De vinterolympiska spelen i Peking innebar ett gyllene tillfälle för den så kallade människorättsorganisationen Amnesty International att fästa världens uppmärksamhet på det röda Kinas förtryck av uigurerna, kazakerna och andra etniska minoriteter i Xinjiang-provinsen.
Tyvärr utnyttjade Amnesty inte det tillfället, framhåller David Suissa i den amerikanska tidskriften Jewish Journal. Istället valde organisationen att i höjd med OS-invigningen publicera en ensidigt lögnaktig artikel om vad som kallades Israels ”apartheid”-politik gentemot palestinaaraberna.
Suissa framhåller: ”The Beijing olympics was a singular chance to expose China´s war crimes. Instead, Amnesty International chose to single out Israel.”
De kinesiska ledarna var gissningsvis överlyckliga över att Amnesty inte uppmärksammade folkmordspolitiken mot de muslimska uigurerna och/eller andra övergrepp som utförs av den kommunistiska diktaturstat som fått förtroendet att arrangera 2022 års vinter-OS.
Det anmärkningsvärda med Amnestys underlåtenhet är att organisationen bevisligen är väl medveten om situationen i Kina. Den 10 juni 2021 publicerade man en rapport med den svenska titeln ”Kinas förtryck av muslimerna i Xinjiang är ett brott mot mänskligheten”, där organisationen pekade på de ohyggliga övergrepp som förekommer i de så kallade omskolningslägren och på övervakningen i samhället i stort. https://www.amnesty.se/aktuellt/kinas-fortryck-av-muslimer-i-xinjiang-ar-ett-brott-mot-manskligheten/
Dessutom uppmanade Amnesty International i ett brev till FNs medlemsländer den internationella samfälligheten att ”strongly condemn” förföljelsen av den uiguriska folkgruppen i Kina.Det borde rimligen ha varit en självklarhet för Amnesty att utnyttja OS-invigningen till att ytterligare fästa omvärldens uppmärksamhet på de kinesiska övergreppen.
Ordet ”apartheid” nämns ett oräkneligt antal gånger i Amnesty-rapporten. Det åsyftar givetvis den rasåtskillnadspolitik som rådde i Sydafrika från och med 1948 till den vita minoritetsväldets upphörande 1994 (även om den naggades åtskilligt i kanten under 1980- och början på 1990-talet).
Det system som rådde i Sydafrika – apartheid betyder ordagrant åtskildhet – var emellertid institutionaliserat på ett helt annat sätt än vad som någonsin varit fallet i den judiska staten Israel. Den sydafrikanska befolkningen indelades i fyra etniska grupper vilka benämndes vita, asiater, färgade och svarta.
De tre förstnämnda grupperna fick 1984 varsitt parlament under det att de svarta även fortsatt hänvisades till att uttrycka sin mening i lokala sammanhang. I Sydafrika rådde en stor mängd åtskillnadsregler som reglerade exempelvis boende, resande, näringsliv, restauranger, parkbänkar etcetera. De mest småskurna av dessa regler kallades petty apartheid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid
Ingenting av detta har någonsin förekommit i Israel. Här har judiska såväl som arabiska medborgare ända sedan de första fria valen hölls 1947 – alltså ett år innan staten Israel grundades officiellt den 14 maj 1948 – haft möjlighet att väljas in i parlamentet Knesset. I dag består Israels befolkning av omkring 2 miljoner araber (så kallade palestinier) av vilka 84 procent beräknas vara muslimer. 8 procent är kristna och lika många druser.
Mansour Abbas från det arabiska Raam-partiet ingår i den israeliska koalitionsregeringen.
Amnesty International har helt rättmätigt tvingats inhösta ett stort antal fördömanden från när och fjärran för sin rapport om Israel, de facto Mellanösterns enda demokrati. Israels utrikesminister Yair Lapid tvekar inte att kalla rapporten antisemitisk och hävdar att Amnesty citerar lögner som sprids av terrororganisationer:
Om Amnesty hade velat ge exempel på system från Mellanöstern som kan föra tankarna till apartheid skulle man givetvis ha gått till någon eller några av de 57 arabisk-muslimska stater som omger Israel. Ett stort antal av dessa är i praktiken judenrein.
En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.
I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/
Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.
Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.
Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).
New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”
Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.
Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.
Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.
Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.
Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.
Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.
Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.
När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226
En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.
Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre
Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.
Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.
Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.
Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte
Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768
Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/
Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.
Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes
Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.
FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.
Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.
I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M
Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig
Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses politiskt korrekt att pressa är Israel.
I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.
Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.
De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html
Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/
För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!
När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939
Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!
För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/
Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.
Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):
The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen
Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.
Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm
I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE
Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).
Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.
Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o
Det mest uppseendeväckande med nye statsministern Stefan Löfvens regeringsförklaring var att han deklarerade, att Sverige under den nya S/MP-regeringens styre avser att erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning. Se länken ovan. Så långt gick dessbättre aldrig den föga Israel-vänliga regeringen Reinfeldt med Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister.
