Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

 

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bildts inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

DEBATT: Israel har rätt att försvara sig mot terrorister

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Bahrain senaste arabland att normalisera förbindelserna med Israel – fredspriset till Trump?

Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa och USAs president Donald J. Trump möttes i Riyadh i Saudiarabien den 21 maj 2017.

Den 11 september 2020 meddelades att Israel och Bahrain har ingått ett avtal om att upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser. Avtalet är en del i den amerikanska Trump-administrationens ansträngningar att skapa förutsättningar för avspänning och en fredlig utveckling i Mellanöstern-regionen. https://apnews.com/e21e371f1b406b209f93df5973d1fa46?fbclid=IwAR2VeEAeJYO9rMf651ObqPMpd0W9jU5Poeaf5gUpsQP9UGMXnF7Fay2HzHE

”There´s no more powerful response to the hatred that spawned 9/11 than this agreement”, löd president Donald Trumps kommentar till reportrar i Vita huset. Nästa vecka kommer det tidigare ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) att undertecknas vid en ceremoni i Vita huset, under vilken även Bahrains utrikesminister kommer att närvara i syfte att skriva på ett separat avtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Avtalet ingicks efter telefonsamtal mellan president Donald Trump, Benjamin Netanyahu och Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa. För några veckor sedan sedan ingicks ett liknande avtal mellan Israel och UAE. Tidigare har Israel slutit avtal av detta slag med Egypten och Jordanien.

Netanyahu kommenterade: ”It took us 26 years between the second peace agreement with an Arab country and the third, but only 29 days between the third and the fourth and there will be more.” Den israeliske premiärministern syftade på att det förflöt 26 långa år mellan avtalet med Jordanien 1994 och det med UAE 2020 men endast  29 dagar mellan UAE- och Bahrain-avtalen.

Därtill kommer att Kosovo och Serbien i princip gått med på att erkänna Israel diplomatiskt respektive flytta sin ambassad från Tel Aviv till den israeliska huvudstaden Jerusalem, där i nuläget endast USA och Guatemala har ambassader. Även afrikanska Malawi har tillkännagivit sin avsikt att upprätta en ambassad i Jerusalem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/09/08/34834/

USAs Femte flottas kommandocentral i Manama.

I den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah är det av naturliga skäl synnerligen dystra miner. Arabvärlden har visat liten eller ingen förståelse för dess krav att vänta med normalisering med Israel tills palestinaaraberna säkrat ett självständigt ”Palestina”. ”This is another stab in in the back of the Palestinian cause, the Palestinian people and its rights”, kommenterade PAs talesman Waser Abu Yousef.

Avtalet mellan Israel och Bahrain innefattar normaliserade diplomatiska, kommersiella, säkerhetsrelaterade och andra relationer mellan de båda länderna. Bahrain har, i likhet med Saudiarabien, redan tidigare gått med på att tillåta israeliska flygningar genom sitt luftrum.

Konungariket Bahrain är ett litet auktoritärt styrt öland beläget utanför den saudiska kusten omfattande 745,3 kvadratkilometer och med ett invånartal på omkring 1,4 miljoner. Det består av 33 öar varav huvudön, Bahrain, utgör sju åttondedelar av landets yta. Här ligger landets huvudstad Manama, där USAs Femte flotta har sin bas. https://www.google.com/search?sxsrf=ALeKk02Cysy7wI8GyGXKWtQrT1ZvMzq6og%3A1599917475608&source=hp&ei=o81cX_DzIueOlwS4mayYDA&q=bahrain&gs_ssp=eJzj4tDP1TcwNDNMNmD0Yk9KzChKzMwDAC_UBWA&oq=bahrain&gs_lcp=CgZwc3ktYWIQARgAMgsILhCxAxCDARCTAjIICAAQsQMQgwEyAggAMgIIADICCAAyAgguMgIILjICCAAyAggAMgIIADoECCMQJzoFCAAQsQM6BwguECcQkwI6BAguECc6CAguELEDEIMBOgUILhCxAzoECAAQClCyFFiTHmDdL2gAcAB4AIABUIgBqgOSAQE3mAEAoAEBqgEHZ3dzLXdpeg&sclient=psy-ab

Christian Tybring-Gjedde har nominerat Donald Trump till Nobels fredspris.

