Hillary Clinton och FNs migrationsavtal

Hillary Clinton uppmanar Europa att begränsa immigrationen i syfte att försvåra för ”högerpopulister” att bli valda.

Ibland kommer relativt kloka omdömen även från osannolika håll. Bitterfittan Hillary Clinton uppmanade således nyligen i en intervju med den brittiska tidningen The Guardian Europa att begränsa invandringen. https://www.telegraph.co.uk/news/2018/11/22/hillary-clinton-says-europe-must-limit-immigration-stop-rise/

Hillary Clinton, som förlorade presidentvalet i USA mot Donald Trump för två år sedan och knappast återhämtat sig från det ännu, citeras så: ”I think Europe needs to get a handle on migration because that is what lit the flame.”

Vad Clinton menar är att massinvandringen till Europa gjort att så kallade högerpopulistiska partier fått vind i seglen. Enligt Hillary är det nödvändigt att begränsa invandringen i syfte att förhindra ”right-wing populists such as Donald Trump from being elected ever again”.

Clinton berömmer europeiska ledare såsom snart avgående Angela Merkel i Tyskland för deras ”generösa och barmhärtiga” inställning till invandring men menar också att det är dags att säga stopp och belägg: ”We are not going to be able to continue provide refuge and support.”

Det väckte visst uppseende när fru Clinton vid ex-presidenten George H. W. Bushs begravning nyligen totalt ignorerade presidentparet Donald och Melania Trump och i stället visade upp sitt rätt skräckinjagande stenansikte. https://www.dailymail.co.uk/news/article-6463819/Hillary-Clinton-ignores-Donald-Trump-Melania-arrive-row-seats-Bushs-funeral.html

Det är tveksamt om Hillary Clinton ännu vid 71 års ålder skrinlagt sina ambitioner att bli USAs första kvinnliga president. Hon befinner sig nu på en talarturné med maken Bill som omfattar 13 amerikanska städer.

Att hon motiverar sin uppmaning att inskränka invandringen till Europa med att det skulle försvåra för ”högerpopulisterna” är naturligtvis ett högst diskutabelt argument, men det är ändå bra att det kommer från henne. Betydligt mer relevant är att samma invandring hotar Europas demokratiska och kristna kulturarv och demografiska sammansättning.

Frågan är vad EU-eliten tycker om Hillary Clintons uppmaning att begränsa invandringen. Den 10 december träffas representanter för världens länder i Marrakech i Marocko för att diskutera ett ramverk i syfte att underlätta frågor kring migration. Den 19 december är det meningen att detta ramverk skall skrivas under i New York.

Folkliga protester mot FN-avtalet på Mynttorget i Stockholm den 2 december.

Stefan Löfven (S) har förutskickat att Sverige kommer att underteckna ramverket/avtalet trots att det är tveksamt om han som statsminister i en expeditionsministär har befogenheter att göra detta (möjligheten finns naturligtvis att det hinner bildas en riktig regering under de knappa två veckor som återstår till undertecknandet).

Stark kritik har riktats mot den globala migrationsöverenskommelsen, och en lång rad länder såsom USA, Israel, Australien, Tjeckien, Kroatien, Österrike, Bulgarien, Ungern och Polen har deklarerat att de inte kommer att skriva under. Frågan blir då vad ett avtal av detta slag egentligen är värt. https://www.varldenidag.se/nyheter/vaxande-kritik-mot-svenskt-ja-till-globalt-migrationsavtal/reprld!nDibh5evhNQTum0V40pJA/

I Sverige är det bland riksdagspartierna endast Sverigedemokraterna som kritiserat avtalet och menat att Sverige inte bör skriva under. Riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) har påpekat att överenskommelsen, som innehåller 23 mål vilka syftar till att förbättra det europeiska samarbetet kring frågor som rör migration, är luddigt formulerad och behäftad med ”enorma brister”.

Andra kritiker av migrationsöverenskommelsen är ledarskribenterna Jenny Sonesson (GP) och Per Gudmundson (SvD) samt Svenska journalistförbundet, som framhållit att europeiska medieaktörer som uppfattas ”diskriminera” invandrare kan komma att strypas. I Stockholm har vidare hållits en demonstration mot avtalet på Mynttorget i Stockholm och en ny planeras kommande helg när detta skrives. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=7102882

En tecknares syn på FNs migrationsupplägg.

Det har bland annat diskuterats om överenskommelsen är bindande eller ej. Vad som kan konstateras är att den inte är bindande i juridisk mening men att den ändå kan betraktas som politiskt bindande, en åsikt som framförts av bland andra Carl Bildt (M). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fn-s-omtalade-migrationsavtal-forklarat-i-fem-punkter

Jimmie Åkessons sjätte vårtal: ”SD är Sveriges trygghetsparti som måste vinna ödesvalet”

Den 5 maj 2018 höll Jimmie Åkesson sitt sjätte vårtal från scenen på Långholmen. Foto: Tommy Hansson

Man kan inte säga annat än att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson vid det sjätte vårtalet på Långholmen i Stockholmen sedan starten 2013 hade flytet och makterna på sin sida. Sol och värme samt nära nog fullsatta läktare framför Långholmens utescen denna lördag den 5 maj 2018. Dessutom inte en tillstymmelse till motdemonstranter denna gång. Det huvudbudskap Åkesson förmedlade var att Sverigedemokraterna är Sveriges trygghetsparti.

Jimmie Åkesson inledde med att anknyta till huvudstaden, där ju hans vårtal utspelade sig:

Stockholm är vackert. Men där finns dock själlösa nybyggnationer vilka nu också nått Långholmen. Miljöpartiet vill ju bygga cykelbanor överallt, och nu planeras en betongkaj vid det vackra Pålsundet för att underlätta för cyklister. Men det måste också finnas utrymme för det som är gammalt. SD är en garant för sans och balans – SD är Stockholms bevarandeparti!

Pålsundet. Denna idyll vill Miljöpartiet ödelägga genom att anlägga en betongkaj. Foto: Tommy Hansson

Sverige befinner sig i stark förändring. All förändring är dock inte av godo. Dit hör ökad segregering, ett skenande våld, splittring, ökad otrygghet och en allmän polarisering. Detta sker i storstäderna men i ökad utsträckning även på mindre orter. Kort sagt en bedrövlig ”utveckling”.

– Om man påtalar sådant, påpekade Jimmie Åkesson, skälls man för att sprida en dålig bild av Sverige och för att vara Sverige-fiender. Men de verkliga fienderna till Sverige är de regeringar, både borgerliga och rödgröna, som ställt till med detta. Skjut inte budbäraren utan ta ert ansvar!

Åkesson menade att polariseringen får samhället att vittra sönder och att SD och andra som lyfter problemen gör detta inte utifrån en populistisk agenda, utan för att vi/de känner en genuin oro för Sveriges nutid och framtid:

Riksdagsledamöterna Paula Bieler, Adam Marttinen, Mattias Karlsson (skymd) och Aron Emilsson intervjuades om sina fokusområden av konferencieren Angelika Bengtsson. Foto: Tommy Hansson

– Vi går in i valrörelsen större, starkare och bättre rustade än någonsin tidigare – 2018 kommer att bli Sverigedemokraternas år! Det är vi som sätter agendan, det är oss de andra partierna tvingas förhålla sig till. Vi har tvingat Moderaterna och Socialdemokraterna till positiva förändringar. SD påverkar, mina vänner!

