Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.
Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.
Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).
Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter
James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.
Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen
I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran
I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw
Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget
Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.
Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979
Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.
Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.
Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.
Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.
Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.
Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.
Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.
Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.
Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.”https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja
SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.
”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/
När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.
Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”
Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”
Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1
Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/
Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist
Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/
”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).
Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan
Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.
Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.
Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105
2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist
I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/
Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.
Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.
”There´s no more powerful response to the hatred that spawned 9/11 than this agreement”, löd president Donald Trumps kommentar till reportrar i Vita huset. Nästa vecka kommer det tidigare ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) att undertecknas vid en ceremoni i Vita huset, under vilken även Bahrains utrikesminister kommer att närvara i syfte att skriva på ett separat avtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Avtalet ingicks efter telefonsamtal mellan president Donald Trump, Benjamin Netanyahu och Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa. För några veckor sedan sedan ingicks ett liknande avtal mellan Israel och UAE. Tidigare har Israel slutit avtal av detta slag med Egypten och Jordanien.
Netanyahu kommenterade: ”It took us 26 years between the second peace agreement with an Arab country and the third, but only 29 days between the third and the fourth and there will be more.” Den israeliske premiärministern syftade på att det förflöt 26 långa år mellan avtalet med Jordanien 1994 och det med UAE 2020 men endast 29 dagar mellan UAE- och Bahrain-avtalen.
Därtill kommer att Kosovo och Serbien i princip gått med på att erkänna Israel diplomatiskt respektive flytta sin ambassad från Tel Aviv till den israeliska huvudstaden Jerusalem, där i nuläget endast USA och Guatemala har ambassader. Även afrikanska Malawi har tillkännagivit sin avsikt att upprätta en ambassad i Jerusalem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/09/08/34834/
USAs Femte flottas kommandocentral i Manama.
I den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah är det av naturliga skäl synnerligen dystra miner. Arabvärlden har visat liten eller ingen förståelse för dess krav att vänta med normalisering med Israel tills palestinaaraberna säkrat ett självständigt ”Palestina”. ”This is another stab in in the back of the Palestinian cause, the Palestinian people and its rights”, kommenterade PAs talesman Waser Abu Yousef.
Avtalet mellan Israel och Bahrain innefattar normaliserade diplomatiska, kommersiella, säkerhetsrelaterade och andra relationer mellan de båda länderna. Bahrain har, i likhet med Saudiarabien, redan tidigare gått med på att tillåta israeliska flygningar genom sitt luftrum.
Christian Tybring-Gjedde har nominerat Donald Trump till Nobels fredspris.
Det kan slutligen nämnas att president Donald Trump nominerats till Nobels fredspris för sina insatser att mäkla fred i Mellanöstern. Bakom nomineringen står den norske parlamentsledamoten för Fremskrittspartiet Christian Tybring-Gjedde, som också är medlem i NATOs parlamentariska församling. Tybring-Gjedde motiverade sin nominering av Trump på följande sätt:
Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”. På bilden statsminister Stefan Löfven tillsammans med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.
En av den nytillträdda svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat. Samtidigt utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud ett bestånd i miljardklassen. Denna Palestina-politik gjorde, av naturliga skäl, Sverige omöjligt som samarbetsland i den judiska staten Israels ögon.
I dagarna har januariregeringen aviserat vad som kallas en ”ny strategi” för Sveriges fortsatta samverkan med ”Palestina” (som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning) för perioden 2020-24. Det heter således i ett pressmeddelande från regeringskansliet:
Av biståndet, omfattande 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden, kanaliseras 1,46 miljarder via det svenska biståndsorganet SIDA. Resterande 40 miljoner kronor kommer från Folke Bernadotteakademin.
Enligt Peter Eriksson (MP), med titeln minister för internationellt utvecklingssamarbete, skall Sveriges bistånd bidraga till att ”Palestina” må existera ”sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”. Vidare enligt Eriksson: ”Ett grundläggande hindret /sic!/ för utvecklingen i Palestina är Israels ockupation” av den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.
Eriksson torgför den vanliga desinformationen om att Israel ”ockuperar” områdena väster om Jordan. Dessa annekterades av dåvarande Transjordanien i samband med det första Arabisk-israeliska kriget 1949. Vad som sedan hände var att Israel av uppenbara säkerhetsskäl tillägnade sig samma områden som ett resultat av det för arabstaterna katastrofala Sexdagarskriget 1967. Områdena ifråga kan anses vara omdiskuterade, men någon ”ockupation” rör det sig inte om. Att Israel nu formellt vill ansluta de judiska delarna av områdena är något som inte borde få någon att höja på ögonbrynen.
