Schweiz visar vägen!

Schweizarna röstade nej till att förbjuda syntetiska bekämpningsmedel – det befarades att detta skulle leda till dyrare livsmedel..

Litet i skymundan av övriga internationella nyheter har Schweiz röstat ”nej” till ett lagförslag från regeringen om att införa omfattande klimatåtgärder. Samtidigt föll ett förslag om förbud mot syntetiska bekämpningsmedel. https://www.varldenidag.se/nyheter/schweizrostade-nej-till-klimatatgarder/repufo!Tb82CETSxfuDNjohIPb7Q/

51,6 procent av de schweizare som deltog i söndagens folkomröstning sade nej till ett regeringsförslag avsett att minska alplandets utsläpp av koldioxid. I Schweiz tar man sina folkomröstningar på allvar – därför kommer förslaget inte att kunna genomföras.

Regeringens målsättning med sitt klimatrelaterade lagförslag var att möjliggöra för landet att, i enlighet med det så kallade Parisavtalet, nå uppställda klimatmål. Schweiz ”klimatminister” Simonetta Sommaruga beklagade omröstningsresultatet. Det hör även till saken att Schweiz anges stå för blott 0,1 procent av de globala utsläppen.

Många väljare befarade också att det långtgående förslaget skulle ytterligare försvaga landets ekonomi efter det kinesiska virusets härjningar omfattande bland annat negativa ekonomiska konsekvenser. Enligt förslaget skulle priset på bensin och diesel höjas och en särskild skatt på flygresor införas.

Också förslaget om förbud mot syntetiska bekämpningsmedel skulle betydligt ha medfört ökade priser på livsmedel, då jordbrukare som frångick dess medel skulle kompenseras ekonomiskt av staten.

Schweiz brukar nämnas som ett eklatant exempel på en fungerande direktdemokrati. Folkomröstningar hålls fortlöpande på såväl nationell och regional som lokal nivå. Varje förslag från allmänheten kan bli föremål för en nationell folkomröstning om det samlar minst 100 000 underskrifter.

Tidigare har schweizarna via folkomröstningar bland annat beslutat om att förbjuda byggandet av minareter, införa kvoterad invandring samt förbud mot heltäckande klädsel (burqa) på allmän plats.

Schweiz: ja till kvoterad invandring

Det havererade klimatförslaget lär inte i praktiken leda till märkbara försämringar av klimatet, eftersom företeelser som havsströmmar och solaktiviteter har en betydligt större inverkan än mänskliga koldioxidutsläpp. Schweiz visar vägen!

Domedagshysteri i Davos – och det är alltid tio år vi har på oss

Två klimatalarmister på en bild  – Antonio Guterres och Greta Thunberg.

Det rådde, inte helt otippat, domedagshysteri när World Economic Forum drog igång i schweiziska Davos. FNs generalsekreterare Antonio Guterres hävdade inledningsvis att ”we are losing the race”. Han fortsatte: ”Climate change is the defining issue of our time”. https://voiceofeurope.com/2019/01/doomsday-hysteria-in-davos-un-chief-says-we-are-losing-the-race-on-climate-change/#.XEr1gshHxRg.twitter

Föga sensationellt menade Guterres att Parisavtalet från 2015 inte är tillräckligt och att det måste till ett batteri av åtgärder för att rädda klimatet och därmed jorden. Han fick medhåll av personer som USAs förre utrikesminister John Kerry – som skrev under Parisavtalet för USAs räkning – och filmaren David Attenborough. Bland annat diskuterades en internationell skatt på koldioxid – ett ämne som är absolut nödvändigt för att det över huvud taget skall finnas liv på jorden..

Den klimatologiska medvetenheten verkar emellertid inte ha slagit igenom riktigt bland världens ledare. Det har beräknats att omkring 1500 av dem som anländer till Davos gör så i privata jetplan. Så icke  den 16-åriga klimatprofetissan Greta Thunberg, som valde att ta tåget till Davos. Eljest har mycket av uppmärksamheten kring Davos-mötet kretsat kring USA-presidenten Donald Trumps frånvaro. https://www.theguardian.com/global-development/2019/jan/22/record-private-jet-flights-davos-leaders-climate-talk

Maurice Strong varnade 1972 för att vi bara hade tio år på oss för att ”hejda katastrofen”.

