Europadomstolen: österrikisk kvinna kan åtalas för att ha kallat Muhammed ”pedofil”

Gustave Doré: ”Muhammed i helvetet”. Illustration från 1861 till en utgåva av Dantes Den gudomliga komedin.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna med säte i Strasbourg har bedömt att en kvinna i Österrike kan åtalas för att ha kallat islams grundare, profeten Muhammed (omkring 570-632), för pedofil. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europadomstolen

Österrikiskan Elisabeth Sabaditsch-Wolff har i hemlandet anklagats för att ha kränkt muslimska trosbekännare genom att ha anordnat seminarier om islam. Europadomstolen fastslår nu att hon inte omfattas av yttrandefriheten när hon kallat Muhammed ”pedofil” mot bakgrund av att islams grundare ingått äktenskap med Aisha när denna var sex år gammal och inlett sexuellt umgänge med henne när hon fyllt nio år. https://www.defendevropa.com/2018/news/european-court-of-human-rights-calling-mohammed-pedophile-forbidden/

Aisha (613/14-678) var en av Muhammeds minst elva hustrur och dotter till Abu Bakr, som kom att efterträda Muhammed som islams ledare och blev den förste kalifen. Muhammed var 53 år gammal när han äktade Aisha. Flickans låga ålder bortförklaras i de islamiska skrifterna med att hon vid nio skulle ha ansetts vara vuxen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aisha

Europadomstolen uttalar att kritik mot barnäktenskap i och för sig är något berättigat men att det är nödvändigt att ta hänsyn till att det sexuella umgänget mellan Aisha och Muhammed fortsatte även sedan hon nått vuxen ålder. Eftersom sådana hänsyn i det aktuella fallet icke tagits kan Sabaditsch-Wolff därför åtalas för brottet att ha förolämpat islam.

Elisabeth Sabaditsch-Wolff och den islamkritiske nederländske politikern Geert Wilders.

Enligt en liknande logik vore det fel att kalla den belgiske seriemördaren Marc Dutroux, som i mitten på 1990-talet kidnappade ett antal flickor mellan 8 och 19 år och våldtog och mördade dem under bestialiska former i sin källare, för pedofil därför att han också hade sexuellt umgänge med sin hustru. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marc_Dutroux

Europadomstolens bedömning är ett oroande exempel på hur långt gången islamiseringen av Europa är. Lagen om hädelse (blasfemi), vilken avskaffades i Sverige 1970 och enligt vilken flera svenskar avrättats i gången tid, tycks smygvägen vara på väg tillbaka genom den muslimska massimmigrationen. Islam har visserligen ingen hädelselag som kan jämföras med vad som förekommit inom kristendom och judendom, men förolämpande av islam och profeten anses vara ett allvarligt brott som kan straffas med döden. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4delse

Vem har skadat Muhammed mest?

I svenska domstolar har förekommit flera domar enligt lagen om hets mot folkgrupp där personer fällts på grund av förklenande omdömen om islam. En av dessa domar drabbade en 64-årig man i skånska Hörby vilken på nätet hade spritt en satirbild med islam som måltavla. Mannen fick villkorlig dom samt 60 dagsböter à 50 kronor. http://www.friatider.se/64-ring-d-ms-f-r-satirbild-om-islam-p-facebook

Vad vi upplever i Europa och Sverige är att yttrandefriheten är sakta men säkert på väg att urholkas. I stället för att hitkommande uppmanas ta seden dit de kommer är det vi svenskar och andra européer som förständigas anpassa oss efter de hitkommande.

Sexskandaler, hor och avkristning

Det har nog inte undgått många att Sverigedemokraterna (SD) drabbats av en ny sexskandal. Polisanmälan har inlämnats mot en så kallad hög SD-tjänsteman för sexuellt ofredande riktat mot en SD-kvinna. Jag avstår från alla spekulationer om de faktiska händelseförloppen utan överlåter med varm hand detta åt utredarna att bedöma.

Allmänt sett tycker jag emellertid alla sådana här solkiga historier bara är för bedrövliga för alla berörda och oavsett vilket parti som drabbas därav. Jag kan på rak arm erinra mig ett antal partirelaterade sexskandaler, där den mest iögonenfallande väl gällde en socialdemokratisk riksdagsman som i fyllan och villan  skall ha stått utanför dörren till en kvinnlig partikamrats bostad och uppmanat henne: ”Knulla, knulla för fan!”