Enligt SD-ledaren kommer valet 2018 att bli ett ”ödesval” för Sverige

– Jag har sagt det tidigare, men valet i september 2018 blir verkligen ett ödesval. Vi måste helt enkelt vinna!

Publiken på de fullsatta läktarna kunde fröjdas åt ett varmt och soligt vårväder. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson fortsatte sedan med en retorisk uppräkning avseende mellan vilka valet står. Det står bland annat, hävdade Åkesson, mellan de som fört en immigrationspolitik som tillät Rakhmat Akilov att mörda oskyldiga människor på Drottninggatan i Stockholm och de som villa skärpa immigrationslagarna och gränskontroller; mellan de som förnekade att det fanns ett tiggeriproblem och de som ville förbjuda organiserat tiggeri.

– Eller i stark sammanfattning: mellan de som inte fattat någonting och de som fattat!

Jimmie fortsatte:

Sverigevänner, vi måste vinna – så enkelt är det! Vi har en enormt viktig uppgift i att driva på utvecklingen i rätt riktning. Vi skall inte ha en asylinvandring där man fritt får välja land. Riktiga flyktingar vill ha tak över huvudet, vård när de behöver det och utbildning för barnen. Det skulle krävas omkring 25 biljoner kronor att hjälpa alla världens 65 miljoner flyktingar till Sverige. Det vore en oerhört ineffektiv politik. Vi vill hjälpa flyktingar på plats, det skiljer oss från alla andra.

Johan Tireland från SD Stockholms stad (närmast kameran) med flera funktionärer såg till att de som ville ha korv fick önskad sort. Foto: Tommy Hansson

– Den flyktingpolitik SD förespråkar, framhöll Jimmie Åkesson, består i att lägga en rimlig summa pengar på att hjälpa behövande på plats. Resten av pengarna skall användas till att stödja behövande svenska medborgare. Detta gör Sverigedemokraterna till Sveriges mest flyktingvänliga parti och samtidigt det mest välfärdsvänliga partiet.

Det är lätt att bli förbannad på regeringen Löfvens politik som gjort att det i dag finns alltför många hemlösa pensionärer, inskärpte Jimmie Åkesson och klargjorde att SD inte kommer att stödja en regering som inte ser till att våra äldre får en dräglig levnadsstandard. SD är Sveriges trygghetsparti!

Jimmie Åkesson fortsatte:

2018 års vallåt ”Varje liten del” framfördes av en medlem i Bedårande barn samt Peter Jezewski. Foto: Tommy Hansson

– Varje grov brottshandling som utförs av utländska medborgare skall följas av obligatorisk utvisning. Kriminella utlänningar har ingen plats i Sverige. Vi kommer alltid att ha invandring, men den måste vara reglerad och vi måste våga ställa krav på anpassning. Inga domstolar här skall döma efter sharialagar; vi accepterar inte månggifte eller tvångsäktenskap; vi behandlar djur på ett juste sätt; vi eftersträvar jämlikhet mellan könen; vi vårdar vår natur.

– De som kommer hit måste anpassa sig efter detta och ta ansvar för att lära sig svenska språket och ordna med sin egen försörjning, förklarade Jimmie Åkesson. Man tar seden dit man kommer. Gör man allt detta är man välkommen att stanna i Sverige – om inte skall man bo någon annanstans!

Bland dem som väntade på bussen med destination Långholmen utanför Sankta Ragnhilds kyrka fanns Beata, Elena, Magnus, Rickard och Jernis. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson återkom avslutningsvis till att Sverige behöver ett trygghetsparti och att Sverigedemokraterna är detta parti.

– Istället för att samtala med oss om lösningar fortsätter dock de andra partierna att dölja sakförhållanden som exempelvis kopplingen mellan invandring och brottslighet. I vår valplattform stakar vi ut en nödvändig politik – Sverige kan bättre!

Bloggaren på plats! Foto: Tommy Hansson

Tillresta 24 medlemmar i SD Södertälje/Nykvarn gav liksom den övriga publiken sin partiledare stående ovationer. De hade dessutom med början dryga två timmar före Jimmie Åkessons framträdande fått sig till livs bland annat information om SDs vårbudget av partiets ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt, presentation av Ungvenskarna och SD Kvinnor, kampanjen om att utvisa utländska brottslingar ur Sverige samt vallåten ”Varje liten del”.

Här en länk till låten – utan konkurrens SDs rivigaste och bästa vallåt någonsin – som framförs av bedårande barn featuring Peter Jezewski: https://www.youtube.com/watch?v=Cju3hUZx7Fk

Vid hemkomsten till Kringelstan bjöd partiet de som ville på middag på ett av stadens näringsställen – mycket uppskattat!

Middagen på Ranch Steakhouse blev en uppskattad avslutning på vårtalsdagen. Foto: Tommy Hansson

Grattis Kristina Nilsson, 172 år – och SD, 25,2 procent!

 Sossarna får veta att de lever…

I dag, den 20 augusti, är det Ungerns nationaldag. Detta datum anno 1843 föddes också vår svenska storsångerska Kristina Nilsson. Och den 20 augusti 1959 skedde det första lyftet ur Stockholms ström av regalskeppet Vasa.

Den 20 augusti kommer också att gå till Sveriges historia som det datum år 2015 då Sverigedemokraterna (SD) för första gången blev landets största parti. Visserligen bara i en opinionsmätning – som bekant är det bara valresultat som har någon egentlig betydelse – men ändå: SD noteras i YouGov/Metros augustimätning för 25,2 procent jämfört med Socialdemokraternas 23,4 och Moderaternas 21,0 procent. Kristdemokraterna halkar under fyraprocentsspärren med 3,7 procent.

Mer om mätningen här:

http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/

Redan natten till torsdagen, innan mätningen officiellt publicerats, var SD-belackarna på gång med sina bortförklaringar. Det framhölls till exempel att YouGov genomför webbundersökningar till vilka de som vill vara med får anmäla sig frivilligt. Eftersom SD aktivt påstås uppmana sina medlemmar att anmäla sig till olika undersökningspaneler skulle detta förfarande gynna partiet på ett otillbörligt sätt.

Dagens Nyheter låter en rad kritiska röster komma till tals här:

http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-storsta-parti-hos-yougov/

Det bör dock framhållas, att inför valet 2014 noterades SD hos YouGov 10,9 procent, två procentenheter sämre än den slutliga valutkomsten. Vad jag minns hördes då ingen överväldigande kritik mot YouGovs mätmetoder…

 Nu är SD störst!

Vad beror då de uppseendeväckande framgångarna för Sverigedemokraterna på? Frågan kan väl till stor del betraktas som retorisk, eftersom i alla fall den huvudsakliga orsaken torde ligga i öppen dag: invandrings- och tiggerifrågorna samt SDs strama kriminalpolitiska linje.

Knivmorden på IKEA i Västerås, där en utvisningshotad, 36-årig eritrean slaktade en svensk kvinna och hennes son, ställde såväl invandringen som våra rättsvårdande institutioner i fokus.

Mördaren saknade uppehållstillstånd i Sverige men hade ett sådant till Italien. Den helt logiska frågan var då varför 36-åringen inte hade gripits av polis och utvisats till Italien. Frågan om mördarens psykiska tillstånd är ännu oklar, men det kan nog anses vara en lågoddsare att dubbelmordet skedde på grund av gärningsmannens vilja att förbli i Sverige under ett antal år framöver.