Sagda domedagshysteri är som vi alla vet tämligen utbredd i dessa yttersta av dagar. 87 så kallade influencers gick i Expressen den 24 januari ut i ett upprop riktat mot statsminister Stefan Löfven. ”Släpp taget om väljarstödet, Löfven, ,uppmanade de klämkäckt statsministern. ”Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.” http://www.ttela.se/nyheter/sverige/87-influencers-i-klimatupprop-1.12703400

Sedan återstår givetvis att se hur Löfven hanterar dessa ”visdomsord” från ett gäng hjärntvättade B-kändisar och nobodys vilka i klimatalarmismens tidevarv ser en chans att göra sig ett namn. Den enda undertecknare jag kände igen var den hyfsat kända skådespelerskan Eva Röse.

Domedagsretorik är definitivt ingen nyhet i de här sammanhangen. Redan 1972 hävdade Maurice Strong, en kanadensisk affärsman och diplomat som var biträdande generalsekreterare i FN, att ”vi har tio år på oss att hejda katastrofen”. Eftersom ingen märkbar miljökatastrof inträffade de påföljande tio åren kan man kanske anta, att vi faktiskt lyckades rätt bra. https://samtiden.nu/2018/10/vi-har-tio-ar-pa-oss-idag-liksom-1972/

Detta hindrade inte Noel Brown, en före detta amerikansk director för FNs miljöprogram, att 1989 påstå att vi hade ”ett tioårigt fönster av möjligheter” på oss i syfte att hejda den kataklysmiska utvecklingen. Någon fullskalig katastrof hade dock inte skett 1999, så nu måste väl ändå domedagsprofetiorna vara uttömda? Nejdå. 2006 menade NASA-forskaren James Hansen att det närmaste decenniet skulle Manhattan sjunka i havet och jordens arter utplånas till hälften.

Al Gore gör reklam för sin nya film enligt en amerikansk karikatyrteckning.

Men inget som ens var i närheten av dessa dystopiska spådomar materialiserades. Skam den som ger sig, dock. 2018 var det dags för Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, att deklarera att ”hela världen måste drastiskt öka tempot och de kommande åren blir helt avgörande”. Rockström utnämndes av tidskriften Miljöaktuellt 2012 och 2016 till ”miljömäktigast” i Sverige. Den som lever får se.

Visst ja, jag höll på att glömma charlatanernas charlatan, den förre amerikanske vicepresidenten och senatorn Al Gore – som lyckligtvis aldrig lyckades bli USAs president – vilken i samband med att han mottog Nobels fredpris i Oslo i december 2007 varnade för att Nordpolens is kunde vara borta inom sju år. Isen är dock kvar ännu drygt elva år senare och tycks dessutom, i likhet med de isbjörnar som påstods vara utrotningshotade till följd av det milda klimatet, leva och ha hälsan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv8ELE/nordpolens-is-borta-om-sju-ar

En klimatförkunnare av det något blygsammare formatet är förre meteorologen Pär Holmgren, numera Miljöpartiets (surprise) toppkandidat inför valet till Europaparlamentet. Denne siade 2006 om att snön var på väg att försvinna för alltid och att vi inom den närmaste 20-årsperioden inte längre skulle komma ihåg hur man åker skidor – Vasaloppet skulle därmed tillhöra historien. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/

Snön utanför min balkong trotsar Pär Holmgrens förutsägelser om att den skulle vara försvunnen vid det här laget. Foto: Tommy Hansson

Ja, så där håller det på. Läs gärna den alltid läsvärde och initierade Ronie Berggrens blogganalys Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar? http://www.ronie.se/kristendom/2018/12/07/klimatapokalyps-kontra-antikrist-vilken-hotbild-bor-vi-ta-pa-allvar/?fbclid=IwAR1k_v5vfKtueYI43gH2IEqkN8diMt7ox6wAwqI0Feyd-WGAD5kMJ9MwELM

Ni kan också med fördel ta del av mitt blogginlägg Är klimatalarmismen på väg utför? från 2013, där jag bland annat konstaterar inte bara att polarisarna växt i likhet med beståndet av isbjörnar utan också att vi här uppe i Norden hade ett avsevärt varmare klimat på vikingatiden för mer än 1000 år sedan; detta berodde garanterat inte på några utsläpp av växthusgaser från bilar eller industri. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/24/ar-klimatalarmismen-pa-vag-utfor/

 

 

USAs folk vinnare när Trump säger upp Parisavtalet

Den etablerade klimatforskningens metodologi enligt en insiktsfull skämttecknare.