Riksdagsman Per Svedberg (S) i fylle- och sexskandal.

Riksdagsmannen, Per Svedberg från Gävleborgs läns valkrets, leddes bort i bara kalsongerna av vakter. Svedberg erkände det faktiska händelseförloppet men ville inte vidgå den något skabrösa uppmaningen. Händelsen inträffade 2009 men innebar tydligen inget avbräck i Svedbergs politiska karriär, eftersom han alltjämt kvarstår som riksdagsman. Mer om händelsen här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12202418.ab

De två SD- tjänstemän, varav en tillika folkvald politiker, som anklagats för trakasserier av sexuell natur har upplysningsvis båda lämnat sina tjänster inom partiet och även själva partiet. Varav man rimligen kan dra slutsatsen att SD ser allvarligare på incidenter av det här slaget än S.

Att politiker ertappas med brallorna nere är ju inte precis någon ny företeelse vare sig i Sverige eller utlandet. I Sverige är den så kallade Geijeraffären fortfarande i gott minne: den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1909-99) påkoms i början av 1970-talet med att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, vilket i och för sig inte var olagligt vid denna tid.

Statsrådet och sexköparen Lennart Geijer.

Det allvarliga bestod noga taget av två förhållanden: dels att Geijer såsom regeringsledamot kan bedömas ha varit i riskzonen att i utpressningssyfte utnyttjas av främmande makt; dels att regeringen Palme med statsministern själv i spetsen i det längsta sökte mörka skandalen. I en bok om hela den så kallade bordellhärvan, som kom ut för några år sedan, utpekades desslikes ett antal andra höga politiker inom såväl socialdemokratin som borgerligheten som sexköpare.

Internationellt väckte den så kallade Profumoskandalen stort uppseende på sin tid. 1963 tvingades John Profumo (1915-2006), försvarsminister i den brittiska Tory-regeringen, avgå sedan han uppdagats ha haft en sexuell relation med topless-dansösen Christine Keeler och sedan ljugit om det.

Keeler hade samtidigt en affär med den sovjetiske marinattachén Eugene Ivanov, och det spekulerades naturligtvis i om Keeler lämnat ut hemlig information hon fått av Profumo till  Ivanov. Det uppges att Profumos hustru, aktrisen Valerie Hobson, hela tiden troget stod vid makens sida.

John Profumo blev ett jagat villebråd för press och allmänhet under Profumoskandalen.

I Frankrike ses politikers utomäktenskapliga snedsteg av tradition i ett mer försonande ljus än i resten av västvärlden. Den socialistiske franske presidenten Francois Mitterrand hade i 15 års tid en affär med svenskan Chris Forsne, som han blivit presenterad för av Olof Palme på Bommersviks kursgård 1979. Forsne födde 1988 en son.

En annan av Mitterrands älskarinnor hette Anne Pingeot, som 1974 födde Mitterrands barn. Olof Palme å sin sida (1927-86) sägs enligt ihållande rykten ha haft en relation med den amerikanska artisten Shirley MacLaine.

Mer om Mitterrand och Forsne här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256649.abr

I det religiösa USA har politikers utomäktenskapliga förbindelser stundom givit upphov till saftiga rubriker. President Bill Clintons politiska karriär var kantad av kvinnoaffärer, vilka hans hustru Hillary översåg med endast därför att hon genom Clinton själv såg en möjlighet att tillägna sig politisk makt.

Mest omtalad blev Lewinskyaffären, presidentens relation med den unga praktikanten Monica Lewinsky som bland annat inbegrep såväl oral- som cigarrsex (!) i Vita huset. Clinton ljög det amerikanska folket rätt i ansiktet när han bestämt förnekade att han haft sex med ”den där kvinnan, fröken Lewinsky” varför han ställdes inför riksrätt 1999 men frikändes.

Clinton menade sig kunna neka till att ha haft en sexuell förbindelse med Lewinsky, då han hävdade att han inte haft samlag med henne vilket till äventyrs också är sant.

Monica Lewinsky och Bill Clinton.