Det kan slutligen nämnas att president Donald Trump nominerats till Nobels fredspris för sina insatser att mäkla fred i Mellanöstern. Bakom nomineringen står den norske parlamentsledamoten för Fremskrittspartiet Christian Tybring-Gjedde, som också är medlem i NATOs parlamentariska församling. Tybring-Gjedde motiverade sin nominering av Trump på följande sätt:

For his merit, I think he has done more trying to create peace between the nations than most other Peace Prize nominees. https://nypost.com/2020/09/09/trump-nominated-for-nobel-peace-prize-by-norwegian-official/

I detta är bara att instämma!

 

 

 

Efter avtalet mellan Israel och UAE: fler arabstater kan vara på gång

USAs president Donald Trump har hjälpt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan att förhandla fram ett fredsavtal.

”Ett viktigt och positivt steg”.

Så twittrar vår före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt om det historiska fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) som  signerades av premiärminister Benjamin Netanyahu, kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan och president Donald Trump den 13 augusti.

De tre parterna offentliggjorde efter undertecknandet av avtalet följande gemensamma uttalande:

Detta historiska diplomatiska genombrott kommer att främja fred i Mellanöstern och är ett bevis för den djärva diplomatin och visionen hos de tre ledarna samt modet hos Förenade Arabemiraten och Israel när de banar ny väg för fred och tillgängliggör den stora potential som finns i regionen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/historisk-fredsplan-mellan-israel-och-uae?

En förutsättning för att UAE skulle gå med på överenskommelsen var att Israel skulle uppskjuta tidigare deklarerade planer på att införliva judiska samhällen i Judéen och Samarien (Västbanken) med Israel. Bland judiska boende i de aktuella områdena var reaktionerna på avtalet blandade. https://worldisraelnews.com/mixed-reaction-to-uae-deal-from-jews-in-judea-and-samaria/

Borgmästaren Oded Reviva i staden Efrat i Gush Etzion-området, som uppges vara anhängare av Netanyahu, citerades: ”Det israeliska medgivandet att uppskjuta tillämpningen av israelisk lag i den judiska bosättningen i Judéen och Samarien är ett godtagbart pris.” Andra judiska ledare var mer kritiska.

President Trump berömde efter avtalets undertecknande premiärminister Netanyahu för dennes eftergift att uppskjuta planerna på införlivande av judiska områden med staten Israel. https://worldisraelnews.com/trump-praises-israel-for-great-concession-of-dropping-annexation-for-peace/ Netanyahu menar dock att planerna står fast men har satts på väntläge. https://unitedwithisrael.org/friedman-backs-netanyahu-sovereignty-still-on-the-table/

Det som kommer att ske närmast är att det kommer att ingås separata avtal mellan de båda länderna avseende bland annat handel, turism, sjukvård och kommunikationer inklusive direktflyg mellan Tel Aviv och Abu Dhabi. Även utbyte av ambassader och ambassadörer kommer att äga rum inom kort.

Demokratiska kongressledamoten Rashida Tlaib var, till skillnad från presidentkandidaten Joe Biden, inte nöjd med avtalet.

Från amerikansk sida har det antytts att avtal med fler arabstater kan vara på gång. En nyckelperson härvidlag är kronprins Mohammed  bin Zayed Al Nahyar, född 1961, (ofta kallad ”MBZ”) vilken i vida kretsar anses vara Mellanösterns dolda makthavare och ett slags arabisk gudfader i regionen. Han är utbildad vid Royal Military Academy i Sandhurst i England och är biträdande överbefälhavare för UAEs väpnade styrkor. https://en.wikipedia.org/wiki/Mohammed_bin_Zayed_Al_Nahyan

I Förenade Arabemiraten, som ligger vid Persiska viken och har 9,2 miljoner invånare, ingår de sju emiraten Abu Dhabi (som också är huvudstad), Dubai, Ajman, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharja och Umm al-Qaywayn. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renade_Arabemiraten

Även om avtalet har hälsats med gjädje och tillfredsställelse runtom i världen är det inte alla som är överlyckliga. Dit hör mullornas Iran, som upplevs som en fiende inte bara av Israel utan också av de flesta arabstater i regionen. Turkiet har gått på samma linje som Iran och menar att avtalet är ”en kniv i ryggen” på palestinaaraberna. Inte heller de båda palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas hoppar jämfota av glädje, eftersom de inte vill se en ”normalisering” av den judiska staten.

