Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

 Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

På SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

 Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

 Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

När polisen blir ett hot mot rättssamhället

 Dan Park med plakat. Polisanmäld av – polisen.

http://m.bohuslaningen.se/nyheter/sverige/1.4104089-dan-park-polisanmald

Gatukonstnären Dan Park har blivit polisanmäld för ”hets mot folkgrupp”. Igen. Det skedde under Pegidas demonstration på Stortorget i Malmö mot islamiseringen av Sverige lördagen den 26 juni. Park höll bland annat upp plakat med texten ”Islam=fascism”.

Park har flera gånger tidigare blivit dömd till fängelse för samma brott, senast sommaren 2014 då utkommenderad polis stövlade in på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtog flera Park-tavlor vilka senare förstördes (”destruerades” på byråkratiska) på grund av deras förmenta samhällsvådlighet. Galleristen Henrik Rönnquist dömdes villkorligt för samma brott.

Dan Park, född Appelblad i Tavelsjö i Västerbotten 1968, är en gatukonstnär. Det vill säga han skapar sin konst för att klistra upp den på elskåp och andra tillgängliga ytor på stadens (läs: Malmö) gator. Ändå kallas han ”den så kallade gatukonstnären” i presentationen av texten i Bohusläningen (länken ovan) som behandlar anmälan. Man får den obehagliga känslan av att författaren till dessa rader lika väl hade kunnat skriva ”den så kallade människan” om Dan Park.

Ty i det extrema samhälle som Sverige blivit anses kompromisslösa och politiskt högeligen inkorrekta artister och provokatörer av Dan Parks snitt nätt och jämnt ha ett människovärde. De kan kallas vad som helst och behandlas hur som helst, också av lagvårdande institutioner som polis och domstolar. De och deras konst kan diskuteras i TV utan att de själva får komma till tals. Detta till skillnad från dyngspridare på vänsterkanten som Carl Johan De Geer som alltid hyllats av etablissemanget.

Pegida-manifestation i Linkšping 150302

På bilden Dan Park (till vänster) och Henrik Rönnquist i Linköping i vintras. Dock ingen polisanmälan då.

Av referatet från polisanmälan mot Dan Park (se ovan) framgår nämligen att det rör sig just om en – polisanmälan. Det är alltså polis på plats på Stortorget i Malmö där Pegida höll sin demonstration – en handfull personer mot kanske 1000 skränande motdemonstranter varav fyra omhändertogs – som gjort en anmälan. Som polisens presstalesman Ewa-Gun Westford citeras i Bohusläningen:

Det stämmer. I kommenderingen här så har polisen upprättat anmälan om hets mot folkgrupp.

Polisen i nära samverkan med extremvänstern. Det är alltså vad vi får uppleva i Malmö när det gäller att klämma åt mannen som uppenbarligen anses vara Samhällets fiende nummer 1, den så kallade männi…förlåt gatukonstnären Dan Park. Låt de inflyttande ligorna ödelägga staden (tack för att ni valde Sverige) och de muslimska antisemiterna jaga ut judarna, bara vi kan sätta dit Dan Park. Det verkar vara så Röda Polisen i Malmö resonerar. 

I tidningsreferatet finner vi även denna formulering: ”Den islamfientliga rörelsen Pegida protesterar mot en påstådd islamisering av västvärlden.” Påstådd islamisering? Du behöver bara slå litet i den anrika Sveriges almanacka för 2015 för att inse att nämnda islamisering är allt annan än ”påstådd”. På sidan 29 vid datumet 18 juni anges här således ” 1 Ramadan”.

 Ramadan i Sveriges almanacka.

Den  primitiva muslimska fastemånaden ramadan, där man fastar dagtid men tillåts vräka i sig hur mycket mat som helst efter solnedgången, har därmed blivit en del av vår inhemska kultur. Det är ingen ”påstådd” islamisering utan en lika reell som beklaglig verklighet. Dan Park anmäldes av Malmöpolisen för att han hållit upp plakat där religionen islam jämställs med den politiska ideologin fascism. Det är inte alls någon orimlig liknelse. Man bör nog helst vara både blind och döv, eller kanske lida av viss sinnesslöhet, för att inte inse hur jämförelsen kan göras.

Islam är inte bara en religion utan i lika hög grad en totalitär politisk ideologi som syftar till totalt herravälde. Precis som fascismen. Varje aspekt av samhället skall kontrolleras. Privatliv får inte förekomma. Demokratin föraktas. Islam som företeelse i världshistorien har överallt där den är stats- och samhällsbärande ideologi kommit till makten genom erövringskrig och grymheter som trotsar all beskrivning. Därmed är islam värre än fascismen, som hur avskyvärd den än är röstades fram på formellt demokratisk väg i såväl Italien och Tyskland på 1900-talet.

Om några borde bli förtörnade över likställandet mellan islam och fascism så borde det faktiskt vara fascisterna, eftersom de muslimer som erövrat en stor del av världen varit betydligt värre i de flesta avseenden än fascisterna. Påståendet på Parks plakat kan alltså mycket väl försvaras och Malmöpolisen gör sig till åtlöje genom att anmäla honom för brott mot pajaslagstiftningen ”hets mot folkgrupp”.