Bill Clinton var långt ifrån den förste amerikanske president som hållit sig med utomäktenskapliga sexpartners. Republikanen Warren G. Harding (1865-1923), ansedd som en av USAs sämsta presidenter genom tiderna, pläderade för striktare sexuallagar i sin valkampanj 1919 samtidigt som hans älskarinna stod i begrepp att föda hans barn.

Den uppenbare sexmissbrukaren John F. Kennedys (1917-63) multisexuella eskapader, där Marilyn Monroe bara var en i raden av älskarinnor, är blott alltför beryktade för att närmare beröras här. Kennedys oförmåga att hålla sig inom äktenskapets hank och stör var allvarlig, då den äventyrade den nationella säkerheten genom att presidenten vid ett tillfälle bland annat delade älskarinna med en maffiaboss. Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson (1908-73), sägs för sin del ha supit, svurit och horat sig igenom sin fem år långa presidenttid.

Monroe och Kennedy.

Även Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Dwight D. Eisenhower (1890-1969) höll sig med älskarinnor, låt vara att detta tack vare medias benägna diskretion undgick allmänhetens kännedom.

Jämfört med exemplen närmast ovan, förefaller det som de alltför indiskreta SD-tjänstemännen påståtts ha ägnat sig åt ha varit förhållandevis oskyldigt, även om det alltid är trist och tragiskt när drabbade kvinnor känner sig obehagligt berörda och trakasserade. Personligen håller jag mig i egenskap av troende kristen med en ganska strikt moral: jag anser att sex hör hemma inom äktenskapet eller åtminstone inom ett fast förhållande.

En av orsakerna till den alltmer urartade sexualmoralen är utan tvivel samhällets avkristning och den starka ställning som sexualrelaterade påtryckargrupper såsom RFSL, RFSU med flera tillägnat sig med hjälp av kristendomsfientliga politiker. Inte mycket är längre tabu bortsett från pedofili och våldtäkter. Jag tillhör den generation då de judeo-kristna grundvalarna såsom Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan lärdes ut i skolorna från första klass inom ramen för kristendomsundervisningen, då även utantillplugg av psalmverser stod på dagordningen.

Tio Guds bud.

Med den undervisningen följde också en känsla för vad som var passande och icke passande uppförande i allmänhet, som jag tror även personer som sedan växte upp och blev ateister eller agnostiker – eller bekännare av annan tro än den kristna – hade god nytta av. I äldre tider såg samhället ytterst allvarligt på utomäktenskapliga förbindelser. Det talades i lagböckerna om lönskaläge (sex mellan två ogifta), enkelt hor (en av parterna var gift) samt dubbelt hor (båda parterna var gifta på annat håll). Dödsstraff förekom i straffskalan.

Jag är ingen förespråkare för återkriminalisering av utomäktenskapligt sex. Om de svenska politiker och tjänstemän som nämns ovan emellertid hade fått en traditionell kristendomsundervisning tvivlar jag på att de hade skämt ut sig och sina partier genom att ägna sig åt aktiviteter såsom att kräva sex på fyllan eller beskriva för kvinnliga arbetskamrater hur ”kåta” de är.

En skakande studie om Disneys julaftonsfilm

Den patriarkaliske, slavdrivande tomten i färd med att stämpla en docka i baken.

Så Disney har beslutat klippa bort en sprallig svart docka, en blond vit docka och en fördomsfull judefysionomi (som dittills undgått mig) från årets kommersiella jippo”Kalla Anka på julafton”. Om man får döma av en ny, skakande studie så är detta emellertid endast toppen på isberget.

Docent Ebon Flåslund vid Korrektiska Censurinstitutet (KCI) menar att Disney-sammanställningen, vilken med något varierande innehåll visats i svensk television sedan 1959, är ett skräckexempel på fördomar och diskriminering som helt borde förbjudas. Jag återger nedan en sammanfattning av Flåslunds skrämmande rön.

Först av allt kan vi konstatera, att det tidigare inslaget med Kalla Ankas krig med myrorna lyftes bort för många år sedan. Det är naturligtvis ett minimikrav att krigshets inte förekommer i en film huvudsakligen avsedd för barn.