Bland avtalets amerikanska kritiker märks kongressledamoten Rashida Tlaib, född i Detroit i en muslimsk palastinaarabisk invandrarfamilj, som också motsätter sig en normalisering av det av henne hatade Israel. Hennes uppfattning delas av kongresskollegan Ilhan Omar, som är född i Somalias huvudstad Mogadishu. Demokraternas presidentkandidat Joe Biden har däremot uttalat sitt stöd för avtalet. https://unitedwithisrael.org/rashida-tlaib-slams-uae-israel-peace-opposes-normalization/

Fred och normalisering i Mellanöstern är inte något som uppskattas av Iran och Turkiet.

En bedömare som sannolikt skulle ha uppskattat det historiska fredsavtalet är den framlidne israeliske författaren Amos Oz (1939-2018), en enveten förespråkare för fred och försoning. Han skrev i essäsamlingen Israel, Palestine and Peace (1994) bland annat följande): ”Denna konflikt kan lösas genom en kompromiss, genom en delning, , men inte bara genom att ha en trevlig kopp kaffe med fienden.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Amos_Oz

Oz skrev visserligen om den specifika konflikten mellan israeler och palestinaaraber, men jag känner mig rätt säker på att han även skulle ha välkomnat det nu ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Sedan är det upp till de inblandade parterna att se till att avtalet är mer värt än papperet det är skrivet på.

 

 

 

 

Har arabvärlden tröttnat på den Palestinska myndigheten?

President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.

Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.

Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet

Enligt det Israel-baserade Palestinian Media Watch vill den Palestinska myndigheten se att ett jihad – heligt krig – dras igång mot den judiska staten och kräver att arabstaterna ”act before it´s too late”. https://www.jns.org/report-palestinians-angry-at-arab-world-indifference-to-israeli-sovereignty-bid/

Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.

Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.

Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.

Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:

To top it off, many Arab countries are fed up with Palestinian extremism, which has yielded nothing positive for more than 70 years. https://nationalpost.com/opinion/vivian-bercovici-the-arabs-are-losing-interest-in-the-palestinians-this-is-a-game-changer

Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.

Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.

Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.

Netanyahu träffar Ugandas, Sudans ledare: ”Israel återvänder till Afrika på ett storstilat sätt”

Benjamin Netanyahu och Yoweri Museveni på Entebbes internationella flygplats utanför Kampala.

När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu den 3 februari anlände till Entebbes internationella flygplats i Uganda sade han att ”Israel återvänder till Afrika på ett storstilat sätt.” Under mötet med den ugandiske presidenten Yoweri Museveni, född 1944 och president sedan 1986, framkom att Uganda överväger att öppna en ambassad i Jerusalem och att Israel i så fall avser öppna en ambassad i Ugandas huvudstad Kampala. https://www.timesofisrael.com/uganda-president-says-he-is-studying-opening-embassy-in-jerusalem/

USA blev i maj 2018 det första landet att flytta sin ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. Flera länder har antytt att de kan komma att göra det, men endast Guatemala har så här långt följt Förent staterna i spåren. Om Uganda gjorde det vore det en stor diplomatisk framgång för den judiska staten. I dagsläget tillvaratar Kenyas ambassad i Tel Aviv Ugandas intressen.

Av Ugandas omkring 34 miljoner invånare räknar sig 66 procent som kristna med lika många protestanter som katoliker. Muslimskt troende utgör  16 procent av befolkningen medan 18 procent bekänner sig till traditionella inhemska, ofta polyteistiska religionstyper omfattande bland annat förfädersdyrkan och tillbedjande av andar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uganda

Benjamin Netanyahu har en mycket personlig relation till Uganda i allmänhet och Entebbes flygplats i synnerhet. Det var här hans äldre bror Yonatan Netanyahu (1946-76) som enda israeliska soldat dödades under en militär fritagningsoperation den 4 juli 1976 av drygt 100 personer som hölls som gisslan ombord på ett plan från Air France. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Entebbe

Glädjen var stor när de israeliska hjältar som genomfört kommandoräden i Entebbe återvände till Israel.

Två palestinaarabiska och två tyska terrorister hade ursprungligen tagit 248 passagerare som gisslan på ett plan som var på väg från Tel Aviv till Paris i ett desperat försök att få ut 40 terrorister från fängelser i Israel och 13 som satt i fängsligt förvar i andra länder. Om detta inte skedde skulle gisslan dödas. Gisslans icke-judiska medlemmar hade frigivits i Entebbe, dit planet slutligen omdirigerats med Ugandas diktator Idi Amins – Amin sympatiserade med terroristerna – goda minne; ett 100-tal medlemmar i gisslan och tolv medlemmar i Air France-besättningen återstod.

