Anteckningar från Irland (II): Belfast

 
Hamnen i Belfast – stor och betydelsefull. Foto: Tommy Hansson

Dags för andra delen av mina anteckningar från Irlands-resan för ett par månader sedan. Det första avsnittet handlade om Dublin: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/19/anteckningar-fran-irland-i-dublin/ Turen har nu kommit att redogöra för intryck från Nordirlands huvudstad Belfast, Irlands näst största stad med omkring 350 000 invånare.

Det finns sånger om hart när alla irländska platser. Tycker det kan vara lämpligt att inleda med ”The Black Velvet Band”, med Belfast-motiv, här framförd av The Irish Rovers:https://www.youtube.com/watch?v=DfsgHyymG8E

Belfast (Béal Feirste) i den irländska provinsen Ulster och beläget i grevskapet Antrim är huvudstad och även den största staden i Nordirland. Stadens irländska namn kommer av floden Farset, som numera har sitt lopp under staden. Den viktigaste floden är i dag Lagan. Belfast ligger vid mynningen till Belfast Lough omgivet av berg. Staden har undergått omfattande renoveringar, huvudsakligen i de stadsdelar som ligger vid Lagans stränder, under senare år. Stora delar av staden är bilfria.

Skalenlig modell av RMS Titanic. Foto: Tommy Hansson

I anslutning till den för staden så betydelsefulla hamnen residerar Harland & Wolffs skeppsvarv, mest känt för att det episka ångfartyget RMS (Royal Mail Steamer) Titanic byggdes där och före avfärden placerades i vad som är världens största torrdocka. Dess förlisning på jungfruresan till New York kan dock knappast skeppsvarvet lastas för, den var ett resultat av övermod från skeppsledningen kombinerat med olyckliga omständigheter.

Det är konstaterat att fartyget höll alltför hög fart i ett område bemängt med isberg vid olyckan 14-15 april 1912. Av totalt 2224 passagerare omkom 1514 medan 710 räddades.https://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Det museum som invigdes vid Titanic´s  Quarters den 31 mars 2012 – lagom till det famösa fartygets 100-årsjubileum – är i dag tvivelsutan Belfasts största sevärdhet. Museet, som omfattar fem våningar, nio avdelningar och mäter 38 meter på höjden, var inledningen till en medveten satsning på turism – tidigare uppges denna näring ha varit försummad.

Bloggaren ombord på SS Nomadic med det mäktiga museibygget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Jag måste tillstå att jag blev tämligen imponerad av detta bygge, vars glänsande yttre för tankarna till Titanics mäktiga stäv. Arkitekten heter Eric Kuhne. Höjdpunkten under mitt besök var en rälsbunden färd i vagn genom alla museets nio avdelningar, där Titanics (och en del av Belfasts) historia i komprimerad form kunde följas från början till slut icke minst med hjälp av modern filmteknik. http://www.expressen.se/allt-om-resor/titanic-museum-ska-locka-oss-till-belfast/

RMS Titanic kan av lättförståeliga skäl inte beskådas in corpore i anslutning museet, men det kan däremot SS Nomadic som är ett servicefartyg (tender) med huvuduppgiften att frakta passagerare och deras bagage från och till Titanic och hennes systerfartyg RMS Olympic, samtliga tillhörande White Star Line. Ett besök ombord är en intressant upplevelse, även om det givetvis inte kan jämföras med vad ett besök på Titanic skulle ha inneburit. Nomadic är avsevärt mycket mindre än Titanic men har, såvitt jag förstår, samma proportioner. https://en.wikipedia.org/wiki/SS_Nomadic_(1911)

Världens största torrdocka. Foto: Tommy Hansson

Belfasts allra äldsta historia är höljd i dunkel, men 1177 skall normandiska erövrare ha uppfört en borganläggning på platsen. Staden erhöll stadsrättigheter 1613 och hade i slutet av samma århundrade omkring 2000 invånare. Under 1700-talet hade Belfast blivit den viktigaste hamnstaden i provinsen Ulster. Flera industrier hade anlagts inklusive ett skeppsvarv. Under 1800-talet skedde en stor inflyttning till staden och dess framväxande industri från den irländska landsbygden.

