Vinter-OS i Peking: de mest skrämmande spelen hittills

”2022 genocide olympics”. En protestmanifestation mot vinter-OS i Peking förra året.

Snart inleds de 24e olympiska vinterspelen i det röda Kinas huvudstad Peking. De kan förväntas bli de mest toppstyrda och dystopiska olympiska spelen som någonsin hållits. Man kan utgå ifrån att Kina inte kommer att göra något för att hedra den olympiska andan men desto mer för att se till att ingen vågar kritisera det styrande Kinesiska kommunistpartiet (CCP).

De olympiska spelen handlar idealt om att ta sig an uppgiften att, i enlighet med den olympiska devisen, vara ”snabbare, högre, starkare” (citius, altius, fortius på latin) på världsscenen och att i denna strävan ägna sig åt skicklighet, respekt och vänskap.

https://www.theepochtimes.com/dystopian-olympics_4238478.html?utm_source=opinionnoe&utm_campaign=opinion-2022-01-28&utm_medium=email&est=mxoxTk%2BrnS54o12ju%2Bu7%2F7mpNWTp4FCI2Eck%2BiVJqPI3oE3olhZPhtmDtmB%2Bu%2BOWajbT0a0%3D

Dessutom skulle det i baron Pierre de Coubertins anda vara viktigare att deltaga och kämpa väl än att vinna. Jag vågar påstå att det var bra länge sedan de gamla idealen präglade de moderna olympiska spel som, mycket tack vare de Coubertin, återupptogs i Aten 1896. De Coubertin vann för övrigt själv ett OS-guld i litteratur (!) vid OS i Stockholm 1912. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_de_Coubertin

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. De gamla amatöridealen har försvunnit liksom målsättningen att hålla politiken borta från idrottsrörelsen i allmänhet och de olympiska spelen i synnerhet. 1920, 1924 och 1948 fick Tyskland exempelvis inte vara med i OS på grund av sina insatser i de båda världskrigen.

Sommar-OS i Berlin 1936 blev ett slags uppmarsch inför Andra världskriget. Här syns naziledarna Adolf Hitler och Hermann Göring.

De första riktiga politiska propagandaspelen hölls i Garmisch-Partenkirchen respektive Berlin i det av nationalsocialisterna styrda Tyskland 1936. Den legendariske svenske sportjournalisten Bengt Ahlbom, och säkert många med honom, såg Berlin-OS som ett slags tysk uppmarsch inför Andra världskriget.

Bojkotter av politiska skäl har vidare varit tämligen vanliga. Bojkotter förekom således av olika politiska skäl 1976, 1980 och 1984. 22 afrikanska länder uteblev från OS i Montreal 1976 som en protest mot att Nya Zeeland, vars rugbylag turnerat i Sydafrika, tilläts deltaga. De sovjetiska propagandaspelen i Moskva 1980 bojkottades av en rad västländer med USA i spetsen och Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta spelen i Los Angeles 1984.

Den allvarligaste händelsen i samband med ett olympiskt spel inträffade vid OS i München i dåvarande Västtyskland den 5-6 september 1972, då den palestinaarabiska terroriströrelsen Svarta september massakrerade elva israeliska OS-deltagare. Detta skedde sedan Israel vägrat uppfylla terroristernas krav att frisläppa 234 palestinaarabiska fångar ur israeliska fängelser. Trots denna fruktansvärda händelse kunde spelen fortsätta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Patricia Adams och Lawrence Solomon sammanfattar i Epoch Times den 27 januari den kinesiska inställningen på följande sätt: ”The 2022 Beijing Winter Olympics is more about the prowess of the Chinese Communist Party (CCP) than that of the athletes, more about China´s herculean measures to contain COVID-19 through an 11.000 person bubble spanning three competition zones, 111 miles apart.”

Det röda Kina är, liksom alla diktaturer, paniskt förskräckt för all form av kritik. Särskilt rädd är man att några OS-deltagare skulle få för sig att uttala sitt stöd för Peng Shuai, det före detta tennisesset som var försvunnen i en vecka sedan hon på Twitter anklagat partipampen Zhang Gaoli för sexuella övergrepp. https://edition.cnn.com/2021/11/25/china/who-is-zhang-gaoli-intl-hnk-dst/index.html

Kineserna är rädda för att några OS-deltagare kan komma att uttala sitt stöd för tennisesset Peng Shuai.

Andra orosmoment för Peking är risken att anklagas för den omänskliga behandlingen av uigurerna. Eller släckandet av frihetsandan i Hongkong. Eller organstölder från utövare av meditationsformen Falun Gong. Eller att några olympier kanske inte uppskattar att bli betraktade som nyttiga idioter av CCP.

OS-deltagarna kommer att övervakas 24 timmar om dygnet genom en app som ger total tillgång till idrottsutövarens känsliga persondata och politiska åsikter. Kommunistkineserna är fullt öppna med sitt behov av detta slags extrema övervakning vilken kompletteras av telefonavlyssning och andra former av kontroll.