Över 100 israeliska kommandosoldater deltog i den räd som givits order om av premiärminister Yitzhak Rabin (1922-95). Det blev den djärvaste och samtidigt mest lyckade räden i sitt slag som någonsin genomförts, även om tre i gisslan och 45 ugandiska soldater dödades. Fem israeliska kommandosoldater sårades men endast Yonatan Netanyahu stupade. Operationen har gått till historien som Operation Entebbe men kallades ursprungligen Operation Thunderbolt. Förutom terroristerna framstod Ugandas diktator Idi Amin som den store förloraren – tre år senare hade han störtats och drivits i landsflykt.

På Entebbe-flygplatsen sammanträffade Benjamin Netanyahu även med Republiken Sudans (Nordsudan) ledare Abdel Fattah al-Burhan. Israel räknade tidigare Sudan som ett säkerhetshot, men sedan den tidigare ledaren Omar al-Bashir avpolletterades i fjol har landet närmat sig Israel och samtidigt fjärmat sig från Iran. Nu står en normalisering av relationerna mellan de båda länderna på tur.

Benjamin Netanyahu och Abdel Fattah al-Burhan.

Saeb Erekat, talesman för den Palestinska myndigheten, beklagade sig enligt nyhetsbyrån Al-Jazeera över att närmandet till israelerna betydde att sudaneserna ”stuckit kniven i ryggen” på dem. https://www.aljazeera.com/news/2020/02/netanyahu-israel-sudan-normalise-ties-200203182536972.html

17-årig israeliska mördad i bombdåd: vad är det för fel på palestinaaraberna?

Den av terrorister mördade Rina Shnerb blev 17 år.

Den 17-åriga israeliskan Rina Shnerb dödades då en kraftig sprängladdning detonerade vid den naturliga källan Ein Bubin utanför den judiska staden Dolev i Samarien på den så kallade Västbanken den 23 augusti.

Unga Rina var på utflykt tillsammans med sin far, rabbinen Eitan Shnerb, och sin 19-åriga bror Dvir. Dessa skadades allvarligt vid explosionen och fördes i ambulanshelikopter till ett sjukhus i Jerusalem, där de kunde återhämta sig. Enligt fadern räddade dottern hans och sonens liv då hon fick ta emot den värsta delen av detonationen. https://www.timesofisrael.com/three-israelis-seriously-hurt-in-explosion-at-west-bank-spring/

Den palestinaarabiska propagandan har sökt rättfärdiga terrordådet genom att påstå att familjen kom från en ”bosättning” och att offret Rina Shnerb var verksam i de israeliska försvarsstyrkorna IDF. Påståendena är falska. Familjen kommer från staden Lod i centrala Israel, mest känd för den internationella Ben Gurion-flygplatsen och Rina hade inget att göra med IDF.

Enligt en opinionsundersökning företagen av Palestinian Center for Policy and Survey Research (PSR) stöder 61 procent av de tillfrågade palestinaaraberna terrordådet mot en oskyldig judisk familj som kostade 17-åriga Rina Shnerb livet. 49 procent av dessa var bosatta i Judéen och Samarien och 80 procent i Gaza. 37 procent sade sig stödja terrorism riktad mot Israel i allmänhet medan 32 procent förespråkade en fredlig uppgörelse. 10 procent var för ett fredligt motstånd. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/269092

Rina Shnerb begravdes i hemstaden Lod.

Vidare ville enligt samma undersökning 69 procent av palestinaaraberna bosatta i Judéen och Samarien eller Gaza att den Palestinska myndygheten (PA) skulle avvisa den amerikanska Trump-administrationens fredsplan, ibland kallad Deal of the century. 19 procent var för fredsplanen med vissa reservationer medan blott 5 procent ville att planen skulle antas rakt av.

Undersökningen visade också att stödet för en så kallad tvåstatslösning i Israel och de palestinaarabiska områdena har minskat märkbart. 42 procent stöder nu en sådan lösning medan 56 procent är emot.

