Posted tagged ‘Park Chung Hee’

Mina prylar (5): Koreansk stenfigur

27 maj, 2015

Harubang 006 Harubang skyddar mot onda andar och främjar fruktbarhet. Foto: Tommy Hansson

En av mina mer originella ägodelar är en figur gjord i lavasten som jag införskaffade på den sydkoreanska ön Jeju (uttalas ”dzjedzju”) 1978. Figuren kallas Harubang (farfar) och är Jejus helt specielle beskyddare – den anses beskydda människorna på ön samt även främja fruktbarhet.

Det var i juli 1978 som jag besökte Republiken Korea för första gången. Kanske inte den bästa tiden att besöka landet, då regnperiod råder och temperaturen är hög, men jag klagade inte. Det blev en tre veckors drömresa då jag färdades över hela landet från gränsbyn Panmunjom i norr till Jeju längst i söder. Jag hade då i tre års tid som frilansskribent specialiserat mig på konflikten på Koreahalvön. Jag slöt av hela mitt hjärta upp bakom det antikommunistiska Sydkorea i dess kamp mot den omänskliga kommunistdiktaturen Nordkorea.

Väl på plats hade jag en guide och en bil med tillhörande chaufför till mitt förfogande. Jag skriver ”väl på plats”, ty resan till Sydkorea blev problematisk. Till följd av flygplanstekniskt strul redan på Arlanda blev jag tvungen att omboka till ett annat plan än ursprungligen avsett, vilket ledde till tidsmässiga komplikationer. Till Korea skulle jag flyga från Orly-flygplatsen i Paris, men när jag från Köpenhamn – där jag tillbringat föregående natt på Globetrotter hotell – anlände till Charles de Gaulle-flygplatsen var det bara 45 minuter kvar tills planet med destination Seoul skulle lyfta från Orly. Chauffören i bussen jag skulle ha åkt med sa att det var omöjligt att hinna.

Så hur skulle jag göra nu? Varje minut var dyrbar. Lyckligtvis stod en taxi (jag har aldrig tvivlat på att Gud hade placerat den där) på andra sidan gatan, och föraren försäkrade mig att han skulle greja det. Vilket han också gjorde – via en vansinneskörning på motorvägen, där han zick-zackade mellan bilarna och slutligen lyckades nå Orly tio minuter innan avfärd. Korean Airlines vackra, folkdräktsklädda damer hade fortfarande gaten öppen och jag kunde slutligen, utmattad men lycklig, sjunka ner i flygplanssätet. Nästa plan till Seoul skulle lyfta en vecka senare, så det var verkligen i den ordspråksrelaterade grevens tid…

Mitt bagage blev förstås akterseglat och anlände inte förrän fem dagar senare till Seoul, men vad gjorde det. Jag hade varit förutseende nog att packa ner toalettartiklar, kalsonger, strumpor och någon skjorta i handbagaget och klarade mig fint. Förutom att jag blev akut magsjuk andra dagen i Seoul, vilket ledde till att jag missade första punkten på min agenda – ett besök i Pohang stålverk:http://www.steelonthenet.com/kb/history-posco.html

Jag skulle nog kunna skriva en bok om mitt första besök i Korea, som jag sedan länge mer eller mindre betraktat som mitt andliga hemland. Det var nämligen där den religiösa rörelse jag är och förblir en medlem i, Unification Church, såg sitt ursprung grundad av Reverend Sun Myung Moon 1954. Men hallå, kära läsare, jag kommer längre och längre från ämnet nu – Harubang.

newsreview 001 Min artikel i Korea Newsreview. Foto: Tommy Hansson

Hemkommen igen till Sverige skrev jag ett försvarligt antal artiklar från mitt besök i Sydkorea. Några av dem handlade om besöket på Jeju, och jag blev mäkta stolt när jag fick in en helsidesartikel om ön i den engelskspråkiga tidsskriften Korea Newsreview. Bland annat rekommenderade jag den sydkoreanska turistnäringen att satsa på denna sällsamma sagoö, och det verkar faktiskt som om man tagit mitt 37 år gamla råd ad notam.

