mandatet efter det första Arab-israeliska kriget 1949. I samband med Sexdagarskriget 1967 tog Israel kontroll över det omtvistade området av säkerhetsskäl. En snabb blick på kartan räcker för att man skall få klart för sig att detta område, som numera blomstrar tack vare de judiska bosättarnas insatser, är av oskattbar vikt för staten Israel såväl ekonomiskt som militärt strategiskt. Dessutom drar palestinaaraberna stor ekonomisk nytta av den utveckling som skett.

Frågan är om Likud-regeringen verkligen vågar överlämna Västbanken till palestinierna. Följderna skulle bli ett sämre israeliskt säkerhetsläge och en avstannande ekonomisk utveckling. Dessutom skulle många israeler gå man ur huse för att protestera mot en sådan utförsäljning av nationella intressen och Likud-regeringen skulle sitta mycket löst.

Chamberlain som Wallenberg i klassisk miniserie

27 juni, 2013

ny_wallenberg-en-helts-historie_32092Miniserien om Raoul Wallenberg som dubbel-DVD.

http://www.youtube.com/watch?v=VUEloHASduI

Ikväll kunde jag glädja mig åt ett angenämt återseende på TV4: första avsnittet i den klassiska miniserien Wallenberg: A Hero´s Story (1985) med den på 1980-talet mycket omtalade amerikanske skådespelaren Richard Chamberlain (född 1936) som Raoul Wallenberg (1912-troligen 1947).  Ovan en länk till en kort video från serien.

En kort inledning berättar historien om hur Wallenberg av amerikanska ambassaden i Stockholm fick uppdraget att rädda så många av Budapests judar som möjligt undan de nazityska dödstransporterna, organiserade av SS-översten Adolf Eichmann (1906-62). Inledningsvis ser vi Bibi Andersson som Raouls mamma Maria ”Maj” Wising Wallenberg och Keve Hjelm som Jakob Wallenberg.

Därpå flyttas handlingen till Ungerns huvudstad Budapest, där Raoul Wallenberg var verksam som andresekreterare vid den svenska legationen juli-december 1944. Den enda uppgiften bestod i att rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska dödsmaskinen. Det skedde genom utfärdandet av svenska så kallade skyddspass, med vilka innehavarna knöts till ”svenskhus” vilka formellt räknades som svenskt territorium.

Wallenberg använde enligt vittnesmål från ambassadpersonal – han arbetade i nära samband med Per Anger (1913-2002) – all sin energi och all sin uppfinningsrikedom i sitt outtröttliga arbete. Han tvekade inte att muta höga tyska militärer såsom Eichmann, i serien spelad av Kenneth Colley, i sin livräddande verksamhet. Wallenberg, Anger och ytterligare fyra svenskar verksamma i Budapest vid denna tid tillerkändes senare den israeliska utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”.

wallen077Kenneth Colley som en porträttlik Adolf Eichmann.

Den 17 januari 1945 bortfördes den svenske diplomaten – han var dessförinnan verksam som arkitekt och affärsman i bland annat USA, Sydafrika och Palestina-mandatet – av sovjetiska trupper som invaderat Budapest. Enligt sovjetiska uppgifter skall han ha avlidit i ett sovjetiskt fängelse den 17 juli 1947, något som inte alla tror på: det finns talrika vittnesmål från fångar i den sovjetiska Gulag-arkipelagen som gör gällande att Wallenberg levde långt senare än så. Orsaken till att han greps var sannolikt sovjetiska misstankar om att han var amerikansk alternativt tysk  agent.

Under den närmaste tiden efter Wallenbergs försvinnande gjordes flera framstötar från Wallenbergs släktingar och människorättsaktivister till den svenska utrikesledningen om att försöka få den hjältemodige svensken fri snarast möjligt. Per Anger tillhörde dem som vände sig direkt till utrikesminister Östen Undén och krävde att Wallenberg skulle utväxlas mot sovjetiska spioner som gripits i Sverige. Försöken att få klarhet i vad som hände med Raoul Wallenberg fortsatte i flera decennier. Jag var själv med på en så kallad Wallenberg-hearing i Stockholm 1981 som leddes av den berömde nazistjägaren Simon Wiesenthal.

Den notoriske sovjetvännen Undén, som kastade en mörk skugga över svensk utrikespolitik långt in i våra dagar, vägrade göra något åt saken, och de svenska Moskva-diplomaterna Rolf Sohlman och Staffan Söderblom var precis lika passiva och undfallande gentemot Stalin-diktaturen som sin chef.  Följden blev att Wallenberg försvann spårlöst i det sovjetiska fängelsesystemet. Raouls öde fick en djup inverkan på familjen Wallenberg, och 1979 begick båda hans föräldrar – Maj Wising Wallenberg och styvfadern Fredrik von Dardel – självmord med gift.

PerAnger2_992Diplomaten Per Anger med Wallenberg-material på äldre dar.

Raouls halvsyster Nina Lagergren berättar om familjens öde i en Expressen-intervju från 2009 här:

http://www.expressen.se/nyheter/raoul-wallenbergs-ode-krossade-familjen/

Raoul Wallenbergs formidable motståndare, Adolf Eichmann – som bara var sex år äldre än den 32-årige svensken – flydde till Sydamerika, där han jobbade som svetsare och mekaniker. 1960 greps han av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad i Argentina och ställdes inför rätta i Jerusalem där han dömdes till döden. Eichmann hängdes i Ramle i Israel 1962.

Den ovanligt bildsköne Richard Chamberlain, som alltså spelar Wallenberg, hade slagit igenom i den amerikanska läkarserien Doctor Kiladare. Riktigt känd blev han genom dramaserier som Törnfåglarna och Shogun samt medverkan i en rad filmer där De tre musketörerna är en. Han har dock själv sagt att rollen som Raoul Wallenberg var hans största utmaning som aktör. Särskilt porträttlik den tunnhårige Wallenberg är han väl inte, men jag tycker hans skådespeleri väl fångar den sprudlande energi som alla som träffade Raoul säger att denne besatt.

ap120126135371Verklighetens Raoul Wallenberg.

Wallenberg: A Hero´s Story belönades med fyra Emmy Awards och nominerades till ytterligare fem samt belönades också med Golden Globe.  Den är utan tvekan mycket väl värd att se!

Richard Chamberlain kom ut som homosexuell sent i livet och lever numera på Hawaii med sin 19 år yngre partner, skådespelaren  och regissören Martin Rabbett.