Abbas palatsprojekt i Surda beräknades gå lös på 13 miljoner US dollar.
Det är svårt att se vad som skulle vara ”nytt” i den nu tillkännagivna svenska ”strategin” avseende den palestinaarabiska omdådena. Det är samma gamla Israel-fientliga och terroristvänliga utrikespolitik som Sverige ägnat sig åt sedan Olof Palme efterträdde den Israel-vänlige Tage Erlander som statsminister 1969.
Peter Erikssons tal om ”demokratisk” och ”fredlig” utveckling är inte ens värt papperet det är skrivet på: eftersom det inte finns några som helst möjligheter till kontroll av hur pengarna används, är det enda som kommer att ske att de båda palestinaarabiska entiteterna Fatah och Hamas kommer att ges ännu bättre förutsättningar att fortsätta bedriva terror mot den judiska staten och avlöna terrorister i israeliska fängelser. Oliktänkande kommer att fortsätta fängslas och torteras, kvinnor att förtryckas och barn utsättas för antisemitisk indoktrinering. Demokrati och mänskliga rättigheter vet Abbas inte ens vad det är. https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-kan-avlona-terrorister/
Kommer därtill att Sverige är en av de största internationella bidragsgivarna till UNRWA, FNs hjälporgan för palestinskt flyktingsbistånd och ger massvis med bistånd via Europeiska unionen (EU).
Den Palestinska myndigheten har onekligen ett säreget sätt att prioritera sina ekonomiska resurser. Löner till dömda terrorister (och deras familjer) har redan nämnts. Ett projekt som väckte viss uppståndelse för några år sedan var myndighetens bygge av ett nytt palats i Sudra nära Ramallah på en area omfattande totalt 27 000 kvadratmeter.
Företrädare för ”världens första feministiska regering” besöker Iran.
Sveriges rykte utomlands är inte längre vad det har varit. Från att tidigare ha ansetts vara ett internationellt föredöme som det perfekta exemplet på ”demokratisk socialism” med såväl välfärd som bibehållen demokrati, betraktas vårt land numera på sina håll som en pariastat. https://www.msn.com/en-us/news/world/sweden-tries-out-a-new-status-pariah-state/ar-BB15Qn1L
Det liberala flaggskeppet The New York Times – i och för sig långt ifrån alltid något sanningsvittne – hade således den 25 juni en artikel med rubriken ”Sweden Tries Out a New Status: Pariah State”. Bakgrunden är, föga oväntat, den svenska hanteringen av Kina-smittan. I artikeln citeras förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland: ”When you see 5000 deaths in Sweden and 230 in Norway, it is quite incredible.”
I tidningstexten omtalas också det faktum, att svenskar inte är välkomna i något av de andra nordiska länderna på grund av rädsla för smittorisken. Personligen anser jag denna rädsla vara våldsamt överdriven, men jag kan inte förneka att den existerar och att den ger Sverige och oss svenskar ett dåligt rykte.
Jag undrar om inte den minskade uppskattning av Sverige i världen vi nu ser tog sin början, då ett antal kvinnliga medlemmar i ”världens första feministiska regering” jämte statsminister Stefan Löfven besökte Iran i februari 2017 för att underteckna ett antal handelsavtal med mullorna i Teheran. Det blev en världsnyhet då de svenska ministrarna uppträdde i slöja och i övrigt såg ut som om de hade ekiperat sig i närmaste lumpbod.
Det konstaterades i världspressen, att vare sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Storbritanniens premiärminister Theresa May hade beslöjat sig i möten med iranska ledare. De svenska ministrarna fick kritik från feminister såsom den iranska journalisten Masih Alinejad, som menade att svenskorna borde ha kritiserat diskrimineringen av kvinnor i Iran i stället för att dansa efter mullornas pipa.
Dåvarande EU- och handelsministern Ann Linde tillhörde de svenska delegaterna i Iran. Som utrikesminister sedan september 2019 har hon knappast inneburit någon förbättring jämfört med sin föregångerska på posten, Margot Wallström vilken lyckades med konstycket att göra sig ovän med både arabstaterna och den judiska staten Israel – i sistnämnda land förklarades hon persona non grata.