Lagen antogs 1948 med syftet att förhindra spridandet av antisemitism, vilket givetvis var ett lovvärt syfte. Numera används den mest, genom verkliga åtal eller hot om sådana, för att klämma åt kritiker av homosexualitet och HBTQ-beteende samt islamkritiker. Området kring hetslagstiftningen kan nog sägas vara minerad mark. Jag är litet förvånad att jag själv inte drabbats av åtal eller åtminstone anmälan, trots att jag flera gånger hotats därav av yttrandefrihetens fiender.

 Artikeln som fick Posten att vilja tillgripa censur.

Dock vägrade Posten distribuera september/valnumret 2014 av Telgekuriren, en SD närstående publikation i Södertälje, om vi inte lyfte ur en artikel av mig om lagen ”hets mot folkgrupp”. Där tog jag upp bland annat exemplet Dan Park och hävdade att lagen borde avskaffas. Vi föll naturligtvis inte undan för Postens censurkrav utan skickade ut tidningen via ett privat distributionsföretag. Väsentligt billigare än Postens pris dessutom.

Så här håller det på. Ett Sverige där ledande institutioner såsom Polisen och Posten går i extremvänsterns och den politiska korrekthetens ledband kan enligt mitt förmenande inte längre kallas fullt demokratiskt.

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Islamrädsla: vårt bästa skydd mot islamistterrorn!

 

 Islam är oförenligt med västerländsk frihet och demokrati, menar den här muslimske demonstranten.

”Islamophobia: a word created by fascists, and used by cowards, to manipulate morons” (Islamofobi: ett ord skapat av fascister, använt av ynkryggar för att manipulera idioter).

Så har ordet ”islamofobi” definierats av den amerikansk-brittiske debattören Christopher Hitchens (1949-2011). Jag tycker detta förtjänar att begrundas när det nu, i kölvattnet av den blodiga islamistattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris inklusive morden på tre poliser och efterföljande gisslandrama med mord på fyra judar i en judisk kosherbutik, ofta framhålls att en av de viktigaste uppgifterna för det västerländska samhället är att motverka den så kallade islamofobin .

Denna inställning är inte ny. I somras inbjöd dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag (FP) till internationella ”rundabordssamtal” om islamofobi liknande dem som tidigare hållits om så kallad antiziganism. Vad som kom ut av dessa samtal har dessvärre undgått mig. Kanske någon av mina läsare vet besked?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nu-samlas-vi-mot-islamofobin_3642660.svd

Jag vågar emellertid påstå, att ”islamofobi” enligt ordets egentliga betydelse är en utomordentligt sällsynt företeelse. Begreppet i fråga implicerar en sjukligt irrationell, negativ inställning till religionen islam. Det är emellertid inte detta vi i verkligheten har att göra med i dagens västerländska samhälle, när exempelvis tiotusentals personer i Tyskland och i andra länder går ut på gatorna och demonstrerar mot islamisering och muslimsk invandring under beteckningen Pegida, en rörelse som nu också kommit till Sverige.

Det är inget sjukligt med detta engagemang. Tvärtom – det är ett friskhetstecken!

 Alltfler tyskar – som här i Dresden – har fått nog av islamiseringen.

Det som Ullenhag, andra politiker och etablerade medier kallar ”islamofobi” är enligt min mening i åtminstone nio fall av tio en fullt förklarlig och rationell rädsla för extrema uttolkningar av islam vilka yttrar sig i fruktansvärda terrordåd som Elfte september, angrepp på kollektivtrafik i London och Madrid och nu senast mot en redaktion och en judisk supermarket i Paris. Självklart är det både förnuftigt och rationellt att hysa rädsla för en religion/ideologi som får folk att bete sig som mordiska vettvillingar!

Ungefär samtidigt som Charlie Hebdo angreps mördade vidare islamistiska Boko Haram enligt Amnesty International uppemot 2000 människor i Nigeria och utplånade flera byar. På andra platser sprängdes bilbomber och utförde självmordsmördare sitt blodiga hantverk.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/boko-haram-kan-ha-mordat-2000/

Om också islams huvudfåra stundom inkluderas i denna islamrädsla – som jag menar är en betydligt bättre och mer korrekt term än ”islamofobi” sådan den senare termen används av det politiskt korrekta etablissemanget – är inte heller det särskilt märkligt. Trots allt är det från religionen islam, uttryckt i Koranen och de så kallade hadhitherna, som Islamiska staten (IS), al-Qaida, Boko Haram, Hezbollah och därmed jämförbara terrororganisationer hämtar sin inspiration.

 Offer för islamistiska Boko Harams bestialiska framfart i Nigeria.