Klimatdebattörerna Mathias Fridahl och Mattias Goldmann försöker sig i ett inlägg i LT den 3 juni på konststycket att sätta sig på två stolar samtidigt. Det blir inte helt lyckat.

Å ena sidan kallar Fridahl och Goldman USAs president Donald Trump ”en klimatmässig marodör” och Trumps administration för ”klimatmässigt rutten”. Å andra sidan är detta enligt debattörerna inte så mycket att oroa sig för, eftersom det ”troligen” är positivt att Förenta staterna nu lämnar Parisavtalet om jordens klimat då landet ändå skulle ha varit en ”rejäl bromskloss”. http://www.lt.se/opinion/debatt/utgang-for-parisavtalet-hemgang-for-trump

Några må tycka att detta är ett fullt logiskt resonemang. För mig framstår det dock som något av en brandkårsutryckning i syfte att förminska betydelsen av att världens mäktigaste nation hoppar av ett avtal som med all sannolikhet bygger på falska premisser.

Organisationer som FNs klimatpanel IPCC och NASA och inflytelserika individer som USAs förre vicepresident Al Gore har under lång tid framfört tesen, att jordens klimat upphettas på grund av mänsklig påverkan i form av utsläpp av koldioxid eller andra så kallade växthusgaser. Detta trots att medeltemperaturen, bortsett från åren 2014-2015 då det återkommande väderfenomenet El Nino gjorde sig gällande utanför Sydamerikas kust, inte ökat sedan 1998.

De klimatrelaterade, politiska och mediala etablissemangen har för vana att i svepande ordalag göra gällande, att det råder i det närmaste total konsensus kring tesen om den människopåverkade globala uppvärmningen. Detta stämmer inte.

Professor Lennart Bengtsson ifrågasätter klimatalarmismen.

Avvikelser från denna tes förekommer frekvent, vilket framgick med full tydlighet då omkring 31 000 amerikanska forskare (varav 9000 med doktorsgrad) inom naturvetenskapliga ämnen 2008 publicerade ett upprop där det hävdades att det är bevisat att det inte finns några hållbara indikatorer på att mänsklig påverkan ändrar jordens klimat. https://www.abcnyheter.no/nyheter/2008/06/01/67627/klimakrisen-er-avlyst.

Sedan dess har ett antal välrenommerade forskare i olika sammanhang kommit till samma eller liknande konklusioner. Till dessa hör professor Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meteorologi, som menar att det till följd av bristen på tillräckligt långa dataserier är nästan omöjligt att med anspråk på erforderlig precision förutsäga klimatet. http://www.klimatupplysningen.se/2014/05/21/min-personliga-syn-pa-klimatforskningen/

Breitbart News har vidare konstaterat, att hittills under 2017 icke färre än 58 vetenskapliga rapporter har ifrågasatt evangeliet den globala uppvärmningen. http://www.breitbart.com/big-government/2017/06/06/delingpole-global-warming-is-myth-58-scientific-papers-2017/

Vad vi kan konstatera är under alla omständigheter att klimatet, vilket kan definieras som ”summan av alla väder under en representativ period” (Lennart Bengtsson), skiftat under årmiljonerna och detta utan varje form av mänsklig inverkan. Efter den senaste istidens slut för 10 000 år sedan har köldknäppar avlösts av värmeperioder. Exempelvis avlöstes ”lilla istiden” 1400-1850 av den relativa värmeperiod som inleddes kring 1870 och ännu kan sägas råda.

President Donald J. Trump och miljöminister E. Scott Pruitt.

Såväl president Donald  J. Trump som hans miljöminister E. Scott Pruitt är uttalade kritiker av synsättet att mänskliga aktiviteter påverkar jordens klimat och detta, menar jag, på ytterst goda grunder. Den största vinnaren beträffande USAs utträde ur Parisavtalet är, som jag ser det, det amerikanska folket som nu slipper se sina skatteutgifter användas för att finansiera ett storstilat men meningslöst avtal.

Att Trump nu kallas ”den största förloraren” av två svenska debattörer kan han ta mycket lätt på.