Jag skall avrunda med att citera ett avsnitt om Harubang från min artikel ”Cheju – en koreansk sagoö” i Smålandsposten den 9 augusti 1978:

Trots tilltagande modernisering är öns invånare i hög grad förbundna med sina mytiska rötter, och man är mycket medveten om den andliga verklighet man även som turist blir varse. I själva verket är den tro man ärvt från sina fäder, kallad musok, ett sätt att överleva. Sålunda kan man överallt på ön träffa den specielle beskyddaren, nämligen Harubang (= farfar på ursprungsspråket), i olika storlekar. Hans uppgift är att skydda människorna från det fördärvliga inflytandet från onda andar, vilka enligt en beräkning skulle uppgå till 18 000. Och trots Harubangs allt annat än bildsköna utseende med de utstående ögonen och de barska dragen, känner man att detta är en god gud. Den är för det mesta gjord i lavasten, något som finns i rikliga mängder efter ett forntida vulkanutbrott.

park-chung-hee-1 Park Chung Hee: president i Sydkorea 1961-79.

Jag tillägnar den här texten Sydkoreas dåvarande president Park Chung Hee (1917-79), som genom sitt ekonomiska reformprogram lade grunden till landets välstånd och sannolikt räddade det från ett hotande maktövertagande från det kommunistiska Nordkorea. Han fick betala högsta möjligs pris för sina hjälteinsatser. Hustrun Yok Young-soo mördades av nordkoreanska agenter 1974 i ett attentat riktat mot Park själv. Denne i sin tur mördades 1979 av sin egen säkerhetschef i ett misslyckat kuppförsök. Parks och Yoks dotter, Park Geun-hye (född 1952), valdes 2012 till Republiken Koreas första kvinnliga president.

Fotot: Det koreanska namnet Jeju romaniserades då jag besökte ön ”Cheju”.

Annonser

De intoleranta toleransmånglarna

21 maj, 2013

 

Att vara liberal är att vara kluven. Det framgår med all tydlighet av den debatt som stundtals förs om begreppet ”tolerans”. Ofta nog är det liberalerna ibland oss – med eller utan anknytning till Folkpartiet – som ordar högst, mest frekvent och med mest darr på stämman om behovet av tolerans. Ofta nog är det också samma liberaler som uppvisar störst intolerans.

En fullfjädrad liberal kan knappast entydigt ta ställning i någon sakfråga. Så fort vederbörande givit uttryck för stöd eller fördömande till något påbörjar han/hon en harang som brukar inledas med de oförglömliga orden ”men å andra sidan får vi inte glömma…”. Det kunde vi se talrika prov på under det Kalla kriget.

När liberalen i fråga uttalat sitt starka avståndstagande från kommunismen, givetvis helt rätt och riktigt, följde sedan en uppräkning över hur hemskt det var i andra diktaturer, vilka dock objektivt sett aldrig var fullt lika avskyvärda som de kommunistiska varianterna:

francoFörtrycket i Francos Spanien kan inte jämföras med det som rådde i kommunistdiktaturerna.

– Förtrycket i juntans Grekland, Salazars Portugal eller Francos Spanien kan på intet sätt jämföras med det som rådde  i Sovjetinionen och Röda Kina.

– Kommunistdiktaturen i det aggressiva Nordvietnam var etter värre och mer hänsynslös än vad det relativt demokratiska, om än korrupta, Sydvietnam någonsin var.

– Park Chung Hees knappast perfekta miltärstyre i Sydkorea var ett demokratiskt lyckorike jämfört med Kim Il-sungs mardrömslika, krigstokiga stalinistdiktatur i Nordkorea, vilken upprätthålls än i denna dag av Kims sonson samtidigt som Sydkorea har genomgått en demokratisk revolution.

– Castros Kuba med dess fängslanden, tortyr och avrättningar av oliktänkande var mycket värre än den auktoritära diktaturen i Pinochets Chile, som i tidernas fullbordan gjorde något som aldrig setts skymten av i ett kommunistland: man anordnade en folkomröstning för eller emot militärjuntan, och när denna gick emot den avgick juntan!

castroVänsterns hjälte Fidél Castro: många gånger värre än Chiles Pinochet.

