Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Mina prylar (10): skål från Kinmen

 Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson

I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.

Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.

DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.

Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.

Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.

Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.

En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.

Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.

Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.

Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.

Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.

Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.

 En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson

Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).

Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.

Klimatmytologi, jesuitpolitik och pseudoreligion

 Jesuitpolitiker lika mycket som helig fader – påven Franciskus.

Påven Franciskus har i ett omdiskuterat utspel uppmanat internationella aktörer att ta ansvar för ”nya sätt att hantera produktion, distribution och konsumtion”. Allt i syfte att bekämpa den så kallade globala uppvärmningen genom att bland annat minska konsumtionen av fossila bränslen. Dessutom anklagar han användare av modern teknologi för att vara ”naturens fiender” som inte tar hänsyn till vare sig ansvar eller etik.

Påvens utspel är ganska genomskinligt – uppenbarligen vill han ge påvedömet och romersk-katolska kyrkan en politiskt medveten image som en kyrka som hänger med sin tid och tar ställning i de brännande frågorna. Det betänkliga är att detta sker helt på den politiska korrekthetens villkor utan varje tillstymmelse till originalitet eller eftertanke. http://www.telegraph.co.uk/comment/11688994/The-Pope-joins-the-EU-in-a-sad-world-of-make-believe.html

Påven, som tillhör jesuitorden, tycks ha blivit mer en dussinpolitiker än den katolska världens andlige ledare. Eller också har den helige fadern gjort som den nyss avsuttne, indiske IPCC-chefen Rajendra Pachauri och införlivat klimatmytologin med sin egen religion. Inte alla är dock imponerande av den påvliga retoriken, som vi skall se i slutet av denna artikel.

I själva verket finns det mycket som talar för att den globala uppvärmningen – det vill säga påståendet att det sker en fortlöpande mänsklig påverkan på klimatet genom utsläpp av främst koldioxid från exempelvis industrier och bilar – är en myt som odlas av den klimatologiska korrektheten. Det menade i alla fall tre debattörer i en debattartikel i Dagens Nyheter för något år sedan: http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/.

Författaren och journalisten Svenolof Karlsson, filosofie doktorn och universitetslektorn Jacob Nordangård och professor Marian Radetzki uttrycker här åsikten, att vad de kallar ”domedagsinsdustrin” har blivit en självgående maskin: ”Klimathotet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera. En självgående maskin har skapats, och få verkar vilja stoppa den. Klimathotet har blivit så viktigt som födkrok och ideologiskt argument att fakta i målet inte längre räknas.” Fakta som att det enligt senare forskning inte har skett någon global uppvärmning på närmare 19 år: http://wattsupwiththat.com/2014/10/02/its-official-no-global-warming-for-18-years-1-month/

 I Kevin Costners praktpekoral Waterworld  (1995) har världen förvandlats till vatten på grund av klimatförändringarna,

Men vad betyder det så länge den datorframställda tesen om den globala uppvärmningen, framkallad av människan, förmår generera röster till politiker och politiska partier, anslag och publiceringsmöjligheter för forskare och meteorologer samt ämnen för Hollywood-produktioner och dokumentärfilmare? Sanningen framstår i det perspektivet i bästa fall som jobbig, i värsta fall som hotfull.

En svensk forskare som starkt ifrågasätter tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen är eurogeologen Robert Liljequist, baserad i sydspanska Estepona, som i en artikel i den exilsvenska publikationen Svenska Magasinet skriver följande: ”Senare tids överdrivna tro på att en växthuseffekt – orsakad av människans utsläpp av koldioxid – leder till ökad temperatur kan starkt ifrågasättas. Termiterna producerar mer än dubbelt så mycket metangaser som den aktuella förbränningen av fossila bränslen.” (Metan är en mer än 23 gånger effektivare växthusgas än koldioxid). http://www.svenskamagasinet.nu/article.2143.html

De tre största luftföroreningarna på jorden, framhåller Robert Liljequist i sin artikel, är enligt uppgifter från det amerikanska rymdorganet NASA saltpartiklar från världshaven, svaveldioxid från vulkanerna samt finfördelad sand från de stora ökenområdena.