Fotnot: Ovanstående text är en lätt reviderad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 9 juni 2017. http://www.lt.se/opinion/debatt/trump-agerar-pa-goda-grunder

Trots bevisen mot global uppvärmning – FN och EU jublar över klimatavtal

Ban Ki-moon och Martin Schulz jublar i kapp över Europaparlamentets ratificering av Parisavtalet. Fredspriset nästa? Foto: Tommy Hansson

Glädjen visste nära nog inga gränser när Europaparlamentet nyligen röstade ja till det i fjol antagna så kallade Parisavtalet om världens klimat. Gladast av alla var FNs generalsekreterare Ban Ki-moon, tidigare sydkoreansk utrikesminister och förmodligen världsmästare i innehållslösa bombasmer.

Ban, vars mandat löper ut senare i år, citeras på följande sätt i en TT-artikel signerad Wiktor Nummelin den 5 oktober 2016: ”I mänsklighetens namn och för framtida generationers skull uppmanar jag er att stödja en snabb ratificering av Paris-avtalet. Låt oss ta ett historiskt steg! Det här är vår chans att placera oss på vägen mot en säkrare framtid.”

EU-höjdare såsom EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Europaparlamentets talman Martin Schulz deltog i jublet och instämde i plattityderna, liksom givetvis en och annan svensk EU-parlamentariker. Till råga på eländet ryktas det även om att avtalet, som förkortas COP21, kan komma att tilldelas Nobels fredspris, vilket tillkännages av den beryktade norska Nobelkommittén på fredag.

Tja, kan den certifierade charlatanen Al Gore få priset (vilket skedde 2007, då Gore delade priset med FNs klimatpanel IPCC) så kan säkert Parisavtalet vederfaras samma ynnest. Vad världens klimat  har för bäring på freden är emellertid okänt i alla fall för denna bloggare. http://www.dn.se/nyheter/varlden/fns-klimatpanel-och-al-gore-delar-fredspriset/

Al Gore gör enligt den här teckningen vad som helst för att bevisa att polarisarna smälter…

Ungefär samtidigt som ovan nämnda TT-artikel publicerades hade den norska sajten ABC Nyheter en artikel som vältaligt demonstrerade varför FN- och EU-jublet var helt malplacerat. I artikeln redogörs för att 31 000 amerikanska vetenskapsmän skrivit under ett upprop där signatärerna förklarar, att det inte existerar några vetenskapligt hållbara belägg för att koldioxid (CO2) och andra ”växthusgaser” ger upphov till en överhettning av jordens atmosfär inom överskådlig tid. http://www.abcnyheter.no/nyheter/2008/06/01/67627/klimakrisen-er-avlyst

Biokemisten Arthur Robinson vid Oregon Institute for Science and Health, som organiserat namninsamlingen, citeras så i den norska artikeln:

Al Gore och IPCC hävdar att det finns en vetenskaplig samstämmighet om att vi står inför en klimatkris, men de som har skrivit under detta upprop säger inte bara att de inte är överbevisade om att det finns vetenskapliga belägg för en sådan hypotes, de säger att hypotesen är motbevisad.

Trots ett stort internationellt intresse för att underteckna uppropet valde Robinson att endast låta amerikanska vetenskapsmän skriva på. Bara forskare inom naturvetenskap och personer med ingenjörsexamen, varav 9000 med doktorsgrad, finns bland undertecknarna.

Arthur Robinson har nyligen publicerat en klimatvetenskaplig litteraturgenomgång i tidskriften Journal of American Physicians and Surgeons, en uppdatering av en liknande genomgång Robinson var delaktig i 1998. Det visade sig att av 109 hittade artiklar i forskningslitteraturen så var 88 överens om att det fanns en varm period under medeltiden och en ”liten istid” i slutet av 1800-talet. I endast sju av de 109 artiklarna påstods att 1900-talet var det varmaste seklet någonsin.

Arthur Robinson har organiserat ett upprop undertecknat av 31 o000 amerikanska forskare som visar att det inte finns vetenskapliga belägg för hypotesen om den så kallade globala uppvärmningen.