Därtill kan flera frågetecken sättas i anledning av polisens (brist på) agerande. Varför dröjde man så länge med att avslöja de misstänkta personernas nationalitet? Varför har man till dags dato, så vitt jag känner till, inte dementerat ryktena om att ett av mordoffren fick halsen avskuren? Varför gick polisetalespersonerna ut och talade i vaga ordalag om att det gällde att icke gynna så kallade mörka krafter, för att sedan vägra specificera vilka dessa påstådda krafter var?

Varför var polisen över huvud taget så sparsam med upplysningar syftande till att klargöra mordsituationen? Till följd därav kom ett antal rykten om gärningsmän och tillvägagångssätt i svang, något som polisen med sitt hyssj-hyssjande får ta på sig.

 Polisens presstalespersoner gjorde inte mycket för att klargöra mordsituationen i Västerås.

Många upplevde säkert också S-MP-regeringens passivitet och märkliga fokus som mycket anmärkningsvärt för att inte säga rent stötande. Statsminister Stefan Löfven var helt tyst vid tiden för mordet och dess omedelbara efterdyningar, låt vara att han under sitt sommartal i Stockholm hänvisade till våldet i samhället som något som måste stävjas och därvid nämnde IKEA-morden i förbigående.

När inrikesminister Anders Ygeman tog till orda var det inte för att fördöma de bestialiska mordhandlingarna i Västerås, utan för att brännmärka de hot som förekommit det asylboende i Arboga där de gripna eritreanerna bodde. Bland annat hade den marginella extremnationalistiska grupperingen Nordisk ungdom hållit en manifestation utanför boendet och eventuellt även kastat ägg mot detta.

Mer om Ygemans uttalande här:

http://nyheteridag.se/ygeman-fordomer-hot-mot-asylboende-men-fortfarande-tyst-om-ikea-morden/

Så nog har IKEA-morden spelat in i de ökade sympatierna för det enda riksdagsparti som satsar på ett förstärkt rättsväsende och hårdare straff för dömda kriminella. En annan händelse att nämna i sammanhanget är SDs reklamkampanj i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm, där turister på knagglig engelska informerades om tiggerikaoset i huvudstaden.

 Anders Ygeman (S): värnar asylboenden, struntar i mordoffer.

Kampanjen ledde till en säkerligen förväntad överreaktion från vänsterhåll. En demonstration mot SDs påstådda ”rasism” samlade ett tusental deltagare, varefter ett gäng som lämpligen kan benämnas ”knallkorkarnas insatskommando” stormade den aktuella stationen och rev ner större delen av affischerna. I samband med det tumult som uppstod blev även redaktören för den SD närstående nätsajten Nyheter Idag misshandlad.

Sören Holmberg, ärrad TV-personlighet och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har i Metro den 20 augusti bland annat följande synpunkter på SDs frammarsch: ”Det här är inte sådär jätteöverraskande. Vi har sett den här tendensen länge, att SD är på väg att öka.”

Jag skulle vilja lyfta fram ännu en faktor som spelar en icke obetydlig roll visavi SDs framgångssaga: etablerade politikers och medias obevekligt fientliga och av egentliga sakskäl opåverkade hållning till partiet.

Jag har upplevt den på nära håll i kommunalpolitiken här i Södertälje, där exempelvis kommunfullmäktiges ordförande Boel Godner (S) talat om SD som ett icke-demokratiskt parti och aldrig bjuder in SD till gemensamma aktiviteter, och där lokalavisan Länstidningens hätska personagrepp mot SD-gruppledaren Tommy Blomqvist saknat varje tillstymmelse till hänsyn, rim och reson.

 Karl-Petter Thorwaldsson (S): irrationell och orättvis.

Jag mötte samma typ av hållning senast i morse, då jag hade tidningen Dagens Samhälle som frukostlitteratur. Här tillåts Landsorganisationens (LO) ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, bland annat utgjuta sig om hotet från SD. Den S-märkte fackbossen lägger dubbelhakorna i djupa veck och framför bland annat följande visdomsord: ”Vi vill bygga bättre relationer med alla partier i riksdagen, med undantag av Sverigedemokraterna.”

Med den attityden framstår representanterna för etablissemanget som irrationella och orättvisa, och SD begåvas med den matyrroll som samma etablissemang regelmässigt brukar håna SD för att odla. Det är dock noga taget inte SD som odlar någon martyrroll: det är etablissemanget som ger oss den utan att vi bett om den.

Den 20 augusti 2015 är således en glädjens dag för alla sverigedemokrater. Några partikamrater på riksdagskansliet med riksdagsledamöterna Kent Ekeroth och Paula Bieler i spetsen blev så upprymda, att de begav sig till Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen i Stockholm beväpnade med lämpliga plakat och slagord av typ ”Heja Jimmie” och ”SD störst”. Bieler citeras så på Nyheter Idag: ”Vi menar ju det vi säger, de är välkomna att samtala med oss, om de vill.”

Det är den attityden som skiljer SD, som alltid är berett att samtala med alla andra partier, från de övriga som mer tror på mobbning än samtal som politisk metod. Den stora frågan blir nu naturligtvis hur det skall gå till att mobba landets, i alla fall i den senaste opinionsmätningen, största parti.

 Storsångerskan Kristina Nilsson – 172 år sedan hon föddes i dag.

Nyheter Idags referat från den käcka aktionen på Sveavägen:

http://nyheteridag.se/sd-hanet-mot-socialdemokraterna-vi-menar-det-vi-sager/

Jag kan en dag som denna slutligen inte undvika att skänka en tacksamhetens tanke till en person – som jag räknar bland mina vänner – som för 27 år sedan var med och startade Sverigedemokraterna och även framträdde som dess första språkrör. Jag tänker på Leif Zeilon/Ericsson.

Utan Leifs och hans kollegers pionjärinsats hade vi sverigedemokrater inte stått där vi står i dag med klara möjligheter att styra den svenska skutan bort från avgrunden. Leif och några av de övriga som grundade SD har  fått kopiöst med skit genom åren – stundom kanske med viss rätt – men deras patos för att skapa ett bättre Sverige var inte att ta miste på.

Tredje vårtalet blev bästa SD-arrangemanget: Jimmie med nerv och närvaro

 -Nu är det full fart framåt som gäller – give´em hell! Foto: Photo2be

Tårarna bara strömmade. Som alltid för mig när jag lyssnar till vacker musik eller ser en stark film. Eller som i det här fallet: när jag såg och hörde Jimmie Åkesson hålla sitt tredje raka vårtal i Stockholm lördagen den 9 maj 2015.

Platsen var den vanliga, alltså scenen på den gamla fängelseön Långholmen. Jag såg att scenen med åskådarläktare någonstädes kallades ”amfiteater”, vilket är fel. En sådan hade läktare runt om scenen (amfi=”runt om” på grekiska), men på Långholmen finns det byggda läktare endast framför scenen.

Arrangemanget började klockan 13.00 med presentation av konferencieren Paula Bieler – om det hade hållits en tävling om eventets högsta klackar hade hon tvivelsutan vunnit den – samt allsång. Därefter samtalade Paula först med EU-parlamentarikern Kristina Winberg på temat ”SD i Bryssel” och därefter med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och nytillträdde partisekreteraren Richard Jomshof om partiets politik. Klockan var då 14.15 och det var dags för en bensträckare. Så långt hade tidschemat hållits till punkt och pricka.

