Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

 

 Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

 Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd

 

 

Kim Jong-un i Stalins fotspår: utplånar Jangs släkt

 Jang Song-thaek (till vänster) och Kim Jong-un under ett offentligt möte i Pyongyang.

Sedan den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un låtit avrätta sin ingifte morbror Jang Song-thaek i början av december i fjol har nu så gott som hela dennes släkt avlivats. Det rapporterar den sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap, som hänvisar till ”åtskilliga källor” (multiple sources):

http://english.yonhapnews.co.kr/northkorea/2014/01/26/4/0401000000AEN20140126000800315F.html

Således har Jangs syster Jang Kye-sun och hennes man Jon Yong-jin, som var Nordkoreas ambassadör på Kuba, samt ambassadören i Malaysia, Jang Yong-chol, och dennes två söner avrättats enligt Yonhaps källor. Jang Song-thaek var Kim Jong-uns viktigaste mentor och en ledande kraft när det gällde att utveckla Nordkoreas förbindelser med Kina. Enligt en källa har nu alla Jangs släktingar  inklusive barnen dödats.

Enligt uppgift skall den nordkoreanske diktatorn ha känt sig hotad av Jangs makt och inflytande, och nu har alltså även hans släktingar tagits av daga för att alla spår av Jang själv skall utplånas. Yonhap uppger emellertid att några ingifta släktingar till Jang har sparats, exempelvis hustrun till ambassadören i Malaysia. Hon skall ha skickats till en avlägsen by tillsammans med släktingar.

Under upprensningsprocessen mot Jang Song-thaks släktingar kunde det, enligt ett av de vittnen Yonhap citerar, gå till på följande sätt:
”Några släktingar sköts till döds med pistol inför andra människor om de gjorde motstånd tills de släpades ut ur sina bostadslägenheter.”

 ”Stålmannen” Stalin och ”Järnröven” Molotov.

Efter fadern Kim Jong-ils frånfälle i november 2011 förefaller det uppenbart att Kim Jong-un utvecklat samma typ av fullskalig paranoia som är så karaktäristisk för totalitära härskare. Det höga föredömet härvidlag är ingen mindre än den sovjetiske diktatorn 1924-53, Josif  Vissarionovitj Dzjugasvili Stalin (1878-1953). Under dennes styre dog tiotals miljoner människor  genom massiva utrensningar, artificiellt framkallade svältkatastrofer och omänsklig lägertillvaro.

Den amerikanske historikern, professor R. J. Rummel (född 1932), har räknat fram att 61 911 000 personer dog i Sovjetunionen som en följd av den kommunistiska statens ideologi och politik:

http://www.hawaii.edu/powerkills/NOTE4.HTM

Andra forskare anger lägre siffror. Rummel har bland annat skrivit boken Death by Government, där han uppskattar hur många människor som fallit offer för regeringars maktutövning i en rad länder.

Utmärkande för Stalins regim var att den lät avrätta eller lägerförvisa familjemedlemmar och släktingar till utrensade personer, en tradition som nu alltså Nordkoreas härskare Kim Jong-un fullföljer på det mest bestialiska sätt. Det skall inte få finnas kvar några släktingar eller anhängare till den utrensade individen, personer vilka kan tänkas utkräva hämnd i en framtid.

Stalin lät, i likhet med Kim Jong-un, avrätta gamla revolutionskamrater, vänner och regeringsmedlemmar vilka upplevdes som ett verkligt eller inbillat hot mot den egna maktställningen.