Löfven motiverade detta beslut på följande sätt:
Konflikten mellan Israel och Palestina kan bara lösas med en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.
Detta är emellertid som att spänna kärran framför hästen. Problemet med Löfvens resonemang är ju, att det från den palestinaarabiska sidan inte finns någon vilja till vare sig erkännande av och fredlig samexistens med den andra parten. Ändå skall Sverige ta steget och erkänna det så kallade Palestina. Ologiskt är bara förnamnet. Vad Sverige borde göra är naturligtvis att utöva påtryckningar på ”sitt kära systerparti” Fatah – som Löfven kallade Fatah vid senaste partikongressen (S) – att inta en försonlig attityd mot Israel. Inte att komma med oövertänkt retorik.
Det korrekta är att nämnda konflikt endast kan komma närmare en lösning om de ”palestinska” territorierna börjar med att klart och tydligt erkänna den judiska staten Israel och dess rätt att existera inom säkra och erkända gränser och som en konsekvens därav upphör med sin naziinspirerade terrorverksamhet.
Nazihälsningen är vanligt förekommande bland palestinaarabiska/islamistiska terrorgrupperingar såsom Hamas. Dock uppenbarligen inget som stör Löfven.
För övrigt kan ett erkännande av ”Palestina” som självständig stat strida mot folkrätten. Det hävdar Tomas Sandell i tidningen Världen idag den 3 oktober:
Framförallt den blödtörstiga, islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza-remsan men också dess allierade, Fatah på ”Västbanken” (Judéen och Samarien), har som yttersta målsättning att utplåna den judiska staten. Hamas vill dessutom utplåna Israel och döda alla judar. Att belöna sådana rörelser med statsstatus kan aldrig leda till något gott.
Läs gärna också vad Lennart Eriksson i bloggen Sapereaude under rubriceringen ”Löfvens regeringsförklaring har starka antisemitiska och rasistiska undertoner” har att säga i frågan:
Eriksson lyfter i sammanhanget fram Stefan Löfvens påståenden om rasismen i regeringsförklaringen: ”Rasismen…är oacceptabel…i ett demokratiskt samhälle…Antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi ska inte ha någon plats i Sverige.”
Inte i Sverige, nej, men i de palestinska territorierna går det tydligen alldeles förträffligt att vara militant antisemit och därmed bekänna sig till den grövsta formen av rasism. Där barnen från spädaste ålder får lära sig att judar är att jämställa med skadedjur och uppmuntras bli självmordsmördare. ”Då belönas man ekonomiskt av Löfven”, konstaterar Lennart Eriksson, ”och för övrigt av alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna rikligen och sedan länge.”
Löfven lovordade även den internationella insatsen mot den jihadistiska/islamistiska terrorgrupperingen IS/ISIS/ISIL, men när det blir fråga om de helt likvärdiga terroristerna inom Hamas är det stora famnen som gäller – förklara logiken i detta, den som kan.
För drygt tre månader sedan, just innan Hamas sparkade igång den senaste väpnade konflikten med Israel genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel, föreslog vidare den nu nyvalde talmannen Urban Ahlin (S) att såväl Sverige som Israel skulle börja bedriva samtal med Hamas och därmed göra detta rasistiska mördarkommando rumsrent:
Att erkänna ”Palestina” som stat i dagens läge vore katastrofalt. Det vore att premiera våld, terror och antisemitism av högsta potens. Om den skakiga löfvenska minoritetsregeringen gör allvar av denna föresats blir Sverige det första EU-land som ger ”Palestina” ett fullt statserkännande. Visserligen har Polen, Rumänien och Slovakien erkänt ”Palestina”, men det skedde innan dessa länder gick med i EU. Irland och Cypern å sin sida har uppgraderat de ”palestinska” representationerna till fullskaliga ambassader.
Den Palestinska myndigheten vill skapa en egen stat i det Hamas-kontrollerade Gaza och på Fatah-styrda ”Västbanken” och etablera en huvudstad i östra Jerusalem. Dessa områden återtogs av Israel i samband med Sexdagarskriget (även kallat Yom Kippur-kriget) 1967. Gränsdragningen är emellertid oklar och omdiskuterad på ”Västbanken”.
Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson
Kontentan av ovanstående är att en palestinaarabisk statsbildning i nuläget ter sig som helt verklighetsfrämmande, varför det givetvis inte heller finns någon som helst anledning för Sverige – eller för den delen något annat land – att erkänna en ”palestinsk” stat.
Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg här:
Att Stefan Löfvens nybildade så kallade regering – frågan är ju hur långlivad denna bisarra hybrid kommer att bli – skulle ta steget att erkänna ”Palestina” som en stat kommer förstås minst av allt som en överraskning. Socialdemokratin har intagit en fientlig hållning till Mellanösterns enda demokrati, och det enda landet i regionen som tillämpar religionsfrihet och rättigheter för HBTQ-kommuniteten, ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar.
En smärre tillnyktring kom med Göran Perssons statsministertid – Persson besökte Israel som förste svenske statsminister sedan Tage Erlander – men den omfattade endast Persson personligen. Hans egen utrikesminister, Anna Lindh, körde på i de gamla hjulspåren, liksom andra framträdande socialdemokrater såsom Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm.
Olof Palme och PLO-ledaren, ärketerroristen Yassir Arafat.
Den antiisraeliska hållningen hos S-partiet har tillåtit islamistiska krafter i allmänhet och sådana knutna till Muslimska brödraskapet, ursprunget till dagens islamism och jihadism, i synnerhet att infiltrera partiet. Den forna kristna, socialdemokratiska Broderskapsrörelsen har exempelvis helt tagits över av islamisterna och kallas numera Tro och solidaritet.
Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg har haft modet att föra dessa förhållanden upp på dagordningen, vilket ledde till att hon blev av med sin nominering till årets riksdagslista. Hägg har bland annat yttrat: ”Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet” och att Islamiska förbundet är den kraft som står bakom politisk islam inom ramen för S-partiet. Dess målsättning är att det är islam och sharia som skall forma samhället.
Mer om den islamistiska infiltrationen inom Socialdemokraterna här:
I Löfvens färska regeringsbildning är det emellertid en miljöpartist som främst företräder de islamistiska intressena, nämligen bostadsministern Mehmet Kaplan. Denne har av insatta bedömare förmodats vara aktiv medlem i Muslimska brödraskapet. I somras talade Kaplan om att ”befria Jerusalem” vid en antiisraelisk demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Jerusalem som aldrig varit huvudstad i något arabiskt eller muslimskt land och vars judiska rötter sträcker sig tillbaka till kung Davids tid för drygt 3000 år sedan. Och trots att muslimer brukar tala om hur heligt Jerusalem är, nämns denna stad inte i Koranen.
Herostratiskt ryktbar blev Mehmet Kaplan vid Almedalsveckan på Gotland i juli i år, då han liknade ungdomar från Sverige som åker och deltar i väpnade konflikter i Mellanöstern eller Somalia vid svenska Finlands-frivilliga som deltog på Finlands sida i dess konflikter med Sovjetunionen under Andra världskriget. Kaplan har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och talesman för Sveriges muslimska råd. Han har också deltagit i Hamas-kramarnas jippo Ship to Gaza.
Det är i högsta grad bekymmersamt att såväl det socialdemokratiska partiet som den nya regeringen innehåller islamistiska och antisemitiska inslag.
Stefan Löfven träffar en ung jude under ett besök i Malmö nyligen.
Efter ett uttalande av S-ledaren Stefan Löfven om Gaza-konflikten – där Löfven bland annat framhåller Israels rätt till självförsvar – kom en störtflod av minst sagt kritiska kommentarer. ”S-ledaren får kritik efter inlägg om Gaza”, heter det i en TT-notis i ämnet.
Det är till att skönmåla. I själva verket är en hel del av de flera tusen kommentarerna – Löfven fick också omkring 3000 gilla-markeringar – uttryck för en besinningslös antisemitism, vilken av kommentatorernas namn att döma till mycket stor del måste anses vara importerad.
Så här skrev Stefan Löfven:
Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvånda till förhandlingsbordet.
En kommentar som jag, och säkert de flesta nyktra bedömare med mig, ser som försiktig och nyanserad. Det är uppenbart att Löfven inte velat trampa på några ömma tår. Så fort S-ledaren knackat ner sista punkten i sin kommentar bröt dock helvetet löst.
En Hamas-raket har slagit ner i den israeliska staden Sderot.
Några av kommentarerna ter sig vid en jämförelse tämligen hovsamma. Robin Rodrigues skrev exempelvis: ”Palme vrider sig i graven. Avgå.” Och det har man väl rätt att tycka om man nu uppskattar Olof Palmes och Sten Anderssons Israel-kritiska linje. Här följer dock några av de kommentarer som inte hänvisas till i TT-telegrammet och som talar för sig själva:
Alen Abdic: ”Stefan Löfven din gris! Äckliga människa. Hjärtlösa jude!”
Ibbe All In: ”Di äckliga jude älskare, Slakta varenda jude som finns på denna planet, tortera alla ungarna eller vuxna så som dom gör nere Palestina, öppna inte din käft för du är jude älskare, du vet inte ett skit sin smutsiga jude älskare!”
Orpheus Gang: ”just nu vill jag ha tillbaka HITLER bara för att han dödade judar.”
Gazz Qoroll: ”Din äkliga idiot gå å dränk dig din jude fitta.”