            

Från vänster Rune Söderlund, Botkyrka, Eric Hallberg, Värmdö och Rolf Gustavsson, Stockholm i solgasset på Långholmen (övre bilden). Flickorna som åkt hela vägen från Skåne för att servera kaffe till vårtalsbesökarna. Foto: Tommy Hansson      

Dags för denna bloggare och alla andra som ville röra på sig att köpa sig en korv eller, som i mitt fall (korvkön verkade vara flera kilometer lång), en mugg kaffe för en tia och två porslinsmuggar för en hundralapp med texten ”SD Oppositionspartiet” på. Samt hälsa på och prata med allehanda partivänner i vårsolen.

Klockan 15.00 var det dags för Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Joachim Wallerstein att presentera Sverigedemokraternas vårkampanj omfattande fyra humoristiska filmsnuttar på temat ”Lagom är bäst”, det kanske svenskaste av alla svenska uttryck. Dessutom en litet längre film där fyra-fem ”vanliga” partimedlemmar från olika håll i landet fick komma till tals.

Nu är ju i och för sig inte den medverkande som syntes mest, SD Göteborgs drivande kraft Jörgen Fogelklou, någon särskilt ordinär partiarbetare utan en välkänd grafiker, speaker samt nu för tiden partiledningens förlängda arm i rikets andra största stad på Sveriges baksida (eller vilken sida det nu är, därom tvista de så kallade lärde)…

 Det var som synes fullt med folk på åskådarplatserna. Foto: Tommy Hansson

I alla fall. Tids nog var det ingen mindre än Jimmie Åkessons, snart 36 år gammal, tur att äntra scenen. Publikum fick dessförinnan som dramatikförhöjande effekt på scenens storbildsskärm följa Jimmie Åkessons SÄPO-bil när denna svängde in på området. Jimmie var klädd i mörkblå kavaj, vit skjorta med blommig slips och ljusa byxor samt hade kvar sin skäggstubb, som onekligen ger mer karaktär åt ansiktet.

Alla reste sig och gav den återvändande partiledaren stående ovationer efter den halvårslånga bortovaron. Det var då tårarna började strömma. Jimmie berättade inledningsvis att han inför comebacken givit fyra intervjuer som han själv valt ut. Därpå gick han ut löst med litet kommentarer om det brittiska valet.

– Bra att Tories vann, vilket innebär att britterna kanske håller folkomröstning om EU-medlemskapet om så där en två år – viktigt för Europas framtid i så fall. Det är viktigt att några européer sätter ner foten för att förhindra EUs utveckling mot federalism och ökad överstatlighet.

Åkesson passade också på att berömma systerpartiet UKIP, som från omkring 3 procent i förra valet nu nådde 13 procent. Ett lysande resultat – men till följd av Storbritanniens valsystem resulterade det i endast ett mandat i underhuset, till och med en nedgång med ett mandat.

         

Några ur arrangörsstaben lägger upp ritningarna med Paula Bieler med ryggen mot kameran på evenemangets högsta klackar (övre bilden). Jimmie har tagit plats på scen! Foto: Tommy Hansson

– Om britterna haft samma valsystem som vi hade UKIP fått omkring 80 mandat, konstaterade Åkesson. Som därpå uppmanade publiken att hylla UKIP med en varm applåd.

Här hemma har vi kanske ett rättvisare valsystem, menade SD-ledaren, men vad hjälper det när vi fått Decemberöverenskommelsen (DÖ) på halsen:

– I Sverige har vi någon konstig maktkartell – hur vi än röstar får vi Miljöpartiets politik. Det är en skam med denna borgerligt rödagröna röra, som sägs garantera politisk stabilitet. Men jag är inte så säker på att alla borgerliga väljare är så nöjda. Om man inte kan få igenom sin politik skall man banne mig inte vara med i en regering!

Härefter vände sig Jimmie Åkesson direkt till Stefan Löfven (som han i fjolårets vårtal häcklade för dennes feghet att vägra tala med SD):

– Stefan Löfven, du är inte min statsminister. Du är inte ens svenska folkets statsminister. Du borde avgå omedelbart och utlysa det nyval du en gång lovade!

 Bloggaren till vänster i samspråk med David Bergqvist, Nacka. I bakgrunden till höger riksdagsman David Lång. Foto: Karl Magnus Edman

Ord och inga visor från den comebackande Jimmie Åkesson. Som var självironisk och talade om att han nog borde lugna sig litet, ”jag måste tänka på att jag är utbränd”. Han gick sedan över till att konstatera, att DÖ-kartellen för en extrem invandringspolitik och att det är SD som är det normala partiet:

– Det är vi som tycker att ”lagom är bäst”. Efterhand som vi blir större, med 19,5 procent i bästa mätningen, tvingar vi de andra partierna att inte bara förhålla sig till oss utan också att ta efter vår politik.

Åkesson syftade här dels på Moderaternas förebådade omläggning av immigrationspolitiken med krav på uppehållstillstånd för asylsökande, dels tal om förbud mot det organiserade tiggeriet.

– Vi måste få restriktioner för den fria rörligheten i Europa, annars kan vi aldrig komma till rätta med problemen.

             Ballonger, ballonger och åter ballonger (övre bilden). På undre bilden syns bland andra Mattias Karlsson, Sven Pernils och Rune Söderlund. Foto: Tommy Hansson

Sedan kom SD-ledaren in på turbulensen i det egna partiet, som resulterat i en rad medlemsärenden och uteslutningar.

– Det är inte första gången det sker och säkert inte sista heller. För att kunna bli flera, måste man först kanske bli litet färre. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund och det är viktigt med ideologisk renhållning. Vi är på god väg att bli det normala partiet i Sverige, och det är jag väldigt glad för!

Om sin egen framtid hade Jimmie Åkesson följande att förtälja:

– Jag har talat om för valberedningens ordförande att jag tänker kandidera för ännu en period som partiets ordförande.

Stående ovationer från publiken givetvis.

Jimmie rundade av med att erinra om att ungefär var femte väljare numera sympatiserar med Sverigedemokraterna och att var fjärde medlem av LO-kollektivet gör det. Målet att bli landets tredje största parti är uppnått.

– När vi nu säger att vi är redo att utmana om regeringsmakten så tänker vi också göra det. Nu är det full fart framåt som gäller – give´m hell!

 Se sån stil de har…Michael Hess, Karlskrona och Jan Sjunnesson, Stockholm på Stages uteservering. Foto: Tommy Hansson

Ofta när Jimmie Åkesson hållit något av sina bejublade tal har det pratats om att detta var ”hans bästa tal någonsin”. Jag hörde inga liknande omdömen denna gång, och personligen har jag hört Jimmie avleverera formellt sett fullödigare (och längre) tal tidigare. Ringrosten fanns där, vilket inte är så konstigt efter ett halvårs frånvaro från hetluften.

Ändå fanns det nerv och närvaro i det Jimmie framförde, och han verkade trivas på Långholmens scen denna vackra vårlördag inför uppemot 1000 jublande anhängare. När Jimmie Åkessons tal var över var klockan prick 16.00. Exakt enligt tidsschemat.

Framförallt är vi glada över att vår ordförande är tillbaka i god form och uppenbarligen beredd att föra den sverigedemokratiska fanan åtminstone fram till valet 2018 (om det nu dröjer så länge till nästa val). Så glada är vi sverigedemokrater för vad några kommentatorer på nätet kallat ”konungens återkomst”, att vi knappt tog någon notis om den handfull vilsekomna vänsterstackare som försökte störa mötet på behörigt avstånd från scenen.