Det fanns med andra ord i verkligheten inga relevanta jämföresepunkter mellan vänster- och högerdiktaturer under det Kalla kriget. Kommunistdiktaturerna var alltid oreserverat värre än de auktoritära, i värsta fall fascistliknande regimerna. Fast det ville våra kluvna liberaler aldrig låtsas om. De körde på med sitt tröttsamma ”å ena sidan, å andra sidan”.

Denna tradition har fortsatt av bara farten. Ett eklatant exempel härpå gavs under den så kallade Kippavandring, som anordnades av den hårt ansatta Judiska församlingen i Malmö den 18 maj. Några hundra deltagare tågade i god ordning och stämning från Synagogan till Stortorget, där ett antal tal hölls. En av talarna var Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt. Denne utlät sig bland annat på följande sätt:

Vårt budskap är entydigt, vi tror på alla människors lika värde och manifesterar emot antisemitism, men också mot islamofobi och andra former av främlingsfientlighet.

imagehandlerShnuer Kesselman, hårt ansatt rabbin vid Synagogan i Malmö.

Kippavandringarna är ett sätt för Malmös förföljda judar att manifestera sin rätt att uttrycka sin religiösa tillhörighet genom att bära symboler, som exempelvis den traditionella huvudbonaden kippa samt Davidsstjärnan. Även icke-judar som sympatiserar med detta budskap är välkomna att deltaga. Olle Schmidt och hans meningsfränder bland toleransmånglarna är dock inte helt nöjda med detta upplägg.

De kan därför inte låta bli att lägga in brasklappar om så kallad islamofobi och andra typer av vad som svepande kallas ”främlingsfientlighet”. Alla vet att det är Sverigedemokraterna som är det stora spöket härvidlag.

”Islamofobi” betyder ordagrant skräck för islam och islamska trosbekännare. Man kan diskutera om denna skräck är särskilt utbredd eller ej, men om den är det kan jag bara säga en sak: den är i så fall fullt berättigad.

Plenary Session in Brussels - Week 19 - 2012Olle Schmidt: den evige folkpartisten.

Sedan massinvandringen av icke minst personer tillhöriga den islamska religionen och kulturen inleddes på initiativ av folkpartiledaren och dåvarande socialministern Bengt Westerberg för 20 år sedan, har företeelser såsom hedersmord/hedersrelaterat våld, diskriminering av kvinnor, barnmisshandel, stöd för terrorism, ungdomskravaller, massvåldtäkter, heltäckande kläder för kvinnor, tolerans för månggifte och absolut icke minst antisemtism samt i dess kölvatten rabiat Israel-hat frodats i vårt land.

Tack för allt du gav oss, Bengt!

Inflödet av muslimer till Malmö har gjort denna en gång rätt idylliska stad till ett avskräckande exempel i den civiliserade delen av världen, en stad varifrån den judiska befolkningen flyr och det judiska församlingslivet tynar bort. Där den chazzidiskt klädde rabbinen Shnuer Kesselman utsätts för både verbala och fysiska angrepp så fort han sätter foten utanför dörren. Det är inte svenskfödda malmöiter som står för detta blatanta judehat. Kort sagt: Malmö är en skam för Sverige.

Så det finns en rädsla för sådana yttringar i Sverige? Det är i så fall bara naturligt.

Ovan nämnde Bengt Westerberg har blivit något av en toleransguru, åtminstone i sina egna och anhängarnas ögon. Att den voluminösa invandringen ens avlägset skulle kunna innebära några som helst problem för Sverige är med ”Vet Bästerbergs” synsätt inte att tänka på. Alla antydningar i den vägen avfärdas såsom varande svårartat rasistiska och främlingsfientliga, i värsta fall rentav sverigedemokratiska. All invandring är berikande, vet vi inte det?

I höstas utkom Westerberg på statligt uppdrag med betänkandet Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) där han framlägger ett antal hurtiga förslag om hur ”främlingsfientligheten” – där ”islamofobin” utmålas som det mest drakoniska hot – bäst skall stoppas. Det åligger nu landets arma kommuner att ta ställning till hur enmansutredare Westerbergs kostnadsslukande förslag bör implementeras, det vill säga om det alls finns ekonomiska förutsättningar för detta.

Men vad, i Westerbergs ögon, kan vara viktigare än att bekämpa det som vagt kallas främlingsfientlighet – sådana petitesser som sjuk- och åldringsvård, skola och försvar får givetvis stryka på foten om ett val måste göras.