När Irland delades som ett resultat av avtalet om självstyre 1920 och det Anglo-irländska avtalet 1922 blev Belfast säte för den nordirländska regeringen. Delningen innebar att 26 av de 32 grevskapen införlivades med den Irländska fristaten (från och med 1949 Republiken Irland). Sex av grevskapen i provinsen Ulster kom att tillhöra Nordirland, som fortfarande var en del av Storbritannien: Fermanagh, Tyrone, Londonderry (Derry), Antrim, Down och Armanagh. https://sv.wikipedia.org/wiki/Irlands_grevskap

Det fanns starka strömningar för irländsk självständighet i Belfast, men när upproret bröt ut i Dublin annandag påsk 1916 fick det ingen motsvarighet i Belfast. Medlemmarna i de irländska självständighets- och försvarsrörelserna förblev tysta och inaktiva. Om detta har Gerry Adams, partiordförande i Sinn Féin sedan 1983 (!), skrivit en bok där han redogör för Belfasts och Nordirlands betydelse för de irländska självständighetssträvandena: https://www.amazon.co.uk/Who-Fears-Speak-Belfast-Rising/dp/1900960133

Paraden för att högtidlighålla 100-årsminnet av Påskupproret gick lugnt tillväga.

En parad med syftet att högtidlighålla 100-årsminnet av den historiska resningen – utan vilken hela Irland sannolikt hade sorterat under Storbritannien under hela 1900-talet – hölls likväl på Falls Road i det katolska området i Belfast den 27 mars i år. Allt gick lugnt tillväga. Gerry Adams för sin del förklarade sig missnöjd med Republiken Irlands sätt att hedra rebellerna, men några militanta tongångar var det inte fråga om från Sinn Féin-ledarens sida. http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/northern-ireland/falls-roads-lined-with-spectators-for-easter-rising-parade-in-belfast-34575523.html

I höjd med revolutionsåret 1968 inleddes den långa konflikternas tid i Belfast och Nordirland som kallas The Troubles. Huvudaktörer var här Storbritanniens armé samt Irländska republikanska armén, IRA, som ville ena Irland och befria det från brittiskt inflytande. En förgrundsgestalt i den republikanska kampen mot det brittiska väldet var Bernadette Devlin (MacAliskey), född 1947.

Bernadette Devlin, modell sent 1960-tal, stod i centrum för den republikanska kampviljan i Nordirland.

Hon blev den yngsta kvinnan någonsin att välja in i det brittiska parlamentet. Hon representerade Social Democratic Labour Party men blev av med sitt mandat då partiet föredrog en annan kandidat 1974. Bernadette är än i dag vid närmare 70 års ålder sysselsatt med uppoffrande socialt arbete. 1981 skadades hon allvarligt då hon och maken attackerades av probrittiska terrorister i sitt hem. Bernadette sköts med nio skott och maken med fyra inför sina barn, men båda överlevde. http://biography.yourdictionary.com/bernadette-devlin

IRAs rötter står att finna i Irish Volunteers, en av de tongivande rörelserna i Påskupproret 1916. Efter en splittring av rörelsen bytte en av falangerna namn till Irish Republican Army, som är ett övergripande namn för flera grupperingar varav Provisional (provisoriska) IRA var mest aktivt under The Troubles. Ännu mer radikala var Continuity IRA samt Real IRA. ”The Provies” ville medelst väpnad kamp störta det brittiska styret och förena Irland och tvekade inte att ta emot stöd från bland andra mecenater Muammar Khadaffis Libyen. IRAs politiska gren är det socialistiska partiet Sinn Féin. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-12539372

Rörelsen svarade för ett otal blodiga attentat under oroligheterna, varvid en del brittiska soldater men också många helt oskyldiga människor fick sätta livet till eller fick svåra men för livet. 1997 lade emellertid Provisoriska IRA ner vapnen, och 1998 inträffade under Tony Blairs tid som brittisk premiärminister det så kallade Långfredags-avtalet som medförde en ny era av fred och samarbete över religionsgränserna i Nordirland. Avtalet gav även möjlighet för en fredlig irländsk återförening.

Hotell Europa står  kvar efter 28 bombattentat under oroligheterna i Nordirland. Foto: Tommy Hansson

Något av en symbol för The Troubles är Europa Hotel i hjärtat av Belfast, Hotellet, som stod klart 1971, sägs vara Europas, kanske världens, mest bombade hotell med sammanlagt 28 bombattentat sedan invigningen. Mirakulöst nog återhämtade det sig efter varje större eller mindre bombangrepp och står i dag som ett stolt monument över nordirländarnas förmåga att hanka sig fram trots till synes övermäktiga odds. http://www.bbc.co.uk/news/uk-northern-ireland-14666296

En annan symbol för The Troubles, och relationerna mellan katoliker och protestanter i stort, är de muralmålningar som gjorts i respektive områden. Eftersom de skilda bostadsområdena ofta varvas med varandra, till exempel i anslutning till protestantiska/unionistiska Shankill Road i västra Belfast och angränsande katolska Falls Road och Ardoyne, kan olika typer av målningar iakttagas.