I en studie daterad den 2 oktober påpekar vidare Ingemar Nordin att isen växer rekordsnabbt i Arktis, det vill säga i anslutning till Nordpolen. Något som bland annat innebär att isbjörnarna mår alldeles förträffligt för tillfället, vilket borde glädja Al Gore och alla andra som oroat sig för deras välgång. http://www.klimatupplysningen.se/2016/10/02/isen-vaxer-rekordsnabbt-arktis/#.V_DTcehMO3d.facebook

Jag har på min blogg och i andra sammanhang publicerat ett rätt betydande antal texter och artiklar om den klimatalarmistiska pseodovetenskapen, exempelvis denna: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/24/ar-klimatalarmismen-pa-vag-utfor/

Dessvärre finns all anledning förmoda, att den förhandenvarande desinformationen angående den påstådda ”globala uppvärmningen” kommer att dominera opinionsbildningen så länge forskaranslag och internationellt anseende är knutna till de klimatalarmistiska domedagsscenarierna. Sanningen är i detta sammanhang tyvärr av underordnad betydelse.

 

 

S-MP-regeringens nya klimatutopi: ett fossilfritt Sverige

 Bensinstation vid Dalaplan i Malmö på 1950-talet. Nu vill S-MP-regeringen avveckla bensin och andra fossila bränslen.

Den rödgröna regeringen har kommit på att Sverige framdeles skall vara ”fossilfritt”. Om detta handlar en kritisk artikel av på Stockholmsinitiativets hemsida Klimatupplysningen av Per Welander. Sverige skulle bli ett fattigt land om den fossilfria målsättningen förverkligades, menar Welander som är styrelseordförande i Stockholmsinitiativet: http://www.klimatupplysningen.se/2015/12/16/fossilfritt-sverige-naiv-malsattning-som-leder-till-fattigdom/

Den som står i spetsen för kampanjen för ett Fossilfritt Sverige är, föga oväntat, vice statsminister och miljöminister Åsa Romson (MP) vilken gjort sig skyldig till fler klavertramp än någon orkar hålla reda på, och som själv ertappats som svårartad miljöbov genom att måla sin båt med giftig färg. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/fossilfritt-sverige/

Utgångspunkten för Welander är det så kallade Parisavtalet från december 2015, vars sju punkter enligt de klimathotstroende är ägnade att ”rädda planeten”. Anmärkningsvärt i sammanhanget är dock att den man som kallats ”the father of climate change awareness”, förre NASA-forskaren James Hansen, hävdar att Parisavtalet är en bluff.

 James Hansen, ”klimatmedvetenhetens fader”, avfärdar Parisavtalet som en bluff.

Hansen citeras på följande sätt i brittiska The Guardian: ”It´s a fraud really, a fake. It´s just bullshit for them to say: ‘We´ll have a C2 warming target and then try to do a little better every five year.´ It´s just worthless words. There is no action, just promises. As long as fossil fuels appear to be the cheapest fuels out there, they will be continued to be burned.” http://www.theguardian.com/environment/2015/dec/12/james-hansen-climate-change-paris-talks-fraud

Enligt den nya regeringskampanjen måste ”världen bli fossilfri” och givetvis måste lilla Sverige, som ända sedan Olof Palmes dagar har en tradition att agera världssamvete, ”gå före i arbetet att bli fossilfritt”. Per Welander i Stockholmsinitiativet och många med honom frågar sig, särskilt som regeringen i likhet med Tyskland avsagt sig kärnkraften som framtida energikälla, hur vårt energisystem kommer att se ut. Vad kommer omställningen att kosta skattebetalarna och hur kommer den att påverka den enskilde individen?

För närvarande svarar kärnkraft och vattenkraft tillsammans för cirka 83 procent av den svenska elproduktionen. Återstående 17 producent står bland annat vindkraft, solkraft och kondensvärme för. Om kärnkraften fasas ut försvinner alltså runt 40 procent av elproduktionen.

Tyskarna har, efter förbundskansler kansler Angela Merkels tillkännagivande 2011 att kärnkraften skall skrotas till 2022, börjat bygga ut kolkraften i syfte att fylla igen hålet efter kärnkraften. Detta är dock inte ett alternativ för den svenska fossilfrihetslobbyn, så man frågar sig varifrån den energi som kommer att saknas skall tas. http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Energi/Energibalans-i-Sverige/Elproduktion/

 Skall utländska lastbilar stoppas vid våra gränser?