Till de värsta luftföroreningarna måste även läggas sotpartiklar från stora skogsbränder, ansamlingar vilka stundom sänker sig ned över stora städer och ger upphov till allergier och retningar i luftvägarna. Den aktiva vulkanen Holuhraun på Island släppte i samband med ett utbrott nyligen ut 60 000 ton svaveldioxid varje dygn samt även koldioxid och vatten. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges årliga utsläpp uppgår till 28 000 ton. http://www.islandsbloggen.com/2015/02/utbrottet-vid-holuhraun-kan-paga-till.html

Liljequist konstaterar, att utbytet av koldioxid mellan jordens hav, landmassa och atmosfär äger rum kontinuerligt och att det mänskliga bidraget är otroligt litet vid en jämförelse: ”En ynklig förändring av balansen mellan hav och luft skulle orsaka betydligt större klimatförändringar än någonting som människan är i stånd att producera. Den lilla höjning vi sett av luftens salt från 0,03 procent till 0,04 procent har varit gynnsam för mänskligheten. Öknarna har minskat, skördarna ökat och Jorden har blivit cirka 10 procent grönare.”   

 Robert Liljequist är starkt kritisk gentemot IPCC.

Eurogeologen Liljequist passar också på att ge en känga åt IPCC, the Intergovernmental Panel on Climate Change (även kallat FNs klimatpanel), vars påstående att det är till 95 procent säkert att den antropocena (människoframställda) koldioxiden har orsakat minst hälften av temperaturökningarna enligt Liljequist är grundlöst: ”En minskning av molnmängden med två procent, skulle vara tillräckligt för att förklara hela temperaturökningen sedan 1870-talet.”   

IPPCs förre ledare, den 74-årige indiern Rajendra Pachauri som tvingades avgå tidigare i år efter anklagelser om sexuella trakasserier riktade mot en 29-årig kvinnlig tjänsteman vid IPCC, avslöjade i ett brev till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon i samband med sin avgång att hans miljöengagemang är av religiös eller kanske snarare pseudoreligiös natur. Han citeras på följande sätt av den amerikanska dagstidningen The Washington Times:  ”For me the protection of Planet Earth, the survival of all species and sustainability of our ecosystems are more than a mission. It is my religion and my dharma.   

Pachauri tilldelades Nobels fredspris 2007 tillsammans med den tidigare amerikanske vicepresidenten och miljöfanatikern Al Gore.

Enligt ett flertal forskare är den troligaste klimatförändring mänskligheten står inför på sikt att vi går in i en ny istid. Det är inte alls osannolikt, menar Robert Liljequist, att en markant temperatursänkning kommer att inträda inom de närmaste 200 åren: ”Följderna blir i så fall ödesdigra för de tempererade och högt industrialiserade områdena på jorden”, fastslår Liljequist.

 Förre IPCC-chefen Pachauri har förvandlat klimatforskningen till pseudoreligion.

Under de senaste 400 000 åren har fyra större istider omfattande vardera omkring 85 000 år inträffat. Dessa har interfolierats av varmare, interglaciala perioder om 8000 – 12 000 år. Den senaste istiden upphörde för litet drygt 10 000 år sedan. Atlanten var då 10 grader kallare än i dag och havsytan 120 meter lägre.

Under de senaste århundradena har forskare påvisat, att istiderna och jordens klimat i allmänhet påverkas av planeten Tellus (alltså jorden) bana genom rymden samt variationer i jordaxelns lutning. Lutningen växlar mellan 22 och 24 grader under cykler omfattande 41 000 år. När lutningen är som minst blir vintrarna mildare och somrarna svalare. Därtill ”kränger” jordaxeln beroende på de andra planeterna i vårt solsystem, något som påverkar årstidernas längd.