 Inomhus. Foto: Tommy Hansson

För att sammanfatta så menar jag nog att detta var det bästa SD-arrangemanget någonsin. I alla fall av dem jag haft nöjet att bevista. Det har arrangörsstaben all heder av. Icke minst med bra musikmix i pauserna: allt från Evert Taube till Pugh Rogefelt. Den enda lilla skavank jag kan dra mig till minnes är att ljudet var på tok för högt uppskruvat när Paula Bieler skulle inleda presentationen av programmet efter bensträckaren. Det tog nog ett par minuter för trumhinnorna att återhämta sig efter den pärsen, och det tog ett tag innan ljudteknikerna fått ordning på ljudet.

Men något måste ju en sur gammal gubbstöt få anmärka på.

Efteråt bar det i bästa stämning av över Västerbron till ett näringsställe på Södermalm med ett antal SDare eller SD närstående personer. Mycket trevligt, tack för sällskapet!

 

SD, fascismen och verkligheten

 Stefan Löfven pekar finger åt ”fascistiska” SD men förmår bara övertyga de närmast sörjande, exempelvis vänsterhatsajten Inte rasist, men.

Efter att i många år ha kallat Sverigedemokraterna ”rasister” och ”främlingsfientliga” har politiska SD-motståndare på sistone kommit med en innovation: nu är SD enligt statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson ”fascistiskt” eller möjligen ”nyfascistiskt”.

Den ärrade vänsterdemagogen Björn Runeborg stämmer i Länstidningen i Södertälje den 11 december, föga oväntat, in i kören under rubriken ”Äntligen klarspråk”. För säkerhets skull lyckas Runeborg även klämma in både ”Auschwitz” och ”koncentrationsläger” samt namnet på en känd författare i sin korta agitprop-text (agitprop = agitation-propaganda), något som givetvis inte stärker Runeborgs redan låga trovärdighet.

Vi som har varit politiskt aktiva sedan början på 1970-talet känner blott alltför väl igen taktiken. Extremvänsterns företrädare var då snara att klistra etiketten ”fascism” på det mesta de inte uppskattade. Var du till exempel för ett fritt näringsliv och/eller lägre skatter var du självklart ”fascist”. Ifrågasatte du den militanta feminismens agenda var du ”fascist”, liksom om du var försvarsanhängare.

Värst av allt: stödde du världens viktigaste demokrati, USA, var du så ”fascistisk” som tänkas kunde. Själv var jag aktiv i den frihetligt proamerikanska och provästliga organisationen Demokratisk Allians 1972-75 och därefter några år i efterföljaren Frihetsförbundet och stod så gott som varje helg i flera års tid i centrala Stockholm och torgförde ett USA-vänligt budskap genom rockslagsmärken, flygblad och tidningar. För extremvänstern och dess medlöpare var detta höjden av ”fascism”.

 Proamerikanism: ”fascism” i extremvänsterns ögon.

Jag har kommit till slutsatsen, att anklagelser om ”fascism” och eventuellt ”nazism” – liksom ”rasism” – bäst kan översättas till ”du är dum” på det sandlådespråk med vilket stora delar av vänstern och den politiska korrektheten svänger sig. Alltså ingen substans, inga fakta utan bara känslosam salvelsefullhet med ideologiska förtecken.

Nu gör denna taktik således come-back genom Löfven och Andersson och påhejare som Björn Runeborg. Ty vill du, som SD, se en reducerad invandring har du nu promoverats till ”fascist”. En lögn blir dock inte sannare för att den upprepas ett antal gånger utan bara mer uttjatad. Det finns lika litet som på 1970-talet någon substans i dessa fascistanklagelser. Den enda källhänvisning Löfven anfört i sammanhanget är historieskribenten Henrik Arnstad, som har en tendens att se farliga men imaginära  fascister i varje buske och inte ens har en akademisk examen i ryggen.

Riktigt pinsamt blev det nyligen i riksdagen, då Löfven på en fråga från SDs Paula Bieler angående just fascistgrodorna och hänvisandet till charlatanen Arnstad hävdade att SD har sina rötter ibland annat Vitt Ariskt Motstånd (VAM), en löst sammansatt gruppering som existerade 1991-93 och alltså bildades tre år efter SDs tillkomst!

Ridå.

Dubbelt dråpligt blir det då den tragikomiska extremvänstersajten Inte rasist, men återger följande videoklipp med nämnda klavertramp av Löfven som intäkt för att den senare sätter Bieler ordentligt ”på plats”:

http://www.interasistmen.se/youtube/stefan-lofven-satter-krankt-sverigedemokrat-pa-plats/

 Nej, Paula Bieler fick inga vettiga svar ur Löfven.

Inte nog med att Löfven obekymrat flöjtar på om VAM, vem som helst med synen och hörseln någrlunda i behåll blir tvivelsutan varse att Löfven inte ens gör ett rudimentärt försök att i sak bemöta Bieler som ju frågar hur statsministern kommit fram till att SD i dag är ett fascistiskt parti. Han spelar, med synnerligen ringa framgång, den kränkte demokraten som skall sätta uppstickaren med de besvärliga frågorna på plats.

Löfven bör kanske betänka, att hans eget parti räknar sitt ursprung från den revolutionära vänstern och vars representanter i initialskedet fraterniserade med exempelvis de bolsjevikiska folkförstörarna Vladimir Iljitj Lenin och Leo Trotskij. 1922 grundades Statens rasbiologiska institut i Uppsala på initiativ av bland andra den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting, och den av institutet förordade och av makarna Alva och Gunnar Myrdal uppbackade steriliseringspolitiken ägde bestånd till långt in på 1970-talet.

 Svenske socialdemokraten Ture Nerman träffar Lenin i Stockholm 1917.

Då tidskriften Forskning & Framsteg  den 9 december utförde en enkät omfattande sju erkända forskare inom de akademiska områdena samhällsvetenskap och historia svarade samtliga nej på frågan om Sverigedemokraterna var ett fascistiskt parti.

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och vår kanske främsta expert på nationalsocialismen i Sverige, svarade så här:

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som att nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras.

Dick Harrison, uppmärksammad professor i historia vid Lunds universitet, svarade bland annat följande på enkäten: ”Nej, fascism är inte en rimlig benämning.”   

 Docent Heléne Lööw avfärdar påståendena om att SD är ”fascistiskt”.

Förutom Lööw och Harrison medverkade i enkäten även statsvetaren Sören Holmberg, den vid University of Aberdeen verksamme Anders Widefeldt, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, professor emeritus vid Södertörns högskola Alf W. Johansson samt forskaren i socialt arbete, verksam vid Malmö högskola, Göran Adamson.

Den som önskar ta del av hela artikeln i Forskning & Framsteg kan göra det via denna länk: http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister

Sju seriösa forskare är alltså eniga: Sverigedemokraterna är inte fascister. Den enda auktoritet Stefan Löfven och Magdalena Andersson förmår luta sig mot i sin fascism-retorik är en polemisk skribent utan akademisk examen. Björn Runeborg har inte ens det utan bara en gammal och trött retorik som passerade bäst före-datum i höjd med 1975.