Dagarna efter bombattentatet hävdades att israeliska säkerhetsstyrkor gripit de ansvariga. Det visade sig dock att uppgifterna var felaktiga: den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet meddelade att inga gripits och att undersökningarna fortfarande pågick. https://www.timesofisrael.com/liberman-says-security-forces-nabbed-terrorists-behind-deadly-west-bank-bombing/

Man frågar sig osökt, med tanke på det utbredda stödet för illdåd av det här slaget, vad det är för fel på palestinaaraberna. Hur är det över huvud taget möjligt att applådera ett brutalt mord på en oskyldig israelisk tonåring? Svaret är att folkgruppen i fråga ända sedan förra seklet var ungt utsatts för en oupphörlig hjärntvätt om de ”ondskefulla judarna” och att alla medel är tillåtna i kampen mot dessa,

En liten flicka i Gaza lär sig hur man knivhugger israeliska soldater.

Det är ett faktum att i dag lär sig barn i de palestinaarabiska skolorna och förskolorna i läroböcker och på lektioner hur man dödar judar. Och om och när Rina Shnerbs mördare grips, döms och fängslas kommer de och deras familjer att garanteras livstids försörjning genom utbetalningar från den Palestinska myndigheten. https://www.timesofisrael.com/gaza-kids-put-on-play-about-stabbing-killing-israelis/

 

 

 

 

 

 

R

Ingen anledning skönmåla Hamas- och bin Ladin-vännen Khashoggi

En tecknares syn på relationen mellan Jamal Khashoggi och Usama bin Ladin.

Den 2 oktober stegade den saudiske journalisten Jamal Khashoggi in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul i Turkiet i syfte att utverka handlingar han behövde för sitt förestående bröllop. Han har inte hörts av sedan dess och allt tyder på att han mördades inne på konsulatet. Khashoggi har allmänt beskrivits som en demokratisk och frihetlig förkämpe som efterlyste reformer i sitt eget land och arabvärlden i stort. Såvitt jag kan bedöma är detta en delvis riktig beskrivning – men det är inte hela sanningen om den komplexe Khashoggi.

Jamal Khashoggi föddes i Medina i Sauadiarabien 1958 och tillhörde länge det saudiska etablissemanget med nära kontakter till kungahuset. På 1980-talet genomförde han flera intervjuer med Usama bin Ladin och kom att stå denne nära. Han sökte senare få Usama att överge terrorn som metod i politiken men misslyckades.

Khashoggi har också haft intima förbindelser med islamistiska Muslimska brödraskapet och var en anhängare av terrorgrupperingen Hamas i Gaza, som är en avläggare till brödraskapet. Khashoggi stödde också Hamas krigföring gentemot Israel.

I en artikel den 27 juli 2014 i den London-baserade pan-arabiska tidningen Al-Hayat, som har saudiska kopplingar, talade Khashoggi bland annat om ”the stubborn Palestinian combatant (Hamas)” i mycket uppskattande ordalag och uppmanade hela arabvärlden att stödja dess kamp mot Israel. https://www.frontpagemag.com/point/271678/jamal-khashoggi-cheered-hamas-war-israel-daniel-greenfield#.W8jvEXJ51U8.twitter

Khashoggis inställning till Nazitysklands förintelse av sex miljoner judar kan med en välvillig tolkning beskrivas som problematisk. Ty samtidigt som han, uppenbart osant, förnekade att arabvärlden skulle ha problem med synen på Förintelsen gjorde han betydande ansträngningar i syfte att förringa och tona ner dess betydelse.

”Everyone has its own Holocaust”, påstod Khashoggi i en intervju i Jerusalem Post 2007 och hävdade att det som palestinaaraberna kallar nakba (katastrofen), det vill säga utropandet av Israel som judisk stat den 15 maj 1948, inte var annorlunda än Förintelsen. Som han också jämförde med mongolernas plundring av Bagdad 1258. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Khashoggi-to-Post-in-2007-Nakba-no-different-than-Holocaust-569516

Jamal Khashoggi föll offer för det saudiska etablissemang han själv länge tillhörde.

De så kallade palestinierna fortsätter att uppmärksamma vad de kallar Nakbadagen varje år med olika typer av våldsamma anti-israeliska excesser. Läs gärna min bloggtext om sanningen bakom nakba här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/16/palestinsk-historik-sanningen-om-nakbadagen/

Jamal Khasshoggi har förvisso svarat för förtjänstfulla insatser i det han belyst det tilltagande förtrycket i arabvärlden i allmänhet och hemlandet Saudiarabien i synnerhet. 2017 lämnade han Saudiarabien och bosatte sig i USA och blev krönikör i Washington Post; han medarbetade också i Al-Jazeera och andra publikationer. Det finns emellertid ingen anledning att. mot ovanstående bakgrund, och det faktum att han städse rörde sig i våldsamt antisemitiska kretsar, skönmåla hans person.