Dansande polis i Stockholms Pride-tåg.
Orsaken till israelernas ställningstagande bottnade dels i att en av den nya svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som statsbildning, dels att Wallström i riksdagen anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” då man oskadliggjorde palestinaarabiska terrorister. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/15/sr-wallstrom-persona-non-grata-i-israel
Ett direkt beklämmande intryck gjorde Linde vid en TV-intervju med tyska Deutsche Welle, då hon i en intervju skulle försvara Sveriges pandemistrategi på grötig engelsk-skånska. Bland annat påstod hon att i Sverige kunde alla som ville bli testade för den kinesiska smittan, vilket var sakligt fel. I efterhand sökte hon, med begränsad framgång, rådda sitt anseende med att hon hade menat Stockholm och inte Sverige som helhet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7500581
Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat anmälde Sverigedemokraterna Ann Linde till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för att hon ljugit om pandemitestningen.
Listan över exempel som visar att bilden av Sverige som internationellt föredöme flagnat betänkligt skulle kunna göras mycket lång. Jag skall ge ytterligare ett par exempel. Ett är att personer med funktionsnedsättning halkat efter betydligt i det svenska så kallade välfärdssamhället, vilket konstateras av Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Expressen den 3 december 2019. https://www.expressen.se/debatt/sverige-fran-foredome-till-riktigt-daligt-exempel/
Sanningen är att inte ens ett av världens största skatteuttag räcker till för vård av sjuka, handikappade och andra behövande i dagens Sverige. Inte när oproportionerliga resurser går till att vidmakthålla världens mest extrema immigrationspolitik.
Kommer därtill polismaktens sorgliga utveckling under senare år. Från att ha satt brottslighetens bekämpande i första rummet tycks svensk polis numera prioritera socialt experimenterande och genustrams – vi har sålunda sett manliga gay-poliser i uniform dansa i Pride-tåg och en kvinnlig polis som böjt knä inför våldsamma demonstranter samtidigt som hon gjorde black power-hälsning.
Prins Charles och Mahmoud Abbas möttes i Betlehem.
Betlehem ses av tradition som platsen för Jesu födelse. Det är också en nutida stad belägen i Judéen cirka en mil söder om Jerusalem. När the Prince of Wales, Storbritanniens tronföljare prins Charles, nyligen besökte platsen och höll ett tal betecknades detta av brittiska Sky News som ”the biggest show of support ever” till förmån för de så kallade palestinierna av en medlem av den brittiska kungafamiljen. https://www.timesofisrael.com/prince-charles-in-bethlehem-it-breaks-my-heart-to-see-palestinian-suffering/
”It breaks my heart therefore that we should continue to see so much suffering and division”, sade Charles. ”No one arriving in Bethlehem today could miss the signs of continuing hardship, and the situation you face.” Prinsen av Wales framförde sitt tal vid Casa Nova, ett franciskanskt pilgrimshus nära Födelsekyrkan.
Charles fortsatte, välmenade men aningslöst: ”And I can only join you, and all communities, in your prayers for a just and lasting peace. We must pursue this cause with faith and determination, striving to heal the wounds which have caused such pain. It is my dearest wish that the future will bring freedom, justice and equality to all Palestinians, enabling you to thrive and to prosper.”
Efter detta tårdrypande tal träffade den 71-årige prinsen av Wales den Palestinska myndighetens (PA) ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen), 84, som påstod sig vara tacksam över att Storbritannien inte hade accepterat USAs president Donalds Trump fredsplan för Israel och ”Palestina.” I verkligheten hade Storbritannien över huvud taget inte tagit ställning till planen under det att Abbas och PA hade avfärdat den redan innan de tagit del av den.
Födelsekyrkan i Betlehem.
Om Charles hade läst på om Abbas före sitt besök i de av PA kontrollerade territorierna hade han funnit att den senare minst av allt visat sig vara någon fredens man. Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, ett omdöme som gäller såväl Abbas som hans företrädare Yassir Arafat. Oavsett vilka avtal som ingåtts med Israel har dessa brutits förr eller senare. Något som bottnar i den Palestinska myndighetens och Hamas allt överskuggande vilja att utplåna den judiska staten Israel, inte sluta fred med den.