Det kan vara bra att känna till, icke minst för Stefan Löfven, vad genuin fascism är. Den har sitt ursprung i den italienske diktatorn Benito Mussolinis (1883-1945) kampgrupper Fasci di Combattimento, till stor del bestående av veteraner från Första världskriget, som bildades 1919 och spelade en avgörande roll i den så kallade Marschen mot Rom 1922 som förde Mussolini och fascisterna till makten.

 Mussolini – i mitten på bilden – under Marschen mot Rom.

Den italienska fascismen var, liksom den tyska nationalsocialismen, till övervägande del av socialistisk karaktär och betonade kollektivismen. Mussolini själv var ursprungligen en socialistisk revolutionär som till den socialistiska ideologin tillfogade ett aggressivt, nationalistiskt element. En viktig ideologisk del har hämtats från den syndikalistiske tänkaren Georges Sorel (1847-1922), som inspirerade fascisterna med sina korporativistiska teorier och sin positiva uppfattning om våldet som medel i politiken.

Som alla totalitära ideologier tålde inte fascismen någon konkurrens från andra ideologier eller partier och utvecklade efter hand en hänsynslös enpartistat med självpåtagen rätt att mörda eller fängsla sina politiska motståndare. Gemensam med såväl kommunism som nationalsocialism har fascismen sin ledarkult, en stark tonvikt vid militär upprustning och en expansiv-krigisk utrikespolitik.

Som var och en med förnuftet intakt kan se, är intet av detta något som det demokratiska svenska riksdagspartiet Sverigedemokraterna förespråkar. Och om det någon gång har funnits enstaka, vilsekomna sverigedemokrater som bekänt sig till dylika ideal har vederbörande försvunnit ur partiet kvickt som attan. Faktiskt är SD det enda riksdagspartiet som har en nolltolerans mot extremistiskt beteende.

 Carl Grimberg – historiker på riktigt.

Slutligen kan erinras om hur den svenske historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierade fascism i sitt verk Världshistorien, band 14, sidorna 472-473:

Systemet var auktoritärt, makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare.

Till skillnad från Henrik Arnstad var Carl Grimberg en verklig historiker och inte en yvig skribent och debattör utan examen.

  

 

Litet om hur och varför jag blev journalist

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

 Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Två dagar kvar…

 

 Björn och Paula hade med sig hunden Jurij till Politikertorget i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Två dagar kvar till valet den 14 september. Jag har tippat 13,6 procent till Sverigedemokatena i riksdagsvalet och några procent till i Södertäljes kommunalval. Ser ingen anledning ändra på det tipset.

I förrgår (10 september) fick Södertälje fint besök av partisekreterare Björn Söder och riksdagskandidat Paula Bieler. Inte riktigt lika mycket ståhej som då Jimmie Åkesson och Jörgen Fogelklou hälsade på den 4 september men likväl ett lyckat möte.

Björn och Paula var imponerande samstämmiga och presenterade allehanda statistik över arbetslöshet, jobbskapande, pensionärsskatter, invandring, flyktinghjälp på plats etcetera så det stod härliga till, låt  vara att det inte alltid var så lätt att hänga med i svängarna. Ett fåtal personer som vände ryggen åt det fria ordet, däribland toppsossen Anna Bohman, kunde noteras.

 Ingrid, Beata, Alex, Janos och Robert med ”Heja Björn”-skyltar. Foto: Tommy Hansson

Tidigare samma dag tog jag del i en kommunalpolitisk presentation i Hagabergs folkhögskola tillsammans med övriga gruppledare. Dels fick vi tillfälle att själva presentera våra viktigaste frågor, dels blev det till att svara på frågor från det fullsatta auditoriet. Det flöt på bra för min del, om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?).

Med tanke på att vänstersympatierna var legio – Vänsterpartiet noterades för 18 (!) procent i ”valet” som hölls efter debatten – är jag rätt nöjd med att SD faktiskt fick 4 procent.

Samma dag blev jag intervjuad av en ung journslist från den nederländska tidningen De Volkskrant, som enligt Wikipedia står till ”vänster om mitten” politiskt. Han hade även en kvinnlig fotograf i släptåg. Jag lyckades yttermera ordna så att han fick en intervju med den jäktade Björn efter mötet.

 Ett väl samspelt kampanjpar. Foto: Beata Kuniewicz

I går var jag som vanligt vid valstugan, där vi hade en bunt med Telgekurirens valspecial (tidningen har senaste dagarna delats ut till Södertäljes och Nykvarns hushåll). Det var på vippen att vi inte fick ut den, eftersom Postens jurister bestämt att den inte fick delas ut med vanlig postutdelning på grund av enligt dem delvis olämpligt innehåll (läs: en artikel om den barocka lagstiftningen avseende ”hets mot folkgrupp” av denna bloggare).

Vi lyckades dock i elfte timmen ordna med alternativ utdelning och således sätta P för Postens oblyga försök att sabotera ett viktigt inslag i SD Södertälje/Nykvarns valrörelse. Foldern med vår lokala valinformation inklusive röstsedlar har dock delats ut som planerat var. För er som vill ta en titt på Telgekurirens innehåll kan det göras här:

TK 3-14 (slutlig).pdf

 SD Södertäljes kommunala valsedel: ett vinnande team. Kryssa gärna översta namnet…Foto: Joachim Hagström

För övrigt har väl ingen kunnat undgå att notera den bullrande uppmärksamheten kring Expressens uthängande av ett mindre antal SDares anonyma och beklagliga nätkommentarer. Det framgick mer än väl av debatten mellan tidningens chefredaktör Thomas Matsson och SDs Mattias Karlsson i går, att den förstnämnde är såväl rabiat som desperat i det allt överskuggande syftet att ”sätta dit” SD och därmed minska röstetalet i valet på söndag.

Den tidning som uppger sig ha ”sting” har nu av allt att döma stungit sig själv i foten. Dels drar man sig inte för att anlita den vänsterextrema så kallade Researchgruppen med flera brottsdömda medarbetare samt kopplingar till AFA, dels har man stora problem med lönsamheten och tvingades nyligen varsla 70 redaktionella medarbetare om uppsägning. Thomas Mattsson borde veta att brott inte lönar sig…

Det behöver nog inte särskilt påpekas, att Sveriges skandalblaska numro ett inte lagt två strån i kors i syfte att nagelfara övriga partier som man gjort med SD.

Litet anmärkningsvärt är det att den folkpartistiske kandidaten Oscar Schau, medarbetare på den rabiata vänstersajten Inte rasist men (IRM), för några år sedan av kameran fångades då han utförde en Hitler-hälsning. Endast alternativa nyhetssajter har mig veterligt uppsnappat detta:

 IRM-medarbetaren Oscar Schau gör historisk hälsning. Inga problem för Folkpartiet eller Expressen, dock.

 

Första dagen på sista veckan i valrörelsen

 Tommy Blomqvist i direktkontakt med väljarna. Foto: Tommy Hansson

Inte för att det hänt något särskilt anmärkningsvärt i dag. Det har dock aldrig hindrat mig från att skriva ett blogginlägg tidigare, så varför frångå den vanan  i dag?

I dag är det således första dagen i valrörelsens sista vecka. Efter att ha tillbringat större delen av den gångna helgen med vänner i norra Uppland var jag åter vid valstugan nere på Gågatan i centrala Södertälje vid lunchtid. Ovanligt många skolelever som fått i uppdrag att ställa frågor. Typisk inledning: ”Eh, vad tycker ni om invandring?”