I skådeprocesserna i Moskva 1936-38 erkände efter tortyr ett antal av revolutionens tidigare stöttepelare såsom Grigorij Zinovjev, Lev Kamenev, Nikolaj Bucharin, Aleksej Rykov och Karl Radek att de i själva verket var agenter för främmande makt och avrättades givetvis.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Moskvar%C3%A4tteg%C3%A5ngarna

Stalin höll även ett vakande öga på sina närmaste, obrottsligt lojala medarbetare och lät i ett par uppmärksammade fall spärra in dessas hustrur i läger. Mångårige utrikesministern Vjatjeslav Molotov (1890 – 1986), ”Järnröven” kallad på grund av sin långa tjänstgöringstid som sovjetisk utrikesminister, tvingades se sin hustru Polina Molotova försmäkta i ett läger i Sibirien som gav henne men för livet. Stalin tvingade även Molotov att skilja sig från henne.

 Paret Molotov efter Polinas frigivning i anslutning till Stalins död 1953.

Samma behandling utsattes hustrun till Michail Kalinin (1875–1946), Katarina Ivanovna, för på anklagelsegrunden ”trotskistisk konspiration”. Kalinin var konstitutionell president utan makt i Sovjetunionen 1938-46 och fick staden Kaliningrad, tidigare Königsberg i området mellan Polen och Litauen, uppkallad efter sig.

Den hemliga underrättelsetjänsten NKVD grep även på Stalins order hustrun till den senares mångårige sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891–1965). Mer om politiken att fängsla hustrurna till betrodda och lojala medarbetare här:

http://lurikblogg.wordpress.com/2013/12/04/kondra-och-harska-politbyrahustrurnas-levnadsoden-i-stalins-sovjetunionen/

Den så kallade Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea, grundad samma år som Republiken Korea (Sydkorea) 1948 med förre officeren i sovjetiska Röda armén Kim Il-sung som dess förste diktator, modellerades enligt Stalins Sovjetunionen med omänskliga läger, massutrensningar och inte minst minutiös kontroll av befolkningen som några av de viktigaste beståndsdelarna.

Att tredje generationens Kim nu ägnar sig åt samma metoder som Josif Stalin är därför inte ägnat att förvåna.

Bobby Fischer: Geni och galning

Så här vill vi minnas schackgeniet Bobby Fischer.

För en tid sedan såg jag en dokumentärfilm på TV om schackgeniet – och certifierade galningen – Bobby Fischer (1943-2008). Det var ett sällsamt och samtidigt skrämmande porträtt av en av vår tids mer framträdande ikoner.

Robert James Fischer föddes i Chicago den 9 mars 1943 och avled i Reykjavik på Island den 17 januari 2008. Han växte upp i New York och gjorde sig tidigt känd som schackunderbarn i hemlandet USA och figurerade i media över hela världen, då han i en serie partier i Reykjavik utmanade världsmästaren Boris Spasskij från Sovjetunionen. Titelmatchen ägde rum under det Kalla krigets höjdpunkt och blev till så mycket mer än en match om världsmästartiteln i schack: det blev samtidigt en uppgörelse mellan den fria världen och den kommunistiska totalitarismen.

Matchen Fischer-Spasskij blev av det mer bisarra slaget. Det dröjde i det längsta innan amerikanen över huvud taget dök upp. Han missade de två första partierna och förlorade således på walk-over. Tredje matchen spelades, efter krav från Fischer, utan publik och TV-kameror. Att Spasskij godtog detta har kallats ett psykologiskt misstag av den sovjetiske mästaren. Under resten av mästerskapsserien var Spasskij märkbart störd och förlorade slutligen titeln till den 29-årige Fischer som tidigare aldrig slagit Spasskij.

Spasskij (till vänster) mot Fischer 1972.

Bobby Fischer hade nått sina drömmars mål och hyllades som USAs store hjälte.  VM-titeln blev dock uppenbarligen för mycket för den redan tidigare excentriske Fischer. Han gick in i ett slags självvald isolering, svårt plågad av inre demoner, och vägrade möta utmanaren om VM-titeln, den unge sovjetspelaren Anatolij Karpov, 1975. Det innebar att han blev av med titeln. Han var vid den här tiden stationerad i Pasadena där han var ansluten till den religiösa rörelsen Worldwide Church of God.