Yang Shu, biträdande director general för internationella relationer i Beijing Organizing Committee citeras i artikeln i Epoch Times: ”Any behavior or speech that is against the Olympic spirit, especially against the Chinese laws and regulations, are also subject to certain punishment.”

När det gäller bestraffningar mot felande OS-deltagare kan man tänka sig allt från diskvalificering från tävlingarna i mildare fall till inspärrande i kinesiskt fängelse för grövre förseelser. De 24 vinterolympiska spelen kommer sannolikt att bli de mest skrämmande i OS-historien ur idrottsutövarnas perspektiv.

Övervakningen underlättas av den ännu pågående covid-pandemin vilken fått även normalt demokratiska västländer som Österrike att avvika från den demokratiska vägen. Det är också fullt möjligt att de kinesiska värdarna kommer att använda covid-tester i syfte att gynna de egna atleterna. https://olympics.com/ioc/news/olympic-and-paralympic-winter-games-beijing-2022-updates-on-spectators-vaccination-and-covid-19-countermeasures

De kommande spelen är unika i så måtto att läktarna kommer att vara besatta av personer bosatta på det kinesiska fastlandet vilka handplockats av CCP – utlänningar har förbjudits köpa biljetter. De enda icke-kineser som kommer att närvara är officiella representanter för deltagande länders regeringar. En handfull länder, bland dessa USA. Kanada och Australien, har beslutat bojkotta spelen i detta avseende.

Om en svensk fotbollsbragd för 90 år sedan…och litet om (bristen på) PK-tänkande

 OS-guldhjältarna från London 1948. De sex närmast kameran är lagledaren Rudolf ”Putte” Kock, målvakten Thorsten Lindberg, högerinnern Gunnar Gren, vänsterinnern Henry ”Garvis” Karlsson, lagkaptenen och högerhalven Birger ”Bian” Rosengren samt vänsterhalven Sune ”Mona-Lisa” Andersson.

Sverige har tagit tre VM- och lika många OS-medaljer i fotboll. Det måste sägas vara ett mycket gott facit för ett land i vår storleksordning.

Den första riktigt stora fotbollssuccén för svenskt vidkommande inträffade vid de olympiska spelen i Paris 1924. Den svenska nationselvan skrällde ordentligt i första matchen mot regerande olympiska mästarna från Belgien och vann med hela 8-1. Jag kom osökt att tänka på denna svenska praktmatch då jag såg Nederländerna krossa Spanien med 5-1 i årets fotbolls-VM.

AIKs ”Pära” Kaufeldt, målskytt mot Belgien och med sammanlagt 23 landslagsmål.

Belgiens lag sågs som klara favoriter 1924 och antogs kunna försvara guldet från hemmaplan i Antwerpen 1920. I finalen fyra år tidigare hade det belgiska laget, kallat Les diables rouges (de röda djävlarna), vunnit finalen mot Tjeckoslovakien på ett egenartat sätt: tjeckerna marscherade helt sonika av planen på grund av missnöje med den engelske domaren John Lewis och blev därmed diskvalificerade.

Belgiens landslag går för övrigt än i dag under benämningen Les diables rouges:

http://www.coupedumonde2014.be/les-diables-rouges-belgique-football-joueurs-presentation-palmares/

 Sveriges landslag som slog Norge med 6-3 1930: i mitten den atletiskt byggde målvaktsresen Sigge Lindberg.

Nya matcher måste till för att skaka fram nya silver- och bronsmedaljörer, och de utföll så att Spanien tog silver och Nederländerna brons; Spanien besegrade bland andra Sverige på sin väg mot silvret. Sveriges lag hade inlett OS-turneringen 1920 genom att spöa Grekland med inte mindre än 9-0, men sedan blev det stopp i och med förlust med 5-4 mot nederländarna efter förlängning.

Fyra år senare ställde Sverige ett helt nytt och påfallande ungt lag på benen, och skepsisen var stor inför vad denna elva skulle kunna tänkas åstadkomma. Alla utgick att laget skulle slaktas av belgarna i premiären den 29 maj. Det blev alltså precis tvärtom!

 Vår första riktiga målvaktsstjärna, Sigge Lindberg, i en prakträddning.

Vänsteryttern Rudolf ”Putte” Kock från AIK inledde målskyttet efter åtta minuter, och sedan flöt det bara på. När den österrikiske domarens pipa ljöd för slutsignal hade ”Putte” spelat in tre, högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS tre samt centern Per ”Pära” Kaulfeldt (AIK) och högeryttern Charles Brommesson (Hälsingborgs IF) varsitt mål.