Man kan nog säga att det finns två typer av elever: dels de som går till verket med ett öppet sinne, dels de som redan bestämt sig för att SD är ”rasister” och knappast ens bryr sig om vad vi svarar på frågorna. I vilken grad det är deras lärare som förprogrammerat den senare gruppen må vara osagt.

Våra små vattenflaskor med SD-etikett har i varje fall varit mycket populära. Liksom de blå ballonger vi hängt upp vid ingången till stugan/containern, vilket nog var en mindre lyckad åtgärd eftersom samtliga pangats efter kort tid.

En reslig man med helskägg som stegade in i valstugan visade sig vara reporter vid den stora danska tidningen Berlingske Tidende, vilken på detta sätt behändigt nog fick en intervju med SD Södertäljes gruppledare i fullmäktige, det vill säga undertecknad. Det mesta kom (surprise) att handla om den massiva invandringen till Södertälje.

 Vy över Gågatan från valstugan. Foto: Tommy Hansson

Jag fick bland annat tillfälle att förklara, att vi  gärna såg en invandring till Sverige mer i linje med den som förekommer i våra nordiska grannländer.

Därefter var det dags att bege sig till Stadshuset och ett kort möte med kultur- och fritidsnämndens så kallade förstärkta presidium.

I morgon tisdag har jag tänkt mig vara hemomkring och skriva ut protokoll från senaste styrelsemötet samt förbereda min insats i onsdagens valpresentation och debatt mellan fullmäktigepartierna (utom numera avsomnade Nationaldemokraterna) i Hagabergs folkhögskola.

Mitt deltagande där innebär tyvärr att jag missar Björn Söders och Paula Bielers framträdande på Politikertorget samma dag, men politik handlar ju om att prioritera som Jimmie Åkessons brukar säga. Efter Björns/Paulas insats väntar en intervju med den nederländska dagstidningen De Volkskrant, vilken enligt mina efterforskningar ligger till vänster om mitten på den politiska skalan. Ni kan nog föreställa er vad intervjun är tänkt handla om.

För övrigt noterar jag, liksom alla andra SDare, att media nu laddat upp för ”avslöjanden” vad beträffar mer eller mindre bemärkta partimedlemmars mindre lyckade aktiviteter under senare år. Vilket i och för sig var väntat.

Media tycks som vanligt besatta  av viljan att ”sätta dit” SD lagom till valet, men icke desto mindre skulle man naturligtvis önska att våra kandidater och övriga medlemmar skulle avhålla sig från att skriva idiotiska nätkommentarer anonymt eller under eget namn eller syssla med andra dumheter.

 Lilla Bubben. Foto: Tommy Hansson

För övrigt har det menageri tygdjur jag delar säng med fått ett nytillskott i form av Lilla Bubben, som kan beskådas här ovan.

Avslutningsvis får ni er till livs följande visdomsord:

 

 

 

Succé för Åkesson i Södertälje – sjuklöverpartierna nu ordentligt uppskrämda

Jimmies framträdande i Södertälje möttes med jubel och applåder från hundratals anhängare. Ett fåtal tyckte annorlunda. Foto: Jörgen Fogelklou

Jämnt tio dagar före valet den 14 september besökte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson Södertälje och Politikertorget på Gågatan i sällskap med göteborgsgamängen Jörgen Fogelklou.

Till skillnad från det lama mötet inför de närmast sörjande med V-ledaren Jonas Sjöstedt på onsdagen, var det  var fullpackat med folk utanför polisens avspärrningar framför scenen och av dessa var det kanske ett 20-tal vilka vände ryggen mot Åkesson, skränade, skramlade med nycklar och gav fingret.

Bland dessa fanns kommunalrådet Staffan Norberg (V), som sannerligen borde veta bättre än att på detta sätt vända ryggen åt det fria ordet och ansluta sig till den ohyfsade och intoleranta skränfock som inte vet vad verklig demokrati innebär.

 Rödskägg, batikhäxor och kommunalråd vände ryggarna mot yttrandefriheten och störde mötet på olika sätt. Foto: Tommy Hansson

Jag tror inte jag behöver tala om att lokalblaskan Länstidningens webbreportage från evenemanget till största delen handlade om just de fåtaliga demokratiföraktarnas verksamhet. Reportern valde att välja ut tre av dessa som intervjuobjekt, medan motvikten blev en person som halvt om halvt sympatiserade med SD. Man undrar i sitt stilla sinne var forna tiders saklighet och objektivitet i nyhetsrapporteringen tagit vägen:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2621625-lt-play-akesson-sd-talade-pa-politikertorget

I en artikel dagen före mötet med Åkesson skrevs vidare mest om den planerade motaktionen, men tidpunkten för mötet hade LT underlåtit att sätta ut. Till skillnad från notisen då Sjöstedts sammankomst utannonserades. Att LT tar ställning mot SD på ledarplats är naturligtvis inget att säga om, men då man öppet misshandlar vårt parti i nyhetsartiklarna så ägnar man sig åt oseriös kampanjjournalistik och ingenting annat.

Nåja, man får väl vara nöjd med det lilla. Som att den ofta förekommande V-svansen i form av AFA- och Revolutionära fronten-huliganer lyste med sin frånvaro. Och som att LT valde att faktiskt publicera en halvsidesannons  för SD – som vi förvisso betalt för – där asylsökandet i de nordiska länderna  jämfördes i stapeldiagrammets form. Ett tiotal dagstidningar, däribland DN och SDS, refuserade av svårbegriplig anledning denna annons:

I vårt land anses det tydligen kontroversiellt bara att jämföra invandringsstatistiken i olika länder, något som bekräftar min uppfattning att vi snabbt närmar oss något slags politiskt korrekt halvdiktatur (om vi inte redan är där) där vissa åsikter och vissa diskussioner är bannlysta. Ett land där integrationsminister Erik Ullenhag oroar sig betydligt mer för att islamistiska IS brutala framfart i Irak och Syrien skall leda till ”islamofobi” än för IS offer. Där obekväma konstnärer hamnar i fängelse. Sverige har kort sagt blivit ett extremt land.

För att återgå till Jimmies möte var det stor show på Politikertorget. Spänningen byggdes upp gradvis från det att jag anlände till vår valstuga på Gågatan klockan 10.20 för att träffa en journalist från den välrenommerade tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, vilken ville känna mig på pulsen om den stora syriska immigrationen till Södertälje inför det beramade mötet. Han blev något försenad, men det gjorde ju inte särskilt mycket i det varma solskenet.

 Scenen förbereds…Foto: Tommy Hansson

Så småningom började centrala Södertälje fyllas av intresserad allmänhet och av uniformerade såväl som civilklädda poliser. Slutligen rullade så det skåpbilsliknande turnéfordonet modell större in framför Politikertorgets scen. Fogelklou, Linus Bylund och föraren Michael Rubbestad började montera upp de anordningar som skulle användas under Jimmies tal, och partiets biträdande säkerhetschef Per Vegelow checkade säkethetsläget tillsammans med polisen.

De klämmiga partilåtarna ekade mellan husen på Gågatan när Jimmie Åkesson slutligen anlände och inledde sina aktiviteter i Södertälje med att hälsa på oss lokala förmågor som fanns på plats. En bukett stiliga höstblommor fick han också av Ingrid Hult. Och så drog showen igång efter kort presentation av Tommy Blomqvist. Till skillnad från Sjöstedt valde Åkesson att tala i anslutning till ett podium som placerats nedanför scenen, sekunderad av Fogelklou som ställde frågor om SDs politik med göteborgsglimten i ögat.