Toleransmånglarna och deras epigoner bör betänka en sak: tolerans och öppenhet, det senare ett ord som frekvent används i nära anslutning till det förra, är inga absoluta värden. Ty hur skulle de kunna vara det? Man kan vara tolerant gentemot folkmord och öppen för totalitär diktatur.

Bengt_WesterbergToleransgurun Bengt Westerberg: mannen som gjorde massinvandringen möjlig.

Det var precis detta merparten av dem som tillhörde – eller i förekommande fall fortfarande tillhör – 68-vänstern var/är. Man tolererar gladeligen Maos slaktande eller svältande av 60 miljoner kineser samt  var/är öppna för att det behövs diktatur i en del länder i vilka medborgarna tyvärr inte begriper sitt eget bästa.

I fortsättningen tycker jag därför gott att vi av toleransapostlarna kan avkräva klara besked om exakt vad det är vi bör vara toleranta och öppna gentemot, respektive vad vi inte bör tolerera och/eller vara öppna för. Vi bör dock inte bli särskilt förvånade om vi blir kallade ”rasister” eller ”främlingsfientliga” när vi kräver dessa besked. Är det något toleransmånglarna är bra på så  är det nämligen att klistra etiketter på sådana som inte ställer upp på varje bokstav i det egna budskapet.

Toleransmånglarna/toleransapostlarna/toleranspoliserna (välj önskvärd beteckning) är med andra ord inte sällan värst av de intoleranta. Bengt Westerberg intar för sin del en viss särställning.

Ny Park blir president i Sydkorea

20 december, 2012

2012121972420627734_2060-åriga Park Geun-hye blir ny sydkoreansk president.

Park Chung Hee (1917-79) styrde som president Republiken Korea (Sydkorea) med järnhand 1961-79. Han fick hård kritik för att han höll vänsteroppositionen i strama tyglar men också lovord för en ekonomisk politik, som förvandlade Sydkorea från ett u-land till ett modernt industriland.

Den 19 december valdes Parks dotter Park Geun-hye (född 1952) till ny president efter att besegrat sin liberale medtävlare Moon Jae-in med 3,5 procentenheters marginal. Moon var för övrigt en tid politisk fånge under den äldre Parks auktoritära styre. Parks seger innebär att Sydkoreas konservative president Lee Myung-bak efterträds av den likaledes konservativa partikamraten Park Geun-hye. Enligt grundlagen kan en sydkoreansk president inneha sin femåriga ämbetsperiod endast en gång.

För den som vill få en uppfattning om den nyvalda fröken Parks – hon har alltså förblivit ogift – personlighet och samtidigt en koreansk språkövning kan klicka på länken här, där hon framträder inför det sydkoreanska företaget The Tongil Group:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jEjSCHff6yk

Park Geun-hye representerar det konservativa  så kallade Saenuri Party, som fick det namnet i februari 2012 efter att tidigare ha hetat Grand National Party (Hannara). Hon kandiderade för att bli partiets presidentkandidat redan i valet i december 2008 men förlorade då knappt mot Seouls förre borgmästare Lee Myung-bak. Mellan de båda sägs råda en stark rivalitet. Park invaldes i nationalförsamlingen 1998 men hade redan då en gedigen politisk erfarenhet.

1109081501Yuk Young-soo under en officiell funktion. Maken Park Chung Hee till vänster.

Sedan hennes mor Yuk Young-soo mördats under ett attentatsförsök riktat mot maken Park Chung Hee 1974 blev det nämligen blott 22-åriga Geung-hye som fick ta över de omfattande plikterna som rikets första dam. Hon fullföljde enligt alla kända bedömningar dessa plikter på ett ytterst samvetsgrant sätt och lade på detta sätt grunden för den kommande politiska karriären. Fadern mördades 1979 av landets säkerhetschef som led i ett misslyckat kuppförsök.

Sydkorea fortsatte att vara en auktoritär högerdiktatur till slutet av 1980-talet. Förre generalen Roh Tae-woo började lätta på trycket då han efterträdde diktatorn Chun Doo Hwan som president 1987, och därefter blev landet en fullskalig liberal demokrati under vänsterpolitikerna Kim Yong-sam (1993-98) och Kim Dae-jung (1998-2003). 2003 valdes vänstermannen Roh Mo-hyun till president. Han begick självmord ett år efter ämbetstidens slut efter anklagelser om korruption.