Faisy Zein: ”Stefan, jävla jude ska drick ditt blod.”
Ibbe Alsadi: ”Din horunge knulla hela din stam vad är det för skit snack gå läs på först sen kan du kommentera din horunge jävla fitta.”
Se där ett axplock av alla direkt ärerörigt vulgära utlåtanden på dålig svenska efter Stefan Löfvens nyanserade kommentar på Facebook. Jag har valt att inte rätta dem språkligt. Etablissemangsmedia låtsas dock som om Löfven enbart drabbats av ”kritik” och vill inte kännas vid det skenande judehat som kommer till uttryck i kommentatorsfältet.
Sannolikt så därför att man är rädd för att det skulle kunna uppfattas som ”rasistiskt” att återge vad en del av kommentatorerna verkligen skrivit. Inställningen brukar vara, att personer med utländsk bakgrund är som stora barn som måste skyddas från sina egna dumheter.
Nu kan vi väl förvänta oss att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beordrar sin famösa så kallade researchgrupp, till del bestående av dömda brottslingar på den extrema vänsterkanten, att spåra upp några av dessa näthatare och hänga ut dem i offentlighetens ljus, precis som man gjorde med invandringskritiska nätkommentatorer?
Nej, knappast – hatare med invandrarbakgrund skall behandlas med silkesvantar, särskilt när man ger sig på det förhatliga Israel. Som Expressen, i motsats till en vanlig missuppfattning, inte har särskilt mycket till övers för.
Hamas och andra islamister förfäktar en naziinspirerad ideologi.
Israel har klargjort att man struntar i omvärldens krav på att avbryta sina pågående militära operationer mot Gaza i ett försök att få ett slut på de ständiga raketbeskjutningarna mot civila områden i Israel och i bästa fall tillfoga Hamas ett dödligt slag. Detta är med all säkerhet en riktig bedömning av läget. Det är, som Ulf Öfverberg skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 14 juli, Hamas som är problemet – inte Israel:
Öfverberg, som är ordförande i Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning, framhåller bland annat:
Konflikten i Mellanöstern är komplex men i fråga om Hamas är den ganska enkel. Hamas idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism. De strävar följdriktigt efter en etnisk och religiös rensning av regionen. Kvinnor ska hållas under en pedantisk kontroll och homosexuella jagas. Judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi. Fundamentalismen är ledstjärnan och våldet metoden.
Ulf Öfverberg konstaterar vidare att Hamas inställning inte har ”det minsta att göra med de israeliska bosättningarna på ockuperad mark” samt hänvisar till det faktum att Israel, på dåvarande premiärministern Ariel Sharons order, utrymde Gaza i augusti 2005 och att det sedan dess finns vare sig israeliska militärer eller civila i området.
Ändå har Hamas fortsatt ösa in raketer och granater mot civila områden i Israel: sedan Hamas kom till makten har cirka 9000 raketer och 5000 granater avfyrats, oftast från avfyringsramper belägna mitt i civila bostadsområden. Till skillnad från Israel struntar Hamas fullständigt i om den egna befolkningen kommer till skada, antingen genom egna raketer och granater som av misstag träffar egna områden eller genom israeliska attacker mot avfyringsplatserna. Strängt taget gynnar det Hamas ju fler av de egna som dödas, eftersom man då kan beklaga sig över hur grymma israelerna är.
Nu har Stefan Löfven kommit till den inte särdeles uppseendeväckande slutsatsen, att Mellanösterns enda demokrati – som därtill kämpar för våra egna värden om frihet och demokrati – faktiskt har rätt att försvara sig när man blir attackerad. Det hedrar honom att han, som han nyligen förklarat, står fast vid sin ursprungliga Facebook-kommentar:
Utrikesminister Lennart Bodström, PLO-ledaren Yassir Arafat och statsminister Olof Palme vid en officiell middag på 1980-talet.
Återstår att se hur vänstern i och utanför det socialdemokratiska partiet reagerar på detta. Det skulle vidare vara intressant att veta hur Löfven ser på det faktum, att S ”kära systerparti” Fatah för tillfället ingår i en palestinsk ”regering” tillsammans med det terroristiska Hamas. Och när kan vi vänta en kommentar från vår mestadels ”Palestina”-vänlige utrikesminister Carl Bildt (M), som vanligen har ett välsmort munläder, om situationen i Gaza?
Som jag ser det avviker Löfven knappast från den så kallade Palme-Andersson-linjen – också dessa ”Palestina”-vänner hade förmodligen tvingats vidgå, att en part som blir angripen faktiskt har rätt att försvara sig.
Nås av beskedet att Svenska kyrkan återigen gått ut i en kampanj om att bojkotta israeliska varor. För vilken gång i ordningen må vara osagt. Noga taget sådana, främst frukt, som produceras på så kallad ockuperad mark – det som kallas Västbanken, alltså de bibliska områdena Judéen och Samarien.