Den nya regeringskampanjen ger inga konkreta svar utan levererar mest högstämt prat i, ursäkta uttrycket, vädret. Flera frågor som kräver svar: Skall olja, bensin, diesel och naturgas förbjudas – eller kanske tillåtas i begränsad utsträckning? Skall utländska lastbilar som drivs med diesel stoppas vid våra gränser? Skall all flygtrafik upphöra? Och vad menas egentligen med målsättningen ”en fossiloberoende fordonsflotta till 2030”?

Den sistnämnda målsättningen presenteras i den så kallade FFF-utredningen från 2012 av Thomas B. Johansson. Den handlar till största delen om hur skatter och pålagor skall användas i syfte att tvinga fram ”en fossiloberoende fordonsflotta”, där klimatbluffen och dess politiska 2-gradersmål kommer till flitig användning. Per Welander framhåller: ”Utredningen struntar i att man tar död på landsbygden, vad kostnaderna blir för individen och om välståndet går förlorat. En Kafka-värld där svenska politiker vill visa sig duktiga.”   

Utredaren Thomas B. Johansson menar att fossiloberoendet innebär att koldioxidutsläppen minskas med 80 procent samt att fordonen i huvudsak drivs med biodrivmedel eller elektricitet. Hur det blir med tillgången till el måste dock, med tanke på det svenska motståndet mot såväl kärnkraft som kolkraft, anses stå skrivet i stjärnorna.

 Situationen försämras snabbt för utsatta grupper.

Den slutliga målsättningen för den rödgröna energipolitiken är att Sverige skall vara ”klimatneutralt” år 2050. Utsläppen av växthusgaser skall då enligt utopisterna vara nere i nära noll. I dag står Sverige för 1 promille av världens koldioxidutsläpp. Av Parisavtalet framgår tydligt att Kina och Indien kommer att fortsätta bygga ut sin kolkraft till 2030. Koldioxidutsläppen i världen kommer alltså att öka, inte minska. ”Sverige går den motsatta vägen”, menar Per Welander i Stockholmsinitiativet. ”Vi späker oss till absolut ingen nytta.” http://www.regeringen.se/contentassets/1a31cd2fbd3f4352b71bba3afee91f63/fossiloberoende-fordonsflotta—ett-steg-pa-vagen-mot-nettonollutslapp-av-vaxthusgaser-dir.-201278

Welander skriver vidare:

Sveriges politiker är naiva. Invandrare lockas till Sverige med stora löften av politiker fast vi inte har pengar eller infrastruktur att ta emot dem. Först när det börjar rasa ihop drar regeringen Löfven i nödbromsen. I klimatfrågan är politikerna lika naiva och struntar i kostnader och om vi blir fattiga. Miljarder slösas bort på ´klimatarbete´styrt av politiker. Gäller både på nationell nivå och i kommunerna. Politikerna lever utanför folks verklighet och struntar i hur det går för folket på gatan. Själva så beviljar de sig stora arvoden och pensioner. Sen kan man dra in potatisen för de gamla – man har ju inte ´tid och råd´.  

Slutsatsen av den förda politiken är att Sverige med expressfart närmar sig Tredje världen i fråga om levnadsstandard och välstånd. Med myten om klimatets förändring som en följd av mänsklig påverkan, sannolikt ett av den mänskliga historiens största falsarier, försämrar man på daglig basis levnadsförhållandena för äldre, handikappade, hemlösa och andra utsatta grupper. Den uteblivna potatiskokningen är endast ett i raden av otaliga exempel: http://www.expressen.se/nyheter/hemtjansten-slutar-koka-potatis-till-aldre/

 Senator Ted Cruz är en uttalad klimathotsskeptiker.

Per Welander spekulerar slutligen i vad det amerikanska presidentvalet i november i år kan komma att innebära för den globala synen på klimatutvecklingen. De flesta republikanska kandidater uppges vara skeptiska till tesen om klimathotet. En av dem som bedöms ha störst möjligheter att utses till republikansk kandidat, senator Ted Cruz, tillhör dem. ”If you look at satellite data”, citeras han i tidskriften Time, for the last 18 years there´s been zero recorded warming. The satellite says it ain´t happening.” http://time.com/3981623/ted-cruz-climate-change/   

 

 

 

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

USAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Familjen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

Alger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

Eisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

Nixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

Nixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

Doktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

President Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.