Den Palestinska myndigheten, som lägger ner sex gånger så mycket pengar på understöd till terrorister och deras familjer som på välfärd till den egna befolkningen och hjärntvättar denna från tidiga barnsben att bli militanta judehatare, torde vara den enda entitet i hela världen som betraktar landsmän som deltar i fredskonferenser som förrädare. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/03/nar-det-ar-forraderi-att-delta-i-en-fredskonferens/
Ingen blev mot denna bakgrund det minsta förvånad att Mahmoud Abbas redan innan Trumps fredsplan presenterats for ut i otidigheter mot den amerikanske presidenten och kallade denne för ”a dog and the son of a dog” samt hävdade att fredsplanen var en ”konspiration”. Vidare: ”I do not have much longer to live and will not go down as a traitor. It´s either dying like martyrs or flying the Palestinian flag on the walls of Jerusalem.”https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Abbas-Trump-is-a-dog-and-son-of-a-dog-I-wont-become-a-traitor-615572
Det är alltså denne man prins Charles hade den usla smaken att träffa under sitt besök i de ”palestinska” territorierna och Israel. Besöket omfattade även ett möte med Israels president Reuven Rivlin samt en visit vid förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem och möten med överlevare från Förintelsen, som skördade omkring sex miljoner judars liv.
Prinsen av Wales och Israels president Reuven Rivlin.
Donald Trump uttryckte sig, trots att Abbas kallat honom ”hund och son till en hund”, inför presentationen av den plan som kallats ”the deal of the century” med försiktig optimism och trodde att det till slut skulle gå att få palestinaaraberna med på noterna. Trots allt ingick i planen att göra en del av östra Jerusalem till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning.
Enligt Jeremy Corbyn är dömda Hamas-terrorister och mördare ”bröder”.
Jeremy Corbyn, sedan 2015 ledare för brittiska Labour, väckte nyligen uppmärksamhet då han i en intervju med BBCs Andrew McNeil trots upprepade påstötningar vägrade be om ursäkt för den antisemitism som lever och frodas inom hans parti. Corbyn har, föga övertygande, i efterhand sökt rädda ansiktet genom att påstå att Labour redan har tagit avstånd från judehatet. https://www.timesofisrael.com/after-refusing-to-apologize-for-anti-semitism-corbyn-says-he-already-said-sorry/
Några som inte låtit sig övertygas av Corbyns försäkringar om att han och hans parti inte är antisemiter är Simon Wiesenthal Center i Los Angeles. Jeremy Corbyn och hans Labour-parti toppar nämligen den lista över årets mest framträdande antisemitiska aktörer som centret publicerar varje år. https://www.thesun.co.uk/news/politics/10506222/jeremy-corbyns-labour-biggest-threat-to-jews/
Rabbinen Marvin Hier, som leder Simon Wiesenthal Center, menar att om Corbyn och Labour skulle gå segrande ur det brittiska valet den 12 december skulle Storbritannien i världens ögon framstå som en internationell paria vilket enligt Hier vore en katastrof för demokratin.
Efter att ha påmint om premiärminister Winston Churchills framgångsrika bekämpande av den tyska nationalsocialismen under Andra världskriget citeras rabbi Hier på följande sätt: ”Britain was at the forefront of defeating Hitler and now, on the 75th anniversary of the liberation of Auschwitz, the person who wants to sit in Winston Churchill´s chair at No 10 (Downing Street i London, bloggarens anmärkning) is fostering antisemitism.”
Wiesenthal-centret etablerades för drygt 40 år sedan och är uppkallat efter den legendariske nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005), som föddes i det dåvarande österrikiska imperiet i vad som i dag är Ukraina. Han tillbringade flera år i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger.https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal
Efter sin befrielse såg Simon Wiesenthal det som sin uppgift att spåra upp och ställa nazistiska krigsförbrytare inför rätta. Han anses genom sin i Wien baserade verksamhet ha bidragit till att mer än 1000 av de senare kunde hittas och få möta en rättvisa de inte unnade sina miljontals offer.
Nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal blev 96 år.