Se i anslutning till detta länken överst, som går till FB-sidan ”Stoppa Israel-bojkotter” vilken jag starkt rekommenderar att ni går in och gillar!
Svenska kyrkan säger sig vid alla sådana här bojkottaktioner vilja ”hjälpa palestinierna”, vars land man har för sig att staten Israel orättmätigt lagt beslag på. Det är en argumentation som inte alls håller streck.
För det första är det främst just palestinaaraberna som drabbas, eftersom dessa tjänar betydligt mer i israeliska än palestinskägda företag. De inkomster palestinaaraber tjänar på detta sätt utgör i själva verket ett betydande tillskott till den Palestinska myndighetens ekonomi. Så tvärtemot att hjälpa så stjälper Svenska kyrkan med sina återkommande bojkotter, med vidhängande gudsnådelig retorik, snarare dem man säger sig vilja bistå.
Israeliskt vin från de från Syrien av säkerhetsskäl annekterade Golanhöjderna tillhör enligt en del bedömare det bästa vinet i världen.
För det andra är Västbanken inte ockuperat land som rätteligen tillhör araberna, som så ofta påstås. Korrekt är däremot att säga att territoriet är omstritt. Området ockuperades av dåvarande Transjordanien (nuvarande Jordanien) i samband med det första Arabisk-israeliska kriget i slutet av 1940-talet och övertogs av militärstrategiska och säkerhetsrelaterade skäl av Israel i Sexdagarskriget 1967.
Allt det här är, eller borde definitivt vara, Svenska kyrkan naturligtvis medveten om. Ändå fortsätter man med den drucknes envishet att agitera för bojkott av Israel. Vän av ordning har all anledning att fråga sig varför. Kanske är det helt enkelt så att ledande kretsar i vår forna folkkyrka inte uppskattar judar särskilt mycket, vare sig nu detta har religiösa eller politiska skäl.
Läs här vad Ulf Öfverberg, ordförande i Samfundet Sverige-Israel i Stockholm, har att säga att kyrkans anti-Israel.kampanj:
Nu när Svenska kyrkan i Antje Jackelén begåvats med en blivande ärkebiskop som är född i Tyskland, kanske det därför är dags att återuppliva den gamla parollen Kauft nicht bei(m) Juden – Köp inte av judar(na). Det är under alla omständigheter det man i praktiken uppmanar till genom sin bojkott. Parollen myntades av det nationalsocialistiska partiet NSDAP i anledning av bojkotten av judiska varor i Tyskland den 1 april 1933. Mer om detta via denna länk:
Tysk paroll från 1933, då judisk handel bojkottades.
Jackelén kunde kanske vidare, lagom till 500-årsminnet av tillkomsten av Martin Luthers 95 teser 2017, låta nyöversätta landsmannens antijudiska pamfletter vilka fick stor spridning i Tredje riket. Luther ansåg mot slutet av sitt liv att judarna var ett ”djävulens folk”, eftersom de envisades med att inte vilja låta sig omvändas till kristendomen utan föredrog att hålla fast vid sin fäderneärvda tro. Mer om Luther och hans antisemitiska bagage här:
Luther: ”Judarna är djävulens folk”. Något som Svenska kyrkans ledning tycks instämma i.
Visst, jag raljerar litet och är elakt sarkastisk. Men det är Svenska kyrkan själv som bjuder in till detta genom en bojkottpolitik, som jag inte kan tolka som annat än förföljelse riktad mot vad som de facto är Mellanösterns enda demokrati och dessutom det land i vilket juden Jesus föddes. En bojkottpolitik som för övrigt var ett av huvudskälen till att denna bloggare lämnade Svenska kyrkan 1999.
Ovan en länk till en av de bättre artiklar jag läst på länge. Den är skriven av den judiske barnläkaren, barnpsykiatrikern, jiddischexperten och debattören Salomon Schulman (född 1947) och publicerad i Kvällsposten i anledning av högtidlighållandet av Kristallnatten den 9 november.
Den tar upp fenomenet med att när vänstern någon gång i något sammanhang tar upp judarna så gör den det som en ursäkt för att manifestera sin mening om något annat och för vänstern betydligt viktigare grupperingar. Kristallnatten är ett eklatant exempel på detta.
Schulman skriver insiktsfullt som motivation till varför han inte tänker delta i den vänstermanifestation han fått inbjudan till:
Vänstern har som vanligt svårt för judarna. Tidigare om åren har denna dag använts som en förevändning för att ta upp palestiniernas situation, vad nu denna har att göra med Kristallnatten…Men när jag ser denna vänsters så gott som fullständiga förbiseende av judarna i sitt pompösa program för Kristallnatten, så ser jag också en gammal tradition väckas till liv. Kommunismens slakt av inte bara judar utan även av den judiska kulturen, särskilt då Auschwitz fortfarande stod som en vedervärdig symbol och inte bara som en ikon för den Förintelse som drabbade just judarna.