När det efter massakern i Paris från många håll har hävdats, att denna typ av dåd ”inte har med islam att göra” så är det helt enkelt fel. I Koranen finns åtskilliga ställen som anbefaller grymma metoder i kampen mot ”otrogna”. I Koranens sura 8:12 kan vi så läsa (1917 års svenska översättning): ”Och när min herre meddelade änglarna denna uppenbarelse: ’Jag är med eder, styrken alltså dem som tro! Jag skall injaga skräck i deras hjärtan, som är otrogna; halshuggen dem och huggen av dem alla fingrarna.’ ”Liknande står att läsa i sura 47:4.

I den judiska Bibeln (Gamla testamentet) berättas också om hur det utvalda folket excellerade i blodiga dåd och hade lagar som föreskrev exempelvis stenande av äktenskapsbrytare och homosexuella, men skillnaden gentemot islam och Koranen är ju att detta skedde för tusentals år sedan – inte i dag, som är fallet i många stater som styrs enligt islamiska lagar.

I Saudiarabien dömdes bloggaren Raif Badawi nyligen av en domstol för att ha ”förolämpat islam”. Brottet: Badawi hade, förutom att ge uttryck för sitt eget fritänkeri, upplåtit sin blogg för liberala inlägg av till exempel kvinnosaksaktivister. För detta ådömdes han 1000 (!) piskrapp samt tio års fängelse. Piskrappen fördelas över en längre tidsperiod för att inte Badawi skall avlida på kuppen.

Jag har mycket svårt att förlika mig med tanken på att representanter för Saudiarabiens kungahus och den terrorsponsrande emiren av Qatar gick med i en stor demonstration i Paris ett par dagar efter massakern på Charlie Hebdos redaktion och anslöt sig till sloganen Je suis Charlie Hebdo (Jag är Charlie Hebdo). Här marscherade även ”Palestinas” så kallade president Mahmoud Abbas, som skrev en doktorsavhandling i vilken han förnekade att nazisternas judeutrotning ägt rum. Man kan bli illamående för mindre.

Liksom över att västerländska demonstrationsdeltagare såsom Francois Hollande, David Cameron och Angela Merkel förklarar för vem som vill höra på, att islamistisk terror ”har ingenting med islam att göra”.

Om fallet Raif Abdawi kan mer läsas via följande länk:

http://blog.svd.se/mellanostern/2015/01/08/saudisk-fritankare-straffas-med-piskrapp/

 Saudiske bloggaren Raif Badawi dömdes till tio års fängelse och 1000 piskrapp,

Det finns förvisso talrika muslimer, bland dem även imamer, som tar avstånd från våld och terror i Paris och annorstädes. Dessa bör naturligtvis berömmas och uppmuntras. Detta gäller i mycket hög grad Ahmed Aboutaleb, som är borgmästare i Rotterdam i Nederländerna. Aboutaleb framförde i en TV-sändning bland annat följande:

Det är obegripligt att man kan vara emot frihet. Gillar du inte frihet så packa väskan i Guds namn och dra härifrån.

I nedanstående länk, som ansluter till den informativa Petterssons blogg, finns ett Youtube-klipp som återger den modige borgmästarens ord:

http://petterssonsblogg.se/2015/01/13/muslimer-som-inte-gillar-det-fria-ordet-fuck-off/#more-116750

Man skulle önska att många fler muslimer i högre ställning hade kuraget att följa Ahmed Aboutalebs exempel. I dag är det emellertid den våldsbenägna delen av islam som sitter i förarsätet och med hot om död och pina håller världens alla muslimer i ett strupgrepp.

När den svenskfödde imamen Abdal Haqq Kielan i Eskilstuna för några år sedan riktade kritik mot arabiska terroristers självmordsmördande av civila israeler hotades han till livet av Islamiska förbundet och Stockholms Stora moské, ett känt tillhåll för hatpredikanter och antisemitisk agitation och propaganda:

http://www.expressen.se/debatt/islamiska-forbundet-hotar-kand-imam/

Alla muslimer är således inte terrorister. Flertalet troende muslimer torde tvärtom vara fromma och fredliga människor och skall omfattas av vår grundlagsfästa religionsfrihet. Angrepp på muslimska helgedomar skall självfallet inte tolereras, lika litet som attacker riktade mot kyrkor och synagogor. Däremot utförs så gott som alla terrordåd i världen för närvarande av personer som själva menar sig vara muslimer och i sin verksamhet ständigt hänvisar till Koranens bud.

 Bland andra Benjamin Netanyahu, Francois Hollande, Angela Merkel samt Mahmoud Abbas vill göra gällande att de ”är” Charlie Hebdo.

Att mot denna bakgrund inte hysa en hälsosam rädsla, vilket är motsatsen till obefogad skräck, gentemot islam i allmänhet och islamism/jihadism i synnerhet är enligt min uppfattning bara dumt och kontraproduktivt för den som på allvar vill värna om ett fritt och öppet samhälle. Det är inte islamofobin som i första hand bör bekämpas – utan snarare islamofobi-fobin.

I själva verket torde islamrädsla vara vårt bästa skydd mot islamistterrorn, eftersom den får oss att se med kritiska ögon och skepsis på rosenskimrande men ack så falska föreställningar om islam som ”fredens religion”. En dag blir den kanske det – men där är vi beklagligtvis inte ännu.