Muralmålningar i ett katolskt område i Belfast. Som synes är USAs president Barack Obama (i övre vänsterhörnet) en omtyckt figur här. Foto: Tommy Hansson

Det rör sig dels om katolska/republikanska, som är vänsterinriktade och pro-palestinska, dels protestantiska/unionistiska, som hyllar unionen med Storbritannien och egna militanta grupper samt är pro-Israel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Shankill_Road

Ett välkänt och för resenären obligatoriskt landmärke i Belfast är slutligen Stadshuset, the City Hall, vid Donegal Square i stadens centrala delar. Det började byggas 1898 och stod färdigt att invigas 1906. Byggnadsstilen kallas nybarock och arkitekten heter Alfred Brumwell Thomas.

På stadshusområdet finns en anslående staty av drottning Victoria (1819-1901), som besökte Belfast endast en gång och då under sin resa till Irland 1849; hon gjorde tydligen ett stort intryck och är av naturliga skäl populär hos Nordirlands protestantiska och pro-brittiska majoritet. Drottningen, som fått en hel era uppkallad efter sig, besökte på resan även Dublin och Cork.

Belfast City Hall med statyn föreställande drottning Victoria till vänster. Foto: Tommy Hansson

 Fotnot: I nästa artikel från Irlands-resan kommer jag att behandla byn Hillsborough, som jag besökte på väg mot Belfast. Byn har kallats ”USAs vagga” – läs varför i min kommande artikel!

 

 

 

Anteckningar från Irland (I): Dublin

Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.

Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.

För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/

Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.

Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts

The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson

Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.

Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA

McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.

Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.

En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.

Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.

O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.

Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson

Berömt är det tal som hölls vid O´Donovan Rossas grav av Påskupprorets överbefälhavare, poeten och skolmannen Patrick (Pádraig) Pearse (1879-1916) med de bevingade orden ”Ireland unfree shall never be at peace”. http://www.historylearningsite.co.uk/ireland-1845-to-1922/patrick-pearse/

”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).

Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.

1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.

Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.

Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.

Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):

Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.

Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.

Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.

Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.

Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html

100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson

Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.

Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.

Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.

Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson

Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som  var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/

Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.

Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.

Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”

Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift

Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.

Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4

En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.

Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson

Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).

Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.

Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.

Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson

Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733

Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.

Om en meteor, ett mordminne och en melodifestival

 En meteor på väg mot jorden.

I fredags utanför Södertälje stadshus stötte jag ihop med en bekant som frågade hur jag mådde. ”Bra”, svarade jag, varpå bekanten kommenterade: ”Du ser pigg ut, Tommy”.

Det var en sådan där helt alldaglig händelse som jag har för vana att hämta inspiration ur. Det behövs inte så mycket för att jag skall bli på gott humör. Och, jo, jag känner mig faktiskt ganska pigg och i god form för tillfället. Jag tänker att det eventuellt kan ha att göra med att jag just nu gör ett uppehåll med alkoholhaltiga drycker.

Det vore mig fjärran att bli nykterist, men ibland kan det nog vara bra att låta vitala kroppsorgan vila sig litet. Faktum är att jag gör det i solidaritet med en närstående person som av medicinska skäl inte bör inmundiga alkohol. Har heller inga som helst abstinenssymptom, vilket jag inte heller hade väntat mig.

Den gångna veckan började annars på ett lika ovanligt som intressant sätt. När jag på måndagkvällen gick ut på balkongen för att ta mig ett bloss strax efter sjutiden på kvällen kunde jag iaktta ett anmärkningsvärt himlafenomen: jag såg ett eldklot som flammade upp på natthimlen, likt en stjärna som plötsligt ökar drastiskt i storlek. Det var en ganska omtumlande upplevelse.

Jag berättade om den celesta tilldragelsen på Facebook och fick några möjliga förklaringar från några FB-vänner. Det handlade om att det kunde vara fråga om inbillning (jag ville ju ”så gärna tro” att jag sett något ovanligt), något som hade att göra med en satellit eller annat människotillverkat föremål på irrfärd i rymden, ett järtecken (kanske för att Putin var i antågande eller att Löfven är på fallrepet), att jag hade rökt något olämpligt (jag röker bara Prince), en supernova eller kanske en meteor.