Kristallnatten för 75 år sedan drabbade de facto endast judarna och inte någon annan gruppering. Nu använder vänstern och även till viss del liberaler i och utanför Folkpartiet judeförföljelserna som en ursäkt för att manifestera mot en rad andra saker: vad som kallas islamofobi, förföljelse av romer, behandlingen av palestinier i Israel etcetera.
Salomon Schulman anser att vänstern ”har svårt för judar”.
Vänstern har ju, som Schulman inledningsvis så riktigt fastslår, av tradition och ohejdad vana svårt för judar. Detta beror enligt min mening på att judarna är en i stora drag sammansvetsad grupp med en egenartad på religionen grundad tradition som hållits vid liv genom tusentals år. Inom judenheten finner vi även en uppsjö av konstnärlig och vetenskaplig talang och skaparkraft, intelligens och en fint utmejslad fallenhet för den individuella prestationen.
Det är självklart att ett materialistiskt koncept som det kommunistiska/socialistiska med dess anspråk på makthegemoni inte ser – eller kan se – ett sådant formidabelt hot mot den egna livsåskådningen och den egna praktiken med blida ögon. I världens första kommunistiskt styrda stat, Sovjetunionen, drog boljsevikerna nytta av judarna till en början, men sedan blev den antijudiska inställningen stegvis allt mer outrerad.
I slutet av sitt vedervärdiga liv planerade Josef Stalin, som framhållits av bland andra den ryske historikern och författaren Arkadij Waxberg, en omfattande judeförföljelse. Som det nu föll sig hann Stalin ”bara” med att avliva några tusental judiska läkare, jiddischauktoriteter och andra kulturpersonligheter innan han avled. Efter Andra världskrigets slut igångsattes vidare på initiativ av Stalin omfattande antijudiska aktioner i exempelvis Tjeckoslovakien, Ungern och Polen. I det sistnämnda landet genomfördes en utrensning av judarna så sent som 1968.
Stalin planerade en egen judeutrotning men hindrades av döden.
Vidare i Salomon Schulmans text:
Inte heller vill våra antirasister beröra den antisemitism som i så hög grad vidlåder Malmö, där hatbrotten mot just judar når en omfattning som fått åtminstone omvärlden att vämjas.
Framförallt vill varken vänsterinriktade eller liberala aktivister låtsas om, att antisemitismen i Malmö uteslutande är ett importerat fenomen från Mellanöstern vilket underblåsts icke minst av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) som ger fullständigt fanken i judarna så länge hans muslimska väljare hålls på gott humör. Inte heller har Reepalus socialdemokratiska partivänner i Malmö eller Stockholm gjort någonting för att hejda hans antisemitiskt färgade blamager. Möjligheten finns att de håller med honom.
Abbas talar under överinseende av gamle terrorprofeten Yassir Arafat.
Den Palestinska myndighetens så kallade president, Mahmoud Abbas, har i ett uttalande klargjort, att han i ett framtida Palestina inte vill se en enda jude:
In a final resolution, we would not see the presence of a single Israeli – civilian or soldier – on our lands.
Uttalandet gjorde i Egyptens huvudstad Kairo inför de förestående fredsförhandlingarna involverande USA, Israel och Palestinska myndigheten och riktades till en grupp bestående huvudsakligen av egyptiska journalister. Nyhetsbyrån Reuters medarbetare Noah Browning skrev följande i ämnet:
Enligt Abbas slutliga lösning skall således ett framtida Palestina vara judenrein, kemiskt fritt från representanter för det judiska folket. Det är oundvikligt att dra förfärande historiska paralleller när man tar del av vad den palestinske ledaren faktiskt sagt.
Konsekvensen av Abbas apartheidliknande förslag till lösning borde i så fall bli, att Israel å sin sida skickar iväg alla palestinaaraber från sitt territorium och utesluter alla arabiska representanter från det israeliska parlamentet Knesset. Sådana åtgärder skulle få förödande konsekvenser för den palestinska ekonomin, som är beroende dels av att Israel pumpar in pengar och förnödenheter, dels av palestinska gästarbetares inkomster i Israel.
Av Israels befolkning beräknas enligt en undersökning som gjordes 2012 20,6 procent vara av arabiskt ursprung. Det innebär i reella tal närmare två miljoner. 16 procent har arabiska som förstaspråk.
Enligt Mahmoud Abbas skall vidare den östra, det vill säga gamla, delen av Jerusalem vara huvudstad i det palestinska riket. Den officiella israeliska hållningen är att ett odelat Jerusalem är Israels huvudstad.