I övrigt kan nämnas följande inslag vilka tilldrar sig docent Flåslunds intresse:

I tomteverkstaden: Huvudperson är en storvuxen och trind tomteperson, vilken kan ses som en schablonbild för det patriarkaliska samhälle som Walt Disney hyllade. Det vattnas om munnen på tomte-chauvinisten när han får trycka en stämpel med texten ”OK” i baken på den svarta dockan och den vita dockan. Typiskt nog marscherar sedan alla leksaker i fascistisk-militärisk ordning in i tomtesäcken till tonerna av österrikaren Schuberts Militärmarsch.

Tomteverkstaden skulle inte kunna fungera utan exploateringen av den underbetalda slavarbetskraft tomtenissarna utgör. Deras småväxthet indikerar att de inte får lön som ens räcker till ordentlig mat. Som slutkläm åker sedan tomten iväg med de stackars renar som hårt utnyttjas för tomtens eskapader.

 ”Dvärgen” Toker med personlighetsstörningen ADHD förlöjligas i Snövit-filmen.

Snövit: I sagoinslaget om Snövit kan iakttas hur en kvinna som till hundra procent lever upp till det kapitalistiskt-västerländska skönhetsidealet betjänas av sju så kallade dvärgar, det vill säga kortväxta personer.

Var och en av dessa exploaterade individer identifieras enligt ett eller annat funktionshinder som filmen hämningslöst förlöjligar: Trötter (som uppenbarligen lider av narkolepsi); Glader (manisk upprymdhet); Prosit (svår allergi); Butter (kronisk depression); Blyger (svår social störning, troligen framkallad av sexuellt utnyttjande i barndomen); Toker (ett tydligt fall av ADHD); samt Kloker, en sociopatisk översittare som styr de övriga sex ”dvärgarna” som sina marionetter.

Kalle Anka i djungeln: Kalla Anka-figuren är bara den värd en egen inträngande studie. Här har vi en neurotiskt-aggressiv, vuxen individ som lever tillsammans med sina tre brorsöner och som har ett ofullgånget förhållande med sin särbo Kajsa. Samtliga Disney-ankor går ständigt omkring med bara underkroppar, vilket onekligen är tankeväckande. I Kalle och Knattarnas fall kan en latent pedofili anas.

Kalle Anka och en Corazza Bildt-lik kakadua i djungeln.

I djungeln träffar Kalle Anka sin överperson, en energisk och smart kakadua som skulle ha kunnat vara en nidbild av invandrarkvinnan Anna Maria Corazza Bildt om figuren inte hade tillkommit långt innan Carl fann sin tredje hustru. Här förekommer även en idyllisk sekvens med en grupp skönsjungande kolibrier, men bakom idyllen anas en omänskligt hård drill.

Hur  mycket regnskog Kalle skövlade under sin djungelsemester kan vi bara spekulera i.

Lady och Lufsen: Inslaget med hundparet Lady och Lufsen kryllar av fördomar och falsk romantik. Det ger en idylliserad bild av heteronormen när den är som sliskigast. Ett skamlöst hån mot alla HBTQA-personer som givetvis har lika stor rätt till sina kärleksideal (eller i fallet med asexuella personer rätten till ingen kärlek alls) som särkönade par.

I detta inslag presenteras dessutom en grovt rasistisk bild av etniska italienare som lagar pasta och sjunger smöriga, romantiska sånger,  låter hundar äta vid bordet samt hänger tvätt på linor mellan husen.

 Heteroparet Lady och Lufsen gullar på schabloniserad italiensk restaurang.

Tjuren Ferdinand: Avsnittet med den blomluktande tjuren Ferdinand dryper av fördomar mot kvinnor och latinomän. Ferdinands mor avporträtteras som en dum kossa, medan männen som idkar tjurfäktning uppvisar en provkarta på fördomar avseende män med sydeuropeisk-latinsk bakgrund. Naturligtvis osminkad rasism.

I avsnittet idealiseras  Ferdinands antisociala personlighetsstörning som får honom att avskärma sig från omvärlden och ägna sig åt att lukta på blommor under en korkek.

Askungen: I den sockersöta storyn om den så kallade Askungen får vi följa en av styvmoder och styvsystrar hunsad hemflicka som har en enda, patetisk dröm: att få komma till en bal på det närbelägna slottet och kuckilura med prinsen. Filminslaget ger en romantiserad bild av det feodala samhället och, återigen, den förtryckande heteronormen.

Därtill porträtteras en okonventionell familjebildning på ett nattsvart sätt med den förlegade kärnfamiljen som bjudande, mörkt bakgrundsideal.