Det är ett återkommande tema i sydkoreansk politik att alla presidenter lovar att ta itu med korruptionen, som tycks vara extremt svårutrotad i landet liksom på andra platser i Asien. Det har länge varit självklart att politiker som väljs till höga ämbeten hjälper fram gamla affärsbekanta, släktingar och vänner till höga poster samt gärna stoppar undan offentliga pengar för egen del på diverse skumraskkonton.

Presidential%20Blue%20HouseDet vackert belägna presidentpalatset ”Blå huset”. Här växte Park Geun-hye upp och flyttar på nytt in där i februari.

Det skall bli intressant att se hur presidentvalda Park Geun-hye, som flyttar in i presidentpalatset (Blå huset) i Seoul den 25 februari nästa år, lyckas hantera detta problem. En annan viktigt fråga är naturligtvis ekonomin. Sydkorea har sedan slutet av 1970-talet betraktats som en av de ”asiatiska tigrarna” till följd av sin effektiva marknadsekonomi med offentliga inslag. I slutet på 1990-talet drogs landet emellertid in i den djupa ekonomiska krisen i Asien men lyckades återhämta sig. Sydkorea är i dag världens 13e största ekonomi. Nu knakar dock det ekonomiska ramverket åter i fogarna.

Som kvinna är det naturligt att den ingenjörsutbildade Park lovat skapa större jämlikhet/jämställdhet mellan könen i detta traditionellt mycket patriarkaliska samhälle, där kvinnorna tjänar 39 procent mindre än männen och där kvinnliga samhällsledare inte direkt står som spön i backen. Samtidigt företräder Park traditionella familjeideal och har gjort sig känd som en barnens förkämpe; hon har även skrivit barnböcker.

1139841384_1Park Chung Hee visade vägen mot Sydkoreas ekonomiska succé.

Den viktigaste frågan alla kategorier är dock tveklöst förhållandet till den kommunistiska grannen Nordkorea i norr. Parks företrädare Lee förde en avsevärt tuffare politik mot norr än vad de vänsterinriktade företrädarna – som bekände sig till en mjuk så kallad solskenspolitik – gjorde, vilket skapade vrede i Pyongyang. Park Geun-hye väntas föra en något mindre hård politik än företrädaren trots den nordkoreanska robotavskjutningen nyligen.

Oavsett om nordpolitiken blir hård eller mjuk kvarstår dock det faktum, att Nordkorea är en utfattig, oberäknelig och aggressiv diktatur som regelmässigt hotar med att angripa söder. Man kan i princip hitta på vad som helst. Park kan inte bortse från detta faktum och måste självklart se till att den sydkoreanska militären upprätthåller erforderlig slagstyrka.

Spänningen mellan Nord- och Sydkorea har vidmakthållits ända sedan Koreakrigets slut 1953 och var också grunden för Park Chung Hees auktoritära styre. När armégeneralen Park störtade det kortvariga demokratiska styre som rådde efter den auktoritäre och korrupte Syngman Rhees regim – som haft makten sedan republikens grundande 1948 – skedde det officiellt (och säkerligen också reellt) på grund av hotet från norr. 1960-61 översvämmades republiken av kommunistagenter som utnyttjade demokratin bland annat till att skapa oro bland landets studenter och försvaga ekonomin.

00221917e13e0bf58a722dKim Dae-jung (till höger) möter Nordkoreaas diktator Kim Jong-il i Pyongyang 2000. Kims ”solskenspolitik” bar dock dålig frukt.

Park Chung Hee fick ordning på Sydkoreas ekonomi och lade grunden till den uppryckning som skedde på den eftersatta landsbygden genom sitt banbrytande moderniseringsprogram som kallades Saemaul. Han hyllades (och hyllas fortfarande) som något av landets frälsare men fick också vidkännas hård kritik för sin hårdhänta politik mot allt som kunde betecknas som vänster. Politiska fängslanden och tortyr hörde till ordningen för dagen.

Park Geun-hye vägrade länge kritisera sin fars politik men bad slutligen i februari 2012 om ursäkt för de övergrepp som skett.