I fredsförhandlingarna representeras Israel av justitieminister Tzipi Livni, som tidigare varit utrikesminister, samt Yitzhak Molcho. Samtalen har mer eller mindre hetsats fram av USAs utrikesminister John Kerry, som satt hård press på den israeliska regeringen och dess premiärminister Benyamin Netanyahu. Denna visade inledningsvis sin goda vilja genom att frige 104 palestinska ”veteraner”, dömda för terrorbrott, ur sina fängelser. Vi får väl se vad allt detta leder till.
Judefientlig ropaganda i palestinska Hamas-skolor.
Personligen ställer jag mig utomordentligt skeptisk till alla förhandlingslösningar så länge den jihadistiska terrororganisationen Hamas tillåts kontrollera hälften av det palestinska territoriet (Gaza). Under Hamas domvärjo utbildas småbarn till självmordsmördarbombare, samtidigt som det hetsas mot judar i läroböckerna och på skollektioner. Hamas fortsätter därtill oförtrutet sina raketbeskjutningar mot israeliskt territorium.
Abbas Fatah är inte mycket bättre, och det var inte länge sedan en hög Fatah-representant – Jibril Rajoub – förordade en kärnvapenattack mot Israel. Jag skrev följande om Rajoubs uttalanden på min blogg:
Som jag ser det måste omvärlden sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin judefientliga folkmordspropaganda, omfattande bland annat försäljning av Hitlers Mein Kampf och det judehetsande falsariet Sions vises protokoll. Samtidigt måste den judiska staten Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser förbehållslöst erkännas. Innan så sker är varje form av fredsfördrag värd mindre än papperet det är skrivet på.
Som alltid tvingas staten Israel, som kämpar för demokratiska och frihetliga västerländska värden i ett Mellanöstern där demokrati är en okänd företeelse, gå en balansgång mellan sitt behov av nationell säkerhet och sitt intresse av att blidka en överväldigande fientlig världsopinion med FN i spetsen. Och som vanligt lär omvärlden rikta långtgående krav på eftergifter från Israels sida. Förhoppningsvis klarar Israel av den balansgången även fortsättningsvis.
En arabisk upplaga av Hitlers Mein Kampf. Storsäljare på de palestinska territorierna.
Obama har täta kontakter med Egyptens islamistiske president Muhammad Mursi.
När Barack Obama valdes till USAs president 2008 var han den förste öppet socialistiske presidenten i landets korta historia. I Obamas släktbakgrund med rötter i Kenya på fädernet finns muslimska konnotationer, och när modern sedan gifte om sig med en indonesisk muslim innebar det att unge Barack Hussein tidigt insöp grundläggande muslimska värderingar.
Det existerar en rikhaltig konspirationsflora med sensmoralen, att Barack Hussein Obama i själva verket är en troende muslim med en dold agenda att göra USA islamskt. Jag tänker inte göra alltför mycket av denna typ av teorier vilka troligen är klart överdrivna. Ändå går det inte gärna att undvika redovisa ovannämnda bakgrund när man tar i beaktande delar av Obama-administrationens utrikespolitik.
För en tid sedan utverkade utrikesminister John Kerry ett massivt ekonomiskt stöd om 1,3 miljarder dollar till Egyptens regering som baseras på det jihadistiska/islamistiska Muslimska brödraskapet och leds av den omtvistade presidenten Muhammad Mursi. Enligt Obama-kritiska bedömare är stödet för Muslimska brödraskapet och andra jihadistiska krafter nu ”utom all kontroll”.
Sheikh Abdullah Bin Bayyah: muslimsk extremist med försänkningar i Obamas Vita hus.
American Center for Law and Justice (ACLJ) har rapporterat att Sheikh Abdullah Bin Bayyah nyligen i Vita huset sammanträffade med viktiga befattningshavare i Obamas säkerhetsstab. 2004 utfärdade Bin Bayyahs organisation, International Union of Muslim Scholars, en fatwa (ett religiöst påbud) som inskärpte att det var alla muslimers plikt att döda amerikanska soldater i Irak.
International Union of Muslim Scholars har gjort sig beryktat genom att ge sitt stöd till självmordsmördarbombare i Israel och genom att prisa den nazityska Förintelsen. Nu ber dess talesman Abdullah Bin Bayyah Obama-administrationen om rundhänt stöd för beväpning av de jihadistiska upprorsmakarna i Syrien.
Frågan är varför den nominellt kristne president Barack Obama så till den grad favoriserar islamistiska krafter, vilka såväl i Egypten som Syrien liksom på andra ställen går hårt fram mot kristna trosbekännare. Kristna är i dag de facto den mest förföljda grupperingen i världen, vilket jag framhöll i en artikel i Dispatch International (20 juni). Enligt organisationen Open Doors är 100 miljoner kristna föremål för förföljelse och förtryck världen över. Detta sker i kvarvarande kommunistiska men framförallt i arabiska/muslimska länder och regioner.