 Supernova.

Av dessa mer eller mindre fantasirika förklaringar har jag fastnat för det sistnämnda (tack, Helena Sterner!): en meteor. Det är ett faktum att en meteor dök upp i atmosfären ungefär samtidigt som jag siktade eldklotet och sedan störtade i Atlanten: http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/en-meteor-har-tr%C3%A4ffat-jorden-%E2%80%93-och-du-har-inte-m%C3%A4rkt-n%C3%A5gonting/ar-BBq06I5?li=AAb2bl2&ocid=mailsignoutmd#image=BBpZQpF

En meteor brukar förvisso ha en ”svans” efter sig, men ovan nämnda Helena föreslog att dess avsaknad kan ha berott på att meteoren var på väg i riktning mot mig varför svansen förblev osynlig för mitt öga, och det dessutom föreföll som om meteoren stod stilla.

Ett tag funderade jag på om det jag obestridligen sett kunde ha varit en så kallad supernova, det vill säga en stjärna som hastigt flammar upp för att därefter explodera och sedan bildar en neutronstjärna eller ett ”svart hål”. Efter att ha läst på om supernovor inser jag att det sannolikt inte kan ha varit vad jag såg. Dock skall en supernova vara på gång under första delen på innevarande år: http://www.iflscience.com/space/astronomers-know-star-will-go-supernova-2016

Vad det än var jag såg, så var det en minnesvärd upplevelse vår Himmelske förälder ville bjuda mig på denna afton. Personligen ser jag bevis för Guds existens i den majestätiska stjärnhimlen men också i myrstacken eller spindelväven; ja, i all den strikta lagbundenhet som råder överallt i skapelsen där ingenting sker slumpvis. Om att se Gud i universum och naturen har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/08/bevisat-gud-finns/

 Olof Palme hyllades efter mordet för 30 år sedan med ett sovjetiskt frimärke.

Eljest kretsar mycket i ögonblicket kring mordet på Olof Palme – detta skrivs på dagen för 30-årsminnet av illdådet – samt Melodifestivalen (”Mellon”), vars senaste upplaga i en till synes ändlös rad av alltmer degenererade spektakel hölls i går. Jag måste tillstå att jag i stort förlorat intresset för båda. Det vettigaste som skrivits om Palmemordfallet på sistone är detta DN-inlägg av förre statssekreteraren Ulf Dahlsten (S):http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/

Den ”obekväma sanning” Dahlsten ger uttryck för är det enligt min mening uppenbara, att det var Christer Pettersson som mördade Palme. Det är en uppfattning som delas av Palmes familj med hustrun Lisbet, som såg mördaren på en meters håll, i spetsen liksom av alla polisutredare med någon insyn i fallet. Pettersson fälldes sedan i tingsrätten och erkände efteråt mordet vid flera tillfällen. Sedan friades han otroligt nog i hovrätten, men det innebär naturligtvis inte att han med nödvändighet är oskyldig.

Senaste gången jag hade något som helst utbyte av Melodifestivalen var 2012, då det trots allt fanns färgstarka deltagare som Björn Ranelid, Thorsten Flinck och Doreen som ju också vann Eurovisionsschlagern till slut.

I övrigt flyter väl det mesta på som vanligt med kommunala möten av olika slag, artikel- och bloggskrivande, en och annan intervju, musiklyssnande och litet funderande över när jag skall hålla min årliga Irlands-middag (om jag nu skall ha den i år, men det lutar nog åt det). Det är om någon månad hundraårsjubileum för det episka Påskuppproret , och någon månad därefter reser jag till Dublin och Belfast för att i någon mån uppleva historiens ordspråksmässiga vingslag.

 Asylkrisen.

På tal om intervjuer. SD Södertälje har uppmärksammats en hel del internationellt, och nu senast publicerades på en amerikansk sajt en analys av asylläget i Sverige och allmänhet och Södertälje i synnerhet där denna bloggare samt riksdagsmännen David Lång och Kent Ekeroth kommer till tals:https://philosproject.org/asylum-crisis-sparks-soul-searching-in-stockholm/

I morgon skall vår gruppledare Beata Kuniewicz och jag sammanträffa med en reporter från den SD närstående nätsajten Samtiden här i Kringelstan för ett förhoppningsvis givande samtal i samtiden (!). Därefter är det dags för kommunfullmäktige att sammanträda, bland annat för att ta ställning till min motion om att uppmärksamma Internationella mansdagen i kommunen.