Efter skrällsegern mot Belgien blev det vinst mot Egypten med 5-0 men därpå förlust i semifinalen mot Schweiz med 2-1. Det krävdes sedan två matcher om tredje pris mot Nederländerna innan våra bronsmedaljer var säkrade: den första matchen den 8 juni slutade 1-1 men i omspelet dagen därpå vann vi med 3-1 efter två fullträffar av Sven Rydell och en av högeryttern Evert Lundquist, som gått in i stället för Brommesson. Guldmedaljen togs av Uruguay efter 3-0-vinst i finalen mot Schweiz.

Det är nog ingen överdrift att påstå, att det svenska OS-bronset 1924 innebar genombrottet för fotbollssporten i vårt land.

I målet stod Sigfrid ”Sigge” Lindberg från Hälsingborg, vilken länge innehade det svenska landskampsrekordet med 57 matcher i landslagströjan. Han var vår förste stormålvakt och gav 1932 ut en memoarbok med titeln Mitt liv mellan stolparna vid en tid, då idrotten ännu inte blivit genomkommersialiserad och den politiska korrektheten (PK) inte var uppfunnen. Lindberg blev blind på äldre dar.

 Justus ”Negern” Gustafsson gjorde fem landskamper.

Avsaknaden av PK-tänkande framgår exempelvis av, att det fanns framstående fotbollsspelare som kallades såväl ”Negern” som ”Niggern”.

Justus ”Negern” Gustafsson (1894-1966), AIK, spelade back och gjorde fem A-landskamper 1920-24. ”Negern” gjorde 102 allsvenska matcher i AIK-tröjan (men inte ett enda mål) och blev efter den aktiva banan tränare först i AIKs reservlag och därpå i Sandvikens IF.

Gustaf ”Niggern” Josefsson (1916-83), också han i AIK-tröjan där han spelade högerytter, avverkade 99 allsvenska matcher för ”Kolsäckarna” från Solna (33 mål) och tio landskamper.

Jag är inte underkunnig om historien bakom dessa smeknamn, men ingen av de båda spelarna hade i varje fall färgad hy. Smeknamnen är naturligtvis helt otänkbara i dag med den rådande, närmast desperata politiska korrekthet som hemsöker vårt samhälle.

 Tio landskamper blev det för Gustaf ”Niggern” Josefsson.

Berömdast i bronslaget 1924 var dock givetvis Rudolf ”Putte” Kock (1901-79), inbiten AIKare som utnämndes till turneringens och därmed världens (VM-turneringar fanns ännu icke) bäste vänsterytter. Kock var en högt begåvad person, som förutom 37 landskamper i fotboll även gjorde två landsmatcher i ishockey. Han var även svensk och europeisk mästare i bridge.

”Putte” Kock tvingades avsluta den aktiva karriären i förtid på grund av en meniskskada men blev senare lagledare för de svenska landslag som knep OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 samt OS-brons i Helsingfors 1952. Så småningom blev han en högt profilerad, man kan nog säga folkkär, cigarrökande sportkommentator och tipsexpert (nåja) i TV. Han var även en skicklig pianist.

 ”Putte” Kock vid bridgebordet.

Även Kocks lagkamrat från AIK, centerforwarden ”Pära” Kaufeldt (1902-56), har en intressant karriär. Han blev uttagen i landslaget 33 gånger och svarade för 23 mål. På 170 allsvenska matcher tillverkade ”Pära” sammanlagt 124  mål. Han försökte sig även på spel i den franska klubben Stade Olympique Montpellierain vintern efter OS-turneringen.

Liksom så många andra av sina idrottskamrater var Kaufeldt  mångfrestare med ett SM-tecken i bandy och elitspel i ishockey på meritlistan. Efter spelarkarriären blev han en framstående tränare i AIK, Hammarby IF, Djurgårdens IF och Örebro SK.

Några ord måste även sägas om Sven ”Trollgubben” Rydell (1905-75), ännu landslagets främste målgörare genom tiderna med 49 mål på 43 landskamper. Det är en prestation som måste sägas smälla högre än Zlatan Ibrahimovics 48 mål på 97 landsmatcher. 1931 belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj efter en avgörande insats i landskampen mot Danmark på Stockholms stadion, som Sverige vann med 3-1. Rydell hade då ändå bytt sin vanliga position som högerinner i dåtidens traditionella femmannakedja mot vänsterinnerplatsen.

 Sven Rydell trollar in ett mål i 5-0-matchen mot Egypten i Paris-OS 1924.

Rydell tvingades sluta med fotbollen redan vid 29 års ålder till följd av skada. Han var även svensk mästare i handboll med Redbergslids IK. Ursprungligen kontorist blev han med tiden en uppskattad sportjournalist vid Göteborgs-Tidningen under signaturen Dribbler.

Avslutningsvis måste jag säga att fotbollen var bra mycket roligare förr innan gravallvaret, cynismen, huliganismen och de orimligt stora penningsummorna kommit in i bilden. Visst, jag kastar ett getöga på årets VM-spektakel i Brasilien, men jag gör det utan större entusiasm.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 – inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!