Antisemitismen och Israel-hatet inom det socialdemokratiska Labour är väl dokumenterade och har resulterat i att ett antal judiska medlemmar lämnat partiet. Bland Labours främsta uppbackare märks den islamistiska palestinaarabiska terrororganisationen Hamas. Från Gaza och London har Hamas emfatiskt tagit parti för Labour inför valet den 12 december. https://www.jpost.com/Diaspora/Antisemitism/Influential-Corbyn-supporting-Facebook-page-run-by-Hamas-from-Gaza-610306
Jeremy Corbyn har genom åren vid ett flertal tillfällen ertappats med att inte bara uttrycka sympati för det så kallade Palestina respektive kritisera staten Israel utan fastmer uttrycka sin sympati gentemot dömda palestinaarabiska terrorister.
Den Hamas-sponsrade Facebook-sidan ”We support Jeremy Corbyn” har fler än 72 000 medlemmar och tillhör Corbyns och Labours mest framträdande sympatisörer.
En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.
I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/
Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.
Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.
Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).
New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”
Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.
Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.
Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.
Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.
Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.
Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.
Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.
När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226
En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.
Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre
Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.
Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.
Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.
Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte
Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.
Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.
Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.
Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.
Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.
Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.
Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini
På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen
Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.
Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.
Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.
Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.
Rahab gömmer de israelitiska spejarna enligt en konstnärlig tolkning.
Bibelns berättelser handlar till stor del om männens bedrifter. Det betyder inte att det saknas uppgifter om kvinnor som utfört viktiga insatser inom ramen för Guds dispensation. En av dessa var skökan Rahab (alternativa stavningar Rahav eller Rachav).
I Hebréerbrevet i Nya testamentet 11:31 läser vi (1917 års bibelöversättning): ”Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner.”https://sv.bibelsite.com/hebrews/11-31.htm
Rahab var hemmahörig i staden Jeriko, som är belägen på den så kallade Västbanken och räknas som palestinaarabiskt område sedan 1993 då den av Israel överlämnades till den Palestinska myndigheten som ett resultat av Oslo-avtalet. Jag besökte staden, som idag har cirka 20 000 invånare, under mitt besök i det Heliga landet 2005. När den israelitiske härföraren Josua, son till Nun, sände ut två spejare i syfte att skaffa kunskaper om det strategiskt viktiga Jeriko togs dessa välvilligt emot av Rahab i hennes hem. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rahab
Detta gjorde att hon skonades när israeliterna sedan till grunden brände ner och utplånade Jeriko och alla levande varelser som där vistades. Inte bara det – hela Rahabs släkt undkom den massiva förödelsen och upptogs i Israel. I Matteusevangeliet anges Rahab ha varit mor till Boas, en rik man som äktade den bibliska Rut.
Enligt den bibliska berättelsen om Jerikos fall instruerade Gud Josua att han skulle beordra alla israelitiska krigare att marschera runt Jeriko i sex dagar. Sju präster skulle därvid bära sju vädurshorn framför förbundsarken. På den sjunde dagen skulle man tåga runt Jeriko sju gånger och de sju prästerna stöta i hornen. När så skett skulle folket upphäva ”ett väldigt härskri” varvid stadsmurarna skulle störta samman.
Jeriko är en av världens äldsta städer.
I Josua 6 läser vi vidare att Josua avlade följande ed: ”Förbannad inför Herren vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt.” Det står var och en fritt att tolka innebörden i dessa ord mot bakgrund av att Jeriko – en av världens äldsta städer som anses ha anlagts omkring 9600 före Kristi födelse – verkligen byggdes upp på nytt och i dag räknas som ett av ”Palestinas” världsarv.
Huruvida Jerikos verkliga öde stämmer överens med den bibliska berättelsen i den judiska Bibeln (Gamla testamentet) är en annan sak. Enligt den vanligaste arkeologiska interpretationen var Jeriko redan lagt i grus och aska vid den tid Josua levde, det vill säga runt 1400 före Kristus. Denna tolkning bygger bland annat på fynd av en viss typ av keramik. De forskare som hävdar att Bibeln kan ha rätt ifrågasätter om dessa fynd tolkats på rätt sätt. http://www.olofamkoff.se/bibelstudier_html/apologetik.html
Det må vara hur det vill med den bibliska berättelsens autenticitet. Rahab-gestalten är under alla omständigheter fascinerande och visar, att även osannolika personer som prostituerade kan användas för viktiga uppgifter när det gäller Guds planer.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 