Långben, Musse och Kalle på husvagnssemester: Här ges en fullständigt ansvarlös bild av ett skrämmande ansvarslöst framförande av motorfordon: det är okay med att den debile föraren överger sin plats bakom ratten och umgås med sina vänner i husvagnen medan ekipaget vinglar fram på en livsfarlig bergväg.

Bakom kulisserna skymtar alkohol- och eventuellt drogbruk. Handlingen låter påskina att allt detta är i sin ordning, allt ordnar sig ändå.

Ännu ett svårt fall av heteronormatik – renrasiga rävarna Robin Hood och jungfru Marion.

Robin Hood: Den våldsförhärligande skildringen av Robin Hoods kamp mot prins Johan och sheriffen av Nottingham idealiserar en gängkriminell livsstil gränsande till terrorism. Naturligtvis får de unga tu – Robin och jungfru Marion – varandra i slutet. Och båda är naturligtvis renrasiga rävar. Ännu ett offer på den förljugna heteronormatikens altare.

Filmen framställer därtill utrotningshotade djur såsom lejon (prins John) och noshörningar (vaktmanskap) i entydigt negativ dager – de är undantagslöst grymma, dumma och giriga.

Jag har här endast sammanfattat delar av docent Ebon Flåslunds banbrytande studie. Det skulle inte förvåna mig om den leder till att Disneys julaftonsspektakel bannlyses till nästa jul. Vilket som bekant  är skapat av den penningtörstande rasisten och yankeeimperialisten Walt Disney (1901-66) av delvis tysk börd.

Tyskättade Walt Disney med små figurer föreställande de sju kortväxta personer som i julaftonsfilmen  fördomsfullt kallas ”dvärgar”.

Nya höjder för Patrik Sjöberg

Tränaren och adepten.

Nej, Idrottsverige blir nog aldrig sig likt efter höjdhopparfenomenet Patrik Sjöbergs minst sagt välpublicerade avslöjanden om att han och andra friidrottare utsatts för sexuellt utnyttjande av pedofil karaktär. Pedofilen i fråga var hans egen tränare och styvfar Viljo Nousiainen (1944-99).

De skakande uppgifterna om Viljo Nousiainens sexuella övergrepp mot sina adepter kom fram i anledning av förhandspubliciteten kring Patrik Sjöbergs nya memoarbok Det du inte såg (Norsteds förlag 2011). Ett par andra mer eller mindre kända namn som hävdar att de råkade ut för liknande övergrepp som Sjöberg är hopptränaren Yannick Tregaro och höjdhopparen Christian Skaar Thomassen. Patrik själv har förutskickat att det inom kort kan komma fler avslöjanden.

Patrik Sjöbergs spektakulära avslöjanden berör i någon mån mig personligen. Jag arbetade nämligen som sportjournalist på tidningen Idrottsbladet 1979-86 med svensk friidrott som särskilt bevakningsuppdrag. 1981 hade jag förmånen att följa den då blott 16-årige Patrik Sjöberg på nära håll under en tävling i Idrottsparken i Södertälje, och jag vill minnas att det dåvarande superlöftet vann höjdhoppet på 2,22 (jag kan ta fel på resultatet).

Naturligtvis fanns Viljo Nousiainen med för att coacha det unga höjdhopparlöftet, och skulle man intervjua Patrik var det en självklarhet att prata också med Nousiainen. Denne var en ytterst särpräglad personlighet: dynamisk och talför som få hade han förmågan att ge en exakt analys av det som skedde på ansatsbanan och över ribban. Under själva tävlingen stod han strax utanför tävlingsbanan och levde sig in i hoppningen med, efter vad det tycktes, både kropp och själ. Samtidigt rökte han oavbrutet.

Viljo Nousiainen var utan tvivel ett geni inom sitt gebiet. Nousiainen hade enligt Wikipedia: ”…en stor förmåga att se och förstå rörelse, rytm och koordination hos en friidrottare” (läs: hoppare). Nousiainen, som föddes i Finland, har också tränat Christian Olsson, som vunnit allt som går att vinna i trestegshoppning: OS, VM, EM och SM. Genom att undervisa Johnny Holm i höjdhoppsträning ligger han också indirekt bakom den senares son Stefan Holms OS-guld i höjdhopp i Aten 2004.

