Posted tagged ‘partiledardebatten’

Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

31 januari, 2019

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

Annonser