Alliansregeringens politik att vilja hjälpa människor från utsatta områden genom att låta så många som möjligt av dessa – i praktiken de mer välbeställda som har råd att betala människosmugglare – komma hit illustrerade Jimmie på ett fyndigt sätt.

Om vi har tio personer och tio äpplen att fördela på dessa, framhöll SD-ledaren, så blir det onekligen mest rättvist om varje person får ett äpple var. Med den förda politiken får dock den person som har det bäst nio äpplen, medan övriga nio får dela på det tionde.

Det var dock inte bara immigrations- och flyktingpolitiken som kom till belysning i Åkessons presentation. Han rörde sig över så gott som  hela spektrat av partiets politik: arbetsmarknadspolitik, vårdsituationen, pensionärsbeskattningen, föräldraförsäkringen med mera. Som sverigedemokrat kände man sig inte så litet stolt över Jimmies (och Jörgens) proffsiga insats. Före mötet i Södertälje hade teamet varit i Nynäshamn och fortsatte sedan till Huddinge och Värmdö.

Jimmie och Jörgen show på Politikertorget. Foto: Tommy Hansson

Innan jag begav mig hemifrån läste jag i tidningen Dagens Samhälle att de rödgröna och alliansen tänker gå ihop i det enda syftet att isolera SD från varje form av inflytande i Södertälje och andra kommuner. På omslaget tittar på en jättelik blaffa till bild KS-ordföranden Boel Godner (S) och oppositionsrådet Marita Lärnestad (M) in i kameran och gör sitt bästa för att se så hjärtinnerligt goda ut som man bara kan göra, när man anser sig ha himlen och hela änglaskaran på sin sida.

Att man på fullt allvar tycks tro det framgår av texten inne i tidningen, där Lärnestad bland annat påstår att SD vill ”bygga en mur” runt Södertälje för att slippa alla flyktingar och Godner menar, att det är ”de goda krafterna” – det vill säga de själva –  som skall ”beskriva verkligheten” och inte det diaboliska SD. Snart dyker det väl också upp påståenden om att vi SDare äter barn till frukost eller förgiftar kommunens dricksvatten…

Lärnestad oroar sig enligt artikeltexten över att det står ”många pensionärer vid deras /SDs/ valstuga”, vilket kanske inte är så konstigt – det är ju den befolkningsgrupp som får lida mest av regeringens politik gynnande asylflyktingar och inte människor som arbetat och betalat skatt ett helt yrkesliv.

 Trängseln var stor då Jimmie talade. Foto: Tommy Hansson

Nu planerar kommunens ordentligt uppskrämda makttanter således att stänga ute och isolera SD från varje form av inflytande, samtidigt som man med darr på stämman talar om ”ökad tolerans”. Jo, tjena. Det här är auktoritärt maktspråk i syfte att helt enkelt sätta folkviljan ur spel. Toleransen är i det här fallet obefintlig. Det är faktiskt så man får kväljningar.

Här en länk till en LT-artikel med samma tema:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2622176-ingen-vill-samarbeta-med-sd

Bara en dryg vecka återstår till valet, som kan bli en riktig rysare sedan allianspartierna till stor del hämtat in vänsterblockets tidigare kraftiga försprång i opinionen. En parlamentarisk cirkus utan dess like kan vidare bli verklighet för den händelse det totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ slinker in i riksdagen.

Missa slutligen inte Björn Söders och Paula Bielers framträdande på Politikertorget den 10 september klockan 12.30 – nu ger vi järnet ända in i kaklet!

 

 

Visst klarar vi oss utan kvotering och feminism

 Jens Spendrup: avvisar kvotering.

En knapp månad kvar till FNs Internationella Kvinnodag den 8 mars – som har kommunistiska rötter – har det blåst upp till storm kring Jens Spendrup, född 1944, ordförande i Svenskt Näringsliv. Detta därför att han avvisar statlig kvotering till privata bolagsstyrelser och nekar till att vara feminist.

Om Internationella Kvinnodagen och dess röda historia har jag tidigare skrivit följande på denna blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/08/kvinnodagens-kommunistiska-historia/

Det var i en intervju i Ekot i lördags som Spendrup stack ut hakan. Efter det har han blivit kallad både ”praktfiasko”, ”pajas” och ”inkompetent”. I alliansregeringens Sverige anno 2014 är det nämligen inte tillåtet att tänka utanför den tokfeministiska och desperat politiskt korrekta boxen. Då höjs bildliga krav på lynchning och kastrering.

Jag tänker här inte gå in i detalj på innehållet i intervjun med Spendrup. Om kvinnokvotering tycker han dock inte, och detta därför att han anser att det finns få kvinnliga namn i toppositioner som kan bidraga med nödvändig komptetens i den hårda internationella konkurrensen. Spendrup förhåller sig därtill skeptisk till ”ismer” av skilda slag och vägrar därför även, logiskt nog, att kalla sig feminist.

Detta är bakgrunden till att ett antal tokiga fruntimmer och några i deras ledband gående män, vilka förmodligen borde låta könstesta sig, nu kräver Spendrups pungkulor på ett fat. Det är naturligtvis icke oväntat men likväl ledsamt att vi inte kommit längre när det gäller friheten att lufta våra åsikter.

I sak, om nu sakfrågan har någon som helst betydelse i sammanhanget, har Spendrup förstås rätt. Könskvotering är ett otyg, och jag är dessutom rätt säker på att Spendrup har rätt i att det saknas kvinnor med rätt typ av komptens i den maskulina bolagsvärlden. Det är inte alls osannolikt att de egenskaper som krävs inom den internationella affärsverksamheten huvudsakligen återfinns hos det manliga könet.

Å andra sidan finns det säkerligen ett antal områden som ligger bättre till för kvinnor: vård- och omsorgssektorn, modebranschen, kultur och massmedia etcetera. Varför vägra erkänna dessa skillnader?

När det gäller feminismen är det mycket klokt av Jens Spendrup att vägra bekänna sig därtill. Denna ideologi är nämligen vildvuxen så det räcker till. Från bisarra galningar och feminazister som amerikanskan Valerie Solanas (1936-88), hon som skrev SCUM-manifestet som pläderar för alla mäns utplåning och försökte mörda konstnären Andy Warhol, till SD-Kurirens både kompetenta och söta chefredaktör Paula Bieler, som bekänner sig till den så kallade särartsfeminismen vilken tar fasta på olikheterna mellan könen i stället för att kräva robotlik kongruens. SCUM är en förkortning för Society for Cutting Up Men.

Mellan dessa motpoler hittar vi exempelvis promillepartiet Feministiskt initiativs Gudrun Schyman, som anser att alla män är talibaner, Aftonbladets kulturleninist Åsa Linderborg som ännu inte hittat någon kommunistisk diktatur hon ogillar, samt så kallade batikhäxor som Katarina Mazetti vilka känner sig upprörda över att det kan finnas något som kan kallas svenskt.

Jag stör mig personligen inte ett dugg på framgångsrika och starka kvinnor och ser gärna fler sådana i de flesta sammanhang. Däremot anser jag för min del att vi kan vara utan såväl kvotering och annan särbehandling som feminism över huvud taget oavsett schattering. Och kvinnodagar med, för den delen – låt i stället alla 365 dagar om året (366 under skottår) vara  kvinno- och mansdagar.

Trots allt är vi alla människor om än med olika roller och egenskaper.