Bara dopningsdömde Sotomayor har hoppat högre än Sjöberg.

Patrik Sjöbergs främsta mästerskapsmeriter är ett VM-guld, tre OS-medaljer samt därtill värlsdrekord på 2,42 satt på Stockholms stadion 1987. Han är den ende höjdhoppare som tagit medalj i tre olympiska spel och innehar fortfarande europarekordet; endast kubanen Javier Sotomayor har hoppat högre (2,45). Sjöberg höll också svensk mästerskapsklass i längd- och trestegshopp.

Min teori om varför Patrik Sjöberg förmådde låta sig fortsätta tränas av Nousiainen, trots övergreppen i den tidiga ungdomen, är Patriks oerhört starka psyke. Han hade gett sig fan på att bli världsbäst i höjdhopp och då fick ingenting stå i vägen. En annan, förvisso något plump, teori gör gällande att han blev så bra därför att han måste träna hårt för att komma över Viljo Nousiainens ribba.

Det var inte helt lätt att som journalist nalkas Patrik Sjöberg. Hade han inte lust att prata med en viss journalist, som  kanske  hade skrivit saker om honom som han inte gillade, så struntade han i det. Det drabbade mig någon gång. Han kunde lätt, och inte helt utan skäl, uppfattas som dryg. En som alltid ställde upp för pressen med ett till synes outsinligt gott humör var däremot Viljo Nousiainen.

Patrik Sjöberg var – och är – en särling. Just i detta oomtvistliga faktum ligger också hans storhet som idrottsman. Han har alltid kört sitt eget race och kunde exempelvis ses helt ogenerat stå och blossa på en cigarrett efter en tävling (om det var Viljo som lärde honom röka vet jag inte, men tanken ligger nära till hands). Patrik har som bekant heller inte varit främmande för värre droger än så.

Med sin nya memoarbok och de nya avslöjandena har Patrik Sjöberg nått nya höjder som går utöver det rent idrottsliga. Personligen finner jag ingen anledning tvivla på hans uppgifter, utan är full av beundran över det icke obetydliga moraliska mod som krävs för avslöjanden av denna speciella karaktär.

Om han kan få idrottsrörelsen att ta tag i den känsliga frågan om pedofili har han förvisso gjort en storartad insats. Mycket tyder på att uppgifterna om den tidigare närmast helgonförklarade Viljo Nousiainen bara är toppen på det bekanta isberget. Vad beträffar den gångväg i Göteborg som bär Nousiainens namn torde det bara vara en tidsfråga innan den namnändras; i så fall varför inte uppkalla den efter Patrik Sjöberg?

Sverigedemokraterna har instämt i Riksidrottsförbundets krav på att ge idrottsrörelsen samma rättigheter som förskolorna har när det gäller att tillgodogöra sig begränsade utdrag ur arbetssökandes belastningsregister. Ett ganska självklart krav i sammanhanget, kan tyckas.

 Mattias Karlsson (SD).

Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson har framhållit:

Idrottsrörelsen måste få ökade möjligheter att förebygga att barn och ungdomar ungdomar blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag ser det som självklart att idrottsrörelsen ska få tillgång till samma verktyg som förskolorna har i det förebyggande arbetet mot att barn utnyttjas sexuellt.

En ”Lex Sjöberg” ligger alldeles klart inom möjligheternas ram.

Medias talande tystnad

Nyligen har vi i riksmedia kunnat läsa om hur en ”34-årig man” från en ”Stockholms-förort”  ställs inför rätta för mycket svåra sexualbrott riktade mot 13 flickor i åldrarna åtta till elva år. Övergreppen har enligt uppgift skett mellan 2006 och 201o i Hökarängen, Spånga, Rågsved, Farsta samt i ett fall i Uppsala. Att det påvisade antalet offer är 13 innebär med stor sannolikhet att den verkliga siffran är avsevärt högre.

Expressen skriver följande om ”Söderortspedofilen”:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2320554/34-aring-atalas-for-grova-sexbrott-mot-13-smaflickor

Brottsligheten i fråga rör sig om flera fall av fullbordade våldtäkter samt även oralsex, där offren tvingats bära ögonbindel. I den misstänkte förövarens bostad uppges polisen ha hittat graverande material i form av videoband på vilka många av övergreppen spelats in. Den ”34-årige mannen” skall av naturliga skäl genomgå en rättspsykiatrisk undersökning.