Uppgifter gör gällande att Jamal Khashoggi mördades på ett synnerligen barbariskt sätt av ett team utskickade vålsdverkare vilka skall ha anlänt till Istanbul kort tid innan Khashoggi försvann. Hans öde är inte ett jag önskar någon människa. Oavsett om mördarna agerade på ett för Saudiarabien oönskat sätt eller ej kommer händelserna i Istanbul att på ett oåterkalleligt sätt skada landet och troligen också få återverkningar på den intrikata maktbalansen i Mellanöstern. https://abcnews.go.com/International/friend-jamal-khashoggi-journalist-killed-barbaric-turkish-officials/story?id=58569969

Saudiarabien har sedan Kriget i Persiska viken 1991 utgjort en viktig samarbetspartner för USA, västvärlden och även Israel. Om mordmisstankarna stärks ytterligare – vilket nästan säkert kommer att ske – kommer Trump-administrationen tvingas straffa Saudiarabien på något sätt. Frågan är hur detta kommer att ske.

 

 

Förslag från F!-kandidater: Deportera alla Israels judar till USA och åk på spa-resa till Auschwitz

Tvångsdeportera alla israeliska judar till USA så att palestinaaraberna kan få vara i fred. Det föreslår Feministiskt initiativs (F!) riksdagskandidat Oldoz Javidi i en intervju i partipublikationen Feministiskt Perspektiv. https://voiceofeurope.com/2018/07/parliamentary-candidate-for-swedens-feminist-party-suggests-deporting-all-jews-from-israel/

Oldoz Javidi: Deportera Israels judar till USA. Foto: Pride

F! har på begäran av Oldoz Javidi i efterhand raderat detta minst sagt antisemitiska förslag och tagit avstånd från det som ”oacceptabelt”. Även Javidi har bett om ursäkt för sin bisarra förlöpning. Från F!s sida uppges nu att man kommer att intensifiera informationen om antisemitism inom partiet men låter ändå Javidi vara kvar i både partiet och på riksdagslistan. http://www.varldenidag.se/nyheter/far-sta-kvar-pa-fis-riksdagslista/reprgt!iGNovK6UcdDUB072AbHEQ/.

Oldoz Javidi uttryckte sig ursprungligen på bland annat följande sätt: ”Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasifull. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA…Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården?”

Javidis eklatanta antisemitism är blott ännu ett i den oändligt långa rad av exempel som visar hur svårt vänstern har för judarna i allmänhet och staten Israel i synnerhet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/11/vanstern-har-alltid-haft-svart-for-judarna/

Oldoz Javidi föddes i mullornas Iran 1980 och kom till Sverige sex år senare. Hon titulerar sig gärna som ”skådespelare och clown” och har medverkat i några filmer. Hon står på 36e plats på F!s riksdagslista vilken toppas av partiledarna Gudrun Schyman och Gita Nabavi och får därmed svårt att komma in, även om partiet mot all förmodan skulle inväljas i den svenska partipolitikens finrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oldoz_Javidi

Javidis uttalande har rönt stor uppmärksamhet i Israel och på andra internationella håll men har däremot inte tagits upp i etablerade svenska media.

Teysir Subhi: Trevligt med spa-resa till Auschwitz. Foto: Oscar Stenberg

Javidi är inte den enda av F!s riksdagskandidater som haft svårt att hålla tungan rätt i mun när det gäller ämnen som Israel, judar och Förintelsen. För en tid sedan twittrade Teysir Subhi, 31-årig lärare och ”frilanskommunikatör” från Göteborg, om att hon som projektledare för en ”tjejresa” till Auschwitz ville piffa upp resan en aning: ”Vi vill gärna kombinera resan med god mat och lite SPA. Är det någon som varit där och gjort den kombon? Vill gärna ha era bästa tips!” https://nyheteridag.se/fi-politiker-ville-aka-pa-spa-resa-till-auschwitz-skyller-kritik-pa-nazister/

Även Subhi var ångerfull efter sin utsaga och skyllde den kritik som inte helt oväntat kom henne till del på ”nazister”. Hon har vidare gjort sig känd för åsikten att SDare inte skall få vara lärare. Teysir Subhi är 25e namn på Feministiskt initiativs riksdagslista. http://www.mynewsdesk.com/se/feministiskt_initiativ__fi/pressreleases/haer-aer-foerslaget-till-riksdagslistan-2018-2393286