Helt isolerad från schackvärlden var dock Fischer inte. 1988 sökte han och fick patent på en schackklocka som lade till tid för varje gjort drag. Klockorna i fråga är numera standard i talrika schackturneringar. 1992 ställde Fischer så upp i ett returmöte mot Boris Spasskij sedan en rik affärsman ställt upp med den enorma prissumman fem miljoner US dollar. Fischer vann klart och hade i egna ögon då försvarat sin VM-titel, som han aldrig erkänt att han förlorat.

Matchen gick av stapeln i Belgrad i det forna Jugoslavien, ett land som bojkottades av USA. Amerikanska myndigheter ansåg att Fischer gjort sig skyldig till lagbrott som åkte dit. För att undgå att gripas och eventuellt dömas till ett långt fängelsestraff höll sig Fischer i fortsättningen borta från hemlandet och levde omväxlande i Ungern, Japan samt Filippinerna.

Fischer under senare år.

1999 började Fischer ge intervjuer från sin exil, den ena mer katastrofal än den andra. Det framgick nu att Fischer hade utvecklat en stark antisemtism och antiamerikanism. Det sistnämnda var kanske inte så konstigt med tanke på de amerikanska myndigheternas oförsonliga hållning efter Spasskij-matchen i Belgrad, men att Fischer – som hade judiskt påbrå både på fädernet och mödernet – var en rosenrasande antisemit måste betecknas som desto mer överraskande.

Bland annat anklagade Fischer den rysk-judiske världsmästaren Garri Kasparov för att vara en bedragare. Han uttalade sig också positivt om falsifikatet Sions vises protokoll, en ökänd hetsskrift mot judar som totats ihop av tsarens hemliga polis i slutet av 1800-talet. Dagen efter Al-Qaidas terrorattacker i USA den 11 september 2001 väckte det vidare uppseende, då Fischer ej endast emfatiskt stödde attackerna utan också hoppades på den amerikanske presidenten George W. Bushs död, en amerikansk revolution samt att alla judar (sannolikt då också han själv) skulle fängslas.

2003 drog USA in Bobby Fischers pass. Efter diverse komplikationer beviljades Fischer politsk asyl på Island 2004 och blev småningom även isländsk medborgare. Hans japanska hustru föredrog att pendla mellan Japan och Island. Det framgick dock av dokumentären att det råder oklarheter kring äktenskapet. Fischer hade tidigare äktat en filippinsk kvinna.

Hösten 2007 drabbades Fischer av medicinska problem. Han avled slutligen till följd av njursvikt den 17 januari 2008. På grund av sin långt gångna paranoia vägrade han acceptera adekvat behandling. En sak kan ingen ta ifrån Robert James Fischer: han var en av världens främsta och mest nydanande schackspelare genom alla tider. Den berömmelse han uppnådde i samband med VM-matchen mot Spasskij 1972 var desslikes unik i sitt slag. Hans verk lever vidare genom de partier som bevarats till eftervärlden.

 Paul Morphy (1837-84). 

Galenskap och schack är en sedan tidigare icke helt ovanlig kombination. Spelet, som är av militär natur och härstammar från det forntida Persien, är på många sätt att se som en psykologisk uppgörelse mellan två kontrahenter där själva spelets idé är att den ena skall krossas. Att Fischer kom att drabbas av den antisemitiska sjukan är kanske inte heller så märkligt med tanke på att fenomenet antisemitism på mycket goda grunder kan betecknas som just en sorts galenskap.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är naturligtvis att Fischer själv var jude. Det finns dock i historien rätt gott om exempel på så kallade självhatande judar, där det främsta exemplet troligen är Karl Marx. En annan sinnessjuk schackmästare var amerikanen Paul Morphy (1837-84), som ibland kallas den förste schackvärldsmästaren även om det inte fanns en officiell världsmästartitel vid denna tid. Den förste officielle mästaren, den Prag-födde Wilhelm Steinitz (1836-1900), blev även han sinnessjuk.