Ett målsägarbiträde till två av flickorna, Elisabeth Massi-Fritz, har i media citerats på följande sätt:

– Det är mycket grova brott som sätter djupa sår hos barn som vi vet tar lång tid att bearbeta. Flera av de målsägande har varit utsatta vid upprepade tillfällen och under lång tid.

Svenske barnamördaren Anders Eklund.

Vad etablerade media föredragit att hålla inne med är att den misstänkte ”34-årige mannen” är en irakisk flykting. Jag är tämligen säker på att om den misstänkte varit av svensk börd så hade detta framhållits särskilt i media, sannolikt även med foto och namns nämnande såsom skett vid ett flertal tillfällen när det gällt notoriska våktäktsmän.

 Jag kommer här att tänka på våldtäktsmännen som förgrep sig på kvinnor i Umeå och Örebro och även Englas mördare Anders Eklund. Dessa galningars svenska härkomst trumpetades ut med närmast övertydlig ihärdighet. Vilket för övrigt också gällde den misstänkte krypskytten i Malmö.

Men när det kommer till invandrares brottslighet är det i regel, om än inte alltid, locket på. Ett undantag är av någon anledning de förbrytargallerier i form av maffialedare som pressen regelbundet brukar förse oss med och där det bara i undantagsfall går att hitta en person med svenskklingande namn.

När det dock gäller sexualbrottslighet bör den misstänktes invandrarbakgrund inte påtalas. Jag kan egentligen bara se två möjliga skäl till detta: 1. Invandrare får inte misstänkliggöras eftersom detta kan riskera äventyra mångkulturalismens evangelium. 2. Ett offentliggörande av den misstänktes härkomst skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Media har emellertid genom sin talande tystnad satt sig själva i en rävsax. Ty även om de inte sätter ut den misstänkte brottslingens namn och/eller ursprungsland så kommer detta ändå alltid fram förr eller senare och publiceras på någon av de otaliga nätsajter som finns. Politiskt Inkorrekt (PI) hade exempelvis följande att säga om den misstänkte Söderorts – eller Farsta-pedofilen redan i samband med hans gripande sistlidna sommar:

http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:N4ZmTTWdgKMJ:politisktinkorrekt.info/2010/07/19/pedofilen-i-farsta-gripen/+Salar+Mahmoud+Hassan&cd=5&hl=sv&ct=clnk&gl=se&source=www.google.se

När det sedan uppdagas att en brottsmisstänkt härstammar från ett främmande land blir många förbannade och anklagar, onekligen med viss rätt, gammelmedia för att mörka sanningen. Vilket kan tänkas gynna ett invandrarskeptiskt parti som Sverigedemokraterna. Medias rutinmässiga döljande av sanningen om grova brottslingars proveniens har även lett till att så fort en brottslings härkomst inte redovisas, så drar många slutsatsen att vederbörande måste vara utlänning. Vilket knappast alltid behöver vara fallet.

Mångkulturell pedofili.

När det gäller straffpåföljden för nämnd 34-åring är det svårt att sia. Det kan bli ett långt och välförtjänt fängelsestraff, men det kan också mycket väl bli rättspsykiatrisk vård för sjukdomen pedofili. Om ansvarig läkare i sistnämnda fall anser att vederbörande är frisk kan han vara ute igen om något år.

En straffpåföljd som inte diskuteras med någon större iver i vårt land är kemisk kastrering, som visserligen inte är hundraprocentigt effektiv men som jag menar borde övervägas av svenska lagstiftare. Något jag faktiskt tog upp i en replik i en fullmäktigedebatt i Södertälje i slutet av förra året. Läs mer här:

http://www.facebook.com/group.php?gid=130144723680531

I Polen infördes en lag om obligatorisk kemisk kastrering för pedofiler samt i fall av incest hösten 2009. Den så kallade kastreringen, som leder till att mängden av det manliga könshormonet testosteron minskar varvid könsdriften avtar, sker genom intagande av en viss sorts läkemedel.

Metoden används inom den rättspsykatriska vården i Sverige men, till skillnad från i Polen, inte vid straffutmätande i domstol.