Bland de av mina blogginlägg vilka, som det brukar heta, ”trendat” den gångna veckan märks slutligen denna dikt som jag kallat ”Vårvinter” som fått många fler besök än mina anspråkslösa dikter vanligen får: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/23/varvinter/

 

En irländsk middag

 Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson

Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.

Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…

 Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo

Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.

Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.

           På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson  

Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.

Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:

http://www.simplyrecipes.com/recipes/irish_beef_stew/

 Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.

De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.

                Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson

Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.

Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.

 Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson

Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:

https://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.

INBJUDAN

 Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo

De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.

Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!

                Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson

Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!

 

Dubliners hyllning till amiral Nelson

 Den enarmade krigshjälten Horatio Nelson gick till väders i Dublin.

http://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

I 157 år stod han på sin pelare i centrala Dublin: den brittiske sjöstridshjälten, amiral Horatio Nelson. Det vill säga som staty, skapad av en konstnär från Irlands nästa största stad, Cork, 1808-09. ”The Pillar”, som placerades i mitten av Sackville Street, senare O’Connell Street nära Huvudpostkontoret som kom att spela en så avgörande roll under Påskupproret 1916, blev ett av Dublins mest imponerande landmärken.

Nelsonstatyn placerades överst på en drygt 36 meter hög, refflad pelare och blev därmed ett av de mest storslagna minnesmärkena över Horatio Nelson (1758-1805), som omkom under sjöslaget mellan britter och spanjorer vid Kap Trafalgar i Spanien. Den 8 mars 1966 hade emellertid en grupp rekryter från den irländska republikanska armén, IRA, fått nog av Nelson. Man detonerade en sprängladdning som sprängde statyn i bitar.

Efter sprängattentatet – en av deltagarna hette Joe Christie och blev senare utesluten ur IRA – förlorade Dublin enligt många något av sin forna karaktär. Också folk som inte var några större beundrare av vare sig Nelson eller det brittiska imperiet beklagade därför sprängdådet, som gjorde deras gamla stad litet mer opersonlig.

 En gammal vy över centrala Dublin med The Nelson Pillar.

Flera sånger har blivit till i syfte att hugfästa minnet av händelsen – irländarna gör sånger om det mesta – och överst i denna bloggtext hittar ni en länk till The Dubliners version av ”Nelson´s Farewell”, skriven av Joe Dolan.

Några representativa rader ur sången:

In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there
But no one tells the Irish what they´ll view

Innan sången avlevereras av den populära men nu tyvärr nedlagda irländska musikgruppen läser sångaren Luke Kelly upp en dikt om Dublin av poeten Louis MacNeice (1907-63) på sitt oefterhärmliga sätt.

Så mycket nöje med ”Nelson´s Farewell” innan ni somnar!

Påskupproret 97 år: Joseph Mary Plunkett

Joseph Mary Plunkett svårt märkt av sjukdomen.

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/04/23/95-arsjubileum-for-paskupproret/

För två år sedan skrev jag på detta utrymme en sammanfattning av händelserna i samband med det irländska Påskupproret 1916. Klicka på länken ovan.

Jag tänkte den här gången titta närmare på en av de ledande upprorsmännen: Joseph Mary Plunkett (irländsk namnform Seosamh Máire Plouincéd)).

Plunkett föddes den 21 november 1887 och delar därmed födelsedag med denna bloggare. Han arkebuserades på fängelsegården i anslutning till Kilmainham Gaol i utkanten av Dublin den 4 maj 1916 vid 28 års ålder. Sju timmar före avrättningen hade han sammanvigts i fängelsekapellet med sin käresta Grace Gifford (1888-1955), som till yrket var skämttecknerska. Grace gifte aldrig om sig.

Det legendomspunna kärleksparet Grace Gifford Plunkett och Joe Plunkett.

Följande irländska ballad – Grace – framförd av Dubliners och Jim McCann skildrar kärlekssagan mellan Joseph (Joe) Plunkett och Grace Gifford:

http://www.youtube.com/watch?v=4Skg36SrAG4

Joseph, eller Joe som han mest kallades, kom från en förnäm familj som bodde i ett av Dublins finare områden. Hans barndom och uppväxt blev dock besvärliga på grund av att han ådrog sig tuberkulos i unga år, en sjukdom han måste kämpa mot under hela sitt korta liv. Stundtals vistades han i Medelhavets och norra Afrikas varmare klimat för att rehablitera sig.