John Kerry träffar Israels president Shimon Peres och Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas under sin intensiva Mellanöstern-diplomati.
I Israel-Palestina-frågan är Obama-administrationen jämväl mycket angelägen om att blidka palestinaarabiska intressen. Utrikesminister Kerry har den senaste tiden pressat hårt på för att nya fredssamtal skall komma till stånd mellan Israels regering och den Palestinska myndigheten. Framförallt betonas att israelerna måste lämna den så kallade Västbanken (som utgörs av de bibliska områdena Judéen och Samarien) med dess bosättningar i palestinska händer.
Medlemmar i Likud-regeringen med premiärminister Benyamin Netanyahu i spetsen har förklarat sig villiga att gå med på att utrymma 90 procent av området, medan andra kabinettsmedlemmar motsätter sig detta. Nedan en länk till en sammanfattning av den amerikanska Israel/Palestina-diplomatin, vilken i första hand synes vilja underlätta för den förestående uppgraderingen av ”Palestinas” roll i FN i höst:
Karta över de palestinaarabiska områdena Västbanken och Gaza.
Det talas ofta felaktigt om Israels ”ockupation” av Västbanken. Faktum är att det var Transjordanien som annekterade denna forna del av det brittiska Palestina-mandatet efter det första Arab-israeliska kriget 1949. I samband med Sexdagarskriget 1967 tog Israel kontroll över det omtvistade området av säkerhetsskäl. En snabb blick på kartan räcker för att man skall få klart för sig att detta område, som numera blomstrar tack vare de judiska bosättarnas insatser, är av oskattbar vikt för staten Israel såväl ekonomiskt som militärt strategiskt. Dessutom drar palestinaaraberna stor ekonomisk nytta av den utveckling som skett.
Frågan är om Likud-regeringen verkligen vågar överlämna Västbanken till palestinierna. Följderna skulle bli ett sämre israeliskt säkerhetsläge och en avstannande ekonomisk utveckling. Dessutom skulle många israeler gå man ur huse för att protestera mot en sådan utförsäljning av nationella intressen och Likud-regeringen skulle sitta mycket löst.
Naftali Bennett manar omvärlden att överge tanken på en separat palestinsk stat.
Israels ekonomiminister Naftali Bennett har tagit bladet från munnen och avfärdat idén om en separat palestinsk statsbildning. Bennett menar att denna idé har nått ”vägs ände” och borde överges av det internationella samfundet.
Eftersom den Palestinska myndigheten deklarerat att hela Israel utgör det ockuperade Palestina, anser Bennett, är det meningslöst att fortsätta diskussionerna om en palestinsk stat: det är omöjligt för israelerna att acceptera en sådan position. I ett uttalande som återges på sajten United with Israel citeras Naftali Bennett:
Aldrig har så mycket tid lagts ner på någonting så poänglöst. Vi behöver bygga, bygga, bygga!
Ekonomiminister Bennett konstaterar att det aldrig funnits någon palestinsk stat på vad som nu är israelisk mark. Enligt Bennett beöver israelerna ”förändra sin uppfattning och säga att vi är här därför att det är vårt hem”. I ett historiskt perspektiv är det judiska folket fast förknippat med landet Israel (Eretz Israel). Dit räknar Bennett Judéen och Samarien (det så kallade Västbanken) samt ”Israels eviga huvudstad” Jerusalem. På dessa platser bor i dag cirka 650 000 judiska israeler.
Enligt Naftali Bennett är det bästa sättet att hantera palestinafrågan framdeles att etablera ett separat styre för Västbankens palestinier, ett israeliskt styre över det så kallade område C samt att förbättra ekonomiska och andra förhållanden för såväl judar som araber. Bennett citeras:
Var och en som reser runt i Judéen och Samarien vet att vad som sägs i salongerna i Oslo och Annapolis inte har något med verkligheten att göra.
En översiktlig karta som visar hur mycket arabiskt respektive judiskt territorium som finns i världen. Israel är den blå klicken i kartans övre högra del.
För ekonomiminister Naftali Bennett är alltså tanken på en palestinsk stat något som snarast bör glömmas. Han anser att en israelisk annektering är det mindre onda av två onda ting. Även biträdande försvarsministern Danny Danon har tidigare klargjort att Israel kommer att motstätta sig en tvåstatslösning. Denna syn delas dock inte av de två tunga regeringsmedlemmarna, premiärminister Benyamin Netanyahu samt justitieminister Tzippi Livni.
Helt klart är att de palestinska organisationerna Hamas och Fatah inte förbättrar sin situation genom att tala om hela Israel som ockuperat arabiskt land och genom fortsatt terrorverksamhet.
![nazisislam6[1]](https://tommyhansson.files.wordpress.com/2014/07/nazisislam61.jpg)
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 