Diagrammet ovan visar den globala temperaturen de senaste 420 000 åren rekonstruerad från borrkärnor tagna av landisen på Antarktis. Här anges den så kallade anomalin, det vill säga avvikelsen från dagens temperatur i form av en streckad linje vid 0 grader. Blå fält markerar istider, röda varma perioder.

Robert Liljequist: ”En bidragande orsak till att en istid inträffar har visat sig vara variationerna i styrka hos de solstrålar som träffar jordytan. Solens eruptioner och solfläckarna har en direkt påverkan av klimatet på vår jord. Solstrålningen är jordens primära energikälla, och därmed huvudorsaken till vårt klimat.”

Liljequist påpekar jämväl att vi har gott om is. Arktis återhämtar sig och Antarktis har slagit isrekord. Avsmältningen av glaciärerna i Antarktis beror på geotermisk värme (det vill säga aktiva vulkaner under isarna): ”De smälter underifrån vilket har ingenting att göra med IPCCs felaktiga påstående om ett samband med ökad halt av koldioxid i atmosfären. Delar av kusten på Grönland har höjt sig 120 m efter det att den sista nedisningsperioden avtog. För 4 miljoner år sedan var Grönland isfritt.”

Eurogeologen Liljequist avrundar med följande: ”Motståndet mot den rådande uppfattningen att människans utsläpp av koldioxid leder till ökande temperaturer står inte i motsats till inställningen att vi bör värna om miljö, minska onödiga utsläpp och framförallt se till att våra tropiska skogar inte skövlas.”

 Vad som händer på solens yta har en avgörande betydelse för jordens klimat.

Anhängarna av den alltmer vacklande tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen har dock inte för avsikt att kasta in handduken så lätt. Klimatretoriken står alltjämt som spön i backen bland etablerade politiker, forskare som inte vill se sina anslag indragna samt födoproducenter och andra företagare/producenter som vill tjäna pengar på det klimatalarmistiska domedagsstuket.

Inte ens förfalskande och ändrande av data är något som stoppar de aktörer som till varje pris vill få rätt om klimatsituationen på jorden. Dr. H. Sterling Burnett vid det Chicago-baserade The Heartland Institute i USA påpekar enligt den amerikanska tidskriften Newsmax att Australien, Paraguay och Schweiz har ändrat sina officiella data avseende jordens klimat i syfte att bevisa, att den människoframkallade uppvärmningen är verklig. Sterling Burnetts rön redovisas här av Morgonbladet: http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=2015093611

Med andra ord: när verkligheten inte stämmer med de hallstämplade teorierna ändrar man verkligheten genom att justera historiskt uppmätta temperaturer. Newsmax noterar: ”Citing a report from Swiss science journalist Markus Schär, Burnett writes that Switzerland altered its weather data and now it shows a ’doubling of the temperature trend.¨”

Vidare: “Schär notes there has been an 18-year pause in rising temperatures, even with data tampering. As a result, Schär calls the adjustments a ´propaganda trick, and not a valid trend.´”   

Även regeringsanställda klimatforskare i USA förfalskar data med syftet att underbygga påståendet beträffande den människoframkallade uppvärmningen. I mars rapporterades således att väderdata ofta ändras, officiellt i syfte att korrigera för ofullkomliga testmetoder. Kritiker menar att det verkliga syftet dock är att påvisa en uppvärmningstrend även när en sådan inte bevisas av tillgängliga data.

 H. Sterling Burnett avfärdar påvens klimatutspel.

För att återvända till påvens klimatologiska politiserande, särskilt hans kritik av användandet av fossila bränslen, som inledde denna artikel så sågas det enligt sajten Junk Science jäms med fotknölarna av H. Sterling Burnett: ”With all due respect to the holy Father, the pope is just plain wrong on this matter. Restricting or ending fossil fuel use, not climate change, is the real recipe for disaster. It would set human civilization back centuries, ringing a true death knell for present and future generations.” http://junkscience.com/2015/05/01/dr-sterling-burnett-exposes-the-popenut-warming-project/