Plunkett genomgick utbildning vid katolska läroanstalter samt även viss militär utbildning. Han blev tidigt intresserad av Irlands kulturarv och historia. Dessutom lärde han sig esperanto och blev en av landets ledande förespråkare för detta konstgjorda språk. Joe Plunkett och nära vännen Thomas MacDonagh (1878-1916), som avrättades två dagar före Plunkett i Kilmainham Gaol, gick med i den paramilitära styrkan Irish Volunteers; MacDonagh och Plunkett var båda verksamma som poeter och teatermän.

Thomas MacDonagh avrättades den 2 maj 1916.

Här mer om Thomas MacDonagh i en svidande vacker ballad av Seamus Doran:

MacDonagh var för övrigt gift med Grace Giffords syster Muriel.

Den irländska nationalismen fick stort genomslag i Plunketts familj, då såväl fadern som de yngre bröderna George Oliver och John (Jack) stödde upproret mot engelsmännen. George och Jack överlevde resningen och blev senare viktiga befattningshavare i Irish Republican Army (IRA). Fadern, George Noble Plunkett, var högt uppsatt i den katolska kyrkan. Han upplät sin egendom i Kimmage i södra Dublin för att irländska unga män, som ville undgå att inkallas i den brittiska krigsmakten, skulle kunna bedriva militärträning där för att i framtiden slåss för Irland.

1915 anslöt sig Joe Plunkett till den nationalistiska grupperingen Irish Republican Brotherhood (IRB) och sändes för dess räkning till Tyskland, där han skulle träffa den irländske nationalisten Roger Casement (1864-1916), tillika brittisk diplomat. Plunkett förhandlade med den tyska krigsmakten om vapensändningar till de irländska upprorsmännen, under det att Casement ägnade mesta tiden åt att söka rekrytera irländare i tyska krigsfångeläger till den irländska motståndskampen. Plunkett lyckades utverka löften om vapensändningar.

Roger Casement hängdes i London i augusti 1916.

Plunkett var en av de ursprungliga medlemmarna i IRB och ingick i den militärkommission som planerade Påskupproret. Det var huvudsakligen hans plan som följdes vid dess genomförande. Kort före upprorets startskott med utropandet av Irländska Republiken på annandag påsk den 24 april 1916 försämrades Plunketts hälsa och han intogs på sjukhus för en halsoperation.

Han skrev dock ut sig själv och fattade posto i Dublins huvudpostkontor tillsammans med bland andra Patrick Pearse och Thomas Clarke, ledare för den nybildade Irländska Republikens provisoriska regering. Adjutant till Plunkett var den senare legendariske motståndsmannen Michael Collins (1890-1922), som blev en av motståndsarmén IRAs grundare.

Det irländska Påskupproret var en heroisk ansträngning genomförd av ett begränsat antal irländska fantaster. Det hade aldrig minsta chans att lyckas, vilket upprorsmännen var väl medvetna om. De ville emellertid slå ett slag för den irländska friheten och självständigheten och var beredda att offra sina liv för den sakens skull. Under själva upporet var stödet från Dublins befolkning och så kallade vanliga irländare minimalt, men sedan engelsmännen överreagerat och avrättat 20 av rebellerna svängde opinionen till nackdel för britterna.

Den Irländska Republiken proklameras den 24 april 1916. Översta namn är  provisoriske regeringschefen Thomas J. Clarke.

Resten är, som det brukar heta, historia. Roger Casement avrättades genom hängning i London den 3 augusti 1916. Den som besöker Dublin i dag skall finna att det finns en mångfald platser, gator och institutioner som uppkallats efter de marterade frihetshjältarna. Utan deras uppoffrande insatser skulle Irland aldrig ha blivit ett självständigt land.

Fotnot: För undvikande av missförstånd vill jag lägga till följande. Irish Republican Army (IRA) spelade en betydelsefull roll i den irländska självständighetskampen i ett historiskt perspektiv. Det IRA, och olika falanger av detta, som från och med slutet av 1960-talet med utländskt stöd från Libyen, Östtyskland med flera ägnat sig åt terror riktad mot civila har jag däremot inget alls till övers för utan är att jämställa med exempelvis islamistiska terrorrörelser.